nejtillemu.com


Dagens Nyheter


Nyheter på denna sida

"ett förenat Europa med en regering, ett parlament, en beskattning, ett försvar och medlemsländerna som delstater med delstatsregeringar och -parlament.
ett mål att sträva mot"

DN-ledare 9/12 2002

 

Under protesterna mot USA:s brutala krigföring i Vietnam började stora delar av vänstern att betrakta nationell suveränitet som ett överordnat värde.
Som tonåring gick jag själv med i många demonstrationer och skanderade ”Stöd Indokinas folk på deras egna villkor”.
Men befrielsearméernas segrar ledde till terror och kommunistiskt förtryck.
För mig personligen ledde det till en smärtsam omprövning av en del av det jag sysslat med. Det blev en plågsam men nyttig läxa.
Annika Ström Melin, Signerat, DNs ledarsida 2011-03-23


Fråga inte vad Rom har gjort för dig, utan vad du kan göra för Rom.
DNs politiske chefredaktör 30/5 2005


Är det inte uppenbart att vi, med Tyskland för ögonen, borde dröja med att ta ställning till den gemensamma valutan?
Det måste vara fel att gå över till euron om vi inte har en god uppfattning om vilken typ av ekonomisk anpassning som kommer att krävas om vårt kostnadsläge på nytt blir för högt.
Risken för det är stor. Därför tänker jag rösta nej den 14 september
DN:s förre politiske chefredaktör Svante Nycander

DN Debatt 12/4 2003

Ländernas konkurrenskraft har också betydelse för valutans stabilitet.
DN huvudledare 7/5 2010

Federala förtrupper?
vi bedyrade vår federalism; Barbro Hedvall på DN, Göran Rosenberg,
Ann-Charlotte Marteus och jag själv

PM Nilsson Expressen 21/2 2003

Hans Bergström - Folkomröstning - Barbro Hedvall samt
Peter Wolodarski, ledarskribent på Dagens Nyheter

En sån himla otur
Oturligt nog drabbades de av den värsta ekonomiska nedgången på sextio år.
Hösten 1992 var det slut på den enda vägens politik
DN-ledare 2002-03-26


News

Ingen kommer att riktigt kunna lita på den gemensamma bank­akuten. Det skapar förstås osäkerhet.
DN-ledare, signerad Carl Johan von Seth, 20 december 2013


Med ett halvår kvar till Europaparlamentsvalet kan de följande månaderna lätt komma att bli en tävling om vilket EU-vänligt parti som är det mest EU-kritiska.
Vem intar den strängaste hållningen gentemot ”EU-byråkraterna” – denna föraktliga yrkesgrupp? Vem kan dra fram de mest absurda exemplen på regleringsiver? Sa någon lakritspipa…?
Vem förmår uttrycka störst avståndstagande till euron?
Det europeiska samarbetet är långt ifrån idealiskt. Ja, det solkas av politiker som inte förstår att tillämpa subsidiaritetsprincipen på ett klokt sätt.
Ja, valutasamarbetet har, milt uttryckt, visat sig problematiskt.
DN-ledare, osignerad, 23 november 2013

Full text


Den keltiska tigern väckte en gång beundran.
Men den låga räntan i valutaunionen ledde till överhettning, lönerna rusade, politiker och bankirer blev fartblinda.
Lehmankraschen spräckte den väldiga fastighetsbubblan och sänkte Irlands banker.
Här begicks ett grovt misstag när regeringen utfärdade en totalgaranti för alla deras kreditgivare.
DN-ledare signerad Gunnar Jonsson, 16 november 2013


Euroländerna grälar vidare om bankunionen.
Tyskland vill inte betala för någon kollektivisering av andras problem och håller fast vid att räddningsfonden ESM bara ska ge stöd till länder, inte direkt till banker.
Eurokrisen är inte över
DN-ledare signerad Gunnar Jonsson, 16 november 2013

Bankunion


Nu ser det ut som att krisen i Portugal är på väg att blossa upp på nytt.
Åtstramningspolitiken har inte framkallat den utlovade läkningen av ekonomin
DN, Signerat Carl Johan von Seth, 4 juli 2013


Tänk vad man kan hitta i sin dator...
- Men kan någon annan än Kohl bjuda framgångsrik kamp mot SPD:s Gerhard Schröder,
som väntar på att manövrera ut Oskar Lafontaine och bli sitt partis näste kanslerskandidat? Schröder tar direkt avstånd från EMU. Han vet att han kan utnyttja en majoritet tyskars oro för valutaexperimentet och D-markens ersättning med euron.
Med honom i ledningen skulle det bli ett annorlunda Tyskland.

DN-ledare 1997-02-26


Frankrikes president talar liksom den tyska förbundskanslern om att eurozonen borde bli en ”politisk union”,
men med detta menar han något annat än Angela Merkel.
Hollande vill ha en ”ekonomisk regering” med en stark ordförande, men denna ”regering” ska inte ha formella befogenheter.
I den europeiska federation som Tyskland förespråkar ska länderna avstå beslutsmakt till centrala organ,
men det kan Frankrike fortfarande inte tänka sig.
DN-ledare 19 maj 2013

Full text

Början på sidan


"Antingen bestämmer man sig för att gå den tyska vägen eller så kommer kontinenten att förvandlas till ett permanent krisområde av massarbetslöshet, nedlagda industrier och hopplöshet"
Eurokrisen har gått in på sitt fjärde år och ingen ljusning finns i sikte.
Den inslagna vägen fungerar inte. Frågan är bara vad det är som görs fel och hur alternativen ser ut.
För vänstern och Dagens Nyheters ledarsida är saken enkel.
Det är åtstramningspolitiken som är ensam bov i dramat och om
bara Tyskland slutade snåla skulle krisen hävas och Europa andas morgonluft igen.
Anna Dahlberg, Expressen 28 april 2013


Cyperns ekonomi är liten och i sig en minimal smittorisk för eurozonen.
Spridningsfaran har EU självt skapat.
Det som gjorts en gång med insättningsgarantin kan göras igen, oavsett hur ofta papegojan upprepar ordet specialfall.
DN-ledare 21 mars 2013


Riktigt hur det gick till när euroländerna krävde konfiskering av bankspararnas pengar för att gå med på nödlån till Cypern får vi kanske aldrig veta.
Det drastiska och olyckliga beslutet fattades bakom lyckta dörrar i Bryssel och nu skyller alla på varandra.

DN-ledare 19 mars 2013

I ett tal till de upprörda medborgarna försvarade sig president Anastasiades i söndags kväll med att han mot sin vilja tvingades gå med på engångsskatten eftersom alternativet hade varit ännu värre: statsbankrutt och euroutträde.

Många källor uppger att det var Wolfgang Schäuble, tillsammans med kolleger från Finland och Slovakien, som hårdast drev kravet på att beskatta de cypriotiska bankspararna. Själv hävdar dock Tysklands finansminister att IMF och ECB låg bakom idén.

De nattliga förhandlingarna i Bryssel påverkar också förtroendet för hela valutasamarbetet. Om insättningsgarantin inte gäller överallt, vilka beslut är det då som håller?

Gång på gång under eurokrisen har de politiska ledarna tvingats bryta mot valutasamarbetets bestämmelser. Och under krisens akuta skede var det kanske begripligt och nödvändigt att försöka rädda euron även om det innebar avvikelser från förordningarna. Men regelbrotten ska inte sättas i system.

Full text

To say that the tensions within the European "Union" are getting unbearable would be an understatement.
Courtesy of Reuters, we get a detailed narrative of what happened before this Saturday's announcement of a deposit levy,
where we learn that the deposit confiscation was initially Joerg Asmussen's idea, and we also learn that Atanasiades stormed out in anger when he learned what was about to happen.

Zerohedge 18 March 2013

Början på sidan


Sverige och hela Norden borde stärka banden till Tyskland
Att stärka de tyska banden handlar också om realpolitik. I takt med Tysklands allt starkare politiska och ekonomiska ställning i Europa kan Sverige ha nytta av den långa historia som faktiskt knyter samman våra länder.
Fram till andra världskriget var tyska helt dominerande som främmande språk i Sverige. Att det sedan hamnade i vanrykte och trängdes bort av engelskan är inte svårt att förstå, men det är trots allt nästan sjuttio år sedan kriget tog slut
Annika Ström Melin, DN Signerat 18 februari 2013


PSI
Den cypriotiska affärsmodellen var enkel: solturister plus låga kapital- och bolagsskatter.
Miljonstinna ryssar hittade ett paradis.
Finanssektorn växte till över åtta gånger landets BNP, mer än på Irland före bankkraschen.
En stor del av inflödet investerades dessvärre i grekiska statsobligationer eller lånades ut till grekiska banker.
DN-ledare 17 februari 2013


I bakgrunden finns /hos Riksbankens majoritet/ en diffust uttryckt oro för de svenska bostadspriserna och bankernas utlåning.
En alltför låg ränta kan skapa problem för den finansiella stabiliteten, lyder resonemanget.
Men även om man accepterar en sådan hållning betyder det inte att Riksbankens räntepolitik är bäst lämpad för att påverka bostadsmarknaden.
I själva verket finns det andra instrument (fastighetsskatt, amorteringskrav, begränsningar i ränteavdrag) som mer effektivt kan dämpa exempelvis en överhettning.
DN, huvudledare 5 september 2012


Att många EU-medlemmar behöver reformera sina ekonomier är lätt att instämma i. Men idén om att krisländerna borde ”följa Tysklands exempel” förtiger en tung faktor bakom den tyska framgången.

Ty vad som huvudsakligen förbättrade konkurrenskraften i början av 2000­talet, var att kostnadsökningarna i resten av euroområdet var mycket snabbare. Det tyska blev för varje år relativt sett billigare. Europeiska ­centralbanken bidrog till denna utveckling genom att hålla räntan låg, vilket under dessa år passade den tyska ekonomin men knappast resten av euroområdet.

Ändå fortsatte processen i nästan ett decennium, och varningsflagg restes sällan.

Därmed förtiger man en avgörande del i den tyska framgångssagan, och man förutsätter att krisländerna ska vidta åtgärder som man själv aldrig behövde genomföra.

En sådan krispolitik bör kallas för vad den är: enkelriktad, orealistisk och orättfärdig.

DN-ledare 4 augusti 2012


Sex myter bidrar till eurons farliga läge
Peter Wolodarski, DN 29 juli 2012


Förändringarna som krävs är enorma. De innebär i praktiken slutet på den nationella suveräniteten,
eftersom en europeisk finansminister är tänkt att kontrollera och i nödfall kunna ingripa i medlemsländernas budgetar.
Men vilka länder är beredda att dela med sig av sin suveränitet till en europeisk finansminister?
Maja Hagerman, Kolumn DN 28 maj 2012


"ett ideologiskt slutet idésystem, där ”drivhusatmosfären” leder till en känsla av överlägsenhet gentemot omvärlden, kan vara förrädiskt frestande"
Någon borde ha satt Koestlers skrifter i mina händer redan på 70-talet.
Visserligen var jag aldrig kommunist, och har inte ens röstat på något parti till vänster om Socialdemokraterna, men

som tonåring var jag en mycket aktiv FNL-are och känslomässigt hörde jag definitivt till vänstern
Annika Ström Melin, DN 28 juli 2012


Början på sidan

De fyra borgerliga partiernas mål i valet 2014 bör självklart vara egen majoritet.
Men man kan inte blunda för risken att det efter valet blir nödvändigt att söka andra samarbetsformer
DN, huvudledare 27 juli 2012

Även de som välkomnade alliansen när den bildades måste erkänna att det politiska landskapet har förändrats. Ingenting talar för att Sverigedemokraterna ska trilla ur riksdagen i nästa val. Därmed blir det svårt att skapa en majoritetsregering.

Full text

Fp + S = EMU
Det man kan se framför sig är att de EMU-positiva, som Carl B Hamilton och Stefan Löfven, under folkomröstningen 2003 ordförande för Fackliga röster för Europa, bildar regering tillsammans och ansluter Sverige till EMU.
Detta måste förhindras.
Rolf Englund på Facebook 23 juli 2012

Det som förenat alliansen är inte en delad idétradition, utan en gemensam motståndare. Liberaler och konservativa, de fyra partierna, fördes samman av motståndet mot en socialdemokrati som efter tio år i regeringsställning – och än längre som hegemon – tappat både fart och riktning.
Men det politiska landskap som format allianssamarbetet håller på att förändras. Det skapar nya intressegemenskaper och på sikt möjligheter för andra koalitioner.
Det skriver Martin Liby Alonso i en signerad ledare i DN i dag den 23 juli 2012.

Ingen eurokris i Almedalen?
Regeringen, med stöd av socialdemokraterna, förefaller ha som princip att i Bryssel uppträda som om Sverige vore medlem av eurozonen. Sverige har således utlovat uppemot miljarder kr till IMF avsedda för stöd till euroländer i kris.
Vi borde i stället följa den linje som England driver.
Lars Wohlin och Rolf Englund, 10 juli 2012


Eurons farliga dödsdans fortsätter
Hur denna politik ska lösa krisen eller långsiktigt stärka Spaniens statsfinanser är en gåta
DN, huvudledare, 17 juli 2012


När staten och den privata sektorn samtidigt kapar sina skuldberg
är det svårt att få schvung på ekonomin.

Dagens Nyheter, huvudledare, 15 juli 2012

Kommentar av Rolf Englund
Det är inte svårt. Det är omöjligt. Om man inte kan öka exporten och minska importen
Det gör man genom att växelkursen sjunker, eller, om man har euron, genomför en intern devalvering


Storbritannien behöver Europa
Dagens Nyheter, huvudledare, 15 juli 2012


Tories och Liberaldemokraterna tog sig ivrigt an saneringen av ekonomin. Åtstramningskuren har minskat underskottet rejält.
Kreditmarknadernas förtroende håller obligationsräntorna nere.
Dagens Nyheter, huvudledare, 15 juli 2012


Full text Dagens Nyheter, huvudledare, 15 juli 2012


Gud sig förbarme! DN:s nya ledarskribent Karin Svanborg-Sjövall (KSS) tar sig an EU-frågan idag och hamnar genast i gamla DN-hjulspår
just när två andra ledarskribenter, Peter Wolodarski och Annika Ström Melin på samma tidning har försökt intellektualisera hållningen till EU-frågorna.
Nils Lundgren 12 juli 2012

http://www.ekonomlundgren.blogspot.se/2012/07/dn-har-inte-nyktrat-till.html

Gemenskapstanken har haft svårt att få politiskt fäste utanför de nationella gränserna. Eurons nuvarande konstruktion har visat sig bristfällig.
Så långt har EU-skeptikerna fått rätt.
I den bästa av världar hade eurons kris kunnat fungera som en katalysator för en konstruktiv debatt om en reformering av EU.
I stället ljuder föga hjälpsamma domedagsprofetior, och det långt in i borgerligheten.
Karin Svanborg-Sjövall, signerat DN 12 juli 2012

http://www.dn.se/ledare/signerat/m-viftar-med-fel-flagga

Skälet till att Spanien och Italien måste betala 6–7 procent är knappast att deras statsskulder skiljer ut sig; det gör de inte.
Orsaken är att dessa stater saknar tillgång till en egen centralbank.
De kan inte trycka mer pengar vid behov, eftersom de överlämnat kontrollen över sin egen valuta till ECB. Peter Wolodarski, DN 8 juli 2012

http://www.nejtillemu.com/wolodarski.htm#0712sedelpress

Att ta ett jättekliv på väg mot politisk enhet och mer centralstyrning därför att marknaderna kräver det och bankerna behöver det, mot flertalet medborgares vilja, är att bädda för nya och ännu större problem
Alltför mycket makt och befogenheter kan inte samlas i Bryssel utan att medborgarna får möjlighet att påverka politikens inriktning. Och eftersom demokratin fortfarande fungerar bäst på nationell nivå måste krisgeneralerna gå försiktigt fram Annika Ström Melin, Signerat DN 29 juni 2012

http://www.nejtillemu.com/melinmening.htm#0612melinsanning

Nils Lundgren

Startsida EMU

Kommentar av Rolf Englund
Karin Svanborg-Sjövall tillhör den här nya politikertypen som Cecilia Malmström, Birgitta Ohlsson och Annie Lööf


Uppriktigt sagt: Vem tror längre på José Manuel Barrosos eller Herman Van Rompuys försäkringar om att de har allt under kontroll?
Det är knappt man orkar lyssna på dem längre.
Annika Ström Melin, DN 26 Juni 2012


Respekterade pressröster och politiker sprider grovt förenklade bilder av krisens orsaker och lösningar.
Något enhetligt Club Med existerar ju inte. Grekland är ett specialfall, Italien har sina problem efter Berlusconiåren, Portugal är Portugal och statsskulden i Spanien och Irland var väsentligt lägre än i Tyskland.
Det som förenar dessa stater är inte främst något kulturellt särdrag. Den gemensamma nämnaren är i stället att samtliga drabbats hårt av eurons tillkortakommanden
Peter Wolodarski, Dagens Nyheter 24 juni 2012


Förespråkarna av denna strategi – däribland finansminister Anders Borg – hävdade att en hård saneringspolitik kommer att vinna marknadens gillande. Räntorna pressas ned och i ett trollslag lyfter åtstramningen ekonomin.
Inget av detta har inträffat. Såväl de ekonomiska som politiska resultaten vittnar om ett flagrant misslyckande.
En redan skyhög arbetslöshet har spätts på, krisländernas statsskuldsräntor är ohållbara och den sociala och politiska oron tilltagande.
Peter Wolodarski, Dagens Nyheter 24 juni 2012


Betraktar man de senaste årens utveckling i Europa inser man att 30-talskollapsen inte alls är obegriplig eller omöjlig att upprepa.
Den dystra sanningen är ju att eurokrisen bär på många av de frön som en gång framkallade den stora depressionen.
Peter Wolodarski, Dagens Nyheter 10 juni 2012
Highly recommended


Europa har slagit in på en kamikazekurs som ser ut att leda mot att euron bryts sönder.
/Spanien/ riskerar att dras ned i en negativ spiral som kan knäcka bank­systemet, orsaka en statsbankrutt
och leda till att Spanien lämnar den euro­peiska valutaunionen.
Peter Wolodarski, Dagens Nyheter 3 juni 2012


EU:s finanspakt: Irland röstar men har inget val
Paralleller finns med Spanien.
Gunnar Jonsson, signerat, DN 31 maj 2012
RE: En lysande artikel


Europas politiker har slagit in på en ekonomisk kurs som ser ut att leda mot sammanbrott.
Konsekvenserna riskerar att bli dramatiska.
Huvudargumentet för en europeisk valuta var att den skulle göra krig omöjliga.
Tio år senare har valutasamarbetet lett till motsatsen
Har vi svenskar förträngt hur vi löste vår egen finanskris under 1990-talet?
Peter Wolodarski, DN 27 maj 2012


Peter Wolodarski, PJ Anders Linder och Grekland
Rolf Englund 20 maj 2012


Peter Wolodarski, eurokrisen och Keynes
Rolf Englund 19 maj 2012


Allt för euron. Dagens Nyheter stöder inkompetenta mutkolvar
Rolf Englund 19 maj 2012


Det är lätt att förstå att väljarna sparkat ut de inkompetenta mutkolvar som styrt landet i fyra decennier.
Ska Grekland lämna euron? Det måste befolkningen avgöra, och sedan ta konsekvenserna av det.
Resten av kontinenten får hoppas att skyddsvallarna håller.
DN-ledare, signerad Gunnar Jonsson 16 maj 2012

Full text

– Vi vet alla nu, och vi visste alla då, att Grekland fuskade med sin statistik
berättar Pascal Lamy, WTO-chefen som på nittiotalet var
EU-kommissionens ordförande Jacques Delors högra hand

Teresa Küchler, SvD 29 februari 2012

Kommer försiktiga företag och privatpersoner att börja flytta sina pengar från länder som Portugal, Spanien och Italien för säkerhets skull,
när de sett sina tidigare eurobröder och systrar bli av med sina besparingar vid det grekiska utträdet.
Vid ett sådant scenario räcker brandväggarna ingenstans.
Staffan Sonning, Ekot 16 maj 2012

Top of page - News - Start page


Eurobastionen DN redovisade 2003 de tio viktigaste argumenten för euron.
Så låt oss se hur dessa argument står sig i dag.
Ekonomism 14 maj 2012

Ja-sidans 10 tyngsta argument
Henrik Brors, DN 24 juni 2003


Man behöver inte tro på Keynes teorier från 1930-talet för att se både
den politiska och ekonomiska faran i en finanspolitik som spär på nedgången.

Det långsiktigt nödvändiga – att sanera skuldsatta ekonomier – är inte en klok strategi i ett akut läge.
Peter Wolodarski, DN 13 maj 2012


Madrid höll ordning på sin budget, men landet gick länge med ett stort underskott i betalningsbalansen
medan europeiska banker glatt lånade till fastighetsboomen.

Efter kraschen hamnade det privata skuldberget i statens knä.
DN-ledare, Signerad Gunnar Jonsson, 12 maj 2012


Kan verkligen krisen för de spanska bankerna bero på de dåliga statsfinanserna i Grekland?
Naturligtvis inte. Det förstår väl vem som helst, är det naturliga svaret.
Men sanningen är ju den att den svenska regeringen och S-ledaren Löfven och Dagens Nyheter och
Svenska Dagbladet och alla andra eurokramare, fortfarande håller fast vid den analysen.
Rolf Englund 11 maj 2012


Europa behöver tillväxt, men utan en fungerande spärr mot stora budgetunderskott
i unionens medlemsstater får euron svårt att överleva.

Dagens Nyheter 7 maj 2012

Full text


Det vore nästan oförskämt att vädja till grekerna om stöd för socialistpartiet Pasok eller det borgerliga Ny demokrati i dagens parlamentsval.
Genom fyra decennier av misskötsel och inkompetens har de båda sorglöst turats om med att leda landet ned i dagens ekonomiska kvicksand.
Pasok och Ny demokrati har kallats partier men mest varit utväxter på klanerna Papandreou respektive Karamanlis.
DN-ledare, signerad Gunnar Jonsson, 6 maj 2012


De extrema partiernas framgångar splittrar och fördjupar motsättningarna mellan länder och människor i Europa.
Utvecklingen förklaras delvis av ett begripligt missnöje och är därför uppfordrande för de demokratiska partierna.
DN-ledare 2 maj 2012

Dagens Nyheter förklarar inte hur en sådan politik skulle kunna rädda Grekland, Portugal, Spanien och Italien och göra det innan det folkliga missnöjet, som tidningen anser vara delvis berättigat, exploderar.
"långsiktigt utformad och sätta arbete, innovationer och företagande i centrum"
Mantra-pladder, det är vad det är.
Rolf Englund 2 maj 2012


I mitt senaste bloginlägg om Dagens Nyheter, Spanien och euron
missade jag i hastigheten det största misstaget i Dagens Nyheters analys.
Häpnadsväckande nog låtsas DN fortfarande som om eurokrisen handlar om statsfinanserna.
Rolf Englund 29 april 2012


Skuldnedskrivningen motsvarar tre fjärdedelar av vad det står på papperet.
I utbyte får investerarna förutom nya säkrare obligationer även kontantcheckar och andra godsaker.
Grekiska banker får kapitaltillskott
DN-ledare, signerad Gunnar Jonsson, 10 mars 2012

Nedskrivningen av skulderna borde ha gjorts för länge sedan. Under dröjsmålet har de privata investerarna kunnat samla in räntorna, lösa in obligationer till fulla värdet och dra sig ur Grekland. Nu sopar EU upp resterna.

Grekland vacklar vidare genom krisen, nödtorftigt uppstagat av Europas skattebetalare.

Full text

Top of page


Rajoy undertecknar finanspakten och håller därefter presskonferens där han meddelar att Spanien har satt upp ett eget mål
Spanien är ett lärorikt exempel på hur budgetreglerna krockar med verkligheten
Låga räntor och stort kapitalinflöde hade skapat en väldig bygg- och fastighetsbubbla som plötsligt sprack
Spanien hade haft överskott i de offentliga finanserna och statsskulden låg på en behaglig nivå
DN-ledare, signerad Gunnar Jonsson, 9 mars 2012


Det var julafton igen i Frankfurt. Behövande bankdirektörer kunde gå till ECB och
låna precis hur mycket de ville på tre år, till den facila räntan av 1 procent.
Hur friska är ekonomierna vid Medelhavet omtre år när Frankfurt ska ha tillbaka pengarna?
DN-ledare 1 mars 2012


Interndevalvering
DN om Greklands exportfrämjande åtgärder
Rolf Englund blog 13/2 2012


Skuldkrisen hotar både eurons fortsatta existens och den europeiska ekonomin.

Europakten
Risken för att efterfrågan skärs ned alltför mycket, att tillväxten därmed hämmas och arbetslösheten ökar ännu mer, är förstås reell.
Men en fortsatt och förvärrad skuldexplosion är ingen väg framåt.
För att stötta tillväxten i Europa är det rimligare att länder med hyfsad ekonomi
– Tyskland, Sverige, Finland – försöker hålla i gång hjulen.
DN-ledare, 31 januari 2012

Ändå är det svårt att applådera EU:s nya uppfinning.

Det är djupt otillfredsställande att medborgarna och de folkvalda i medlemsländerna har så svårt att följa processen när EU:s grundläggande regelverk förändras.

Tack vare tanke­smedjan Open Europe , som fått tag på och publicerat fördragsutkasten på sin hemsida, har journalister och intresserade ändå fått tillgång till dokumenten.

För att ta Europa ur krisen räcker dessutom finanspakten inte långt.

Full text

Europakten


Grekland är ett sorgligt särfall.
DN huvudledare, 29 januari 2012

Grekland är inget särfall, bara ett extremfall
Rolf Englund blog 5 februari 2012
En av mina bästa artiklar, tycker jag själv

The fact that this small, economically weak and chronically mismanaged country has been able to cause such difficulty also indicates the fragility of the structure.
Greece is the canary in the mine.
The reason it has caused such difficulty is that the country’s failings are extreme, not unique.
Martin Wolf, Financial Times, 14 February 2012

Full text


Involuntary
Grekland kan ta till tvingande lagstiftning för att krympa skulderna till de privata aktörerna. Då kommer knappast ECB undan i alla fall.
De som varnat för farorna med att stödköpa statsobligationer har fått vatten på sin kvarn.
Men ECB borde i själva verket ha bredare uppgifter än att vara inflationspolis.
Med en ECB-garanti för alla medlemsländernas obligationer, eller för att hålla räntan under en viss nivå, skulle eurokrisen kunna hävas.
DN huvudledare, 29 januari 2012

Grekland är ett sorgligt särfall. Går det att bygga en livs- och konkurrenskraftig ekonomi?

Full text

The ECB’s primary inflation mandate, which it interprets as keeping inflation just below 2 percent in the medium term,
is enshrined in 1991’s Maastricht accord.
Once this is achieved, the rulebook also allows it to
“support the general economic policies” aimed at delivering high growth, social protection and economic convergence
Bloomberg


Dagens Nyheter, ECB, Maastricht-fördraget och den intellektuella hedern
Rolf Englund blog 29 januari 2012


Inte ens en EU-vän kan känna sig särskilt entusiastisk inför den finanspakt som för närvarande växer fram och som ska klubbas på toppmötet nästa vecka.
Trots alla dessa invändningar måste slutsatsen för Sveriges del ändå bli att säga ja till finanspakten
DN, huvudledare 26 januari 2012


I beslutsunderlaget som S&P offentliggjort görs dessutom ett viktigt påpekande.
Standard & Poor’s hävdar att det krävs mer än budgetdisciplin för att ta EU ur krisen.
De underliggande problemen handlar om skillnaderna mellan euroländernas konkurrenskraft, som ökar.

Institutet varnar för att krisbekämpning som enbart inriktas på åtstramning gör det ännu svårare för länder med problem att komma ur sina svårigheter.
Det är en slutsats som förtjänar att upprepas.
Dagens Nyheter, huvudledare, 16 januari 2012


Är Dagens Nyheters intellektuella ohederlighet värre än Svenska Dagbladets tigande?
Rolf Englund blog 17 januari 2012


Budgetregler och tätare ekonomiskt samarbete kan vara bra för att förebygga kommande kriser,
men de pressar knappast ned nuvarande höga räntor i Sydeuropa.
Det är som om Sverige – mitt under den dramatiska krishösten 1992 – hade infört utgiftstak och budgetmål
för att få bort spekulationerna mot kronan.
Peter Wolodarski, DN 11 december 2011

Tyskland och Frankrike splittrar EU för att få igenom sin räddningsplan för euron, formulerad i ett brev från Nicolas Sarkozy och Angela Merkel inför toppmötet. De länder som inte accepterar strängare budgetregler, skatteharmonisering, gemensam arbetsmarknad och en skatt på finansiella transaktioner förpassas till unionens politiska marginal.

Det är möjligt att de tyska väljarna uppskattar moraliska påbud, särskilt när dessa riktas mot andra än de själva. Men som ekonomiskt krisrecept är uppläxningar sällan effektiva.

Sydeuropas huvudproblem är svag konkurrenskraft och att ekonomin inte längre växer på grund av höga räntor och åtstramningar. Och om ekonomin inte växer blir det praktiskt taget omöjligt att finansiera de allt högre ränteutgifterna. Görs inget åt detta väntar statsbankrutter, vilket kommer att drabba banker och stater i hela EU.

Full text


Peter Wolodarski nära avgruden den 11 december 2011
Hur länge till skall Peter Wolodarski, som i grunden är en intellektuell person,
kunna hålla fast vid sin EU- och EMU-vänliga linje?
Rolf Englund blog 12 december 2011


Depression and Democracy
Unemployment in both America and Europe remains disastrously high.
Leaders and institutions are increasingly discredited.
And democratic values are under siege.
Paul Krugman, New York Times, December 11, 2011

Demands for ever-harsher austerity, with no offsetting effort to foster growth, have done double damage.
They have failed as economic policy, worsening unemployment without restoring confidence;
And they have created immense anger, with many Europeans furious at what is perceived, fairly or unfairly
(or actually a bit of both), as a heavy-handed exercise of German power.

Nobody familiar with Europe’s history can look at this resurgence of hostility without feeling a shiver. Yet there may be worse things happening.

Full text

Freden

Statsvetare


Nils Lundgren:
Dagens Nyheter om eurokris, teknokrati och demokrati
Rolf Englund blog 8 december 2011


It would be Europe’s worst nightmare: after weeks of rumors,
the Greek prime minister announces late on a Saturday night that the country will abandon the euro currency and return to the drachma.
Soon, the country’s international credit lines are cut after Greece, as part of the prime minister’s move, defaults on its debt.
As the country descends into chaos, the military seizes control of the government.
New York Times, December 12, 2011


Krisen hösten 2011 handlar inte om inflation utan om att upprätthålla finansiell, social och politisk stabilitet i Europa.
Peter Wolodarski, DN 21 november 2011

Historien visar att det bara finns en institution – centralbanken – som har verktygen för att avvärja den panik som så lätt blir självuppfyllande.
Blotta vetskapen om att ECB (som alltid kan trycka nya pengar) garanterar krisländernas betalningsförmåga skulle kunna avvärja spekulationen.

Frågan i dag är hur länge politikerna i Berlin ska låta eurokrisen fördjupas innan de ger centralbanken de befogenheter som behövs i ett nödläge.

Full text

Lender of last resort

Peter Wolodarski

On Friday, Mario Draghi said “no”.
The president of ECB declared that the eurozone crisis was a crisis in need of a political solution and the ECB would not bail out anybody.
To underline the message, the ECB’s governing council had earlier in the day put up a ceiling of €20bn on its weekly bond purchases.
Wolfgang Münchau, FT 20 Nov 2011


Spanien
Helst ska nu åtstramningarna anpassas så att de stöder i stället för kväver tillväxten, som i dag är noll.
Den ekvationen har varit svår att få ihop på fler ställen i Europa.
DN-ledare 20 november 2011

22 procents arbetslöshet. Fem miljoner utan jobb

Dessvärre litar inte finansmarknaderna på Spaniens förmåga att klara både lån och jobb.

Full text


Så länge som krispaketen inte har genomförts med full effekt fungerar de inte som plåster på såren.
Vägen framåt för Italien och Grekland är kantad av frågetecken kring politikens uthållighet
SvD-ledare 19 november 2011


Forskare som Alberto Alesina på Harvard har pekat på att länder som beslutsamt minskar de offentliga utgifterna faktiskt kan få god tillväxt.
Det har flera orsaker: Den första är att en tydlig och snabb neddragning innebär att risken för framtida åtstramning minskar, vilket kan öka efterfrågan.

Ett annat skäl är att beslutsamma neddragningar kan leda till sänkt ränta.

Ytterligare en faktor är att en åtstramning kan påverka lönebildningen och öka konkurrenskraften.
Johnny Munkhammar, riksdagsledamot (M), SvD 20 november 2011

"Can countries inside a fixed exchange-rate system like the euro grow and tighten budget policy at the same time?
I don't think so. It didn't work in Argentina,"

Andrew Bosomworth, head of Pimco's portfolio management in Europe,said.
Daily Telegraph 20/12 2010

Början på sidan

News


Förtroendet för euron ska stärkas genom konstitutionellt bindande regler för budgetdisciplin, fördjupat ekonomiskt samarbete och tydligare regler för hur och när euroländer i djup kris ska kunna få hjälp av övriga.

EU finns kvar, men risken är att unionen alltmer liknar ett skalbolag som tömts på innehåll.
De beslut som fattats handlar i första hand om förändringar på längre sikt.
Bristen på akuta åtgärder är fortfarande besvärande.
DN-ledare 10 december 2011

EU finns kvar, men risken är att unionen alltmer liknar ett skalbolag som tömts på innehåll.
Därför är det olyckligt att Socialdemokraterna redan avfärdat allt tal om svensk anslutning till den nya europakten.
Partiet anser att det skulle innebära alltför stort ingrepp i det nationella självbestämmandet och har därmed i praktiken avgjort frågan

Full text


Det mest förödande med dödsskjutningen av ärkehertigen för snart hundra år sedan var att skottet fick dominoeffekt.
Ett komplicerat nät av fördrag och avtal om ömsesidig hjälp utlöstes och ledde till att Europas länder ställdes mot varandra, trots att det inledningsvis inte fanns någon plan på att sätta i gång ett stort krig.
DN huvudledare 13 november 2011


106 miljarder euro
Tyvärr är invändningen att EU-ledarna löste alla problem
utom hur allt ska gå till och var pengarna ska komma ifrån.
DN-ledare 28 oktober 2011

Top of page


Eurokrisen - Ryggen mot väggen
Åtskilligt snickrande återstår på eurobygget.
Dagens europeiska toppmöte kommer inte att sopa undan alla motsättningar.
DN-ledare 26 oktober 2011

Obalanserna mellan starka exportländer och svaga skuldstater blåser inte bara bort, inte heller Europas grundläggande tillväxtproblem. Eventuella fördragsändringar tar tid.

Full text

Så är det åter dags för EU:s ledare att komma till Bryssel för dubbla toppmöten.
På agendan står att hitta en lösning som en gång för alla gör att skuldkrisens grepp om EU-länderna lättar.
DN Nyhetsplats

Början på sidan

Nyheter


Det hägrande överskottet i de offentliga finanserna uteblir helt.
Desto viktigare alltså att hålla i; vad motsatsen leder till finns många otäcka exempel på ute i Europa.
DN-ledare 27 augusti 2011


Valutaunionens rötter, kommunismens fall för 20 år sedan kom att bli eurons definitiva startskott
Den franske presidenten Mitterrand ställde då ett ultimatum:
för att acceptera ett tyskt enande var landet tvunget att ge upp sin D-mark och gå med på ett stärkt EU-samarbete.
Tyskland ville egentligen inte ha en gemensam valuta, men accepterade samarbetet på villkor att det inte fick drag av en traditionell valutaunion.
Peter Wolodarski, Signerat DN 21 augusti 2011


Problemet med euroobligationer är att de inte innehåller några incitament för problemländerna att sanera sina statsfinanser.
I stället formaliserar de det förhållande som under mer än ett decennium gjort att de kunnat låna pengar till en betydligt lägre ränta än vad deras egentliga kreditvärdighet borde ha tillåtit.
Det var därför viktigt att euroobligationer avfärdades vid det tysk-franska toppmötet.
DN-ledare 18 augusti 2011

Frågan om fördjupning eller upplösning har envist bitit sig fast kring euron under sommaren. Merkels och Sarkozys tydlighet är viktig. För att få valutaunionen att fungera bättre krävs det att den finanspolitiska integrationen ökar.
Problemet var att de besked de lämnade om hur det ska gå till var på samma gång vaga och svaga.

Full text

Eurobonds

Very Import Articles

Top of page


Ingen kurs för euron
Merkels regering vet inte vad den vill.
Gräl, misstag och opportunism präglar bilden.
DN ledarsidan signerat Gunnar Jonsson 20 juli 2011


Om unionen ska överleva på sikt krävs en bättre demokratisk förankring än i dag
Alltför länge har EU framför allt varit ett samarbete mellan ländernas regeringar.
Ministrarna och regeringscheferna åker till Bryssel för att förhandla och lösa gemensamma problem.
Men var finns folket, de politiska diskussionerna och den fria press som granskar det som sker?
Annika Ström Melin, Signerat Dagens Nyheters ledarsida, 16 juli 2011


DN skriver och Svenska Dagbladet tiger om eurokrisen
Rolf Englund blog 13 juli 2011


Europas ledare möts och pratar, men någon ordning på eurokrisen får de inte.
Röran på finansmarknaderna fortsätter och gäller inte bara Grekland.
Räntetrycket hårdnar även på Italien och Spanien.
DN-ledare signerad Gunnar Jonsson, 13 juli 2011


Man bör inte avfärda alternativet att landet lämnar valutasamarbetet.
Politisk prestige ska inte hålla kvar Grekland oavsett pris för landet eller eurozonen som helhet.
DN, huvudledare 30 juni 2011

Nedskärningar kommer – åtminstone på kort sikt – inte bidra till att vända den svaga ekonomiska utvecklingen.
Framför allt bereder beslutet väg för en välordnad nedskrivning av Greklands skulder.

Man har nu köpt tid för att göra det på ett sätt som minskar smällen som europeiska banker kommer att vara tvungna att ta och de risker som det innebär.

Full text


Det är en i Sverige vanlig uppfattning att det var Göran Perssons motsvarande nedskärningar som satte fart på den svenska ekonomin. Nedskärningarna räddade landet, tror många.
Det som satte fart på den svenska ekonomin var att kronan sjönk och dollarn steg när Carl Bildt hade gjort sitt misslyckande.
Rolf Englund blog 29 juni 2011


Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är pinsamma om EMU och Grekland
Rolf Englund blog 21 juni 2011


Baksidan av de massiva nedskärningarna är att ekonomin krymper,
vilket bara gör det svårare att betala skuldberget.

DN-ledare, signerad Gunnar Jonsson, 18 juni 2011


Eurokrisen är alltså över? Fel.
Skulderna måste skrivas ned. Det är bättre att göra det
medan det finns några privata investerare kvar att dela notan med

DN-ledare 11 juni 2011

Fredagens tyska förbundsdagsbeslut är villkorat. Grekerna måste sköta sina reformåtaganden och acceptera internationell övervakning av privatiseringarna. Därutöver kräver Tyskland att banker och andra privata investerare ”frivilligt” deltar i att lätta på den grekiska skuldbördan genom att löptiden på statsobligationer förlängs. I ett räddningspaket på 120 miljarder euro skulle den privata delen av bördan vara en fjärdedel.

För ECB har allt tal om skuldnedskrivning, även denna ”mjuka” variant, varit tabu. Dels sitter centralbanken själv på stora mängder grekiska statspapper, dels varnar man för att krissmittan ska spridas till andra länder.

Finansmarknader och ekonomer räknar redan med att skulderna måste skrivas ned, förr eller senare. Det är bättre att göra det medan det finns några privata investerare kvar att dela notan med.

Full text

Dagens Nyheters halvkvädna visa om Greklands skulder
Rolf Englund blog 11 juni 2011

Pengarna "till Grekland" går till bankerna.
Rolf Englund blog 4 juni 2011

Top of page


Fast i skuldfällan - Grekland stramar åt men inget hjälper
EU:s och IMF:s krisrecept har prövats i ett år, men medicinen verkar inte.
DN-ledare 30 maj 2011


Reinfeldts utanförskap
Libyen och euron ska behandlas vid dagens EU-toppmöte. Men Sveriges statsminister duckar och driver en alltför avvaktande svensk linje.
DN-ledare 24/32011

Irland växte snabbt under 90-talet. Med euron tillkom en låg ränta som blåste upp en jättelik fastighetsbubbla. Politiker, bankdirektörer och näringslivstoppar blundade och höll varandra om ryggen.
Även banker i andra euroländer lånade glatt till allt och alla.
Bubblan sprack slutligen 2008, och regeringen fick för sig att utfärda en totalgaranti för bankernas långivare.
När bankerna rasade gick botten ur statskassan.
Gunnar Jonsson, Signerat DN:s ledarsida 24/2 2011


Det är sant att Anders Borg har prioriterat ordning och reda i den offentliga ekonomin. Men det har han inte varit ensam om.
Samma sak kan även sägas om finansministrarna i Irland och Spanien, länder som till alldeles nyligen fick ett gott betyg för sin ekonomiska skötsel och hade föga gemensamt med exempelvis Grekland.
Peter Wolodarski, DN 20/2 2011

Början på sidan


Birgitta Ohlsson har en ovanlig förmåga att fånga ett auditorium. Hon är personlig, men inte kladdigt privat, och talar engagerat om behovet av frihandel, fred och frihet utan att det känns det minsta påklistrat.
Men hon har ett problem. Som EU-minister har hon ansvar för allt – men samtidigt nästan ingenting.
Annika Ström Melin, DN 2011-02-09


Ett oroligt mummel i regeringsbyggnaderna runt om i de europeiska huvudstäderna.
Det här går inte längre! viskas det lite varstans.
Många ifrågasätter om den tillfälliga fond som inrättats räcker för att rädda euroländer som brottas med allvarliga svårigheter.
DN, huvudledare 17/1 2011

EU har för länge sedan utvecklats till något mer än en inre marknad.
Redan i dag kan unionen liknas vid ett slags europeisk federation.
Den kommer antagligen aldrig att bli en lika sammansvetsad union som USA – vilket inte heller är önskvärt.
Men det är rimligt att länderna har en mer gemensam ekonomisk politik än i dag.
DN, huvudledare 17/1 2011

Full text

*

"ett förenat Europa med en regering, ett parlament, en beskattning, ett försvar och medlemsländerna som delstater med delstatsregeringar och -parlament.
ett mål att sträva mot"

DN-ledare 9/12 2002

När och hur spricker EMU?

"ever closer union"

Logiken i det hela rör sig i federativ riktning... Sch! säger Kohl åt mig när jag tar upp det.
Göran Persson

Början på sidan


Dagens Nyheter: EU har ännu ingen helt gemensam skattepolitik
"Beskattningsrätten är kärnan i det nationella självbestämmandet och demokratin"
DN, huvudledare 23/11 2010


När den amerikanska bostadsmarknaden dök sprack också den irländska fastighetsbubblan.
Bankerna kapsejsade under trycket av svajiga krediter och bostadsköpare som inte kunde betala sina lån.
Staten håller nu ett svårt sjukt finanssystem under armarna.
DN-ledare 18/11 2010

Början på sidan


Den ekonomiska politiken i EU måste utvecklas och det kan bara ske gradvis.
Den nationella budgeten är ett slags kärna i alla medlemsstaters självbestämmande och demokrati.
DN-ledare 26/9 2010

Början på sidan


Det största problemet:
har risken för att exempelvis Grekland ställer in betalningarna verkligen lagts in i testerna på ett ärligt sätt?
Enligt Financial Times har marknaderna tagit höjd för förluster på 60 procent på grekiska statsobligationer – medan regleringsorganen har sagt åt bankerna att räkna med 17 procent.
DN-ledare, signerad Gunnar Jonsson, 20 juli 2010

Visst kan dåliga betyg för bankerna skapa ny finansoro. Men ju fler detaljer om resultaten av stresstesterna som offentliggörs, desto bättre i alla fall.

Annars kommer marknaden att tvivla på hur seriösa testerna har varit. Faran är att många också slutar lita på finanspoliserna.

Full text

My undemocratic survival plan for the euro
If Europe can avoid a financial breakdown at the end of this month, when its banks undergo stresstests to expose which are potentially insolvent, then the euro will almost certainly survive.
Indeed, this could be the year when the single currency mutates from being a morbid enterprise that is threatened by its internal contradictions into the project to create a United States of Europe that its architects always intended.
Anatole Kaletsky, The Times July 14 2010

Början på sidan


Ska EU ha en ”ekonomisk regering” är det i alla fall inte Frankrike som ska styra den.
Tyskland måste å andra sidan förstå att alla inte kan vara exportvärldsmästare samtidigt.
EU har mer kvar att göra innan skuldkrisen är begravd.
DN-ledare 18/6 2010


Är Sverige med i motståndsrörelsen?
Ett tysk-franskt förslag mötte motstånd på EU-toppmötet. Det blockerades, av England, Tjeckien och Sverige
Rolf Englund blog 18/6 2010

Annika Ström Melin, president Van Rompuy och EMU
Rolf Englund blog 17/6 2010


Ett intressant inlägg kommer från tankesmedjan Bruegel i Bryssel. I rapporten ”Two crises, two responses” skriver ekonomerna André Sapir och Jean Pisani-Ferry om stora och viktiga skillnader mellan de krisdrabbade ekonomierna. Som exempel tar de Grekland och Spanien, två länder med olika typer av problem som varken kan eller bör lösas på samma sätt.
DN 7/5 2010


Varför reagerade ingen i Bryssel?
Det var ett allvarligt misstag. I EU:s korridorer talades det öppet om det grekiska fusket under många år.
2004 inledde EU-kommissionen ett rättsligt förfarande rörande falska rapporter, som aldrig fullföljdes.
DN 7/5 2010


EMU, tre döda och DN manar: Kör hårt
Rolf Englund blog 2010-05-06


I mitten av 90-talet visade Sverige att det är fullt möjligt att göra den besparingsresan, men vägen dit är krävande, smärtsam och politiskt riskfylld.
Det finns de som försöker skylla den aktuella krisen på euron, men det är knappast euron som ligger bakom Atens ekonomiska elände.
Peter Wolodarski, DN 2010-05-02

Precis som Sverige i början av 90-talet har Grekland samlat ihop till sitt eget skuldberg.

Behovet av sanering skulle inte försvinna om man stått utanför euron. I själva verket pressar den gemensamma valutan nu fram en uppgörelse med kulturen av ekonomisk vanskötsel. Det går inte att devalvera bort problemen och låtsas som om allt är i sin ordning.

Full text

Göran Persson: Människors uppoffringar har givit resultat
i regeringsförklaringen i Riksdagen, Tisdagen den 14 september 1999

Willem Buiter, now chief economist at Citigroup, notes, in a fascinating new paper, that other high-income countries, notably Canada (1994-98), Sweden (1993-98) and New Zealand (1990-94), have succeeded with fiscal consolidation.
But initial conditions were much more favourable in these cases.
Martin Wolf, May 4 2010

Början på sidan


Det finns ändå anledning till viss optimism.
Politikerna försöker tona ned problemen och hoppas samtidigt att EU:s löfte om solidaritet ska skapa lugn, utan att behöva omsättas i handling. Men marknadens aktörer låter sig inte övertygas.
Men för alla som anser att EU behövs finns det egentligen bara en slutsats. Den grekiska krisen måste och kan lösas, eftersom den i grunden handlar om EU-samarbetets framtid.
DN-ledare 10/4 2010

Finansminister Anders Borg har flera gånger tagit halvt avstånd från tanken att svenska skattebetalare skulle bidra till en lösning av eurons kris. Det skedde senast i tisdags morse i en intervju i P1-morgon i Sveriges Radio.
Men valutasamarbetet är en viktig, ja helt central del av EU.
DN huvudledare 17/3 2010


Dagens Nyheter: EU har ännu ingen helt gemensam skattepolitik
"Beskattningsrätten är kärnan i det nationella självbestämmandet och demokratin"
DN, huvudledare 23/11 2010

- EU har ännu ingen helt gemensam skattepolitik, skriver DN. Men det framgår tydligt att DN gärna vill ha en sådan inom EU.

Detta trots att, som DN själv skriver: "Beskattningsrätten är kärnan i det nationella självbestämmandet och demokratin. Medborgarna kan påverka politikens utformning i allmänna val och rösta bort den regering som inte sköter sig."

- Bolagsskatten finns inte med i förhandlingarna som nu har inletts /med Irland/, vilket är bra. Det vore alltför långtgående om EU i detta läge (kurs. här) ställde detaljerade krav på Irlands skattepolitik.

Det får väl anstå tills dess man kan göra det i smyg, likt den nyligen genomförda grundlagsändringen i Sverige.

- Det är fortfarande (kurs. här) de nationella regeringarna som har ansvar för den ekonomiska politiken, vars grundbult är skatterna.

- Den aktuella krisen visar att det är dags för något mer i EU. Det behövs en mer gemensam ekonomisk politik, skriver DN och är, verkar det tyvärr som, beredd att krossa Rubicon på vägen mot det nya Romarriket.

För att läsa DN-ledaren klicka här

Romarriket

"ett förenat Europa med en regering, ett parlament, en beskattning,
ett försvar och medlemsländerna som delstater med delstatsregeringar och -parlament.
ett mål att sträva mot"
DN-ledare 9/12 2002

Göran Persson varnar för EU-federalism

"ever closer union"


Peter Wolodarski försvarar EMU om Irland och Grekland
Rolf Englund blog 2010-11-21


De som försöker skuldbelägga Europeiska centralbankens låga ränta för den ohållbara låneexpansionen har en poäng.
Skeptiker till euron vädrar morgonluft och upprepar sin gamla kritik mot den gemensamma valutan:
– Vad var det vi sa, säger de. Euron passade inte för Greklands behov och den passar inte heller för Irlands.
Vad som krävs är en nationell räntepolitik och nationella valutor, som går att devalvera.
Peter Wolodarski, DN Signerat 21/11 2010


Är Du federalist, Peter Wolodarski?
Rolf Englund blog 18/2 2010


Annika Ström Melin, vårt lands mest kunniga journalist i detta ämne, ställer EMU-frågan på sin spets.
Rolf Englund blog 18/2 2010


Många euromoståndare i Sverige varnade för den politiska union som Issing förespråkade.
Statsminister Göran Perssons utdragna eurovånda handlade också om valutunionens konstruktion.
Går det att ha gemensam valuta utan att också ha gemensam ekonomisk politik?
Den frågan vände och vred Persson på under flera års tid.
Det borde vid det här laget vara klart att svaret är nej.

Annika Ström Melin, Signerat DN 2010-02-17

Början på sidan

Om Aten inte kan betala sina stora skulder kommer det att påverka andra länder med stora underskott.
På sikt hotas eurosamarbetets stabilitet och trovärdighet.
Eurons tioåriga historia visar att den gemensamma valutan är en stor tillgång för EU.
DN huvudledare 14/2 2010

Utan euron skulle den finansiella och ekonomiska krisen ha kunnat ställa till med större skada i Europa.

Euron behövs och det borde vara självklart att också Sverige ska införa den gemensamma valutan.

Full text


Greklands sak är vår
Sverige borde så snart som möjligt ta det sista steget in i EU:s monetära samarbete, delta i diskussionerna och ta fullt ansvar för eurons framtid.
DN huvudledare 2010-02-04

Fusket i nationalräkenskaperna gjorde det möjligt för Grekland att ta sig in i eurosamarbetet. Om det var medveten manipulation bör Grekland dömas och straffas. Det bör aldrig kunna ske igen.

Planen innebär att skatten på alkohol och tobak ska höjas och att det ska bli hårdare tag mot skattefuskare. Pensionsvillkoren ska försämras och lönerna i den offentliga sektorn frysas. Arbetslösheten väntas öka till uppemot 12 procent och Grekland går alltså mot svåra tider. Men de flesta inser att landet inte har så många val. Grekland kan inte fortsätta att låna sig ur krisen.

Det är inte rimligt att ett euroland ska behöva vända sig till Världsbanken för att få ekonomisk katastrofhjälp.

Det behövs också en rad reformer för att euroländerna ska undvika framtida problem. Kommissionens övervakande roll borde förstärkas. Den uppmjukning av stabilitetspaktens regler som de stora medlemsländerna har drivit igenom är olycklig.

Det behövs också bindande, gemensamma regler för att euroländerna ska bygga upp budgetöverskott i goda tider.
"EMU-skatten" Buffertfonder

Sverige borde så snart som möjligt ta det sista steget in i EU:s monetära samarbete, delta i diskussionerna och ta fullt ansvar för eurons framtid.

Full text

Grekland

Början på sidan

Peter Wolodarski är en duktig pojke, som väl förtjänar att sitta på Herbert Tingstens stol.
Men det är synd att han ännu inte har förmått svänga DNs linje om EMU.
Dagens Nyheters ledarredaktion har länge tillhört de sista, snart enda, entusiasterna för ett svenskt EMU-medlemskap.
Rolf Englund blog 2010-02-05

Top


Fem punkter för Europa
1. Släpp in Balkan och Turkiet
5. Byt kronan mot euron
Dagens Nyheter, ledarredaktionen 2009-09-19

Svenska regeringars stöd för turkiskt medlemskap är praktiskt klokt och teoretiskt rätt.

Den EU-medlem som trots att den fyller alla kraven för fullt EMU-deltagande likväl står utanför har en halvhjärtad inställning till hela EU.

Läs här mer om DN:s helhjärtade stöd för EU

...

Varken Frankrikes president Sarkozy, Tysklands förbundskansler Merkel
eller Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy tycker att Turkiet hör hemma i EU
Annika Ström Melin, DN 14/9 2010


Calmfors uttalar sig som forskare ... och avslutar sin artikel med att att Sverige genom att delta i eurosamarbetet skulle kunna ”bidra till ökad politisk integration i Europa”.
Att argumentera för ett sådant synsätt är framför allt politikernas uppgift.
DN-ledare 16/1 2010

Början på sidan


Ett eventuellt irländskt nej till Lissabonfördraget skapar en ny kris för EU:s ledare.
I Sverige skulle anti-EU-krafterna stärkas.

På spel står det med möda ompaketerade fördraget, i stort sett detsamma som förkastades 2005.
DN huvudledare 19/5 2008


Ett nytt fördrag är okej,
men någon antiturkisk gränsdragning ska det inte vara.

DN-ledare 2007-12-11


DN-ledare 20/10 2007

Som det ska vara i demokratier är EU omstritt. Runt om i medlemsländerna finns större eller mindre grupper som ser med misstro på EU. Det må vara att de fruktar att nationella värden ska tryckas undan, eller att de ogillar marknad och konkurrens och ser EU som ett projekt riktat mot arbetarna. Andra oroar sig för att EU som är en ekonomiskt stark makt ska övergå i en aggressiv stormakt. Därtill kommer främlingsfientliga grupper som vill stänga om sig bakom höga gränser. De som är skeptiska till stat och byråkrati tycker sig ha fått ett idealiskt mål i "Brysselokratin". Dessa EU-motståndare och EU-kritiker tar varje tillfälle för att - som de tror - söka ett brett folkligt stöd för sin sak. Folkomröstning är deras krav vid snart sagt varje EU-beslut av större slag. Och en regelförändring som den nu aktuella är ett givet sådant tillfälle.

Full text

Folkomröstning

Början på sidan


Tysklands problem är låg ekonomisk tillväxt, hög arbetslöshet, svag konsumtion och ett för stort budgetunderskott.
Huvudmålet är att minska budgetunderskottet utan hänsyn till följderna för den ekonomiska aktiviteten - vad som brukar kallas dumsnålhet
DN, huvudledare 16/11 2005


"EU-utvidgningen måste fortsätta"
När konstitutionen föll efter Frankrikes och Nederländernas nej i somras blev det tydligt att EU saknar en sammanhållen idé, något som kan ena staterna mot ett gemensamt mål.
Stater som tar sina första steg mot demokrati - nu senast Ukraina - har siktet inställt just mot EU. Om unionen sviker denna uppgift, om den vänder sig inåt och stannar i växten, kan det till och med finnas skäl att fråga sig vad unionen i grunden ska vara bra för.
DN-ledare 5/10 2005


Själv har jag levt i den naiva tron att förhandlingarna var på riktigt, att Turkiet förr eller senare skulle bli EU-medlem. Efter fyra dagar i Paris är jag övertygad om motsatsen.
Niklas Ekdal, signerat DNs ledarsida 2/10 2005


Även om man kan disputera om exakt vilka aspekter av det europeiska projektet som väljarna har sagt nej till är detta nej otvetydigt.
Och utan detta folkliga mandat måste accelerationen i det europeiska samarbetet bromsas in. Liksom unionens ledare måste söka sig tillbaka till utgångspunkterna och fråga sig om och i så fall var man slagit in på fel väg
De kritiker som menar att det är omöjligt att omvandla en organisation som en gång byggde på det nära samarbetet mellan sex geografiskt närliggande stater till en union med 25 och potentiellt 35 medlemsländer måste få ett svar.
DN huvudledare 11/8 2005


I Sverige finns en bred politisk majoritet för att EU-grundlagen är en fråga för riksdagen.
Regeringen och de fyra borgerliga partierna är överens. Denna majoritet kan tyckas solid.
Men under ytan finns en oro. Ett nätverk av EU-kritiska partier och organisationer bedriver sedan en tid en nationell namninsamling med krav på folkomröstning.
folkomröstningsresultatet kan ju bli ett annat än vad den folkvalda riksdagsmajoriteten önskar.
DN-ledare 4/5 2005

Eftersom Sverige redan haft två folkomröstningar om EU, den om euron så sent som hösten 2003, är risken för lågt valdeltagande betydande.

Det förslag som nu ska antas kallas grundlag eller konstitution. Men i sak innebär det inga dramatiska förändringar av medlemsländernas förhållande till unionen, vilket ökar risken för ett lågt valdeltagande.

Kampanjen för en medlemsomröstning undergräver den socialdemokratiska ledningens auktoritet, och partiet står inför en uppslitande inre strid. Så fortfarande finns risken att Persson gör en taktisk reträtt och liksom Palme 1979 låter en för partiet besvärlig fråga avgöras i folkomröstning. Nog vore det en seger för folkomröstningsivrarna.

Full text

Skjut upp den parlamentariska ratificeringen till efter valet 2006.
Då skulle konstitutionen föras in i den ordinarie valrörelsen och den osunda gränsen mellan svensk inrikespolitik och EU-frågor äntligen raderas.
DN huvudledare 22/2 2005

Top


Barbro Hedvall, DNs ledarsida
Folket synes vara på väg att säga ett rungande nej den 29 maj.
Presidenten är impopulär. Hans regering med Jean-Pierre Raffarin är impopulär. Den ekonomiska politiken som leder till högre arbetslöshet, ökande konkurrens och utflyttning av jobb är impopulär. Det nya utvidgade Europa är impopulärt, för att inte tala om tanken på Turkiet som EU-medlem.
12/4 2005

På torsdag börjar president Jacques Chirac sin kampanj för ett ja. Ett 80-tal unga människor ska i ett välregisserat teveprogram ställa frågor till republikens 72-årige ledare. Det lär bli en bländande uppvisning, Chirac är en estradör.

Fransmännen ser tillbaka och erinrar sig general de Gaulle. Han avgick 1969 efter ett nej i en folkomröstning. Skulle då Jacques Chirac göra detsamma? undrar man. Nej, knappast. Och skulle han antyda något sådant skulle det franska nejet vara säkrat.
Tvärtom, menar en och annan, lovar Chirac avgå vid ett ja, är utgången klar: det blir ett starkt ja.

Full text

Grundlagen

Top


Hur kan man stödja ett samarbete mellan Europas folk utan att fråga sitt eget?
Lave K Broch, statsvetare från Köpenhamn och ordförande för det EU-kritiska nätverket inom Radikale venstre
Sydsvenskan 19/7 2004

 

Tack gode Allah för Europeiska Unionen
EU börjar närma sig sina yttersta gränser, vilket spetsar till frågan om vår europeiska identitet.
Signerat Niklas Ekdahl, pol red DN 6/12 2004

De dummaste idéerna är ofta de mest seglivade, som Francis Fukuyamas om "Historiens slut" och Samuel Huntingtons om "Civilisationernas kamp". Bägge myntades i början av 1990-talet men skymmer fortfarande sikten.

EU börjar närma sig sina yttersta gränser, vilket spetsar till frågan om vår europeiska identitet. Tesen om historiens slut var en godartad synvilla men civilisationernas kamp kan fortfarande bli blodig verklighet, om tillräckligt många sväljer konceptet. Ordet "Europa" förekommer första gången i en krönika över slaget vid Poitiers år 732, där en frankisk armé stoppade araberna. Europa definierade sig redan från början i motsats till islam.

EU:s förhållande till det kokande Kiev blir avgörande för förhållandet till Ryssland, liksom förhållandet till Ankara blir avgörande för förhållandet till islam.

Ett demokratiskt Ukraina vore den bästa försäkringen mot en återgång till det kalla kriget. Europa bebos av 20 miljoner muslimer och är granne med Nordafrika och Mellanöstern; terrordåden i New York och Madrid, mordet på holländaren Theo van Gogh visar att vi också behöver försäkringar mot det heliga kriget.

En slutsats som ligger nära till hands är att islamismen är roten till det onda, att sociala omständigheter inte spelar någon roll. Tyvärr har det uppstått en motsättning mellan höger och vänster i denna fråga, med fronten rakt igenom det liberala lägret. Man förväntas välja mellan en ideologisk och en social förklaringsmodell.

För tillfället är det populärt att ropa på hårdare tag mot dem som inte köper hela paketet av västerländska värderingar. Francis Fukuyama säger till exempel att Europa är oförmöget att hantera det islamistiska hotet på grund av en "förlamande politisk korrekthet".

Fukuyama har dock en poäng i att hotet mot Europa är allvarligare än mot USA. Geografin och demografin talar sitt tydliga språk. Våra dolda kulturella koder, vår stela arbetsmarknad och påbjudna ateism marginaliserar många muslimer, som därmed blir potentiella lärjungar åt radikala profeter.

Inget skulle göra större intryck i denna kamp om själarna än ett turkiskt EU-medlemskap. Det vore dödsstöten för al-Qaida i Europa

Ukraina hör hemma i Europeiska unionen. Genom att sträcka ut handen till de demokratiska krafterna där gör EU indirekt samma tjänst åt Ryssland. Det är inte civilisationskamp utan brobyggnad.

USA vann det kalla kriget mot Sovjetunionen åt oss, men har tyvärr applicerat samma militära metod på islamismen, med följden att marginalfigurer som Usama bin Ladin har fått brett stöd i världen.

EU är en fantastisk uppfinning.

Full text

Mer om anti-amerikanismen som EUs drivkraft

Mer om Ukraina

Europa och folken - EU:s demokratiska underskott och den europeiska identiteten
Ingmar Karlsson ambassadör i Prag och Bratislava 1996-2001

Mer om EU:s utvidgning


Förd till sin spets flyttas alla beslut till den europeiska nivån
Därmed besannas alla skräckmålningar av hur medborgarna styrs av en demokrati/byråkrati på oändligt avstånd.
DN-ledare 3/6 2004

Tyvärr är det väldigt mycket lättare att flytta upp beslut än ned. Medan det svenska kommunala självstyret prisats har den kommunala beslutskraften kringskurits. Skolan och vården är på papperet kommunala ansvarsområden men de bekostas av statsmedel och riksdagen beslutar om inte på kronan så nära på.

En förklaring till att det är svårt att låta makten stanna på lokal nivå är medborgarnas krav på likabehandling: Det ska inte bero på var en vårdbehövande person bor vilken hjälp han ges. En annan förklaring till att besluten sugs uppåt i den politiska hierarkin är oviljan att lämna frågor åt andra organ, en kompetensförlust är en maktförlust och sådana värjer sig politiker naturligen mot.

I det här växelspelet mellan politikerns strävan att svara för allt och väljarnas krav på att just den politiker och den politiska instans de har framför sig ska lösa deras problem blir badvattnet plötsligt en fråga på EU-nivå. Det är ingen bra ordning.

Förd till sin spets flyttas alla beslut till slut till den europeiska nivån. Därmed besannas alla skräckmålningar av hur medborgarna styrs av en demokrati/byråkrati på oändligt avstånd. Därmed blir också alla andra nivåer allt mindre intressanta.

Full text


Vinnarna från den 14 september är här igen.
Nu vill några av de aktiva från nejsidan bilda parti och ställa upp i valet till EU-parlamentet i juni.

Har EU som politiskt projekt nått vägs ände? Är ett EU med 25 och fler medlemmar omöjligt? De frågorna ställs efter sammanbrottet på toppmötet i december.
DN-ledare 24/1 2004


Vart tog EU-viljan vägen
Det är stabilitetspakten och författningen det handlar om, de är de synliga, omedelbara problemen men den underliggande, oroande frågan gäller den politiska viljan
DN-ledare 15/1 2004


Huruvida beslutet innebär slutet för stabilitetspakten eller inte är närmast en teknisk fråga, politiskt är paktens regler övergivna.
När Tyskland som drev fram pakten, inte självt förmår hålla den, var finns då dess politiska fundament?
Efter 500 procents ränta förstår de flesta att något drastiskt måste göras
DN-ledare 26/11 2003


Hela den stora apparaten är ett sätt att förtydliga och något förenkla den ordning som gäller i EU samt att bereda plats för de nya medlemmarna.
DN-ledare 21/11 2003


I dag samlas EU:s stats- och regeringschefer i Rom för att sätta i gång förhandlingarna om en ny författning.
Och högt flyger de högtravande orden medan tanken ofta nog stilla står.

DN-ledare 4/10 2003


Sådana framträdanden hör inte till vardagen i svensk politik. Senast något liknande inträffade var för nästan exakt elva år sedan, då statsminister Carl Bildt och socialdemokraternas partiordförande Ingvar Carlsson träffade medierna i riksdagens andrakammarsal.
Den gången gällde det ett krispaket som skulle säkra förtroendet för svensk ekonomi. Spekulationerna mot kronan var omfattande, och Riksbanken tvingades höja sin marginalränta till oanade nivåer för att försvara den fasta växelkursen.
DN-ledare 9/9 2003


Inga fler folkomröstningar
"en kraftmätning mellan å ena sidan inhyrda, osynliga konsulter och å andra sidan passiva demokratikonsumenter utan eget ansvar"
Niklas Ekdal, signerat DNs ledarsida 15/9

Vartenda nationalekonomiskt argument och varje politisk vinkel har skärskådats. Lite klokare blev vi kanske av det. Något demokratiskt värde låg det förstås i de många samtal kring köksborden som euron gav upphov till. Ändå gick det så fruktansvärt snett.

Jag skriver inte detta av bitterhet över valresultatet, utan som ett bokslut över systemet med folkomröstningar. Ett politiskt mord får inte påverka vårt sätt att utforma och utöva demokratin, men även bortsett från tragedin på NK finns anledning att undvika folkomröstningar i framtiden.

Det är skillnad på kommunala omröstningar om vägbyggen eller cykelställ och nationella omröstningar om pensionssystem, energiförsörjning och europeisk integration. De förstnämnda kan stärka den lokala demokratin, de sistnämnda rycker sönder politiken och underminerar ett representativt styrelseskick.

EU-omröstningen 1994 var kanske mera motiverad men genomfördes på ett sådant sätt att många väljare kände sig lurade, vilket i sin tur ledde till gårdagens märkliga val mellan krona och euro.

Ju färre medborgare som själva engagerar sig i partipolitiskt arbete, desto större risk att folkomröstningar blir en kraftmätning mellan å ena sidan inhyrda, osynliga konsulter och å andra sidan passiva demokratikonsumenter utan eget ansvar.

Valanalys


Det var ett djärvt steg att införa euron.
Ökad handel är det starkaste ekonomiska argumentet för att Sverige ska införa euron

DN-ledare 7/9 2003


Det kan bli ett ja den 14 september, och det mesta fortsätter som förut fast med nya sedlar och mynt.
Det kan bli ett nej, med smygande konsekvenser för Sveriges tillväxt, inrikespolitiska landskap och position i Europa.
Ett tredje alternativ är att det blir ett verkligt rungande nej

DN-ledare 26/8 2003


Bildt is back!... de svepande gesterna och den sedvanliga självsäkerheten känns irriterande välbekanta
Sveriges framtid i Europa och Europas framtida utveckling är vad EMU handlar om.
Låt oss därför lämna räntenivåer, överskottsmål och stabiliseringspolitik.

DN-ledare 20/8 2003


Uppgörelsen om finanspolitiken mellan LO och regeringen dominerade gårdagens debatt, till fördel för Maud Olofsson. Anna Lindh försökte med varierande framgång byta ämne och infallsvinkel.
Jasidan har hamnat i en självförvållad fälla genom att så hårt trycka på behovet av att samla i ladorna och förbereda sig för "det värsta". Närmast opåkallat förs nu mardrömsscenarier fram som många väljare inte visste var möjliga.
Mats Wiklund, signerat, DNs ledarsida 15/8 2003

Två av EMU-debattens drottningar drabbade samman med olika argument men med ett gemensamt budskap: osäkerheten. För centerledaren Maud Olofsson gällde den konsekvenserna av EMU - riskerna överväger. Bättre att hålla sig de gamla beprövade metoderna i form av självständig ränte- och penningpolitik.

Utrikesminister Anna Lindh, däremot, talade engagerat om osäkerheten med att stå utanför. Vi förlorar i inflytande, välstånd och trovärdighet. Inget nytt där.

Men uppgörelsen om finanspolitiken mellan LO och regeringen dominerade gårdagens debatt, till fördel för Maud Olofsson. Omedelbart tog hon fasta på kostnaderna för det höjda överskottmålet i statens finanser. Var ska ni ta pengarna ifrån, frågade hon om och om igen.

Anna Lindh försökte med varierande framgång byta ämne och infallsvinkel.

Intrycket av meningsutbytet blev ändå att EMU-medlemskapet handlar om att parera svårigheter och kriser.

Går vi med måste vi försäkra oss mot lågkonjunktur och överhettning, trots att en sådan utveckling enligt Anna Lindh inte är särskilt trolig. Jasidan har hamnat i en självförvållad fälla genom att så hårt trycka på behovet av att samla i ladorna och förbereda sig för "det värsta". Närmast opåkallat förs nu mardrömsscenarier fram som många väljare inte visste var möjliga.

Likaså framstår det som ett misstag att beskriva EMU-medlemskapet som avgörande för Sveriges framtida inflytande i EU.

I en debattartikel i DN (14/8) redogör statsvetarna Rutger Lindahl och Daniel Naurin för en intervjuundersökning med höga förhandlare i Bryssel: "Inget i våra resultat . . . tyder på att EMU-utanförskap påverkar ett lands inflytande inom miljö, jordbrukspolitik eller andra områden som EU sysslar med." Lindahl och Naurin visar att Sverige hör till de mest eftertraktade samarbetspartnerna i EU.

Ändå driver Anna Lindh, som bättre än de flesta känner verkligheten i Bryssel, hårt att EMU behövs för att Sverige ska kunna påverka EU.

Jasidan skulle tjäna på att hålla sig till ämnet: EMU:s betydelse för välstånd och välfärd.

Buffertfonder


orimligt att i en representativ demokrati folkomrösta om en detalj i ett idépaket om Europas framtid
Hanne Kjöller, signerat, DNs ledarsida 31/7 2003

Jag tycker därför att valresultatet, vilket det än blir, måste resultera i att det stuvas om i maktens korridorer. Vid ett ja borde stödpartierna och ett par statsråd säga tack och hej. Vid ett nej är det Göran Persson som borde ta sin regering och gå.

Den folkomröstning som inte ens ägt rum har redan illustrerat det orimliga i att i en representativ demokrati folkomrösta om en detalj i ett idépaket om Europas framtid.

Full text

De var emot folkomröstning


"vad gäller saken egentligen". Att byta kronan mot euron är det korta svaret.
Det är emellertid närmast en symbolhandling. Men symbol för vad?
För om vi i Sverige ska vara med eller om vi ska stanna på reservbänken.
Ja, så enkelt kan det uttryckas
.
DN huvudledare 27/7 2003

- Jag känner väldigt mycket äckelkänslor inför utanförskapet. Alla har väl någon erfarenhet av detta. Att inte bli vald till knattelaget i fotboll. Att inte bli uppbjuden på damernas.
Michael Treschow, på moderaternas ekonomiseminarium Aftonbladet 7/7 2003


Niklas Ekdal, på Herbert Tingstens stol,
om konservativt tänkande och utopiskt

Med kommentar av Rolf Englund
Signerat, DNs ledarsida, 13/7 2003

Eliten mot folket, sägs det. Jag tror att skiljelinjen är en annan

EMU-mottåndet i Sverige har många ansikten men ett grundläggande argument: EMU är inget perfekt system, därför är det bättre med egen valuta, ränta och penningspolitik.

Detta är den gemensamma ramen för den nyliberala, socialistiska, ekonomistiska, nationalistiska och ekologiska kritiken.

Inte ett konservativt tänkande, utan ett utopiskt.

Kommentar av Rolf Englund:
Nu gör och säger Ja-sidan vad som helst. Men om man, som Niklas Ekdal, sitter på den stol som Herbert Tingsten satt på, borde man, tycker jag, tänka sig för innan man omtolkar begreppen konservativt och utopiskt.

Att vilja vänta och se, är om något ett konservativt förhållningssätt. Att vilja skapa ett enat Europa, där nationalstaterna blir något slags delstater inom Unionen, det däremot är en gammal dröm med starka utopiska förtecken.

Nej-sidans kritik mot EMU går ingalunda ut på att EMU inte är ett perfekt system. EMU är ett dåligt system och risken är stor för att projektet kommer att haverera. Ekonomiskt är EMU inte bra för Sverige. Inte heller för Tyskland, eller de andra medlemsländerna. EMU är inte heller infört därför att det skulle vara ekonomiskt bra, utan för att vara en byggsten i byggandet av Unionen. Alla länder har ju en valuta, utom Panama, och skall Unionen bli en stat måste man en egen valuta - Euron.

EMU är inget experiment. EMU är ett vågspel. Ett experiment kan avbrytas. EMU är som att göra fisksoppa av ett akvarium. Om man ångrar sig är det svårt att göra ogjort.

Om Niklas Ekdal inte tror mig, kan han läsa Dagens Nyheters ledarsida den 30 juni 2003. Det var inte länge sedan.

EMU - Ett illa genomtänkt fullskaleexperiment
Sverker Gustavsson på SvD Brännpunkt 2000-01-05

- Den gemensamma valutan är ett steg på vägen mot fördjupad politisk enighet, mot ett slags Förenta Europa.
Om det blir några fler steg vet vi inte, vi vet inte ens om euron överlever de påfrestningar som spänningarna mellan femton eller tjugofem ekonomier utsätter den för.

Dagens Nyheter, huvudledare 30/6 2003

När och hur spricker EMU?

Vänta och se


Ja-sidans "käcka rapporter med tvivelaktiga uträkningar"
DN-ledare 5/7 2003

LOs chefsekonomen Dan Andersson presenterade en skrift om euron, som inte utmynnar i någon rekommendation till fackets medlemmar om hur de ska rösta. Ändå fanns det en stor förväntan på jasidan om att LO skulle säga något nytt.

Borgerliga företrädare, som normalt vill att LO ska hålla sig utanför partipolitiken, var plötsligt entusiastiska över fackets EMU-intresse och öppnade till och med dörren för en mer aktiv finanspolitik (LO:s baby).

Lärdomen av vårens debacle kring buffertfonderna är att facket måste dras in i jakampanjen. Det går nu så dåligt i opinionsmätningarna för eurons vänner att nästan varje kompromiss tycks vara värd sitt pris. Till och med moderaterna utesluter inte längre ett höjt överskottsmål i de offentliga finanserna - i alla fall inte om de sparade medlen används för att betala av statsskulden. ,

Det finns ett antal problem med denna kompromissvilja.
För det första är det fel i sak att ytterligare höja statens sparande. Det är bättre att låta pengarna stanna där de bäst gör nytta: hos enskilda företag och hushåll. Dessutom är det meningslöst att diskutera ambitiösare mål i ett läge när staten struntar i dem som redan finns.
För det andra utgår förhoppningarna om en kompromiss ifrån att facket ska kunna vända opinionen. Men vad har egentligen LO att säga om EMU som övertygar?

Baltikums inträde i unionen, det historiska beslutet att utvidga EU österut, de mödosamma försöken att skriva en konstitution - allt detta som är tänkt att hålla Europa samman - framstod som bisaker. I stället ägnades nästan all tid åt att diskutera stabiliseringspolitik. Plus och minus lades ihop. Fördelarna av ökad handel vägdes mot nackdelarna med ett förlorat räntevapen om Sverige byter kronan mot euron. Och visst: sådana resonemang går att föra. Men hur många väljare engageras av dem?

Det är obegripligt att man snärjer in sig i tekniska detaljer om den ekonomiska politiken. I synnerhet eftersom det svenska facket länge förespråkat frihandel och öppenhet mot omvärlden. Denna strategi är man dock inte ensam om. Jasidan har tillämpat den konsekvent under en längre tid, främst i form av käcka rapporten med tvivelaktiga uträkningar.

Med drygt två månader kvar till folkomröstningen har väljarna skäl att vara måttligt imponerade.

Buffertfonder

Trots att jag inte ser EMU som någon ekonomisk fördel, ska jag ändå rösta ja -
inte på grund av, utan trots, den ekonomiska argumentation som jasidan hittills fört fram

Min egen uppfattning är att de troliga inkomstökningarna inte väger upp den ökade risken för mycket hög arbetslöshet vid enstaka tillfällen
Lars Calmfors
DN Debatt 5/7 2003


Haken är finansieringen. Det har talats vagt om besparingar och privatiseringar, ja till och med om ökad skuldsättning, men Tyskland har redan brutit mot reglerna i EU:s stabilitetspakt två gånger så nu krävs att man drar ner på de offentliga utgifterna. Allt annat är ohållbart.
Det finns otäcka likheter mellan Japan och Tyskland, som borde avskräcka Berlin från att vänta för länge med de svåra besluten. Deflationshotet är uppenbart. Och det finns gott om problem i det tyska bankväsendet som bromsar ekonomin. Till detta kommer ECB:s penningpolitik som gör det omöjligt för Tyskland att använda sig av det egna räntevapnet. Det är möjligt att skattesänkningarna kan hjälpa landet i den akuta krisen. Arbetslösheten nästa år väntas nå 10,8 procent, vilket är den högsta siffran sedan återföreningen, och tillväxten i ekonomin är närmast obefintlig.
DN-ledare 1/7 2003


Ja-sidan blir alltmer desperat.
I varje parti finns ett motstånd mot partilinjen. Men inte ens bland japartierna finns det nu något parti där jasidan samlar över 50 procents stöd. Även på den borgerliga sidan väger nej en smula tyngre än ja, 42 procent ja mot 43 nej.
DN-ledare 28/6 2003


Opinionsmätarna ser hur skepsisen mot euron bara växer.
Eller är det EMU-motståndet som nejsägarna själva vill kalla det.
De har på klassiskt konservativt maner pekat på hur bra den nuvarande ordningen är
och hur farlig en förändring kan bli.
DN-ledare 24/6 2003


En Mycket Viktig Gäst på toppmötet var EU-konventets ordförande Valéry Giscard d´Estaing. Han överlämnade ett förslag till EU:s författning från ett i det närmaste enigt konvent, ett förslag som också har en stark uppbackning från medlemsregeringarna. Det är en prestation och ett tecken på den politiska viljan hos medlemsstaterna att gå vidare tillsammans.
DN ledare 22/6 2003


Oavgjort resultat i drabbning om euron
Signerat Maria Carlshamre
DNs ledarsida 30/5 2003


Det ger också större trygghet mot eventuella spekualtioner - minns 1990-talets valutakriser. Om svensk ekonomi är en del av en större enhet står den stadigare, kronan och Ericssonaktien beror inte längre av varandra.
DN-ledare 22/5 2003


De ekonomiska aspekterna av beslutet den 14 september är väsentliga främst i det större perspektivet. För att erinra om detta har Klas Eklund, SEB:s chefsekonom, ställt samman de ekonomiska argumenten för att Sverige nu fullt ut ska bli medlem av den europeiska valutaunionen. För vår långsiktiga tillväxt - så kan Klas Eklund sammanfattas.
DN-ledare 22/5 2003


Det är bara att ta båten till Helsingfors för den som vill ta del av erfarenheterna på plats.
DN-ledare 22/5 2003


"ett höjt överskottsmål i de offentliga finanserna" Det kan låta harmlöst men är ett steg i fel riktning.
DN-ledare 24/3 2003


"en hård kärna av folkpartister (även kända som Hamilton/Munkhammarliberalerna) som är så förälskade i EMU-projektet att de i princip är beredda att offra vad som helst och argumentera hur som helst för att Sverige ska bli medlem"
Peter Wolodarski, DNs ledarsida 19/3 2003


Svart måndag för jasidan
Bråket om buffertfonderna kan avgöra folkomröstningen om EMU.
Folkpartiets och kristdemokraternas lama hållning riskerar att leda fram till ett nej.
Med sex månader kvar till folkomröstningen har alla EU-positiva krafter i Sverige anledning att vara
djupt oroade över hur detta kommer att sluta.

DN-ledare 17/3 2003


Kampanjen för ett svenskt medlemskap i EMU har den senaste veckan skadats allvarligt
Det är LO:s krav på särskilda fonder som skapat splittring, både till höger och vänster om blockgränsen
DN-ledare 15/3 2003

Verdun, Auschwitz, Dresden, Katyn och Srebrenica.
De enda argument som behövs för EMU är några ortnamn. Miljoner döda talar för europeisk integration, och det vore osolidariskt av Sverige att ställa sig utanför.
Niklas Ekdal, politisk redaktör DN 2/2 2003

Den europeiska upplösningen griper omkring sig.
Senast är det Frankrike som säger nej till det europeiska monetära samarbetets krav på budgetdisciplin.
DN-ledare 27/2 2003

Jasägarna både till höger och vänster vill att Sverige deltar fullt ut som EU-medlem.
- Övergången till euro är en naturlig följd av det svenska EU-medlemskapet, säger de på båda håll.
Men sedan blir det krångligt. De har olika uppfattningar om vad EU ska vara till för, vad det ska syssla med och var beslutsmakten ska ligga.
DN-ledare 22/2 2003

Det enade Europa
en dröm om öppna gränser, fred, välstånd
en mardröm om en förkvävande stormakt med globala anspråk

DN-ledare 20/2 2003

Tyskland - Europas sjuke man
DN-ledare 4/2 2003

Anti-amerikanism
Barbro Hedvall
DN 30/1 2003

Det fransk-tyska förslaget är en kompromiss mellan nationalstatslinjen enligt vilken EU ska fortsätta framåt på den mellanstatliga vägen, och den federala
en saklig och informativ ledare ur DN 17/1 2003

Har Göran Persson och socialdemokraterna givit upp om EMU-omröstningen?
Det är nog fler än folkpartiets ledning som undrar. Nejsidans folk syns och hörs, de spänner musklerna och förefaller glädjas åt kampanjen och valet. På jasidan är det rätt tyst.
DN huvudledare 13/1 2003

Peter Wolodarski om Tyskland
"Arbetsmarknaden är för stel, välfärdssystemen för generösa,
skatterna för höga och reglerna som styr företagen för många"

DN 7/1 2003

EMU är i första hand ett politiskt projekt, inte bara ett ekonomiskt. Det borde bättre avspeglas i debatten inför folkomröstningen.
Det hävdar 25 centerpartister med EU-parlamentarikern Karl-Erik Olsson i spetsen på DN Debatt (20/12).
Charlotta Friborg på DN:s ledarsida 21/12 2002

Opinionsmätarna ger emellertid nejsidan mycket goda chanser,
oroande goda för dem som i likhet med DN vill se Sverige som fullvärdig medlem
i den europeiska valutaunionen EMU.
DN-ledare 19/12 2002

"ett förenat Europa med en regering, ett parlament, en beskattning,
ett försvar och medlemsländerna som delstater med delstatsregeringar och -parlament.
ett mål att sträva mot"

DN-ledare 9/12 2002

Mot vårt svåraste beslut
DN-ledare 2/12 2002

Valet gäller Sveriges fulla deltagande i det stora europeiska samarbetsprojektet”
Barbro Hedvall

DNs ledarsida 2002-11-07

DN har länge förespråkat att Sverige går med i EMU. Det står vi fast vid. Men ....

Var fjärde svensk har redan euro i plånboken efter resor till euroländerna
DN-ledare 2002-10-29
RE: Vad har dom andra i sina plånböcker?

Men vart syftar det då? Till en federation?
Eller en av regeringarna driven integration? En storspelare i världspolitiken?
Barbro Hedvall på DNs ledarsida 2002-10-26

Sverige behöver euron
DN-ledare 3 augusti 2002

En modell som utmanas
Den allt liberalare alkoholpolitiken
DN-ledare 15 juli 2002

I väntan på steget (konventet)
DN-ledare 2002-06-10


Albanien, Bosnien-Herzegovina, Kroatien, Makedonien och Serbien och Montenegro hoppas alla på EU-medlemskap inom några år. Utan tvivel skulle det stabilisera området på ett sätt som inga stödprogram eller avtal kan, men EU är en union med bestämda inträdeskrav och länderna på västra Balkan har långt, mycket långt, kvar för att fylla dem.

Att de lyckas ligger dock i allas vårt intresse. Givetvis drabbar våld och rättslöshet på Balkan i första hand invånarna där, men det är ett hot också mot medborgarna i EU. Smuggling, människohandel, knarktrafik, maffiabrottslighet - "målområdet" ligger ofta nog i det rika väst.

EU som fredsprojekt handlar inte enbart om att få slut på fransk-tyska krigen. Och det är ingalunda ett avslutat kapitel. För länder som stått under olika former av auktoritärt styre - i Sydeuropa eller i det forna kommunistblocket - blir EU-medlemskapet en garanti för inre ordning, civilt styre och demokratisk gemenskap. EU som livlina - ja, så ser det ut för länderna i det forna krigsområdet på Balkan.

Det perspektivet är naturligtvis främmande för oss i Sverige, landet som lyckosamt undgått både de stora europeiska krigen och de förhärjande fundamentalistiska ideologierna. Så har det varit för Sverige som politisk enhet men inte för alla svenskar. Tvärtom bor här hundratusentals människor för vilka Sverige blivit den där fredliga livlinan. Det borde kunna ge oss ett vidare perspektiv på EU. Ett sådant behöver vi, inför vårt eget EMU-beslut och än mer inför det författningsarbete som pågår i EU.

En Mycket Viktig Gäst på toppmötet var EU-konventets ordförande Valéry Giscard d´Estaing. Han överlämnade ett förslag till EU:s författning från ett i det närmaste enigt konvent, ett förslag som också har en stark uppbackning från medlemsregeringarna. Det är en prestation och ett tecken på den politiska viljan hos medlemsstaterna att gå vidare tillsammans.
DN ledare 22/6 2003


Det var ett djärvt steg att införa euron.
Ökad handel är det starkaste ekonomiska argumentet för att Sverige ska införa euron

DN-ledare 7/9 2003

Riskabelt äventyr att gå med i EMU, löd rubriken på Roger Mörtviks och Irene Wennemos artikel på DN Debatt (5/9). Om hela nejkampanjen skulle sammanfattas under en rubrik så vore det denna. För även om nejargumenten skiftar så handlar de ytterst alltid om att vi har en trygghet som skulle gå förlorad genom ett införande av euron.

Mörtvik och Wennemo gick emellertid ett steg längre och hävdar att det även vore riskabelt för de länder som redan tillhör euroområdet om Sverige gick med. Som medlemmar av EU har vi inte bara att ta ställning till vad som är bra för Sverige. Vi måste också väga in vad som är bra för EU. Den som ingår i en gemenskap bara för att främja egna intressen är en snyltgäst som inte förstått innebörden av medlemskap.

Men även om Mörtvik och Wennemo ställer rätt fråga är deras svar märkligt endimensionellt. De utgår från tanken att ett valutaområde bör bestå av delar som är i fas med varandra och drar utifrån detta slutsatsen att varje tillkommande område ökar olikheterna och därmed riskerna. En viss sådan effekt finns säkert.

Men vad de bortser från är att det också finns motverkande effekter. En tumregel är att ju mer ett land avviker från resten av valutaområdet när det gäller struktur på näringslivet och konjunkturens svängningar, desto större blir problemen.

De östeuropeiska länder som nu är på väg in i EU är inte alls lika integrerade med euroområdet som Sverige är. I deras fall kan övergångsperioden bli svår. Men att Sverige, som redan har mycket omfattande handel med euroländerna och deltagit i EMU:s första två steg, skulle utsätta euron för några nämnvärda påfrestningar är långsökt. Dessutom bortser Mörtvik och Wennemo från den positiva sidan: att den stimulans av handeln som ett svenskt införande av euron skulle medföra kommer båda parter till godo.

Ökad handel är det starkaste ekonomiska argumentet för att Sverige ska införa euron. Samtidigt bidrar vi till handel och tillväxt i euroområdet genom att gå med.

Till denna ekonomiska pluseffekt ska läggas den politiska. EMU är i hög grad ett politiskt projekt. Man kan se det som resultatet av en historisk kompromiss där tyskarna fick klartecken för sin återförening mot att de i gengäld avstod från den ekonomiska dominans som de hade i kraft av D-marken.

Det var ett djärvt steg att införa euron. Men vad vi röstar om den 14 september är inte om euron ska skapas. Euron är något givet i den meningen att den finns som betalningsmedel och gemensamt projekt för unionens medlemmar. Däremot är det inte givet hur EU ska hantera de följdfrågor som euron leder till. Fungerar stabilitetspakten som metod att få alla unionens länder att hålla balans i statsbudgeten? Hur öppen bör en centralbank vara? Inte minst när det gäller den senare frågan har Sverige erfarenheter att bidra med som kan få betydelse för EMU-projektets utveckling.

Att rösta nej den 14 september vore att ställa Sverige vid sidan av den pågående debatten inom euroområdet. Visst kan vi även efter ett nej komma med synpunkter. Men det är inte troligt att de gör samma intryck när de kommer från någon som valt att inte delta i projektet.

Europeiska unionen är det stora samarbetsprojektet i vår del av världen och det är framför allt det som vi måste förhålla oss till. Vi valde 1994 att bli medlemmar. Ett nej i folkomröstningen är ett nej till inflytande över europrojektets utveckling. Samtidigt skulle det säga de övriga EU-länder något om hur vi ser på vårt eget medlemskap: vi är med - men ändå inte.

Handel

Spricker


Det kan bli ett ja den 14 september, och det mesta fortsätter som förut fast med nya sedlar och mynt.
Det kan bli ett nej, med smygande konsekvenser för Sveriges tillväxt, inrikespolitiska landskap och position i Europa.
Ett tredje alternativ är att det blir ett verkligt rungande nej

DN-ledare 26/8 2003

Folkomröstningen om euron är fortfarande en öppen historia. Det kan bli ett ja den 14 september, och det mesta fortsätter som förut fast med nya sedlar och mynt. Det kan bli ett nej, med smygande konsekvenser för Sveriges tillväxt, inrikespolitiska landskap och position i Europa. Ett tredje alternativ är att det blir ett verkligt rungande nej, alltså om sommarens opinionsläge skulle omsättas i omröstningsresultat. Då väntar kravet på ny folkomröstning om utträde ur EU, ränteturbulens och spekulation mot kronan. Utan EMU:s tredje steg skapas en osäkerhet om de två första, och osäkerhet är den ekonomiska stabilitetens värsta fiende. Följaktligen spelar det roll hur stor marginalen blir, inte bara vilken sida som vinner.

För framtiden är det också viktigt hur debatten förs dessa sista veckor fram till folkomröstningen, eftersom vi riskerar att vakna till en ny inrikespolitisk situation den 15 september. Söndagskvällens partiledardebatt i SVT var på det sättet mycket intressant. Jasidan talar mycket om så kallad mikroekonomi - hur euron påverkar oss som konsumenter, turister eller företagare.

Nejsidan håller sig desto mer till makroekonomi - räntor, stabilitet, konjunkturpolitik, centralbanker. Det är uppochnervända världen, med vänsterns företrädare som nationalekonomiska räknenissar och högern som vänner av småfolket och intuitionen. Den svenska budgetsaneringen och återhämtningen av tillväxten under Göran Perssons sju år som statsminister har skett tack vare den normpolitik som ligger i EMU:s stabilitetspakt.

Varför säga nej till något som fungerar? frågar sig både ja- och nejsidan. Vad Peter Eriksson, Ulla Hoffmann och Maud Olofsson förtränger är att det som fungerar faktiskt är EMU, medan den svenska ekonomin och den svenska kronan, betraktad över en 30-årsperiod, har varit mindre lyckosam.

En annan intressant bieffekt av söndagens debatt var uppluckringen av blockgränserna. På jasidan stod de fyra rationella tillväxtpartierna, med betydligt mer gemensamt förutom euron än de annars vill erkänna. Göran Persson och Lars Leijonborg gjorde bäst ifrån sig i debatten, och blottade en långt större ideologisk samsyn än den som råder mellan regeringen och dess nuvarande stödpartier. Oavsett om det blir ja eller nej den 14 september har muren mellan socialdemokraterna och folkpartiet blivit lite lägre. Det öppnar på sikt för ett blocköverskridande samarbete som svarar bättre mot verklighetens krav och väljarnas önskemål än den politik som nu förs.

Det är bra att debatten är seriös och grundlig, men någonstans på vägen försvinner den centrala politiska och kulturella frågan om vi vill tillhöra Europa av lust och inte bara av tvång.

"Ensam är inte stark", säger Göran Persson. "Det är säkrare att sitta i atlantångaren än i jollen", säger Lars Leijonborg. Däri har de förstås rätt. Men om jasidan ska vinna den 14 september måste fler vittna om hur roligt det skulle vara att fullt ut bli medborgare i det nya EU.

Full text


I folkomröstningen i höst ska vi säga ja eller nej till att byta ut den svenska kronan mot euron. Så ser valsedlarna ut. Men egentligen är det samma grundfråga som svenska folket fick att besvara i november 1994, nämligen ja eller nej till ett svenskt deltagande i det europeiska projektet.
DN ledare 11/5 2003

Europa som fredsprojekt kan låta som en tom fras. Kritiker pekar på det forna Jugoslavien och säger att EU minsann inte skapat någon fred. Och vinterns upp- slitande stridigheter kring Irak har inte heller visat EU som fredsskapare. Allt detta är riktigt, men fredsprojektet EU är inte desto mindre verklighet. Det knyter samman medlemmarna på ett sätt som gör krig otänkbara. Det är en stor och viktig sak att den europeiska kontinenten, som i århundraden slitits sönder i krig på krig och som till för bara drygt tio år sedan delades av järnridån, nu förenas i en union.

Valutslaget den 14 september kan också bli en deklaration. "Hallänning, svensk, europé" satte Carl Bildt som titel på en bok för några år sedan.

Euron i sig ger inte ekonomisk tillväxt, men den river bort ännu ett hinder för ökat ekonomiskt utbyte. För en växling är en växling är en växling.

Dessutom är det en styrka att höra till ett större valutaområde. Kronan ska inte kallas skräpvaluta men den är förhållandevis lätt att sätta i gungning. Och vad det innebär fick vi en smärtsam demonstration av under kriserna i början av 1990-talet.

Är det inte uppenbart att vi, med Tyskland för ögonen, borde dröja med att ta ställning till den gemensamma valutan?
Det måste vara fel att gå över till euron om vi inte har en god uppfattning om vilken typ av ekonomisk anpassning som kommer att krävas om vårt kostnadsläge på nytt blir för högt.
Risken för det är stor. Därför tänker jag rösta nej den 14 september
DN:s förre politiske chefredaktör Svante Nycander

DN Debatt 12/4 2003

Full text


Jenka med grundlagen
DN-ledare 2002-05-19

I dag kräver en grundlagsändring två riksdagsbeslut med ordinarie val emellan. I en proposition om överlåtande av beslutsmakt till EU vill regeringen ta bort denna obekväma friktion.

Enligt förslaget ska det räcka med ett riksdagsbeslut med tre fjärdedelars majoritet. Snabbspåret gäller "principerna för statsskicket" och därutöver finns oklarheter kring grunderna för tryck- och yttrandefriheten. Den nuvarande ordningen är till för att förhindra oöverlagda inskränkningar. Det bör den göra även i fortsättningen.

Full text

Rätt mycket fel om den svenska grundlagen Maria Abrahamsson SvDs ledarsida 2002-05-24

Mer om prop 72

Början på sidan


För en handfull pund
Niklas Ekdal
DN 2002-05-17

London anser sig ha Europas sundaste statsfinanser och Bryssel säger inte längre emot. Från parlamentet är det inte många steg till Downing Street 10. Tony Blairs äldste son släntrar förbi i hallen, när jag går in för att tala med EU-rådgivaren Stephen Wall.

Han visar sig vara mer intresserad av att ställa frågor om Göran Persson än av att svara om EMU; "En skicklig politiker, eller hur? När kommer ni att ha er folkomröstning?" Jag får en bestämd känsla av att Wall vet mer om den saken än jag. All politik är numera kontinental. Ingen politiker törs säga något till en journalist från ett annat EU-land som han inte skulle säga till landsmän. Och kretsen kring Blair vet förmodligen mer om Perssons framtidsplaner än svenska folket.


Tonvikten ligger snett i den svenska EMU-debatten.
Sixten Korkman, reporter Johan Schück
DN 2002-03-25

Ekonomerna överdriver betydelsen av Riksbankens räntevapen och bortser från den stabilitet som kommer genom euron. Det menar Sixten Korkman, som är generaldirektör vid EU:s ministerråd.

Tidigare var han chefstjänsteman i finska finansdepartementet, innan det 1995 blev dags att flytta till Bryssel som ansvarig för ekonomiska frågor vid EU:s ministerråds kansli.

Full text

En dumhetens konspiration
Expressen, Dagens Industri, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Bo Lundgren
Rolf Englund i Nya Wermlands-Tidningen 2002-03-22


EU måste ges en tydlig och begriplig konstitution - men utan att de små medlemmarna görs maktlösa.
DN-ledare 2002-03-14

Säker färd i EMU (utredningen om buffertfonder och stabiliseringspolitik)
DN-ledare 2002-03-13

Tillbaka till globaliseringen (buffertfonder, guldmyntfoten , Lars Jonung)
DN-ledare 2002-03-07

Inga genvägar till euron
Behövs verkligen Svenskt Näringsliv?

DN-ledare 2002-03-03

Mot euron med starkare krona
DN-ledare 2002-02-28

En avledande manöver (konventet)
DN-ledare 2002-02-26

Den ansvarslösa automatiken (buffertfonder)
DN-ledare 2002-02-22

Brytpunkten var kronans fall hösten 1992, som bröt uppslutningen kring "den enda vägen"
DN-ledare 2002-01-07

De fyras gäng
Bristen på samordning är inte borgerlighetens problem. Det är däremot bristen på budskap.
Mats Linder i Finanstidningen 2002-01-09

Argentina är en annan historia
DN-ledare 2002-01-05

Nu kommer euron
DN-ledare 2001-12-29

Mer än några kronor
DN-ledare 2001-11-10


Verdun, Auschwitz, Dresden, Katyn och Srebrenica. De enda argument som behövs för EMU är några ortnamn. Miljoner döda talar för europeisk integration, och det vore osolidariskt av Sverige att ställa sig utanför.
Niklas Ekdal, politisk redaktör
DN 2/2 2003

Göran Hägglund från småländska Bankeryd är partiets kampanjgeneral, och därmed Alf Svenssons givna kronprins. För en modern politiker är det inga problem att tjäna Gud, Mammon och Partiet på samma gång.

Centerns Maud Olofsson ser förstås en strategisk chans att exploatera det icke obetydliga borgerliga EMU-motståndet. När röken skingras kanske centern har kapat åt sig några livgivande procentenheter, men till priset av trovärdigheten i en borgerlig fyrpartiregering.

Folkpartisterna är fortfarande höga på framgången i valet, som gett ett tillskott av ekonomiska och personella resurser. Inom (den moderatdominerade) Ja-kampanjen för EMU upplevs detta som klart besvärande, eftersom liberalerna anses argumentera på ett sätt som inte går hem i stugorna, det vill säga federalistiskt.

EMU är betydligt större än Lars Ohly och Lars Leijonborg, större än de svenska partiernas inre liv och större än ett tillfälligt europeiskt delirium på ekonomins och utrikespolitikens områden.

Federala förtrupper?
vi bedyrade vår federalism; Barbro Hedvall på DN, Göran Rosenberg, Ann-Charlotte Marteus och jag själv PM Nilsson Expressen 21/2 2003

Full text

Freden

Början på sidan


Det är bara att ta båten till Helsingfors för den som vill ta del av erfarenheterna på plats.
DN-ledare 22/5 2003

Finland


Jasägarna både till höger och vänster vill att Sverige deltar fullt ut som EU-medlem.
- Övergången till euro är en naturlig följd av det svenska EU-medlemskapet, säger de på båda håll. Men sedan blir det krångligt. De har olika uppfattningar om vad EU ska vara till för, vad det ska syssla med och var beslutsmakten ska ligga.
DN-ledare 22/2 2003

Nejsidan har segat sig fram med ytterligare två procentenheter i den Temomätning DN i dag presenterar på nyhetsplats. 46 procent säger att de skulle rösta nej till euron, 41 procent att de skulle rösta ja.

Fram till i höstas var emellertid förhållandet det omvända - ja- anhängarna var något fler än de som sade nej till euron.

De stora länderna nonchalerar problemen med växande budgetunderskott. Särskilt Tyskland står ekonomiskt stilla, den tyska regeringens oförmåga att reformera arbetsmarknad och sociala trygghetssystem håller på att bli hela euroområdets huvudproblem. Och under de senaste veckorna har Europa visat sig kunna dela upp sig i olika lag i stället för att söka en gemensam politik. Givet är att den här utvecklingen får eurointresset i Sverige att svalna.

Som det nu ser ut kan nejlägret alltså bära förlusten av kampanjledaren Gudrun Schyman med jämnmod. Det får hjälp av världsläget i stället.

Men jasidan har inte bara krigsrisker och ekonomisk förlamning emot sig. Också om - eller när - tiderna blir annorlunda kommer den att ha svårt att samordna sig.

Jasägarna både till höger och vänster vill att Sverige deltar fullt ut som EU-medlem.

- Övergången till euro är en naturlig följd av det svenska EU-medlemskapet, säger de på båda håll. Men sedan blir det krångligt. De har olika uppfattningar om vad EU ska vara till för, vad det ska syssla med och var beslutsmakten ska ligga.

Och det är frågor som diskuteras samtidigt och i hela EU. Mycket talar nämligen för att EU:s framtidskonvent lägger fram ett förslag till författning i vår och att de flesta och de mest drivande medlemmarna (läs: Frankrike och Tyskland) vill sätta i gång förhandlingarna om denna nya författning omedelbart.

Den svenska eurodebatten kommer oundvikligen att bli en debatt om EU och Sverige i stort. Det ställer stora krav på tankeredan och argumentationen hos jasidan. Den här gången duger det inte att göra hela saken till en fråga om vad vi tjänar på att bli med respektive förlorar på att stå utanför.

Detta trots att folkomröstningsfrågan ju handlar blott om vår valuta!

Full text

Konventet

Nej-sidan leder
Ökningen av EMU-motståndet märks mest i grupper där anhängarna varit i stark övervikt tidigare. Det är bland storstadsbor och i åldersgruppen 30-44 år
DN 22/2 2003

Början på sidan


Har Göran Persson och socialdemokraterna givit upp om EMU-omröstningen?
Det är nog fler än folkpartiets ledning som undrar. Nejsidans folk syns och hörs, de spänner musklerna och förefaller glädjas åt kampanjen och valet. På jasidan är det rätt tyst.
DN huvudledare 13/1 2003

En låg och försiktig profil i EMU-frågan kan till nöds förklaras av att ämnet inte ska tuggas sönder i förtid och att det ännu är långt till den avgörande dagen. Det är en uppläggning som kan begripas om den än kan visa sig vådlig. Men det verkliga tomrum som råder kring maktfrågorna och det pågående konventet om EU:s framtid är obegripligt.

Som Maciej Zarembas artiklar på DN Kultur visar pågår en livlig och avgörande diskussion om hur EU ska styras.

I högtidliga sammanhang talar man om ett nygrundande av Europa. För ett år sedan kunde man se på detta konvent som en pratklubb utan större betydelse. Det kan man inte längre. Tunga politiker har tagit över, ett antal utrikesministrar är nu ledamöter och arbetet går mot ett förslag som när det presenteras i vår kommer att vara väl förankrat.

Nu är det bara att gilla läget, men man får fråga hur det gick till.

Full text

Klas Eklund: Redan om några år bildar de stora länderna på kontinenten av allt att döma en valutaunion.
Man kan gilla eller ogilla EMU av flera skäl, men man kan inte önska bort verkligheten.
Man måste gilla läget. DN Debatt 96-07-14

Lena Hjelm-Wallén: EMU är ju delvis ett enormt experiment.
För dem som vill ha Europas förenta stater är det enkelt. Men det vill inte jag.
EU-konventet ägnar hon sig åt på "drygt halvtid" fram till sommaren.

Maciej Zaremba
DN kultur 11/1 2003

Vi sitter vid Rosa Luxemburg-platz i forna Östberlin, i samma hus där Tysklands kommunistparti flyttat in år 1926. Helmut Scholz, en gång i tiden Honeckers diplomat i Peking, är numera utrikesansvarig i det postkommunistiska PDS. Det är ett litet men sällsamt parti, som väcker större tilltro i Bryssel än i Hamburg. Där fick man 1 procent, men i Bryssel valdes Scholz kollega att representera hela den europeiska vänstern i konventet. Kanske är det logiskt. Scholz parti är det enda som genomlevt samtliga europeiska katastrofer: att vara tysk 1914 och 1939 och sedan på fel sida om muren.
Det som är vänster i Tyskland är centrum i Europa. Postkommunisten Helmut Scholz är i själva verket representativ för en majoritet i konventet som redan åstadkommit en skiss till ett mera federalt Europa.
Full text

Konventet

Början på sidan


EMU är i första hand ett politiskt projekt, inte bara ett ekonomiskt. Det borde bättre avspeglas i debatten inför folkomröstningen. Det hävdar 25 centerpartister med EU-parlamentarikern Karl-Erik Olsson i spetsen på DN Debatt (20/12).
Charlotta Friborg på DN:s ledarsida 21/12 2002

Så här skriver de: "EMU är en del i freds- och samarbetsprojektet som grundlades i och med Kol- och stålunionen."

Helt riktigt. Så mycket märkligare framstår därför slutet av debattartikeln. Där hävdar författarna att vi bör gå med för att trygga svenska bönders inkomster. Ersättningarna i EU:s groteska jordbrukspolitik sätts ju bevars i euro. Med det resonemanget tänker sig tydligen den EMU-positiva centerfalangen köpa böndernas röster.

Rörelserna i opinionen går åt fel håll för ja-sidan. Under hösten har övertaget som rått under nästan hela året försvunnit och nejsidan har nu medvind. I den senaste mätningen som Sifo gjort på TT:s uppdrag får nejsidan 41 procent mot jasidans 36. Det är alltså upplagt för en mycket jämn och oviss folkomröstning.

I jakampanjen återfinns i stort sett samma grupperingar som sist det begav sig, när EU-frågan var uppe. Men ja-sidan måste samla sig till en stilväxling. De ensidiga ekonomiska argument som då anfördes har förlorat i styrka, mot bakgrund av det krassliga ekonomiska läget för många euroländer.

EMU kan förvisso stärka EU:s konkurrenskraft, men den är ingen enkel väg till ökat välstånd. Även andra politiska åtgärder behövs för att få fart på tillväxten. Viktigast av allt är dock att den gemensamma valutan binder länder i ett nära samarbete.

Full text


Opinionsmätarna ger emellertid nejsidan mycket goda chanser, oroande goda för dem som i likhet med DN vill se Sverige som fullvärdig medlem i den europeiska valutaunionen EMU.
DN-ledare 19/12 2002

Folkomröstningen gäller det tredje steget, antagandet av euron. Sverige följer redan de regler som EMU stadgar vad gäller prisstabilitet, budgetunderskott, statsskuld. Och vi gör det faktiskt bättre än flera av euroländerna. Den som talar om att Sverige ska ge upp sin ekonomiska självständighet och byta politik, har alltså fel. Fullföljer vi denna politik och byter kronan mot euron, får Sverige också en plats i ECB och vid euroländernas finansministrars bord. Det betyder större möjligheter att påverka den politik som Sverige redan tillämpar.

Folkomröstningen är i detta perspektiv inte så omstörtande som många vill göra gällande. Sverige kan naturligtvis fortsätta på samma vis som nu med egen riksbank som för samma politik som nu. Och med samma växeltrassel som nu. Den stora skillnaden - om Sverige säger ja - är av politisk natur.

Euron blir ett kvitto på att Sverige har självförtroende nog att fullt ut delta i det europeiska samarbetet. Att Sverige vågar släppa det snävt nationella perspektivet, att vi ser både till vårt eget och andras väl.

Full text

Början på sidan


Statsrådet Gunnar Lund, tog det stora greppet och
gjorde - helt berättigat - euron till fredsmyntet
DN-ledare 10/12 2002

Statsrådet Gunnar Lund, som debuterade i en riksdagsdebatt, tog det stora greppet och gjorde - helt berättigat - euron till fredsmyntet. Ytterst gäller frågan om Sverige ska delta i det europeiska framtidsbygget eller om vi ska sluta oss nationellt.

De fem punkter som enligt Gunnar Lund talar för euron handlar om exporten, konkurrensen, Sveriges litenhet, transaktionskostnaderna och det politiska inflytandet. Riksdagens fyra större partier har samma synsätt och drar följaktligen samma slutsats: ja till euron. I vad mån deras väljare är beredda att följa dem är däremot osäkert.

tröttsamt slagordsmässiga partiagitationen. Och sådan förekom både på ja- och nejsidan i går. Undantag var vänsterpartisten Lars Bäckström och moderaten Fredrik Reinfeldt. De visste vad de talade om - något som riksdagsledamöter inte alltid ger intryck av att veta.

Moderaternas ja är ett ja till att riksdagen får mer att säga till om, det är den som bestämmer finanspolitiken. Och finanspolitiken blir viktigare, när räntan sätts i Frankfurt och inte vid Brunkebergstorg. Det är också ett ja till att Sverige ska få ökat inflytande i EU, till ökad stabilitet, bättre villkor för småföretagare. Men euron innebär varken himmel eller helvete, underströk Fredrik Reinfeldt.

Den tråden spann vänsterpartisten Lars Bäckström vidare på. Det är ingen enkel höger-vänsterfråga, människor säger nej av olika skäl och utifrån olika värderingar. För Bäckström gäller försiktighetsprincipen - vi vet vad vi har, inte vad vi får. Med den sant konservatives skepsis inför att ändra något som kanske inte är idealt men i det stora hela fungerar väl stannar vänstern i ett försvar för det bestående.

Urban Bäckström smickrade smickrade politikerna som lyckats lägga om budgetpolitiken. Dessutom antydde han att vad som eventuellt behövde göras vid ett fullt EMU-inträde är att ge regeringen nya befogenheter att snabbt möta konjunkturförändringar. Även om Bäckströms tankar berördes i debatten återstår det att se hur han och hans två företrädare på posten, som säger nej till euron, kommer att påverka partierna. Så mycket är klart som att deras argument komplicerar debatten.

Urban Bäckström - Lars Wohlin - Bengt Dennis

Full text

Början på sidan


Mot vårt svåraste beslut
DN-ledare 2/12 2002

Statsminister Göran Persson brukar säga att beslutet om att byta krona mot euro är det största och svåraste han kommer att vara med om att fatta.

Kanske får han rätt, det är i vart fall ingen lättsam tipspromenad som förestår fram till den 14 september. I dag väger det ganska jämnt mellan ja och nej i opinionsmätningar, men de siffrorna speglar uppfattningar hos människor som sannolikt bara svarat i förbifarten. Någon livlig Europadebatt har vi inte haft i Sverige, i valrörelsen snuddade man knappt vid Europafrågorna.

Men nu ska vi alltså ta oss an det problem som medborgarna i tolv av EU-länderna redan löst - en gemensam valuta. Litet elakt kan man säga att det är en Europa-fråga som är idealisk för svenskarna. Den handlar om ekonomi och är det något som har en hög placering i svensk politik så är det ekonomiska frågor. Svenska politiker är duktiga på plånboksfrågor, svenska medier gillar när politiska motsättningar kan ställas upp i tabeller och räknestycken.

Nationalekonomi har ett högt anseende i landet som både producerat en egen ekonomisk doktrin - Stockholmsskolan - och tillhandahåller ett pris i ekonomi till Alfred Nobels minne. När man i svensk debatt ser bakåt i historien handlar det i allmänhet om de ekonomiska åtgärder som vidtagits - eller borde ha vidtagits.

EMU-debattens första fråga blir därmed: Vem har klarat sig bäst? I sanningens namn lär inte EMU-länderna komma att utgöra något uppmuntrande exempel på ekonomisk framgång under nästa år. Särskilt Tyskland håller i stället på att bli Europas sjuka man.

Och för flera av dem utgör stabilitetspakten en svår tvångströja i ett pressat ekonomiskt läge.

Den givna följdfrågan är emellertid: Beror det på euron? Svaret är lika givet: Nej, men den gemensamma valutan gör de ekonomiska grundproblemen tydligare. Euron är nämligen ingen snabbkur till ekonomisk hälsa, den lika litet som de svenska devalveringarna.

Ekonomisk hälsa - och god beredskap för det oväntade - fås genom stabila välfärdssystem, måttlig skuldsättning, en politik som gynnar tillväxt - samt en insikt om vad inflation kan ställa till med. Sverige har uppnått en del av de där hälsomåtten, men saknar framför allt en politik för tillväxt.

Med allra största sannolikhet kommer ett EMU-medlemskap att vara mer tillväxtvänligt än ett utanförskap.

Men euron i sig gör inte en socialdemokratisk regering mer tillväxtorienterad, för svensk ekonomisk politik kommer också i fortsättningen att göras upp i finansdepartementet. Och inom de ramar som nu gäller, vilka i huvudsak är de som gäller för dem som vill vara medlemmar i EMU!

Ja, det finns åtskilliga paradoxer i EMU-frågan. De har att göra med att EMU inte är något rent ekonomiskt beslut utan ett politiskt avgörande.

Ska Sverige fullt ut medverka i det europeiska unionsbygget eller ska Sverige avvakta vid sidan av som en motvillig medlem? Svaren kommer att ges utifrån olika värderingar och olika erfarenheter. Det är för enkelt att säga att det är eliten som vill vara med och folket som vill hålla sig på sin kant. Snarare ter det sig som en skillnad i tillit eller självförtroende.

Skillnaden mellan den som är övertygad om att Sverige kan göra sig gällande och har något att tillföra liksom något att ta hem från ett gemensamt Europaarbete. Och den som ser Sverige som hotat och dömt att förlora i samverkan med andra.

Till den senare gruppen hör stora delar av den mäktiga svenska fackföreningsrörelsen. De varnar för vad som händer när svenskar beviljar sig för stora löneökningar - och tycker sig därför behöva en flytande krona som kan ta stötarna eller en egenartad konstruktion med buffertfonder. De vill kort sagt att skattebetalarna ska stå för den egna oförmågan att sluta rimliga avtal.

Därtill kommer de som tycker sig ha något att försvara i den politik som förts såsom flera före detta riksbankschefer. Något som kanske förvånar med tanke på hur det slutade: i kronfallet hösten för tio år sedan blev svenskarna i ett slag rejält fattigare än sina grannar.

Bengt Dennis

Lars Wohlin

Att deras efterträdare lyckats bättre är mer en effekt av den Göranperssonska budgetsaneringen än av växelkursregimen.

Ingen lätt tipspromenad alltså, utan mer av ett maratonlopp för dem som i likhet med Dagens Nyheter förespråkar ett svenskt EMU-medlemskap.

Början på sidan


”Valet gäller Sveriges fulla deltagande i det stora europeiska samarbetsprojektet”
Barbro Hedvall
DNs ledarsida 2002-11-07

Det ligger i farans riktning att hela frågan ses i ett snävt ekonomiskt perspektiv. Så var i hög grad fallet när vi röstade om medlemskapet för åtta år sedan. Föreställningen att det handlade om att göra en god affär har sedan fortsatt att prägla inställningen till vårt EU-medlemskap. En kampanj med buffertfonder i centrum kommer inte precis att vidga vyerna. Däremot är omröstningen ett tillfälle att ge vårt EU-medlemskap bredare innehåll.

Kampanjen kommer sannolikt att sammanfalla med diskussionen om en ny författning och med den förestående utvidgningen med tio nya medlemmar. Valet gäller Sveriges fulla deltagande i det stora europeiska samarbetsprojektet - med de fördelar och risker som detta bjuder.

Det handlar ytterst om huruvida vi ska vara öppna och vara med där besluten fattas eller om vi ska sluta oss och avvakta. När kampanjmakarna gör upp sina planer tar de förhoppningsvis detta större grepp. Även om alternativen på valsedlarna blir enkla ja respektive nej till EMU-medlemskap, kan vi lägga in mer i vårt svar. Valrörelsen före folkomröstningen kan bli både folkupplysande och mobiliserande.

Full text

Början på sidan


Var fjärde svensk har redan euro i plånboken efter resor till euroländerna
DN-ledare 2002-10-29
/partistyrelsens ja/
RE: Vad har dom andra i sina plånböcker?

Var fjärde svensk har redan euro i plånboken efter resor till euroländerna. Fyra av fem fakturor till utlandet är räknade i euro. Euron är också turistvalutan framför andra, det blir allt vanligare att affärer tar emot euro. Enligt turistdelegationen är det åtta gånger så vanligt med en euroturist som med en dollarturist. Marknaden har alltså tagit saken i egna händer.

Det är dock inte enbart den socialdemokratiska tvehågsenheten och kluvenheten som lett till beslutet att folkomrösta om EMU-medlemskapet. Det var faktiskt moderatledaren Carl Bildt som i ett inhopp i den svenska inrikespolitiken bidrog till att måla in partierna i folkomröstningshörnet. Annars hade EMU-frågan kunnat - och bort - vara en del av den just avslutade valrörelsen.

EMU innebär inte någon befrielse från kravet på ekonomiska reformer, till exempel sådana som underlättar rörligheten på arbetsmarknaden. Det visar bland annat Tysklands problem i dag.

I allt väsentligt blir beslutet om att delta i det europeiska valutasamarbetet ett beslut om politisk kurs - tillsammans med andra européer eller utanförskap.

RE: Delstat och underkastelse, eller fortsatt självständighet
kan man också säga.

Partistyrelsens (s) Ja

Full text


Opinionsmätarna ser hur skepsisen mot euron bara växer. Eller är det EMU-motståndet som nejsägarna själva vill kalla det.
De har på klassiskt konservativt maner pekat på hur bra den nuvarande ordningen är och hur farlig en förändring kan bli.

DN-ledare 24/6 2003

Målet känns igen - den där speciella svenska välfärden, men laguppställningen är inte densamma. På ena fältet står de blå minus centerpartiet och merparten av de röda. På motståndarsidan formerar sig ett brokigt lag av gröna och röda och blå. Vänster-, miljö- och somliga centerpartister har sällskap av klart borgerliga herrar ur näringslivet plus åtskilliga makt-ägande socialdemokrater.

Trots - eller tack vare - sin brist på samträning har den brokiga nejsidan övertaget. Opinionsmätarna ser hur skepsisen mot euron bara växer. Eller är det EMU-motståndet som nejsägarna själva vill kalla det. De har på klassiskt konservativt maner pekat på hur bra den nuvarande ordningen är och hur farlig en förändring kan bli.

Jasidan hamnar då i ett dilemma. En del av den ska förklara hur bra det är nu, men hur illa det kan gå om Sverige inte säger ja till euron. Detta är den europositiva delen av regeringen.

De andra på jasidan anser sig ha ett annat ekonomiskt recept för Sverige än det socialdemokratiska och till det hör en övergång till euron. Moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna har inga svårigheter med att utmåla Sveriges ekonomi som svag, jobben som hotade och euron som lösningen. Det är bara det att en sådan kampanj egentligen kommer att handla om regeringsmakten - och då ska de ju vara en fyrklöver.

Ett antal vänsterdebattörer skrev igår på DN Debatt.
"Vår generations stora uppdrag är att globalisera demokratin" utropade de. Kapitalet handlar globalt, det flyttar snabbt utan hänsyn till nationella gränser, det kan utöva fruktansvärd kraft mot små svaga nationella valutor. Och med adress till radikaler som vill solidaritet över gränserna slog de fast att "det är den ekonomiska maktkoncentrationen i kombination med kapitalets globala rörlighet - inte EU och den gemensamma valutan euron - som hotar välfärdssystemen, pressar ned lönerna, tvingar fram försämrad arbetsrätt, skapar arbetslöshet, växande orättvisor och miljöförstöring! Det är obegripligt att nejsägarna inte insett detta glasklara faktum som alltid varit grundläggande för en radikal samhällsanalys."

Det samarbete som ett växande antal europeiska folk deltar i är ett försök att vara en politisk motkraft mot de oreglerade marknadskrafterna såväl som mot de oreglerade militärkrafterna. Europa är både tron på en välfärdsstat och en internationell rättsordning. Således idel gamla svenska käpphästar. Ställ frågan om euro eller krona i det perspektivet och vi väljare får det enklare att välja sida.

Full text


Ja-sidan blir alltmer desperat.
I varje parti finns ett motstånd mot partilinjen. Men inte ens bland japartierna finns det nu något parti där jasidan samlar över 50 procents stöd. Även på den borgerliga sidan väger nej en smula tyngre än ja, 42 procent ja mot 43 nej.
DN-ledare 28/6 2003

De tidigare starka japartierna moderaterna och folkpartiet har enligt mätningen 49 respektive 48 procent jaanhängare och 33 respektive 39 procent som skulle rösta nej. Nästan var femte moderatväljare uppger att han eller hon inte har bestämt sig.

Opinionsvågen för nej är ännu tydligare på vänsterhåll: bland dem som röstar på socialdemokraterna är det bara 26 procent som tänker rösta ja, medan 53 procent avser att rösta nej.

Förtvivlat. Det är jasidans läge inför euroomröstningen den 14 september.
jasidans starkaste - och sista - kort. Men Göran Persson drar sig för att använda det.
Per T Ohlssn Sydsvenska 22/6 2003


Tyskland befinner sig i en svår kostnadskris. Vad som krävs är radikala strukturgrepp
Kan Schröder klara pärsen? Kanske. Kommer hans förslag att få landets ekonomi på fötter? Förmodligen inte.

DN-huvudledare "Europas sjuke man" 4/5 2003

Tyskland befinner sig i en svår kostnadskris. Lönerna i tillverkningsindustrin är högst i världen och motsvaras inte av en lika hög produktivitet eller arbetsinsats. På 20 år har det reala timpriset stigit med nästan 40 procent, samtidigt som antalet arbetade timmar i ekonomin minskat något, enligt siffror från Ifo-institutet i München. I ett land som USA är utvecklingen den omvända.

Om arbetsmarknaden varit någorlunda flexibel hade lönerna anpassat sig till mer rimliga nivåer. Men i Tyskland tror man på centralförhandlade kollektivavtal, utan undantag. Inte ens när företag hotas av konkurs godtas lokala överenskommelser mellan arbetsgivare och anställda om minskade ersättningar.

Den tyska krisen är nu så djup att det inte räcker med små, stegvisa förändringar av arbetsmarknaden och välfärdssystemen, vilka i bästa fall skulle mildra de akuta problemen. Vad som i stället krävs är radikala strukturgrepp, som snabbt kan få bukt med den mycket höga arbetslösheten.

Det gäller dock att agera fort. Risken för deflation är just nu uppenbar, och politikerna är delvis bakbundna av EMU-medlemskapet. Efter att D-marken byttes mot euron kan inte längre styrräntan anpassas för tyska förhållanden. Devalvering är heller inte en möjlighet trots att Tyskland gick in i valutaunionen till en alldeles för hög växelkurs. Och eftersom budgetunderskottet redan är 3 procent tillåter inte Maastrichtreglerna att politikerna spenderar mer.

Uppgiften blir tuff för Gerhard Schröder. Kan Schröder klara pärsen? Kanske. Kommer hans förslag att få landets ekonomi på fötter? Förmodligen inte.

Rolf Englund: Texten ovan är ett utdrag där ordningsföljden på styckena har ändrats något
För den fulla originaltexten klicka här

Den europeiska mardrömmen
Tyskland är inte Sverige i kvadrat. Tysklands problem är långt värre än så. Arbetslösheten överstiger 10 procent, tillväxten är närmast obefintlig, budgeten går med underskott, banksystemet skakar, risken för deflation är överhängande och landets industri befinner sig i en svår kostnadskris.
Den tyska utvecklingen är en europeisk mardröm, vars slut vi ännu inte sett skymten av.

Peter Wolodarski DN 27/4 2003

Tyskland - Stabilitetspakten - Buffertfonder - början på sidan

Vänta och se


Men vart syftar det då? Till en federation?
Eller en av regeringarna driven integration? En storspelare i världspolitiken?
Barbro Hedvall på DNs ledarsida 2002-10-26

Det är bara alltför frestande att sätta likhetstecken mellan fotbolls-EM och EU:s arbetssätt, och just däri ligger en fara. För även om en valrörelse drivs mot seger för någon deltagare och även om taktiksnack inför förhandlingar kan påminna om spelupplägg, så måste vi söka andra perspektiv på Europasamarbetet. Det syftar ju faktiskt inte till att kora en unionsmästare.

Men vart syftar det då? Till en federation? Eller en av regeringarna driven integration? En storspelare i världspolitiken? Alla de där svaren är abstraktioner, som lockar mängder av seminariearrangörer, tankesmedjor, debattörer och politiker med fallenhet för filosofiska utläggningar.

Ta bara den lätt bisarra idé som framtidskonventets ordförande Valéry Giscard d´Estaing fått - att EU ska byta namn. - Europas förenta stater, skulle inte det låta tjusigare? Som vore USA ett varumärke av samma typ som McDonald´s, möjligt att använda världen över.

Konventet


En modell som utmanas
Den allt liberalare alkoholpolitiken
DN-ledare 15 juli 2002

Mer än vi trodde blir vi EU-medborgare.

Den allt liberalare alkoholpolitiken är ett spektakulärt område där harmoniseringen med övriga Europa gått längre än väntat.

Kommentar RE: Det betyder:
Vi ljög inte i folkomröstningen 1994. Vi hade ingen aaaaning om att det skulle gå så här

Full text

Folkomröstningen 1994

Början på sidan


I väntan på steget (konventet)
DN-ledare 2002-06-10

Små, ibland nästan omärkliga steg framåt och därefter ett jättekliv. Det är en ofta förekommande beskrivning av EU:s utveckling, gärna som ett svar på kritik och anklagelser om passivitet och inkompetens. Andemeningen är klar: EU är ett projekt, stadd i ständig utveckling. Så länge enighet råder om rörelseriktning och övergripande målsättningar finns ingen anledning till misströstan. Historien visar att politikerna skärper till sig när det väl kommer till kritan.

I dag befinner sig EU åter i ett av dessa skeden där organisationen gör sig redo för ett nytt jättekliv. Om ett halvår, är det meningen, fattas beslut om utvidg-ningen österut. Intaget av uppemot tio nya medlemmar innebär en geografisk och demografisk expansion utan motstycke. Europa får nya gränser, utmaningar och möjligheter. Så skulle vara fallet även i den bästa av världar. Men i en sådan har aldrig EU vistats. Vad vi nu upplever är därför en intensiv köpslagan och maktkamp mellan dess institutioner, politiker och tjänstemän. Med så många nya medlemsländer blir en genomgripande reformering av beslutsfattandets former oundviklig. Dagens modell är sedan länge otymplig, ett lapptäcke där lagar, regler och fördrag samlas utan logik och sammanhang.

Det är grundproblemet. EU har gått från ett litet frihandelsområde med sex homogena stater till en mångkulturell politisk och ekonomisk union vars ambition är att tala med en röst i globaliseringens tidevarv.

Denna ambition kan aldrig infrias om Europas politiker misslyckas med att skapa en ordning som inte bara präglas av öppenhet och klarhet utan också går till botten med subsidiaritetsprincipen: Vad ska beslutas på nationell nivå, respektive europeisk?

En katalogisering av kompetenser och en renodling av befogenheter leder naturligen till frågan om ett fördrag, där EU:s värderingar och principer samlas och presenteras, kort och koncist. Inte minst av demokratiska skäl skulle ett fördrag till Europas medborgare vara av betydande värde. Nästan allt som EU ägnar sig åt knyter an till debatten om dess framtida utveckling.

Gårdagens besked att utrikesministrarna misslyckades med att komma överens om jordbruksstödet till lantbrukarna i de östra kandidatländerna ger upphov till flera reflektioner. En rör beslutsfattandet som tillåter ett subventionssystem som lägger beslag på hälften av budgetutrymmet. Hur kan länderna tillåta något sådant? Ett svar är att beslutsformerna tillåter utpressningen och miljardslöseriet. Några stater kan av egenintresse hålla verksamheten i gång. Ett annat svar är att ansvarsutkrävandet är diffust. Praxis, regler, traditioner och byråkrati samverkar. Intresse och förmåga saknas för att rensa upp i träsket.

Ytterst är det medborgarna som lämnas i sticket. Jordbruksstödets utformning är iögonfallande och utmanande men är alltså bara ett av hundratals beslutsområden som på samma sätt kan länkas till bristen på fasta spelregler.

Två modeller står nu mot var-andra: den mellanstatliga och den överstatliga gemenskapsmodellen. De stora länderna vill koncentrera och förstärka Europeiska rådet och ministerrådets makt. Det innebär att regeringarna får större inflytande.

Emot den utvecklingen spjärnar EU-kommissionen som i stället vill utöka sina intresseområden. Såväl rådet som kommissionen motiverar sitt agerande med effektivitets- och demokratiargument. Som en tredje kraft pågår Europeiska konventet där Europaparlamentet och de nationella parlamentens representanter försöker samla sig till egna slutsatser och förslag om EU:s framtid.

Vid toppmötet i Laaken i december erkände stats- och regeringscheferna existensen av ett förtroendegap mellan institutioner och medborgare. Det satt hårt inne och än svårare lär det bli för politikerna att samla sig till en lösning som ger vad folket vill ha: ett EU som gör vad det ska, på ett sätt som man förstår och av personer som kan hållas ansvariga för sina handlingar. Ingenting tyder på att toppmötet i Sevilla senare i månaden kommer att uppvisa några framsteg på den punkten.

Ändå är det ett högst berättigat folkligt krav. EU:s framtid hänger på om det kan uppfyllas och om Europas politiker förmår att ta det stora klivet i rätt riktning.

Full text

Början på sidan


En sån himla otur
Oturligt nog drabbades de av den värsta ekonomiska nedgången på sextio år. Hösten 1992 var det slut på den enda vägens politik
DN-ledare 2002-03-26

Vad betyder det för den borgerliga oppositionen om socialdemokraterna vinner höstens val? Tolv år i kylan. Tolv år utan makt.

SOCIALDEMOKRATERNAS 44 ÅR vid makten bröts 1976. De borgerliga regeringskonstellationer som därefter uppstod - det erkänner flera av de medverkande - var så präglade av sina företrädare att de inriktade sig på att framstå som bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva. En del kan förklaras med bristande självkänsla, men viktigast var alla åren i opposition där socialdemokraterna hela tiden satte dagordningen. Där man reagerade, men aldrig regerade. En mental tillvänjningsprocess uppstod. Sverige fick en officiell opposition. De borgerliga började ta utanförskapet för givet och inrättade sig därefter.

Under 50- och 60-talen gick luften ur de borgerliga. Bristen på entusiasm hängde förstås samman med rekordåren och framgången för konsensusmodellen. Varför byta ut ett vinnande lag?

Motorn i 1991 års modell var Carl Bildt och Bengt Westerberg, Ahlmarks och Bohmans lärjungar. De var med under 1970-talet och hade ingen tanke på att smussla med värderingarna.

Oturligt nog drabbades de av den värsta ekonomiska nedgången på sextio år. Hösten 1992 var det slut på den enda vägens politik.

DET ÄR ideologiska argument, visar erfarenheterna från 1976 och 1991, som mobiliserar och engagerar väljarna. Leijonborg och Lundgren verkar inte vilja lära av historien. De sitter fast.

Andra, oklart vilka, kan därför snart tvingas till ett närmare studium, skriver DN.

Kommentar RE: Den den fasta växelkursen, kronkursförsvaret
och den ekonomiska katastrofen som följde
var inte otur utan oskicklighet, inte ett misslyckande utan ett misstag.

Bildtext från Harpsund ur Anne Wibbles bok: Alf Svensson, Per Unckel , Anne Wibble, Sven-Gunnar Persson, Per-Ola Eriksson, Görel Thurdin, Per Westerberg, Birgit Friggebo, Gun Hellsvik, Bo Lundgren, Göran Hägglund, Peter Egardt och Lars Leijonborg.

DN-ledare 99-09-02:Medan socialdemokraterna i årtionden hade ensam erfarenhet av att regera visade faktiskt den regering där Bildt var statsminister att en borgerlig koalition kan vara handlingskraftig. Att den sedan kom till just när de värsta verkningarna av finanskrisen började visa sig var mera otur än oskicklighet.

En dumhetens konspiration Expressen, Dagens Industri, Dagens Nyheter,
Svenska Dagbladet och Bo Lundgren
Rolf Englund i Nya Wermlands-Tidningen 2002-03-22

Full text

Början på sidan


EU måste ges en tydlig och begriplig konstitution - men utan att de små medlemmarna görs maktlösa.
DN-ledare 2002-03-14

Förväntningarna på Barcelonamötet ska alltså inte ställas för höga. Men ett lika rimligt som blygsamt krav är att ledarna förmår ena sig om en fungerande arbetsordning. Så att de åtminstone vid nästa toppmöte kan ta sig an de för européerna viktiga frågorna om hur EU-ländernas ekonomier ska nå större tillväxt och hur de nya medlemmarna från öst ska passas in i den existerande unionen. Med en stagnerande ekonomi blir den storstilade planen på ett enat Europa en omöjlighet.

Full text

Början på sidan


Säker färd i EMU
DN-ledare 2002-03-13

DET ÄR SVÅRT att sia, särskilt om framtiden. Så lyder en gammal snusförnuftig sats. Den tycks EMU-utredningen ha haft väl i minne, sällan har väl en kommitté framträtt med så många garderingar.

Enligt kommittén "går det inte att med någon säkerhet i förväg avgöra om de makroekonomiska störningarna kommer att bli större eller mindre i valutaunionen än vad de skulle ha varit utanför".

Och det är just för att bedöma dessa störningar, det vill säga tala om för riksdag och regering hur Sverige ska bete sig när kronan inte längre kan tjäna som regulator, som de skarpsinniga ekonomerna i utredningen arbetat. Deras förslag blir därefter - måttfulla. De manar till försiktighet - bara en välskött ekonomi har förutsättningar att möta ekonomiska problem.

VAD ÄR DET då för faror som hotar? Att svenskt näringsliv inte ska vara konkurrenskraftigt nog, helt enkelt. Det kan ske genom otillräckliga investeringar i teknik och utbildning, genom brist på kapital, men det vanligaste är att lönerna tillåtits öka mer än hos konkurrenter i jämförbara länder. Kommer lågkonjunktur kan svår arbetslöshet uppstå. Det har hänt åtskilliga gånger och det kan hända igen.

En starkare känsla för hur väsentlig balansen i de offentliga finanserna är för Sveriges ekonomiska hälsa skulle inte skada i dag. Den dag Sverige kommer med i euroland blir den livsviktig. EMU-utredningens viktigaste förslag är därför att budgetmarginalen behöver bli större, från dagens 2-2,5 procent till 2,5-3 procent. Då går det att i goda tider bygga upp ett betryggande överskott, så att ett svårt konjunkturläge inte genast medför stort underskott och snabbt växande statsskuld.

Vad svaga statsfinanser och en trögrörlig arbetsmarknad ledde till fick Sverige uppleva i 1990-talskrisen.

Botemedlet då var en flytande krona, det vill säga en devalvering som gjorde oss alla fattigare.

RE: Jfr Bengt Dennis: "Med flytande växelkurs är vi i den bästa av världar"

Den möjligheten kommer inte mer att stå till buds med ett EMU-medlemskap.

Det ska vi vara glada för, ty det kommer att kräva en sundare ekonomisk ordning.

RE: För ett seriöst inlägg, se Nils Lundgrens särskilda yttrande

Början på sidan


På tisdag (12/3) presenterar EMU-utredningen sitt slutbetänkande.

Tillbaka till globaliseringen (buffertfonder, guldmyntfoten , Lars Jonung)
DN-ledare 2002-03-07

Det fanns en tid då kapitalet tilläts flöda fritt till och från finansiella centrum som Paris, London och andra delar av världen.Några regleringar existerade inte. Den internationella kapitalmarknaden var väl utvecklad och integrerad. Växelkurserna var fasta, inflationen låg och den finans- politiska disciplinen god.

Det handlar om den klassiska guldmyntfoten, en liberal ekonomisk världsordning mellan 1881 och 1913, då det internationella växelkurssystemet var grundat på guldkonvertibilitet. Sverige, Danmark och Norge var en del av samarbetet. Liksom en stor del av Europa samt USA. Ländernas inhemska valutaenhet var uttryckt som en vikt i guld.

Samarbetet fungerade som en global valutaunion, utan något övergripande internationellt organ. Människor reste i Europa utan pass och med en sorts pengar. Det var en lyckosam tid - ekonomiskt och politiskt. Varje enskilt land kunde själv välja att vara med eller stå utanför.

Är vi på väg tillbaka till det mönster som gällde före 1914? I ett intressant bidrag till EMU-utredningen - som presenteras i nästa vecka - argumenterar ekonomiprofessorn Lars Jonung (RE: Jonung var anställd som rådgivare åt Carl Bildt, 1992 and all that) för att så är fallet.

De två världskrigen och depressionen på 1930-talet slog sönder guldmyntfotens spelregler. De internationella kapitalrörelserna begränsades. Politiker tog en mer aktiv roll för att stabilisera samhällsekonomin. Centralbankerna arbetade inte längre självständigt, utan styrdes i praktiken av regeringar och finansdepartement.

Inflationen blev hög och varierade mycket från år till år, vilket gav upphov till slumpmässiga fördelningseffekter. Budgetunderskott och statsskulder växte på ett unikt sätt under fredstid, konstaterar Lars Jonung.

Allt detta ledde fram till att stabiliseringspolitiken omprövades. I slutet av 1900-talet delegerades penningpolitiken till självständiga centralbanker. Prisstabilitet betonades.

Keynesianismen övergavs.

De flesta hade lärt sig hur illa det kan gå när det inte finns några gränser för finanspolitisk uppfinningsrikedom och expansionslust.

Jfr Englunds artikel om ekonomisk politik enligt Oj-då-metoden

Därmed har vi i flera avseenden backat drygt 100 år. Vi är tillbaka i ett läge som påminner om den klassiska guldmyntfoten; av många betraktad som en mycket framgångsrik period. Då fanns det inte någon utvecklad teori för hur finanspolitiken skulle stabilisera den ekonomiska aktiviteten, men det gick bra i alla fall.

Hur hamnade vi där? För Sveriges del togs de viktigaste besluten på 1980-talet, då valuta-regleringen och de inhemska kreditmarknadsregleringarna avskaffades.

Se Lars Wohlins berättelse om hur det gick till

Det betydde att Sverige inte längre kunde föra en ekonomisk politik som radikalt avvek från omvärlden. Och det gäller i än högre utsträckning i dag. Misstag och överbudspolitik straffas omedelbart av marknaden.

Man skulle till och med kunna hävda - som Lars Jonung gör - att Sverige redan fungerar som en EMU-medlem, trots att vi inte använder sedlar och mynt i euro. Ty något utrymme för att finansminister Bosse Ringholm ska bedriva framgångsrik stabiliseringspolitik finns inte vare sig penningpolitiken sköts från Frankfurt eller som i dag från Stockholm.

RE: Detta var nyckelmeningen
Den var så fel att det nästan är en lögn

Frågan är därför inte om Sverige måste anpassa sig till EMU utan hur. Precis som för 100 år sedan är rörlighet och flexibilitet centralt.

Sverige måste välja: antingen bli en bra EMU-medlem som Irland, eller följa den stela tyska ekonomin i spåren.

Slut DN-artikeln

Eftersläpningen

Danne Nordling Nationalekonomiskolan (lektion nr 8)
KAN EKONOMISKA KRISER MOTVERKAS?

RE: För en annan artikel på samma tema, se
Göran Svensson, VD för Svenska Handelskammaren i Tyskland Sydsvenskan, 5 mars 2002:
Jag vill påstå, att det inte har någon betydelse om kronan låses fast vid t ex 8,50 kronor eller 9,50.
Det viktiga är att det blir en oåterkallelig låsning.

Början på sidan


Inga genvägar till euron
Behövs verkligen Svenskt Näringsliv?
DN-ledare 2002-03-03

I veckan fick vi höra av Jan Herin, ansvarig för internationella relationer på Svenskt Näringsliv, att näringslivet inte har anledning att uttala sig för en starkare krona. Saken gäller vilken kurs kronan kommer att knyta sig till euron på vid ett medlemskap. Herin tycker att kronan i dagsläget närmat sig "rimliga nivåer", efter de senaste månadernas svaga återhämtning. Om kronan stärks ytterligare kommer flera av de svenska exportföretagen att få kostnadsproblem.

Argumentationen är intressant. För knappt ett halvår sedan skrev nämligen Krister Andersson, skattesakkunnig vid Svenskt Näringsliv, på debattsidan i Dagens Industri att en starkare krona är ett nationellt intresse: "Alla våra pensionsfordringar är uttryckta i kronor. Om de omvandlas till euro till nuvarande kurs, skulle det av många upplevas som en slutlig devalvering av löntagarnas tillgångar."Anderssons kolleger borde läsa hans artikel från slutet av september. Sedan dess har kronan visserligen stärkts en aning mot konkurrerande valutor, främst till följd av marknadsförväntningar om ett kommande svenskt medlemskap i EMU, men det existerar fortfarande ett tapp på ungefär 15 procent från nivån i början av 1997 (mätt i TCW- index).

När de stora exportföretagen behöver kortsiktig hjälp, tycks det emellertid inte längre spela någon roll att semesterresorna i utlandet har blivit en allt mer avlägsen dröm för många, eller att svenskarnas pensioner relativt sett förlorat i värde. Återigen är det kronan som ska lösa problemen - nu med flytande växelkurs.

Vad ger det för effekter? Med fast växelkurs fick Sverige under ett par decennier erfara vad devalveringspolitik verkligen innebär. Under åren 1976-1982 skrevs den svenska kronan ner i värde sammanlagt fem gånger. Visserligen förde detta med sig ett vinstregn över delar av näringslivet, men det gav ingen stark och varaktig ekonomisk tillväxt. I stället doldes underliggande strukturella problem i ekonomin. (Jfr Svegfors)

I dag bestäms kronans värde av marknaden. Går Sverige med i EMU blir det ett politiskt beslut att fastställa växelkursen till euron. Att Svenskt Näringsliv redan nu ropar efter en svag krona i stället för lägre skatter och reformer av den svenska ekonomin, tyder på att organisationen inte vet vem eller vad man finns till för.

Stefan Fölster, chefsekonom

Göran Persson och humlan Sverige
Hans Bergström i DN 2000-03-16

Full text

Början på sidan


Mot euron med starkare krona
DN-ledare 2002-02-28

Det är framför allt mot euron som den svenska kronan går bra nu. Den touchar niokronorsgränsen från att till nyligen ha legat runt 9:50.

Förklaringen är alltså inte en plötsligt starkare svensk produktion, den stavas i stället EMU-anslutning. Den lyckade övergången till euromynt och eurosedlar vid årsskiftet har åter aktualiserat den svenska anslutningen till den europeiska valutaunionen, EMU.

Politikerna har kommit ut ur garderoberna, statsminister Göran Persson har blivit väldigt tydlig om att det blivit dags för Sverige att bestämma sig. Opinionsmätningarna visar ett växande stöd för EMU-medlemskap. Ja, det vill synas som om diskussionen mer handlar om när än om Sverige ska växla kronan till euron. Just nu talar mycket för att det blir folkomröstning nästa vår och därpå kommer kronan snabbt att knytas till euron.

Därmed skulle alltså tiden med den flytande valutan vara över. Det är detta som uppfattas som positivt av marknaden och som ger utslag i en starkare krona. Vid en första blick är denna positivism lätt att förstå - mycket enklare blir det ju att resa i Europa, att jämföra priser och löner. Mycket smidigare också för företagen att slippa räkna om i olika valutor och framför allt att slippa tänka på valutarisker när de tecknar kontrakt.

RE: Observera att DN jämställer den minimala vinsten med att slippa växla
med den stora risken med gemensam ränta

Uppenbart ser många, sannolikt de flesta, dessa fördelar som större än dem som kommit av en svag krona och som gjort det lättare att exportera. Den svenska exportindustrins traditionella stöd för devalveringspolitiken är borta, den försvann med den inhemska inflationen.

OM DENNA NU har försvunnit? Det tror nu inte alla. Motståndet mot svenskt EMU-medlemskap betingas till en betydande del av nostalgisk nationalism och allmänt EU-motstånd, men där finns också de som tvekar av andra skäl.

Utvecklingen inom det stora euroområdet är inte jämn, när det kokar på ett håll kan det vara iskallt på ett annat. Penningpolitiken inom euroområdet avgörs i Frankfurt och kommer att bestämmas av läget i de största ekonomierna, menar dessa kritiker. Sverige blir ett "randområde", som kan få svårt att hänga med i svängarna.

Andra fruktar att våra dåliga vanor ska komma tillbaka, så att vi till exempel låter löneutvecklingen skena i väg. Inflationen skulle så att säga sitta i väggarna i folkhemmet.

OSTRIDIGT ÄR ATT ett EMU-medlemskap kommer att ställa nya krav på vår ekonomiska politik, men det gångna årtiondet har visat att politiker ur olika partier varit förmögna till omtänkande. Och det har med stor och smärtsam tydlighet visat vad en vanskött ekonomi medför, riskerna för ekonomiskpolitiskt lättsinne borde därmed ha minskat.

Det är möjligt att läsa den EMU-positiva opinionen som att allt fler människor både minnas svagheterna i det gamla systemet och att allt färre räds farorna med ett nytt. Den starkare kronan åstadkoms visserligen vid handlarbord och främst av företag och institutioner som upphört att sälja svenska värdepapper och valuta.

- Visst, det finns ekonomiska argument för att Sverige ska säga ja till euron. Stabiliteten som ett EMU-medlemskap ger är ett, det ökade handelsutbytet är ett annat, de lägre priserna är ett tredje. Men dessa vinster är svåra att uppskatta, och ekonomerna tvistar om det verkligen är en fördel att gå med. Ur DN-ledare 2001-11-10

Full text

Början på sidan


En avledande manöver
DN-ledare 2002-02-26

DET STORA EU-KONVENTET är ett försök att slå blå dunster i ögonen på oss EU-medborgare. Det kan därför få rakt motsatt verkan mot vad tillskyndarna tänkt sig.

På torsdag samlas i Bryssel drygt hundratalet politiker för att under ett år dra upp riktlinjerna för EU:s fortsatta författningsutveckling. Projektet och deltagarna presenterades utförligt i gårdagens DN.

Konvent kallas denna tillfälliga församling med ett från historieböckerna känt namn. Helst ska vi tänka på de amerikaner som på 1780-talet samlades i Philadelphia och skrev författningen för den amerikanska unionen av stater.

Det revolutionära konvent som knappt tjugo år senare satt i Paris och gav Frankrike såväl republik som skräckvälde är en mindre lämplig förebild får man anta.

De har dåligt samvete därför att de har så svårt att få sina väljare att omfatta EU med någon grad av entusiasm. De vill gärna få en större folklig uppslutning och en smidigare beslutsordning dock utan att ge avkall på sin egen makt.

Allt detta leder till dubbelspråk: dels säger de sig eftersträva större öppenhet, dels träffar de så tilltrasslade överenskommelser att de inte kan förklara dem.

Särskilt efter Nice-mötet förra hösten plågades de av sitt dåliga samvete, för där hade verkligen alla storstilade löften om gemensamt och solidariskt Europabygge havererat.

Full text

Mer om konventet

Början på sidan


Den ansvarslösa automatiken (buffertfonder)
DN-ledare 2002-02-22

Om man får tro tro statsministern blir det folkomröstning om ett svenskt EMU-medlemskap nästa vår. Förutsatt en ja-seger kan det sedan gå så här: senast 2006 kan vi växla in kronorna och börja handla med eurosedlar och mynt i Sverige.

Det kommer att ställa större krav på den ekonomiska politiken. Som medlemmar i valutaunionen kan vi inte självständigt välja ränta eller inflationstakt. Svängningar i konjunkturen måste hanteras på något annat sätt. Och eftersom Europeiska centralbankens penningpolitik omöjligen kan vara speciellt anpassad till svenska förhållanden, blir det regeringens och riksdagens sak att sköta stabiliseringspolitiken i övrigt.

Hur kommer det att gå? Just nu sitter en utredning, ledd av Bengt K Å Johansson, och funderar på svaret. Mycket försenad väntas den lägga fram sitt slutbetänkande i mitten av mars.

I veckan presenterades ett antal underlagsrapporter, i vilka problemet kring ett svenskt euromedlemskap analyseras. Charles Wyplosz, en av två utländska ekonomer bland författarna, konstaterar i sin rapport att tilltron till politikers förmåga att bedriva effektiv eller aktiv konjunkturpolitik är mycket låg i dag. Annat var det på 1970-talet under keynesianismens glansdagar - inte minst i vårt eget land. Men tvåsiffriga inflationstal och rekordhöga budgetunderskott i fredstid har lärt de flesta hur illa det kan gå när det inte finns några gränser för finanspolitisk uppfinningsrikedom och expansionslust.

Det handlar inte så mycket om den politiska färgen på våra valda företrädare, utan om deras begränsade möjligheter att lägga det ekonomiska livet till rätta.

För det första är det uppenbart att politiskt beslutsfattande kräver tid. Och att fatta beslut som ligger rätt i tiden är svårt.

För det andra finns en frestelse att höja utgifter eller sänka skatter bara för att ett val närmar sig. Av samma skäl tenderar överskotten under goda tider att spenderas.

För det tredje kan människors förväntningar leda till att finanspolitiska stimulanser blir verkningslösa, eftersom sparandet tenderar att gå upp när staten spenderar mer. Japan är i dag ett exempel på denna mekanism.

Allt detta talar emot en aktiv konjunkturpolitik från riksdagens och regeringens sida, även om penningpolitiken sköts från Frankfurt.

Knappast förvånande andas också flera av underlagsrapporterna till den nya EMU-utredningen en sådan skepsis. Nationalekonomen Henry Ohlsson konstaterar i sitt bidrag att den nationella finanspolitiken kommer att få bära en större börda om vi byter kronan mot euron. Samtidigt påpekar han att det är oklart om det också ökar behovet av att stabilisera den svenska ekonomin.

Enligt uppgifter i torsdagens Dagens Industri kommer inte EMU- utredningen att rekommendera några stora förändringar av finanspolitiken. Så kallade buffertfonder finns inte med på listan. I stället föreslås högre överskottsmål och skärpt budgetdisciplin.

Bland förslagen finns också den harmlösa idén om inrättandet av ett finanspolitiskt råd, som ska presentera självständiga rekommendationer en månad före vår- respektive höstbudgeten.

Rådet är dock ett krav av LOs kongres

I övrigt sätts hoppet till ekonomins så kallade automatiska stabilisatorer, det vill säga att statens inkomster och utgifter tillåts variera med konjunkturen.

Se dock Stabilitetspakten

Visst. När konjunkturen viker sker automatiskt en finanspolitisk expansion, vilket motverkar uppkomsten av en nedåtgående spiral i ekonomin. Som ett antal svenska finansministrar fått uppleva har den svenska ekonomin ovanligt starka automatiska stabilisatorer, vilket har att göra med omfattningen av statens utgifter och skatteintag.

Men häri ligger också ett problem. Om det är något den svenska erfarenheten visar, så är det att så pass konjunkturkänsliga statsfinanser mest av allt verkar destabiliserande.

Det spelar ingen roll hur vackra målen för den ekonomiska politiken är om inte medlen anpassas därefter. Vid en euroanslutning finns det såväl praktiska som principiella skäl att minska statens åtaganden och låta människor få behålla en större del av sina inkomster.

Vad vi behöver för ett lyckat svenskt medlemskap är en dynamisk och flexibel ekonomi. För detta krävs en rad reformer på utbudssidan, till exempel av arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och skatterna.

Mer om buffertfonder

Början på sidan


Brytpunkten var kronans fall hösten 1992, som bröt uppslutningen kring "den enda vägen".
DN-ledare 2002-01-07

Känslan vid början av 2002 är att det i själva verket inte förestår något val. Valet är redan avgjort. Regeringen Persson fortsätter i fyra år till. Något alternativ med chans att vinna finns inte.

Inte heller uppfattas det som särskilt viktigt att det erbjuds. Vad skapar denna märkliga stämning? En anledning är de opinionssiffror som presenteras av Temo och Sifo en gång i månaden. Sedan ett decennium tillbaka visar de konstant socialistisk övervikt i väljarkåren, 53-47.

Brytpunkten var kronans fall hösten 1992, som bröt uppslutningen kring "den enda vägen". Dessförinnan rådde borgerlig majoritet, därefter socialistisk.

Ekonomin har gått väl de senaste åren, nu också med stigande realinkomster för hushållen. Mycket av detta är en följd av strukturreformer som drevs igenom av regeringarna Carlsson och Bildt åren 1989-94.

Svängningen uppåt bildar vidare en naturlig fas efter finanskrisen; det som då skapade en negativ spiral vänds efter saneringen av balansräkningar till en positiv spiral något år senare.

Mer om DNs teori om bungy-jump-effekten

Full text


De fyras gäng
Bristen på samordning är inte borgerlighetens problem. Det är däremot bristen på budskap.
Mats Linder i Finanstidningen 2002-01-09

Hans Bergström är igång och ska omorganisera borgerligheten igen. Men han tycks, säkert bara tillfälligt, ha gett upp planerna på ett enat kolossalparti. Men de fyra partierna borde gå till val under gemensam betckning - Framtid för Sverige - ty:

Ett gemensamt tungt alternativ från de borgerliga skulle framhäva deras förmåga och föresats att regera, och samtidigt belysa socialdemokratins svårigheter i regeringsfrågan.

Så det så.

Hm. Risken är väl att ett gemensamt alternativ i själva verket skulle framhäva motsatsen till deras förmåga.

När sedan Bergström i en mer avlägsen framtidsvision ser möjligheten till en stor koalition - mellan ett moderaterna som blivit socialliberalt och en reformerad socialdemokrati - blir man nästan tårögd. Av skratt. Sveriges framtid är säkrad när alla tycker som Hans Bergström.

Sittande regering borde vara skakig och svag. Minoritetsregeringen är beroende av samarbetet med två partier som trivs med kaos och konflikt. Ministerlistan är dessutom nedlusad med svaga och/eller kontroversiella statsråd. Björn Rosengren, Marita Ulvskog, Ingegerd Wärnersson, Lars Engqvist och Kjell Larsson. Och visst, där glömde vi Lars-Erik Lövdén igen.

Ändå lyckas en svag ministär med svag position framstå som betydligt mer regeringsfäig än en ganska samlad borgerlighet.

Det är inte 1973 längre. Borgerlighetens problem beror inte på att folk misstänker att den inte kan regera. Problemen beror inte ens på att väljarna nu VET att borgerligheten inte har kunnat regera.

Fyra partier som inte ens var för sig lyckas driva en profilerad oppositionspolitik har inte problem med formerna, utan med innehåll och budskap. Ändå är budskapet redan bland annat det som Berström föreskriver sin borgerliga baby - vad ska vi göra för att Sverige ska framstå som en av världens mest spännande och attraktiva miljöer att investera och verka i. Och så vidare.

Full text


Argentina är en annan historia
DN-ledare 2002-01-05

Rätt många svemskar har bestämt sig: de vill byta kronan mot euron.

Men många tvekar eller har inte tänkt närmare på saken. Och så finns förstås de som tror att liten är stark och vill hålla fast vid kronan.

För den stora mittgruppen är det snart dags att bestämma sig.

Nu känner dock våra politiker att det börjar bli dags och har satt i gång en lätt bisarr diskussion om tidpunkten för en folkomröstning. Visst kan datum spela en viss roll för utgången, men om Sverige folkomröstar våren eller hösten 2002 eller våren 2003 är av underordnad betydelse. Det väsentliga är att de som röstar har klart för sig vad saken gäller.

I ett större perspektiv handlar det inte om sedlar och mynt utan om Sveriges medverkan i det europeiska samarbetet. Ett nej till euron blir också ett nej till fullvärdigt EU-medlemskap.

Sverige placerar sig regelbundet som EU-landet med de mest EU-kritiska medborgarna. Förklaringarna har handlat om avstånd, traditionell misstro mot Kontinentaleuropa och en föreställning om en svensk särställning.

Gradvis har emellertid intresset för EU vuxit, acceptansen av det svenska medlemskapet likaså. Och med de nya sedlarna och mynten följer måhända vad som är mer än nyfikenhet - en insikt om att detta är en ekonomisk gemenskap som Sverige har all anledning att delta i. Just då dyker Argentina upp: är det inte ett land som begått det ödesdigra misstaget att förmäla sig med en större ekonomisk enhet?

Den argentinska peson knöts till den amerikanska dollarn och se hur det gick! Ja, det gick käpprätt.

Och Argentina står nu inför en devalvering, en värdeminskning av sin valuta, som blir större och smärtsammare än den svenskarna upplevde hösten 1992.

Men där stannar likheterna. Argentina 2002 är inte Sverige 2002 och Sverige 2002 är inte Sverige 1992.

Vad Argentina i dag visar till övertydlighet är att det inte går att låna glans och styrka av en annan valuta. USA:s och Argentinas ekonomier hade inte större beröringspunkter och har under 90-talet utvecklats helt olika.

DN man kan inte dra ett streck

En utvecklad ekonomi med viss tyngd i teknologiska framtidsbranscher, ordnade offentliga affärer och - inte minst viktigt - de lärdomar om faran av inflation och skuldsättning som krisen för tio år sedan gav, är levande.

Visst har svensk ekonomi blottor - den offentliga sektorns höga andel av bruttonationalprodukten, BNP, hör till dem - men något Argentina kan vi inte vänta oss. Den som vill studera exempel på hur det går när ett lands valuta knyts till en större ekonomi kan hellre studera Danmark och Estland, som båda framgångsrikt hakat på D-marken.

De är inte bara våra grannländer, de liknar oss mer i näringsstruktur, de har liksom Sverige haft ett betydande ekonomiskt utbyte med Tyskland. Och det gäller naturligtvis i än högre grad för Sverige och euro-området.

Storbritannien står visserligen också utanför - ännu så länge. För också i Storbritannien strävar politiker ur alla partier och näringslivet efter en möjlighet att ansluta till EMU. Också där ser man att landet har större framtidsmöjligheter tillsammans med övriga Europa.

När än vår folkomröstning blir av så är det just våra framtids-chanser det gäller. För DN är svaret givet.


Nu kommer euron
DN-ledare 2001-12-29

Nedräkningen har börjat för länge sedan, tiden är snart ute. Den 1 januari är euron här på riktigt och Europa skriver historia.

Planeringen inför eurointroduktionen har varit minutiös. Och trots allt är det inte första gången som ett valutabyte sker i Europa. Intressantare och mer svårbedömda är de långsiktiga konsekvenserna. Hur påverkar till exempel sedlarna och mynten synen på EU-samarbetet?

Även om ett valutaområde ofta men inte alltid varit detsamma som en stat, kommer euron att göra det tydligt att européerna delar samma öde.

Här, just här, kanske vi finner förklaringen till att fler och fler svenskar förespråkar ett euromedlemskap. Nu öppnar statsminister Göran Persson för att en folkomröstning kan äga rum redan hösten 2002. Alltså samma tågordning som 1994, då riksdagsvalet följdes av EU-omröstning.

Tre år är en kort period. Goda och dåliga tider måste passera ett par gånger innan vi verkligen ser hur projektet fungerar.

Handeln kommer att öka och priserna kommer att pressas ner - det väntar sig de flesta. Samtidigt finns gamla farhågor kvar om att en enda penningpolitik inte passar för hela EU. Om det är högkonjunktur i Irland och lågkonjunktur i någon annan del av Europa blir det svårt med en gemensam räntepolitik inom hela EU. Patienterna är inte i behov av samma medicin.

Två påpekanden kan vara värda att göra i detta sammanhang: dels att vi saknar längre erfarenhet av hur ett projekt som EMU fungerar, dels att valutateorierna långt ifrån är perfekta. Oklarheter och mysterier finns det gott om.

Historien visar också att valutaunioner kan klara sig genom svåra kriser och ändå bli framgångsrika - om politikerna är inställda på ett fortsatt samarbete. Är de det? Att vi snart når den dagen då Europa tar farväl av D-marken, francen, pesetan och andra valutor visar om något på styrkan som finns i det europeiska fredsprojektet.


Divisiveness Doomed Previous Continental Monetary Links
Thomas Fuller, International Herald Tribune
2001-12-29

Brother, when you issue coins I would like you to adopt the same valuations as in French money. In this way there will be monetary uniformity all over Europe, which will be a great advantage for trade."
- Letter from Napoleon to the King of Naples, May 6, 1807
.

Napoleon's efforts to create a common European currency died with his defeat on the battlefield.

But the dream was kept alive by men like Victor Hugo, who spoke of "one continental money which could drive the activities of 200 million people instead of all the absurd varieties of money we have today."

And by the end of the 19th century, European leaders had experimented with a half-dozen money-sharing agreements, chief among them the Latin Monetary Union of 1865 and the Scandinavian Monetary Union of 1874.

Economists who study the history of money say these efforts to create common currencies were vastly more modest than the euro, which will begin circulating as notes and coins Tuesday among 300 million Europeans, making it the largest monetary changeover in history.

But these previous attempts nonetheless offer lessons for modern policymakers. The overriding lesson, historians say, is that monetary unions were not successful unless they were political unions as well.

The failures of both the Latin and Scandinavian unions were due to a lack of central coordination and the absence of political will when times got rough.

"Political unity is the glue that holds a monetary union together," said Lars Jonung, a professor at the Stockholm School of Economics and the author of a widely circulated paper about the history of monetary unions. "Once political unity has disappeared, then monetary divorce follows, as a rule."

Under the Latin Union, which grouped France, Belgium, Switzerland, Italy, Greece and Bulgaria, each member minted gold and silver coins to a specified weight. The coins were legal tender throughout the union, effectively setting a common exchange rate for a significant portion of Western Europe.

The union lasted for several decades but was undermined when the cash-strapped governments of France and Italy issued paper money that was not convertible to gold or silver.

Italy also weakened the union when it cheated the other members by unilaterally reducing the percentage of silver in its coins, which resulted in the flooding of the union with cheap Italian coins.

The Latin Monetary Union was ultimately abandoned in the face of the soaring costs related to World War I, when countries printed paper money recklessly, thus making any money-sharing agreement untenable.

Under the Scandinavian Monetary Union, which grouped Sweden, Denmark and Norway, each country agreed to exchange the others' gold coins and, eventually, paper money. The Scandinavian Union, which was more resilient than the Latin Union, also foundered under the strains of World War I.

Yet, Europe can also draw on notable successes. Two other monetary unions of the 19th century prospered - and still exist today.

It is a testament to their success, economists say, that the most long-lasting monetary unions of that era, Italy's lira and Germany's mark, are no longer even considered experiments. Yet, each country had many different types of money circulating within its borders during the early years of political unity.

In 1815, the German Federation was composed of 39 independent states, each with its own standards for coinage.

In 1859, two years before the unification of Italy, as many as 90 different metallic currencies were legal tender within the borders of present-day Italy.

These unions have been successful for obvious reasons: A strong central government controlled state spending, and there was only one finger on the printing press most of the time.

The current euro experiment is somewhat of a hybrid between the Latin Union and the unions within Germany and Italy. Twelve euro-zone countries have agreed to give up the power to decide when to print money - and how much. But they have not surrendered their tax collection powers and thus their ability to direct spending through a central government.

The fact that the euro zone lacks this ability to direct fiscal spending makes the union vulnerable, according to some economists.

"It seems to me that it lacks several things that have proved necessary for the sustainability of a monetary union in the past," said Forrest Capie, a professor of economic history at the City University Business School in London. "The chief one is some central fiscal arrangement that can help the territory withstand a shock of some kind."

If one part of the union experiences a big shock, Mr. Capie asked, "How does it cope with that?"

"If it's an independent country," he said, "all kinds of things can come into play: The government can pay tax to the affected area, the exchange rate can bounce around. But if you're an area within a monetary union, pretty much nothing can happen, except you bear the pain."

Economic shocks that affect specific parts of the union but not the rest are most worrisome because ultimately they put pressure on the union as a whole to bail out the weakened link.

"Economic shocks" could be anything from a natural disaster, the failure of a large industry, a massive crop failure or the outbreak of war. In the post-Sept. 11 world, the list might also include a large-scale terrorist attack.

Glyn Davies, author of "A History of Money From Ancient Times to the Present Day," said the greatest long-term threat to monetary union in Europe would be wars or "disputes regarding attitudes to countries that are at war."

"It's the political aspect which will matter," he said. "If you have a strong political union, then it can withstand many attacks. But if there are political differences, it can weaken the monetary union considerably."

The monetary past offers insights into the national "personalities" that may help decide the course of the euro.

Since the days of Napoleon, France has seen European monetary union as a way to spread its economic and cultural influence throughout Europe. Britain was always skeptical of monetary affairs on the Continent and maintained a gold standard while much of the rest of Europe had a bimetallic standard. Norway has cherished its independence and was a reluctant partner in the Scandinavian Monetary Union. Greece was indecisive about membership of the Latin Monetary Union.

There are other lessons.

Monetary unions are successful when there is a great mobility of people within the union. The United States, which began its monetary unity with the constitution of 1789, stands as perhaps the best example of this.

Finally, "you can't talk too much about the future," said Mr. Davies, who has dug up reams of documents on the monetary past of the Continent, including the letter from Napoleon and Victor Hugo.

Tillbaka till DN-ledaren

Full text


Mer än några kronor
DN-ledare 2001-11-10

Det svänger snabbt i EMU-opinionen. I en Demoskopmätning som Finanstidningen redovisade i går stöder 50 procent av väljarna i dag ett svenskt medlemskap i valutaunionen. Och det är onekligen en dramatisk scenförändring. För bara ett år sedan backades jasidan upp av 30 procent, medan en klar majoritet av svenskarna sade nej till att Sverige skulle byta bort kronan mot euron.

Vad har hänt sedan dess? Kronan har kraftigt försvagats, påpekar ett antal kommentatorer, och det stämmer. Den senaste tillbakagången inleddes mycket riktigt i början av hösten 2000. Säkert påverkar detta många väljares inställning till EMU.

Allt fler undrar nog om det är så klokt att Sverige försöker orientera sig ensamt på internationella vatten, särskilt nu när det stormar.

Än så länge har ingen politiker försökt att segla på dessa opinionsvindar. Än så länge, alltså. Med Sveriges Europahistoria färskt i minnet är det väl bara en tidsfråga innan någon kräver EMU-medlemskap med hänvisning till kronans utveckling.

Minns dåvarande statsministern Ingvar Carlsson hösten 1990, när räntan i ett par omgångar hade gått upp till 18-20 procent. Det var en dramatisk tid för svensk ekonomi. Och den 26 oktober lade regeringen Carlsson fram ett krisprogram. I detta program fanns en punkt som handlade om att Sverige borde bli medlem av EG. Det här beskedet kom som en total överraskning för många.

Vad hade hänt? Varför ville socialdemokraterna plötsligt ansluta Sverige till det europeiska fredsprojektet? Tydligen för att få ned räntan. Nog för att Europaengagemanget kan se olika ut. Men det vore svagt om EMU-anhängarna bland våra politiker använde kronkursens utveckling under det senaste året som ett huvudargument för att säga ja till euron.

Risken är att de blir utan argument om kronan plötsligt stärks.

Och de som vill göra något åt kronans rutschkanefärd borde titta på bakomliggande faktorer; som att Sverige fortfarande har lägre tillväxt än omvärlden, som att kapitalbeskattningen är högre här än i andra europeiska länder. Det här är två viktiga förklaringar.

Trots allt finns ingen naturlag som säger att små länder inte kan ha en egen valuta med ett värde som varar - se bara på Schweiz.

Visst, det finns ekonomiska argument för att Sverige ska säga ja till euron. Stabiliteten som ett EMU-medlemskap ger är ett, det ökade handelsutbytet är ett annat, de lägre priserna är ett tredje. Men dessa vinster är svåra att uppskatta, och ekonomerna tvistar om det verkligen är en fördel att gå med.

Till slut handlar inte ställningstagandet om siffror, utan om Sveriges framtida roll i Europa - om vi ska vara innanför eller utanför, om vi ska vara med i EU-samarbetet eller inte.

Full text


En blågul Eurovision (Göran Perssons tal i Berlin)
DN-ledare 2001-10-19


Vi har sett det förut
DN-ledare 2001-09-25

Stämmningen i dag känns igen från 1990. Vi är på väg in i en lågkonjunktur, det är val nästa år, och politikerna verkar inte veta hur de ska hantera den uppkomna situationen.

OCH SÅ ÄR vi på väg in i en lågkonjunktur. Igen. För många svenskar har det knappt varit någon paus sedan den förra slutade. Ett år lite drygt kändes det som om hjulen snurrade och optimismen och reallönerna ökade, sedan bar det av neråt igen.

För det ser onekligen dystert ut, inte minst efter de gångna veckornas händelser. Kronan rasar, börsen likaså. Den genomsnittlige svenske spararen hade i fredags mist 60 procent av sitt sparkapital på de senaste 19 månaderna. På måndagen tycktes börsen för all del återhämta sig något, men trenden är tydlig.

Gunnar Hökmark (m) påstår att kronraset är regeringens fel, att problemen skulle ha undvikits om vi varit med i EMU, och att vi snarast bör gå med för att klara oss ur krisen. Det tyder på dålig insikt för en utbildad ekonom. Med den svenska ekonomin i sitt nuvarande, tveksamma tillstånd skulle ett EMU-medlemskap knappast hjälpt. Det hade bara inneburit att i stället för valutan skulle företagen ha drabbats, med förluster och uppsägningar som följd. EMU är ingen universallösning på ekonomiska bekymmer. Sådana förenklingar gynnar inte oss som vill att Sverige ska gå med i valutaunionen.

Full text

Mer av Gunnar Hökmark


Ensam är inte stark
DN-ledare 2001-07-07

Den försvagade kronan innebar att Riksbankens inflationsprognos höll på att slå fel. Då bestämde sig banken för att stödköpa kronor, för att undvika inflation. Men i samband med stödköpen sa Bäckström att banken kan tvingas höja räntan om åtgärden misslyckas. Åtgärden blev ett fiasko. Kronan är lika svag nu som före interventionen. Därmed hade Bäckström målat in sig själv och sina kolleger i ett hörn: ville han behålla sin trovärdighet var han tvungen att göra som i går, det vill säga att höja räntan.

NATURLIGTVIS BORDE RIKSBANKEN aldrig ha försatt sig i denna situation.

Det är ingen ny lärdom att stödköp mycket sällan fungerar. Som metod är den förenad med stora risker.

Det skall man läsa i DN
en av de tappraste försvararna av den fasta växelkursen...
Ännu har inte DN erkänt att man då hade fel, tvärtom

Moderatledaren Bo Lundgren skickade redan i går ut ett pressmeddelade där han skyllde osäkerheten och räntehöjningen på regeringen. Detta trots att penningpolitiken numera är Riksbankens affär. Låt oss anta att han inte gjorde det för att hans gamla statssekreterare Urban Bäckström i dag är riksbankschef.

Låt oss i stället anta att Lundgren har skäl att kritisera just regeringen. En viktig poäng har nämligen moderatledaren: Sverige står utanför euron.

Ensamma försöker vi nu orientera oss på internationella vatten. Och under den senaste tiden har det visat sig att denna strategi kan vara rätt våghalsig. Särskilt för en liten och öppen ekonomi som den svenska.

Visst hade sommaren känts mer trygg om Sverige varit medlem i den europeiska valutaunionen.

Full text


Eliten smyger undan debatten
DN-ledare 2001-06-07

LITE I SKYMUNDAN pågår ett drama som kan kasta in EU i en konstitutionell kris och försena utvidgningsprocessen. I dag folkomröstar de alltmer EU-skeptiska irländarna om Nicefördraget. Vad som såg ut att vara en formsak har plötsligt blivit en betydligt mer osäker affär.

Nicefördraget handlar om att göra det möjligt för EU att växa.

De institutionella förändringar som under kaotiska former förhandlades fram av regeringscheferna i december rör bland annat röstfördelningen i ministerrådet, kommissionens sammansättning och effektivare beslutsfattande. Reformer som var absolut nödvändiga för att tillåta ett successivt insläpp av nya medlemmar.

Irland har länge uppfattats som ett paradexempel på nyttan av medlemskapet. Det lilla fattiga öriket har fått stor glädje av EU:s ekonomiska stöd. Så till den grad att man inte längre har det så knapert utan faktiskt är på väg att hamna i elitserien. Prognoserna pekar på att Irland blir nettobidragsgivare till unionen 2006.

INFÖR DENNA UTVECKLING förefaller det enda rimliga vara att stärkas i sin europeiska övertygelse. Det gör också det politiska etablissemanget, en rad organisationer och särintressen. Men uppslutningen och argumenten övertygar långtifrån alla. Nejsidan har börjat ta in ordentligt på jasidans försprång.

Förklaringarna är flera. När nu Irland blivit rikare blir det svårare att åter framhålla EU:s betydelse som mjölkkossa. Om några år slussas det regionala stödet österut, till länder med lägre bruttonationalprodukt.

Nicefördraget är dessutom snårigt och för många svårt att bilda sig en uppfattning om. Just därför har nejanhängarnas varningar om EU:s militarisering slagit igenom som den stora frågan i debatten. Den irländska neutraliteten påstås vara i fara. I opinionsundersökningarna framhålls det irländska oberoendet gentemot EU som ett avgörande argument mot Nicefördraget.

De flesta bedömare anser fortfarande att det blir ett ja, om än med mindre marginal än vad de flesta hade trott. Men vad det irländska exemplet framför allt visar är faran med att politikerna tar väljarna för givna. Eftersom Nicefördraget kräver parlamentariskt godkännande i samtliga EU-stater skulle ett nej från Irland leda till samma kris för EU som det danska folkets nej till Maastrichtfördraget 1992.

SVERIGE ÄR DET EU-land som är mest positivt till utvidgningen. Regeringens ambition inför nästa helgs toppmöte i Göteborgs är också att processen ska snabbas på. Till 2002 ska det vara slutförhandlat med kandidatländerna och 2004 börjar de nya länderna släppas in i EU.

Så lyder det svenska ordförandeskapets stolta ambition som man på goda grunder kan anta har betydande folkligt stöd. Det är en rejäl skillnad mot stämningarna på de flesta andra håll i Europa. Utvidgningen uppfattas som ett i bästa fall nödvändigt ont, inte en manande historisk förpliktelse.

Och precis som på Irland beror likgiltigheten och oviljan på politikernas oförmåga att tala för varan. För vad är i dag Den Europeiska Visionen? Inte längre den som Helmut Kohl och François Mitterrand hade gemensam: ett integrerat och harmoniserat Europa längs den fransk-tyska axeln.

Tiderna har förändrats. Fredsargumentet är naturligtvis inte förbrukat. I mångt och mycket har det stärkts av händelserna på Balkan, där också EU agerat med kraft och tydlighet för att upprätthålla stabilitet och säkerhet.

Men mer än en gemensam säkerhets- och utrikespolitik måste till för att ge EU, det nya och större EU, ökad legitimitet. Att så många politiker väljer att ligga lågt beror antagligen på insikten om utvidgningens mer långsiktiga konsekvenser: framväxten av en större marknad och nya arbetstillfällen, ökad konkurrens, risk för utslagning och en uppsjö pro- och kontraargument där hänsyn till inhemska opinioner väger tungt.

I Financial Times varnar Günter Verheugen, EU-kommissionär med ansvar för utvidgningen, att entusiasmen inför utvidgningen minskar. Det nakna och kortsiktiga självintresset hos medlemsländerna skapar negativa känslor både bland de egna medborgarna, som tar intryck av nationalistiska vulgärargument, och i kandidatländerna där allt fler tycker att EU bjuder med armbågen.

VERHEUGENS SLUTSATS ÄR att endast politikerna själva, "eliten", kan bryta utvecklingen och vinna över opinionen. Utvidgningen måste beskrivas för vad den är: nödvändig för ekonomisk tillväxt och ökat välstånd.

Han har naturligtvis rätt. Problemet är att den politiska eliten hittills agerat kortsiktigt och inte vågat lita på väljarnas omdöme. Men risken är att taktiserandet och smygandet slår tillbaka, snabbt och oväntat. Det har danskarna visat och det kan irländarna visa i dag.

Mer om Irland


Frankrike spjärnar emot
DN-ledare 29/5 2001

Denna EU-skeptiska opinion finns i Frankrike både till höger och inom den vänster som är Lionel Jospins väljare. Det var också detta traditionella vänsterskeptiska perspektiv som präglade premiärministerns tankar om "framtiden för ett utvidgat Europa". Lionel Jospin hade mer att säga om den europeiska livsstilen än om de europeiska institutionerna. Ingen tvekan om vart spetsen var riktad: mot den amerikanska kulturimperialismen och mot en globalisering som hotar traditionella franska, förlåt europeiska, värden.
Lösningen blir mer av gemensamma sociala regler för att skydda européerna, "Europa kan inte vara bara en frihandelszon".


Bill Clinton är oskyldig
DN-ledare 2001-05-20

Alla de som ogillar att Nato ingrep i Kosovo, att respekten för de mänskliga rättigheterna vunnit mark på statssuveränitetens bekostnad och att den internationella krigsförbrytardomstolen fungerar, kort sagt alla de som ogillar att demokratier sluter sig samman, har börjat vädra morgonluft.

Det är den brittiske journalisten Christopher Hitchens bok om Henry Kissinger, eller snarare mottagandet av den, ett exempel på.

Hitchens presenterar en diger anklagelseakt mot den tidigare utrikesministern, inte minst för kriget i Vietnam. Det finns inga skäl att förringa USA:s övergrepp i Vietnam; kriget var orättfärdigt, det är en skamfläck i den amerikanska historien. För detta har Kissinger ett tungt ansvar. Kissinger är knappast värd att ömka. Men det blir riktigt olustigt när dagens verklighet vänds ytterligare några varv i fel riktning.

I senaste numret av Ordfront, där ett långt utdrag ur Hitchens bok publiceras, kräver Björn Eklund i en ledare att Clinton, Blair, Schröder och de andra Natoledarna "får göra Milosevic sällskap på de anklagades bänk."

"Om den internationella rättsordningen inte bara ska kunna fördömas som hyckleri, måste även de statsledare i väst som kan misstänkas för krigsförbrytelser ställas inför rätta", menar han. Och visst, även inom folkrätten bör det i idealtillståndet råda likhet inför lagen.

Kraven att även misstänkta krigsförbrytelser från Natos sida utreds av domstolen i Haag är därför motiverade - en krigsförbrytelse är en krigsförbrytelse oavsett vilken sida som begår den. Och, det är värt att betona, en bärande tanke bakom inrättandet av tribunalen i Haag var att den inte, såsom fallet var i Nürnberg efter andra världskriget, skulle döma efter segrarens rättvisa. Men Ordfront och andra likasinnade är ute efter något annat; de vill att ledarna ska ställas till svars för själva operationen. Att skilja mellan demokrati och diktatur, mellan FN-stadgans syften och dess bokstav, mellan insatser för att förhindra kränkningar och själva kränkningen, blir i deras perspektiv irrelevant.

Att Natos operation inte genomfördes i strikt enlighet med FN-stadgans ordalydelse är uppenbart.

Men en stor del av statssamfundet accepterade insatsen, den sågs av många som början på en ny rättsutveckling.

Den oberoende Kosovokommissionen, som tillsattes av statsminister Göran Persson, (RE: med Carl Tham, generalsekreterare för Olof Palmes internationella center som vice ordförande) kallade operationen "olaglig men legitim".

Det är en viktig distinktion.

RE: Utdrag ur rapporten: If the question of whether the intervention has been successful cannot be answered until Kosovo is securely at peace, the question of whether the intervention was legitimate has to be answered, especially since Kosovo may provide a precedent for further interventions elsewhere in the future. The Commission's answer has been that the intervention was legitimate, but not legal, given existing international law.
It was legitimate because it was unavoidable: diplomatic options had been exhausted, and two sides were bent on a conflict which threatened to wreak humanitarian catastrophe and generate instability through the Balkan peninsula.

Avgörande är FN-stadgans syfte, inte dess bokstav.

Full text

RE: Ärendet behandlas nu av Internationella domstolen i Haag
The International Court of Justice (ICJ),
which has its seat in The Hague, is the principal judicial organ
of the United Nations.
Legality of Use of Force
(Yugoslavia v. Belgium) (Yugoslavia v. Canada) (Yugoslavia v. France) (Yugoslavia v. Germany) (Yugoslavia v. Italy) (Yugoslavia v. Netherlands) (Yugoslavia v. Portugal) (Yugoslavia v. Spain) (Yugoslavia v. United Kingdom) (Yugoslavia v. United States of America)


Ett federalare Europa
DN-ledare 2001-05-05

Vad ska det bli av EU? Den frågan ställer sig inte många svenskar - tyvärr.

Svenskarna är nämligen både mest emot EU och vet minst om EU enligt den årliga Eurobarometern. Så är också de svenska bidragen till diskussionen om det framtida EU magra trots ordförandeskapet.

Ett vet vi dock: statsminister Göran Persson ser helst att EU utvecklas till en klubb av likasinnade. Samarbetet mellan regeringscheferna bör bli tyngdpunkten i EU. Litet av svensk förhandlingskultur i stället för bindande lagstiftning och formella organ är den svenska linjen - om det nu inte är för mycket att tala om en svensk linje.

Desto tydligare är den linje som den tyska regeringen står för: EU ska bli en federation efter tysk modell. Ett parlament med två kamrar, en som företräder medborgarna som dagens Europaparlament, och en som representerar medlemsstaterna, dagens ministerråd.

Regering blir EU-kommissionen, vald av parlamentet.

Urikesminister Joschka Fischer började lansera de här tankarna, i förra veckan fullföljde förbundskansler Gerhard Schröder dem. Schröders version innehåller också en annan ansvarsfördelning, de tunga jordbruks- och regionalstöden flyttas bort från EU och blir nationella angelägenheter.

Var sak på sin nivå, Bryssel ska inte kunna lägga sig i vad de tyska delstaterna anser vara deras sak. Så ser - starkt förenklad - den tyska modellen ut.

Den får stöd av Belgien, ett land som också består av starka delstater.

Storbritanniens Tony Blair förbereder en valkampanj, där motståndarna i Tories kommer att spela på britternas motvilja mot, för att inte säga avsky för Europa. Hans lust att företa EU-utspel är därför begränsad, men sedan tidigare är den brittiska hållningen känd: gemensam marknad - ja, gemensam social- och skattepolitik - nej. Gärna träffa frivilliga politiska överenskommelser och skriva politiska program tillsammans men inte avhända sig beslutanderätt.

På andra håll är man mer intresserad av att behålla den ordning som är fördelaktig för landet i fråga och är därför inte särskilt ivrig för att EU ska utvidgas. Det gäller för Spanien som drar nytta av regionalstödet. Det gäller också Österrike, som vill hålla gränsen mot grannarna i det gamla Habsburg-riket stängd.

Italien har vait ivrig EU-vän. Och med EMU-kraven som hävstång lyckades till exempel centervänsterregeringen reda upp landets ekonomi. Så blev också dess chef Romano Prodi EU-kommissionens president. I den egenskapen söker han formulera sig om EU:s framtid utan att alltid bli förstådd.

Den italienska rösten kan emellertid komma att låta mycket annorlunda, om Silvio Berlusconi vinner valet nästa söndag. Att vara den mest lojale medlemmen ligger knappast för herr Berlusconi.

Medan tyska politiker fått diskussionen om EU:s framtid att hetta, är det tyst bland de franska. Den franske Europa-ministern fördömde visserligen häromdagen de tyska förslagen men på frågan om vad hans egen regering tyckte, kunde han bara hänvisa till att premiärminister Lionel Jospin skulle berätta det i sinom tid. En anmärkningsvärd försagdhet. Den kan sannolikt inte bara förklaras med att Lionel Jospin är litet ur slag just nu efter mindre framgångsrika kommunalval och en allmän politisk motvind.

Den franska tystnaden visar att det handlar om en alldelse ny och för fransmännen oväntad situation. EU i sin nuvarande gestalt är i mycket en fransk konstruktion. Dess förvaltning arbetar i fransk stil, där hierarki och slutenhet är nyckelord, den oproportionerliga jordbrukspolitiken är framför allt en tysk avbetalning till det franska jordbruket för historiens oförrätter.

Franska politiker har en tendens att se EU:s intressen som franska - inte gemensamma.

Nu börjar denna ordning ifrågasättas. Andra nationer, läs: Tyskland, vill modellera EU efter sig. Fransmännen har litet svårt att smälta detta, det visar försöken att vid de mest lukulliska middagsbord återta det gamla fransk-tyska samarbetet. Det som fungerade så att Paris bestämde och Bonn betalade.

Men tyskarna bor inte i Bonn längre utan i Berlin. Det är därifrån EU-diskussionen styrs nu. Det verkar inte att ha gått fram vare sig i Paris eller Stockholm.

Det är kanske dags att ha en linje.

Svenska Dabladet


Subsidiaritetsprincipen, Persson!
DN-ledare
19/3 2001

AV EU HAR vi lärt oss ett nytt ord: subsidiaritetsprincipen. Alla beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå. Bryssel anger generella regler och riktlinjer, som fri konkurrens och ett grundläggande konsumentskydd. Detaljfrågor delegeras. Det är en god princip, som förenar det internationella samarbetets rationalitet med lokalt självstyre.

Men EU-byråkratin, inklusive EG-domstolen, har haft mycket svårt att respektera sin egen princip. Tvärtemot dess syfte har EU hamnat i häpnadsväckande och ibland vettlösa detalj-regleringar, av höjden på gungorna på lekplatser, storleken på jordgubbar, Sveriges förbud mot spritreklam och massor av annat.

Argumenten är alltid överhetligt välmenande: barn ska inte få gungan i huvudet om de ramlar av, konsumenten ska slippa småkart i jordgubbskartongen, nya spritmärken ska kunna ta sig in på den svenska marknaden.

Men sådant regleras bättre på nationell eller kommunal nivå, eller på marknaden, mellan köpare och säljare.

EU:S REGLERINGSHUNGER SÄGER något om maktens natur. Centrala myndigheter må gilla lokalt självstyre i princip, i praktiken har de svårt för det.

http://www.dn.se/DNet/dyn/Crosslink.dyn/f,ledare.html/d,15/a,152976/t,2

Statsvetare


Rendezvous på Rivieran
DN-ledare 2000-12-08

DET REGNAR PÅ Rivieran. Europas ledare har samlats i Nice för att förbereda EU på språnget från 15 till 30 medlemsländer; det viktigaste toppmötet sedan Maastricht 1991, sägs det. Men molnen vill inte lätta.

Om det går snett de närmaste två dagarna kan nya skiljelinjer skapas, ovanpå de gamla som stats- och regeringscheferna har kommit hit för att avlägsna. Nice kan gå till historien som platsen där Europas enande inleddes, eller som platsen där EU:s sönderfall började.

De 15 har avgörandet i sina händer. På papperet är uppgiften rätt enkel. Begränsa EU-kommissionens omfång, ersätt vetorätten med majoritetsbeslut, förändra röstviktningen i rådet så att den speglar verkligheten. Vilken statsvetenskapsstudent som helst skulle kunna skissa en teoretisk lösning. För politiskt erfarna och demokratiskt valda ledare är det desto svårare, eftersom de flesta sätter nationella intressen före unionens. Hemmaopinionen hyllar den som kommer hem med segrar, den gäspar åt kompromisser och rasar över eftergifter. I en perfekt värld skulle det vara tvärtom.

Men Europa är som vi vet ingen perfekt världsdel, kommer aldrig att bli det. Vad man kan hoppas på är den goda kompromissen, alltså en fortsättning av den integrationspolitik som gjort det senaste halvseklet till det lyckligaste i västra Europas historia.

OM EU-LEDARNA TAR sitt ansvar enas de om en lösning som ser ut ungefär så här: Kommissionen är det minsta problemet. Stora stater får nöja sig med en kommissionär, och ingen behöver vara representerad i kommissionen för jämnan. På så sätt kan församlingen begränsas till högst 20, medan funktionen som EU-organ utan nationella kopplingar understryks.

Röstviktningen är inte heller mycket att bråka om. Den av Sverige föreslagna kvadratrotsmodellen är en elegant lösning, som ger Tyskland dess rättmätiga vikt och varje nytt medlemsland ett förutbestämt och odiskutabelt inflytande. Modellen innebär att varje lands befolkning multipliceras med två, och så ger kvadratroten av detta tal antalet röster. Enklare än det låter.

Återstår vetorätten. Till skillnad från de föregående frågorna handlar denna inte bara om prestige och makt utan om demokratisk avvägning, alltså om EU:s grundläggande karaktär.

Den federalistiska visionen med överstatligt beslutsfattande är fortfarande så svagt förankrad i en rad medlemsländer att effektiviteten här måste vänta in folkviljan. Lösning: slopa vetorätten på merparten av de cirka 70 områden där den finns kvar, men behåll den delvis och tills vidare inom de frågor som nu står på dagordningen, till exempel skatte-, invandrings-, och handelspolitiken.

En lyckad östutvidgning, stärkt europeisk identitet och fördjupad debatt om EU:s väsen kan på sikt öppna för majoritetsbeslut också på dessa områden, i förlängningen för en europeisk författning.

DETTA ÄR INOM räckhåll, och i stora drag vad som krävs för att förhandlingarna med kandidatländerna ska kunna fortsätta utan ytterligare förhalning.

Dessvärre är Nice fullt av bromsklossar. Sverige och Danmark vill behålla sina kommissionärer på obestämd tid. Det är i bästa fall ett förhandlingsspel där man tänker ge efter för att visa god vilja och vinna fördelar i andra avseenden, i värsta fall en inskränkt nationell position som utgår från det felaktiga antagandet att medborgarna bryr sig om kommissionärernas ursprungsland. Medborgarna är nog klokare än somliga tror.

Röstviktningen i rådet är en prestigefråga framför allt för Frankrike som även i fortsättningen vill vara jämbördigt med Tyskland, trots att Tyskland har 82 miljoner invånare mot Frankrikes 59 och en större ekonomi. För att understryka Frankrikes tyngd har president Jacques Chirac tagit till det ofattbart klumpiga argumentet att Tyskland saknar kärnvapen.

Ända sedan Romtraktaten 1957 har det europeiska samarbetet utgått ifrån att Tyskland och Frankrike är jämbördiga. Anpassningen till nya realiteter kan betyda att relationen försämras efter Nice. Det andra stora molnet på EU-himlen är risken för en delning i ett A- och ett B-lag. Om unionens minst integrationsvänliga länder sätter sig allt för mycket på tvären kommer kärnan att gå vidare på egen hand.

ALLT DETTA STÅR på spel i Nice: östutvidgningen, det nuvarande EU:s sammanhållning, den tysk-franska axeln.

Torsdagen inleddes med två möten: ansökarländerna mötte EU-länderna och fransk polis mötte några tusen demonstranter. Men vad vi framför allt bevittnar är nu mötet mellan visionen om ett enat Europa och verkligheten.

På söndag vet vi om drömmarna och förhoppningarna hos miljoner östeuropéer har överlevt detta historiska rendezvous.


Ur DN-ledare 2000-11-02

HUR TÄNKER GÖRAN Persson och vad vill han med makten? Efter icke-uppgörelsen om arbetstiderna är det fler än de mest närsynta Rosenbad-skådarna som undrar. Hur har en taktiker som den socialdemokratiske partiledaren kunnat missa ett sådant tillfälle att ta sig ur den rödgröna omfamningen?

TÄNKBARA FÖRKLARINGAR ÄR flera, alla rätt nedslående.

Göran Person är fortfarande skakad av upplevelsen med de flinande finansvalparna på Wall Street och vill till varje pris försäkra sig om en riksdagsmajoritet i varje läge.


Regeringarnas eller medborgarnas Europa?
Om Margit Wallström
DN-ledare 2000-10-24


När ska de begripa i Bryssel
DN-ledare 2000-10-23

EU-kommissionen har lovat en effektivare och hederligare administration. Man har börjat med att sparka fyra lokalanställda vid informationskontoret i Stockholm. Är det rätt väg?

Mer om Linda Steneberg and all that

Hela ledaren


En försenad union
DN-ledare 2000-10-13

DET ÄR EN samling splittrade EU-ledare som slår sig ner runt middagsbordet i franska Biarritz i kväll. Om målen råder någorlunda enighet - utvidgning österut, bättre folklig förankring, effektivare beslutsformer - men när det gäller medlen är svaren lika skiftande som medlemsländernas språk.

De dramatiska händelserna på Balkan har i vanlig ordning skapat en akut agenda. Här finns viktiga frågor att diskutera, oundvikliga vid ett extra toppmöte som detta, men risken är att de ställer sig i vägen för mötets verkliga syfte. Det är i så fall inte första gången EU-ledarna väljer att skjuta de svåra frågorna om EU:s grundläggande spelregler framför sig.

Uppdraget är klart och tydligt: räta ut frågetecknen inför det nya EU-fördrag som ska antas i Nice i december, så att unionen kan fungera även med nästa generation medlemmar.

På vilka områden ska vetorätten begränsas? Hur ska rösterna viktas i Europeiska rådet? Hur ska kommissionen se ut när antalet medlemsländer fördubblas?

PÅ PAPPERET FINNS svaren och lösningarna, men i verkligheten har reformmaskineriet hakat upp sig sedan länge. En grundläggande konfliktlinje löper mellan de länder som önskar mer av överstatlighet och de som nöjer sig med mellanstatlighet. Den diskussionen är lika gammal som Europeiska gemenskapen och unionen själv, men har fått extra skjuts genom ett antal utspel under de senaste månaderna.

Viktigast var den tyske utrikesministern Joschka Fischers tal i maj, där han skissade på en europeisk federation, med författning, president, regering, två kammare och allt.

I det andra lägret har Göran Persson och Tony Blair bekänt färg senaste veckan. De vill, med hänvisning till EU:s bristande folkliga förankring, gå vidare i det mellanstatliga spåret.

Den svenske statsministern vill framför allt stärka ministerrådet, medlemsländernas organ. Göran Persson vill med andra ord att den lagstiftande och verkställande makten inom EU även fortsättningsvis ska ligga i samma händer, nämligen hans och hans kollegers. Problemet med en sådan fördjupad mellanstatlighet är att den varken löser EU:s effektivitetsproblem eller legitimitetsproblem eller råder bot på det demokratiska underskottet.

DET VIKTIGASTE SOM inträffat på senare tid är kanske att både Blair och Persson gett klartecken för vad som brukar kallas ”flexibel integration”. De motsträvigaste medlemmarna tänker inte motsätta sig att de ivrigaste ångar vidare på egen hand. Villkoren för detta förstärkta samarbete är emellertid en av de frågor som särskilt kommer att dryftas i Biarritz.

I centrum för förhandlingarna står annars vetorätten och kommissionen. På drygt hälften av de 70 politiska områden där det i dag finns vetorätt överväger man att övergå till majoritetsbeslut. Ett enskilt land ska inte kunna sätta sig på tvären om de övriga är överens, exempelvis i fråga om miljö, rättsligt samarbete eller till och med skatter.

Om EU ska kunna fungera med upp till 30 medlemmar är det helt avgörande att reglerna för vetorätten ändras. I annat fall är handlingsförlamningen ett faktum. Ironiskt nog intar östutvidgningens ivrigaste påhejare - Storbritannien, Sverige och Danmark - här en blockerande position på flera viktiga områden.

Kommissionens sammansättning och roll är också en central fråga. Symbolik och nationell prestige har gjort att den gått i stå, trots att kommissionen egentligen ska vara det verkligt överstatliga organet, fritt från nationella hänsyn.

SVÅRIGHETERNA ATT KOMMA vidare i det spåret visar vad som står på spel. Ett EU som går i stå, som fastnar i mellanstatligt förhandlingsspel och bidragsjakt, kommer ganska snart att implodera av sin egen tyngd. EU-fientliga och främlingsfientliga partier har redan nu stor framgång i flera EU-länder. Det är alltså bråttom att skapa en tydligare, effektivare och bättre förankrad union, inte bara med hänsyn till östutvidgningen.


DN-ledare 2000-10-12: De missade tillfälletutdrag

TILLFÄLLET HADE KNAPPAST kunnat vara bättre. Efter sommarens och höstens trevande försök att formulera ett regeringsalternativ, hade de borgerliga partierna goda förutsättningar att i onsdagens partiledardebatt visa på inbördes samförstånd, likaväl som skiljelinjerna mellan de två sidorna i svensk politik. Den chansen försummades. Statsminister Göran Persson kunde sitta helt lugnt i stolen.

Om mycken uppmärksamhet ägnades åt arbetstiden så ägnades knappt någon åt Europapolitiken. Det är inte särskilt konstigt att ledaren för en splittrad socialdemokrati inte gärna talar om EMU. I synnerhet inte efter det danska nederlaget. Men det är svårare att förstå varför folkpartiledaren inte tar bladet från munnen och formulerar några liberala visioner om Sveriges roll i det framtida Europa.

NÅGOT FÖRVÅNANDE VAR det - återigen - Alf Svensson som stod för frispråkighet och visioner. Debatten om valutaunionen måste handla om vad som gagnar freden i Europa bäst, menade kristdemokraternas ledare. Den får inte handla om klirr i den egna kassan.

Men det var just vad den gjorde när Göran Persson svarade på Matz Hammaströms fråga om tidpunkten för en svensk folkomröstning. Vi ska söka medlemskap när det är bra för svensk ekonomi och politik, sa statsministern. Vi ska gå med, fortsatte han, när vi kan bygga vidare på välfärden. Ingenting om varaktig fred i Europa. Ingenting om demokratiutveckling i de forna östländerna. Ingenting om det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet.

DET SOCIALDEMOKRATISKA REGERINGSUNDERLAGET är bräckligt. Det visar inte minst alla utspel och offentliga förolämpningar. Men trots detta lyckas inte borgerligheten formera ett trovärdigt regeringsalternativ så här i halvtid av mandatperioden. Göran Persson vann debatten. Men han vann på walk-over. Det säger mer om oppositionens brister än om regeringens förtjänster.


En folkomröstning kan vi vara utan
DN-ledare 2000-09-30, utdrag

Det danska Nejet till EMU är ovälkommet men knappast överraskande, än mindre omskakande och hotfullt.

De har valt ett folketing vars överväldigande majoritet säger ja till EMU men också - genom folkomröstningen - deklarerat att de inte vill att politikerna för den politik de tror på. Tala om dansk paradox! Denna paradox är dock inte bara dansk, den uppstår som en följd av väljarnas förakt för och misstro mot politiker.

- Vi ska visa dom, vi ställer inte upp på deras påbud, ungefär så tycks många väljare resonera. Nejet blir en demonstration av självständighet, ett sätt att påminna politiker om var den yttersta makten ligger.

DENNA HÅLLNING HAR varit uppenbar i den danska EMU-kampanjen. Redan före valdagen talade båda sidor om att beslutet kunde ändras, ett nej nu kunde bli ett ja senare.

I Sverige ger opinionsundersökningar prov på samma inställning: många av dem som uppger sig vara EMU-motståndare är ändå övertygade om att Sverige kommer att bli medlem. Kort sagt: som deltagare i en folkomröstning kan vi känna oss både suveräna och oansvariga. Detta är ett demokratiproblem. Folkstyret förutsätter både ansvariga väljare och ansvariga valda. Och raka rör mellan dem.

SÅ ÄR LÅNGT ifrån fallet i Sverige, även om vi inte fått danskarnas aptit på folkomröstningar, så har partierna nära nog bundit sig för att låta EMU-frågan avgöras i en folkomröstning. Låt oss göra det snart, säger Gudrun Schyman. Låt oss tills vidare skjuta upp EMU, vädjar centerledaren Lennart Daléus till sina borgerliga kolleger på DN Debatt (29/9). Men i upphöjd enighet skjuter statsminister Göran Persson och moderatledaren Bo Lundgren ämnet ifrån sig. Låt oss vänta ut avtalsrörelsen och konjunkturen som vi sagt till partikongressen, säger Göran Persson och tillägger att han tror att Sverige är medlem om fem år. Nej, någon brådska med EMU blir det inte, vad Gudrun Schyman än säger.

Men att som Göran Persson antyder låta frågan vila tills de ekonomiska signalerna visar grönt, är fel metod. Då riskerar vi samma läge som i Danmark: plötsligt ska människor ta ställning till ett projekt som de upplever är skapat av "dem där uppe" och vars nytta och mening de inte ser.

EMU ÄR EN del i det europeiska enhetsverket. Uppgiften är inte att göra svensk ekonomi EMU-fähig utan att integrera EU-medlemskapet i den svenska politiska debatten. Den uppgiften är både omfattande och långsiktig, den löses inte med kampanjer eller med att dra fram EMU-medlemskapsfrågan för ett ja eller nej.

Ett svenskt beslut i EMU-frågan måste alltså förberedas under en avsevärd tid. Det är nu två år till nästa val, under den tiden kommer euron att få konkretion i form av mynt och sedlar, Sverige att vara ordförande i EU och väldigt många fler svenskar att dras in i EU på basplanet som lärare, elever, företagare, yrkesmänniskor av alla slag. I valrörelsen 2002 borde EMU vara en given fråga bland andra. De svar väljarna då lämnar borde räcka.

En folkomröstning kan vi vara utan.


Hanne Kjöller, medarbetare på DN:s ledarredaktion, 2000-09-09

Federalism är ett fult ord i Sverige, förklarade Margot Wallström. Visst. Men säg; kan det möjligen bero på det sätt socialdemokratiska statråd liksom spottar ur sig ordet efter att första ha garderat sig med INTE i stora bokstäver, som om ordet smakade ruttet i munnen.

Liberala ungdomsförbundet och Cecilia Malmström är bekännande federalister: Folkpartiet är det icke, trots att uppfattningen om Europasamarbetet är ungefär detsamma. Får man månne föreslå de räddhågsna att hämta inspiration och mod från gayrörelsen? Den tog beteckningen "bög" och tvättade ordet rent genom att använda det om sig själva. Vem vet: med den taktiken kan det kanske i framtiden vara lika accepterat att vara federalist som bög.


Europas ordningsfrågor är våra
DN-ledare 2000-06-s9

EU ska bli större. Ganska snart kan de femton vara minst tjugofem. Det är utmärkt: Krigens sår läks och Europa blir helat. De forna kommuniststaterna i öst är självfallet välkomna i familjen. Att säga något annat skulle leda till utfrysning och en plats i skymundan på EU:s familjefoton. Alla håller likaså med om att ett EU med så många medlemmar inte kan arbeta som det nuvarande. Både därför att en form som ursprungligen skapades för sex inte kan passa för tjugo eller fler och därför att de nya medlemmarna ännu är så "färska" som marknadsekonomier och demokratier. Ändå skruvar EU-politikerna på sig när de långsiktiga institutionella frågorna tas upp. Det vill säga de har gjort så tills i maj i år. Då gav den tyske utrikesministern Joschka Fischer luft åt sina tankar om EU:s framtida utveckling. Den gav utrymme både för federalism och för att en grupp stater går vidare mot ett tätare samarbete, EU:s inre kärna.

Plötsligt hade tyskarna tagit initiativet, fransmännen reagerade genast. Ett par fransk-tyska tête-à-têter följde, ryktena surrade om att nu hade Paris och Berlin gjort upp om maktfördelningen i Europa och i förrgår följde president Jacques Chirac upp med ett tal i den tyska riksdagen. Ett tal som förstås var avsett att matcha Joschka Fischers. Det gjorde det på en punkt: en "pionjärgrupp" av stater ska kunna fördjupa samarbetet utan att hindras av andra EU-medlemmar. Ett samarbete som ska gälla ekonomi och brottsbekämpning likaväl som försvar och säkerhet. Att Frankrike och Tyskland är de som ska dra i gång denna pionjärgrupp är givet.

Vad gäller de andra konstitutionella EU-frågorna var president Chirac vagare: det handlar om att precisera på vilka nivåer beslut ska fattas, att anta den stadga om sociala rättigheter som håller på att utarbetas och att till slut, någon gång, skriva en "Europeisk författning". Med hänsyn till att Frankrike från och med lördag är EU-ordförande var det förmodligen lämpligast att presidenten inte blev mer detaljerad. Frankrike-Tyskland synes alltså vara bestämda på att gå vidare i en "pionjärgrupp", att skapa ett EU i flera hastigheter. I förlängningen skymtar en återgång till ursprunget: fem eller sex stater samlade i en nära politisk-ekonomisk gemenskap, medan de övriga bildar ett frihandelsområde. Det politiska inflytandet för länder som Sverige blir då mycket måttligt, samtidigt som vi med hänsyn till den teknisk-ekonomiska utvecklingen lär få haka på pionjärgruppen för att alls vara med. Men än är vi inte där. Det finns alternativ för EU, ett är att stärka EU:s institutioner och se till att de sysslar med sådana frågor som ska lösas på den europeiska nivån. Ett annat - och kompletterande - är att stärka de direkta folkliga banden till unionen. EU-parlamentet kan fortsätta att utvecklas mot ett fullt maktägande parlament med direkt inflytande på EU-kommissionens sammansättning. Kontroll och redovisning kan utvecklas klarare och starkare.

EU:s konstitutionella frågor är ingalunda begränsade till de nu aktuella om röstviktning, antal kommissionärer och majoritetsavgöranden i vissa frågor. Precis som vad gäller stater formas en levande författning i EU av historiska erfarenheter och politiska avsikter. Därför är det så befängt att den svenska regeringen är så passiv i författningsdiskussionen. Den gäller ingalunda "abstrakta teorier" som Anna Lindh skrev på DN Debatt (4/6), då hon i - indirekt - polemik med Joschka Fischer pläderade för en steg för steg-handläggning av de europeiska frågorna. Den svenska hållningen är märklig eftersom små länder är de som har starkast intresse av ett institutionellt ramverk. Den store kan alltid tala maktspråk, den lille får luta sig mot regler och former. EU-arbetet är både lång- och kortsiktigt, hittills har Göran Perssons regering lagt krut blott på det kortsiktiga. Det bådar inte gott inför det svenska ordförandeskapet. Då måste Sverige kunna hantera de konstitutionella problemen. Då måste regeringen inte bara ha satt sig in i dem utan också ha en uppfattning om hur den vill se dem lösta.


Vad vill regeringen i Europa?
DN-ledare 2000-05-25

"Öster om muren och taggtråden väntade en del av Europa på sin chans att delta i den europeiska enandeprocessen, en omistlig del utan vilken idén om europeisk integration aldrig kan fulländas", framhöll den tyske utrikesministern Joschka Fischer i sitt vid det här laget flitigt citerade tal vid Humboldtuniversitetet. Så långt hänger den svenska regeringen med. Förmågan att prisa utvidgningen i högtidstalen är det inget fel på. I riksdagens EU-debatt nyligen talade statsministern om en "historisk möjlighet" att sätta definitiv punkt för uppdelningen av Europa i öst och väst. Utvidgningen är, betonade Göran Persson, den "viktigaste frågan" under det svenska ordförandeskapet. Det är välkomna ord, inte minst med tanke på att de kommer från en regering med en slående oförmåga att prioritera inom utrikespolitiken. Men, frågar man sig, hur ska denna historiska möjlighet utnyttjas? Hur ska EU kunna fungera med trettio medlemsstater? Hur ska en framtida union se ut? Vilka är de centrala utmaningarna? Statsministern nöjer sig med att konstatera att utvidgningen inte kommer att "vara möjlig om inte EU:s sätt att fatta beslut och ta ansvar för sina uppgifter förändras."

Fischer har förmått att tänka längre. Han skissar på en framtida europeisk federation. "Och detta betyder ingenting mindre än ett europeiskt parlament och en likartad regering, som faktiskt utövar den laggivande och verkställande makten inom federationen. Denna federation måste grunda sig på ett fördrag och en författning." I dessa frågor borde väl den svenska regeringen ha en genomtänkt ståndpunkt? Men från Rosenbad är det påfallande tyst. Den som söker svar på UD:s hemsida hittar uttalanden om barn, Kina, WTO och aids. Det meddelas också att utrikesministern fått en ny pressekreterare och att ett japanskt statsbesök är förestående. Av den tyske utrikesministerns tankar finns inte ett spår. "Hur skulle man på längre sikt motivera att stater, som genom valutaunionen oupplösligt förenar sig med varandra, inte också gemensamt tar ställning mot yttre hot och gemensamt sörjer för försvaret av sin säkerhet?" undrar Fischer vidare. Den svenska regeringen svarar genom att huka och tala om behovet av civil krishantering.

Till regeringens försvar måste dock sägas att det inte är lätt att diskutera Europas framtidsfrågor när man låter de EU-fientliga miljöpartiet och vänsterpartiet sätta dagordningen; det var riksdagens EU-debatt häromveckan ett beklämmande exempel på. Ännu fem år efter Sveriges inträde var det medlemskapet, rent av EU:s existens, som stod i centrum. Frågan om medlemskapet borde egentligen ha avgjorts för länge sedan så att blicken kunde riktas framåt och arbetet koncentreras på att få EU starkt, effektivt och konkurrenskraftigt. Nu stannade debatten vid unionens fredsbevarande och välståndsskapande effekt. Längre har vi inte kommit. Det underlättar inte möjligheterna till en konstruktiv diskussion.

Likväl kan regeringen inte ducka i all evighet. Den måste ha en åsikt. "Det vore befriande om Anna Lindh eller någon annan i den svenska regeringen gjorde Joschka Fischer sällskap i ansträngningarna att skapa en mera öppen EU-debatt än den vi hittills fått nöja oss med", skrev förre statsrådet Carl Lidbom på onsdagens DN Debatt. Det är lätt att instämma. Men hur ska regeringen kunna ta del i en framtidsdiskussion när den så uppenbart saknar visioner? Det finns en oförmåga att ta tag i det centrala. Principer underordnas detaljer. Tid ödslas på att försvara en föråldrad och ohållbar säkerhetspolitik. Regeringen vet inte vad den vill. På längre sikt är detta tassande kontraproduktivt. EU blir ointressant, rent av obegripligt, i fall frågan om vart EU är på väg och hur målet ska nås aldrig diskuteras.


DN-ledare 2000-05-24

Den tyske utrikesministern Joschka Fischer som väckt så stort intresse med sitt tal om Europas framtid och utvecklingen av EU. Han har för övrigt samma utgångspunkt som den svens-ka regeringen - det angelägna i att knyta samman väst och öst, att vidga den europeiska unionen med det tiotal stater som tills för tio år sedan fanns i det Sovjetkontrollerade öst.

Nog för att Joschka Fischer underströk att han talade som enskild europé men självfallet är en utrikesminister alltid utrikesminister; intresset för vad han säger kommer med hans position. Men också en person i den ställningen måste kunna hålla öppna, diskuterande anföranden. Nu har vi alltså fått veta hur den tyske utrikesministern vill se det europeiska samarbetet utvecklas.

Hans slutpunkt är en federation, ett Europas förenta stater, där nationsgränserna blir något i stil med våra dagars läns- eller landskapsgränser. Det är en utmanande tanke, den borde inte minst utmana dem här hemma som ser själva ordet "federalism" som en styggelse.

Det borde inte räcka med att avfärda de fischerska förslagen som icke förankrade eller icke aktuella. Vad vi har rätt att vänta är ett svar på frågan: Om inte på det sättet, så på vilket sätt?

På vilket sätt tänker den svenske regeringschefen om Europas framtid, på vilket sätt tycker den socialdemokratiske partiordföranden att det ekonomiska samarbetet i EMU ska fortsättas, ser han fördelar eller farhågor i att EU splittras i ett inne- respektive utegäng? Se där några frågor som Göran Persson skulle kunna ge sin syn på. Och möjligen få det genomslag i opinionen som han nu saknar.


Vådlig färd mot folkomröstning
DN-ledare 2000-03-29, utdrag

Så har den börjat, den långa och sannolikt plågsamma färden mot en ny folkomröstning.

Den första opinionsmätningen som DN/Temo presenterade i går visade 41 procent nej, 35 pro cent ja och 23 procent vet ej, "om det vore folkomröstning i dag". Mätningen kommer att följas av fler, hur många vet vi inte - bara att det blir många. Frågorna ska formuleras, tidpunkten ska diskuteras.

Sverige hade mått bättre om politikerna hade gjort det de är valda för, nämligen fatta beslut, istället för att i omsorg om respektive partis skinn gömma sig bakom folkomröstningen.

Men nu är det som det är.

Redan den första Temomätningen visar på sådana problem. När frågan formulerades på ett annat sätt och gällde om ett EMU medlemskap vore bra eller dåligt för Sverige svarade en klar majoritet att det vore bra. Andå "röstar" en lika klar majoritet nej.

En del av förklaringen torde vara benägenheten att välja det bestående framför en förändring - den klara majoriteten för vänstertrafik är ett exempel. En annan del torde vara det definitiva i avgörandet.

Även den som tror att vi säkert kommer att gå med så småningom väljer ett "nej nu" när alternativet "ja, men senare" inte står till buds.

En tredje förklaring kan vara den kritik mot EU som förekom mit den senaste månaden, Volvo-Scania, spriten, sylten. Omröstningen riskerar på mot svarande sätt att bli en blandning av EMU och EU.


Med Europa i tiden
DN-ledare 2000-03-22, utdrag

Sysselsättningen står alltså högst på EU-dagordningen i Lissabon. För vilken gång i ordningen kan väl inte ens en eurokrat säga.

I Lissabon ska man så komma till skott med en europeisk sysselsättningsstrategi. Målet är givet: full sysselsättning. Vad är det, hur ska den beskrivas?

Samma sysselsättningsgrad som i USA, svarar somliga. Det betyder 75 procent av befolkningen i arbetsför ålder. I så fall kan vi i Sverige slå oss till ro, för den gränsen har vi nått. Genomsnittet för EU är emellertid cirka 60 procent. Av de här siffrorna förstår vi att skillnaderna är betydande i Europa och mellan Europa och USA.

I Europa arbetar färre kvinnor, färre unga och färre äldre (eller "erfarna" som EU-generaldirektören Allan Larsson vill kalla dem över 55 år) än i USA. De här dragen är mer utmärkande för det kontinentala Europa än för Norden. Ska de europeiska länderna lyckas få fler i arbete - vilket är väsentligt för att öka den tillväxt som nu tagit fart - måste de sluta att pensionera bort de erfarna. De måste se till att kvinnor kan yrkesarbeta och ha familj och barn. Och de måste göra det lättare för unga människor och invandrare att få in en fot på arbetsmarknaden.

Det är ett väldigt stort omställningsprogram, speciellt för länder som dels har a-kassa som främsta arbetsmarknadspolitiska medel, dels har en socialpolitik som bygger på familjen som ekonomisk enhet. Hur mycket motstånd sådana förändringar möter har vi erfarenhet av även i ett så sysselsättningspolitiskt positivt land som Sverige.

En bortre parentes i a-kassan? Stört omöjligt, säger facket. Provanställningar, tidsbegränsade jobb, praktikant- eller ungdomslöner - näst intill omöjligt. Och även om arbetsmarknadspolitiska insatser formellt är avsedda att hjälpa en person till ett nytt jobb, får de bli inslag i en rundgång, vars följder är desamma som i kontantbidragsländerna: människor står utanför en ordinarie arbetsmarknad i åratal.

Det finns alltså goda skäl att förhålla sig skeptisk till verkan av Lissabonmötet. Det är trögt att sätta Europa i arbete.

Men där finns ytterligare alternativ: att öppna för en arbetskraftsinvandring. Den tyska regeringen har redan slagit in på den vägen med sitt uppmärksammade förslag att ge 20.000 utländska dataspecialister arbets- och uppehållstillstånd. Det kan förvisso ses som en genväg för att stärka IT-branschen, men det är också ett prov på omtänkande som hela Europa behöver.

Europa har - och kommer att få - brist på arbetskraft. Samtidigt som många alltså har svårt att få jobb. Det gäller också Sverige. Det beror både på demografin - ålderssammansättningen - och på att människor inte lätt och snabbt kan stöpas om. De ekonomiska grenar som går bra måste få fortsätta, det är ju de som drar ekonomin.

Lösningen blir då att öppna Europas gränser.

Jfr ledare i SvD samma dag i samma ämne

Jfr Martin Wolf i Financial Times samma dag samma ämne


Att bortse från det svåraste
DN-ledare 2000-03-08, utdrag

Rapporten "Ett svårt val", som publicerades på tisdagen, är alltså skriven av LO-ekonomerna. Den innehåller deras analys och slutsatser. LO som sådant har inte tagit ställning än.

EU är inget optimalt valutaområde, påpekar LO-ekonomerna. Nej, visst inte.
Det är väl inte heller USA.
Inte heller Sverige - skillnaderna i produktivitet och tillväxtakt är stora mellan norra och södra Sverige, och har så varit länge. Sverige kan alltså ses som en valutaunion mellan regioner som ekonomiskt i otakt men har gemensam valuta. Följden har blivit spänningar och enorma bidragsflöden.

Men LO-ekonomerna har i sin analys accepterat en distinktion som Dagens Nyheter argumenterat för många gånger. EMU-diskussionen måste föras i två dimensioner.

Den första gäller huruvida EMU är lyckat eller ej, som ekonomiskt projekt.

Den andra dimensionen handlar om vad som är bäst för Sverige: att stå utanför eller att gå med.

Och den dimensionen är nu den enda relevanta för diskussion och beslut.

LO-ekonomerna medger att Sverige kan förlora i inflytande om vi stannar utanför. Visst. En annan risk är att vi devalverar ordförandeskapets betydelse. Sverige sitter ordförande i ministerrådet och Ekofin första halvåret 2001. Om diskussionerna där mest handlar om valutaintegrationen - vilket är sannolikt - kan Sverige som utanförstående rimligtvis inte leda dem. Alltså kan de stora länderna göra upp sinsemellan, i förtid. Risken finns att detta beslutsmönster snabbt institutionaliseras. Nettoeffekten blir då att de mindre länderna förlorar i inflytande.

Här finns ett problem som de svenska politiska diskussionerna om EMU har förbisett.

Gång på gång återkommer LO-ekonomerna i sin historieskrivning och i sin analys till en motsättning mellan inflation och arbetslöshet. De skriver att den europeiska centralbanken. ECB, gjort sysselsättningsmålet underordnat inflationsbekämpningen. Och de efterlyser ett sysselsättningsmål.

Men de ger sig inte tid eller ord att gå igenom problematiken ordentligt. Det är länge sedan, noga räknat 42 år, som ekonomen från Nya Zeeland Phillips publicerade sin berömda kurva som tycktes visa att regeringar kunde välja mellan inflation och arbetslöshet. Sedan dess har vi sett en rad skiftande kombinationer: hög arbetslöshet och hög inflation, som på sjuttiotalet, hög arbetslöshet och låg inflation som nu i EU., och låg arbetslöshet och låg inflation som nu i USA.

Kommentar RE: Jfr NAIRU

LO-ekonomerna lyfter också fram risken för asymmetriska chocker - alltså efterfrågebortfall som bara träffar ett land, eller ett par - i valutaunionen.

OK, den finns. Men de chocker svensk ekonomi upplevt har varit helt självförvållade.

LO-ekonomerna skriver att vi framgångsrikt klarat oss med devalveringsvapnet, och menar att vi förlorar denna möjlighet när vi går med i EMU.

Men: devalveringarna har haft svåra biverkningar, vilket vi insåg 1992, om inte förr.

Vidare: antag att vi drabbas av en ny chock - säg efter en våldsam löneinflation. Då har vi alla möjligheter till vad som kallas en real eller en intern devalvering - det vill säga att vi sänker kostnader och priser. Det är relativt enkelt, med tanke på de extremt höga löneskatter och punktskatter som nu fördyrar produktionen. Någon diskussion om detta alternativ söker man förgäves i LO-ekonomernas skrift.

LO-ekonomerna rekommenderar en utredning om buffertfonder, helt utan analys. Om de startat en sådan skulle de, med hjälp av ekonomisk logik, kommit till slutsatsen att de måste bestå av i huvudsak utländsk valuta.

Det går att invända en del mot LO-ekonomernas beskrivning av de svenska krisernas historia. De ger exempelvis finansministern Gunnar Sträng äran av den kreditåtstramning, "idiotstoppet", som riksbankschefen Erik Åsbrink genomförde 29 april 1970 - för att motverka Strängs finanspolitik.

Men den stora bristen är att de inte ordentligt analyserar den nu relevanta frågan: Vad är alternativet? Hur påverkas svensk ekonomi om riksdagsmajoriteten säger nej till EMU? Vilken risk löper vi att industrins investeringar emigrerar?

Det är det den allvarliga frågan gäller.


Mer av DN om EMU

Början på sidan

Tillbaka till startsidan