EMU - Ett illa genomtänkt fullskaleexperiment
Sverker Gustavsson på SvD Brännpunkt 2000-01-05
Med jämna mellan rum inträffar hän delser, som verk
samt bidrar till att forma ens egen uppfattning. Det kan vara läsningen av
en bok, som ger sammanhang och perspektiv. Eller det kan, som i det här
fallet, vara att bli ordentligt ställd mot väggen av kolleger.
Tillsammans med något hundratal andra europeiska statsvetare
var jag somras på konferens i Förenta stater na. Motsvarande
gruppering ameri kanska forskare, som också har det eu ropeiska
unionsproblemet som specia litet, hade inbjudit. Konferensen på gick i
fyra dagar och bestod på vanligt sätt av föreläsningar,
paneldebatter och diskussion av arbetspapper.
Händelsen jag syftar på inträffade under en
paneldebatt. Plötsligt föll en amerikansk kollega litet grann ur
ramen och började provocera:
"Hur är det egentligen med Er europeiska statsvetare? Har
Ni någon egen lösning på problemet myntunion utan fiskal
union? Eller är det med Er som med de kolleger från de gamla
öststaterna, som vi brukade träffa på konferenser före
1989? De återgav bara sina regeringars retorik.
Europa avser inte att följa Förenta staterna, Kanada
och Tyskland i spåren, heter det. Er myntunion tänkes bli den
första i världshistorien som inte åtföljs av att fem, tio
eller tjugo procent av BNP används för att ut jämna mellan
delstaterna. Som följd därav skall det heller inte behöva
utkrävas något samlat ansvar för över-staten.
Genom den s k stabilitetspakten onödiggörs federal
beskattningsrätt. Länderna lovar varandra att inte hjälpa
varandra. Det sägs vara lösningen, fortsatte utmanaren sarkastiskt.
Länderna behåller makten över skattebaserna. Frånvaron av
demokrati på europeisk nivå blir då inget problem.
Länderna centraliserar och frånhänder sig makten
över myntet utan att samtidigt centralisera makten över
skattebaserna. Detta är en sensation, gick 'den besvärlige', vidare.
Er union får därigenom karaktär av statsteoretiskt
laboratorium. Där försiggår ett historiskt fullskaleexperiment
utan historisk förebild och urskiljbar teori. Dessutom går det inte
att utkräva något ansvar för de tagna riskerna.
Experimentet förefaller vägledas av en mystisk,
antiintellektuell förlitan på 'historien' som ett högre
väsen. Också Ni forskare verkar tro på detta. Eller
försöker Ni i smyg lösa proble met? Vad har Ni i så fall
kommit fram till?"
Avsedd verkan
Provokationen fungerade som avsett. Under resten av veckan kom
många samtal att handla om detta. Något samlat svar blev det
väl knappast. Forskningskonferenser fungerar inte på det
sättet. Men jag är säkert inte en sam om att ha tagit intryck.
Vad som här följer är ett försök att fixera tre
grundattityder, varav den tredje är bättre än den första
och den andra går att försvara mot angrepp av det redo visade
slaget.
Den vanligaste och minst försvarbara inställningen vill
jag kalla hårdkokt.
Det "nödvändiga" måste inträffa. Denna tro
på försynen verkar effektivt av kylande på alla
försök att urskilja alternativ och väga dessa mot varandra.
Inställningen har länge ansetts akademiskt oacceptabel. Men den har
åter kommit häpnadsverkande starkt efter 1989 form av det ymnigt
förekommande talet om "processen". De troskyldiga förlitar sig
på att det finns "handlingskraft" när det verkligen gäller.
Funktionen - och kanske också idén - är att
motverka eftertanke och rationalitet. Det behövs ingen analys. Huvudsaken
är "processen" och att man själv är en del av denna. Sannings-
och värdefrågor spelar ingen roll. Erfarenheten visar, säger
den hårdkokte med naiva eftersägare, att försynen med tiden
löser allt till det bästa.
Förvisso går det inte utkräva ansvar, medger den
hårdkokte. Men vi får för utsätta, att "processen" med
tiden ger demokratin ett nytt innehåll. Folkstyre kommer
måhända i en oviss framtid att betyda raka motsatsen, dvs att det
inte bör vara möjligt att utkräva ansvar. Vem vet?
Låt oss inte försöka stå emot vad som "säkert"
är en nödvändig utveckling. Vårt förnuft duger inte
till så mycket som vi själva tror.
Makt är rätt
Ett mindre vanligt förekommande, men principiellt tydligare,
sätt att låta makt vara rätt och obesett bejaka ut vecklingen
erbjuder den andra attity den, formaljuridiken. Vill
medlemsländerna tränga tillbaka demokratin är det som det
är med den saken. Medlemsländerna är fördragens herrar. Det
är deras ensak hur de vill inrätta unionen.
Hållningen preciserades i samband med att den tyska
författningsdomstolen 1993 godkände Maastrichtfördraget. Risken
i det läget var att juristmakten skulle ställas mot
förbundsdagen som med överväldigande majoritet godtagit
fördraget. Domstolen insåg lägets allvar och kom till
undsättning genom att hävda, att demokratiprincipen i grundlagen var
tillgodosedd.
Det tyska folket har egentligen inte frånhänt sig
några befogenheter, argumenterade domstolen. Dessa är bara
utlånade. Unionen är ett provisorium. Därigenom kränks
inte den tyska demokratin. Så länge den makt som ut övas
på unionsnivå är av marginell be tydelse, har förutsebar
innebörd och kan återtas om "arrendekontraktets" villkor inte
uppfylls, är allt i sin ordning.
Detta sätt att argumentera imponerar ytligt genom sin
skenbara briljans och tekniska uppfinningsrikedom. Men det utövas med en
blinkning experter emellan. Detta säger vi för att, så gott det
går, rädda vad som räddas kan av demokratisk anständighet.
Attityden påminner om hur skickliga men ogudaktiga teologer under
tidigare år hundraden bistod med teoretiska nöd- lösningar
för att inte oroa det enkla kyrkfolket.
Hårdkokta och formaljurister resonerar olika. De förra
är principiellt mot att fästa någon vikt vid ordnat
tänkande. De senare är mycket skarp sinniga. Men de använder
sitt skarpsinne till att rädda vad som räddas kan av det som
politikerna har råkat be stämma. Det som förenar är
idén att makt är rätt och att det är fåfängt
att ställa krav på genomtänkt handlande, när det
gäller stora och viktiga avgö randen. Då är det bara
råstyrka och handlingskraft som räknas.
Inte lura andra att tro
En tredje grundhållning, som är föga originell mot
idéhistorisk bakgrund men som är det inom dagens europeis ka
unionsforskning, är vad jag vill kalla normalkritisk. Den
hävdas i polemik mot såväl hårdkokta som formaljuris ter.
Idén är att man inte bör "tro i alla fall". Framför allt
bör man inte lura andra att tro på sådant som man själv
finner föga övertygande. Enligt intellektualismens moral bör man
säga som det är också när det gäller politiska
fullskaleexperiment utan känd förebild.
Den normalkritiskt inställde hävdar bara vad han eller
hon anser vara sant eller sannolikt. Umgänget enskilda människor
emellan kan ibland gynnas av psykologiskt skonsamma förtiganden. Politiska
sammanhang, däremot, har allt att vinna och inget att förlora
på bästa möjliga bild av verkligheten. Man bör ta reda
på hur det är och säga detta. Vilka är
begränsningarna? Vilka är möjligheterna?
Våra europeiska regeringspolitiker vill inte bli
störda, framhåller den normalkritiske. Den hårdkokte finner
sig stillatigande i detta och nöjer sig med att i allmänna ordalag
bejaka den hi storiskt unika processen.
Formaljuristen å sin sida nöjer sig med att registrera
gjorda delegationer. Om dessa går att återta avgörs enligt
hans eller hennes mening enbart formellt, inte genom att undersöka om det
är möjligt i praktiken.
Den normalkritiske, däremot, anlägger en mer
förnuftsmässig och realistisk syn på saken.
Experimentet må vara illa genom tänkt från
början. Men nu är det igångsatt. Då gäller det att
försöka begripa dess inre logik i efterhand och att laga efter
läglighet med tanke på framtiden. Det som måste undvikas
är en författ ningspolitisk härdsmälta. Därvidlag har
de europeiska demokratierna en smal balansgång att gå under
2000-talet.
Ä ena sidan gäller det att undvika att låst
ränta och låst växelkurs kombination med skilda realekonomiska
förutsättningar leder till att regeringarna inte kan hantera situatio
nen utan tvingas inskränka strejkrätten, uppskjuta allmänna val
och liknande.
Å andra sidan gäller det att upprätt hålla
principen att inte hjälpa varandra ekonomiskt. Ty den nuvarande
nivån av medlemsavgift - drygt en procent av BNP att jämföra
med ett samlat skatteuttag kring femtio procent - verkar vara ungefär
så mycket som regeringarna klarar att förankra i sina respektive
länder.
Skulle unionen kräva samma nivåer som i Förenta
staterna, Kanada och Tyskland, behöver länderna utrusta
Europaparlamentet med egen beskattningsrätt. Av detta skulle följa
att unionen blev en egen stat och en egen demokrati.
Två maximer
Lösningen på problemet - om det finns någon -
ligger enligt normalkritisk uppfattning i två maximer för det
unionspolitiska handlandet.
Den ena är att undvika att centralisera makten över
"köksbordsrelevanta" frågor. Makten över den familjenära
civilrätten och användningen av skattebaserna kan inte föras
bort från medborgarna med mindre dessa kan acceptera majoritetsbeslut
inom hela unionen.
Den andra maximen är att göra normalkritiken till
något mer än en akademisk hållning. Den behöver även
hävdas politiskt och i den allmänna debatten. Som det har varit under
de senaste tio åren har hårdkokta och formaljurister fått
breda ut sig alltför mycket i tro att det har gagnat saken.
Vid närmare eftertanke förefaller mig detta vara ett
synnerligen tveksamt antagande.
Mer av Sverker Gustavsson
Controversial plans for sweeping changes to the way the
European Union works - including a call for an elected EU president - have been
published.
The draft proposals from the convention on Europe's future also
include an elected foreign minister and backing for a common foreign policy.
BBC Monday, 26 May, 2003
PDF
Document Draft Constitution - Volume I - Revised text of part I
Fler statsvetare
Fler
EMU-skeptiker (s) - Fler
EMU-skeptiska ekonomer
Början på sidan
|
- Nytt -
Index A
till Ö - Statsvetare