EMU - en snabbkurs

Börja gärna här

Riskerna är stora - Vinsterna är små
Ja är för evigt - Ett nej kan man ändra

- To Be, Or Not To Be A Country - that is the question
Sir Oliver Wright, GCMG, DCVO, DSC, April 2001 .... more

Det kommer aldrig att bli möjligt att göra någon entydig nyttokalkyl som visar att Sverige gör en nettovinst på att gå med.
Lars Calmfors 2009

Paul Krugman, New York Times
January 12, 2011

Ländernas konkurrenskraft har också betydelse för valutans stabilitet.
DN huvudledare 7/5 2010

Now that markets have been forced to focus on the fact that
EMU members are more likely to default than truly sovereign states,
they have started to charge a variable risk premium
This is very reminiscent of the ERM crises in the early 1990s.
Gavyn Davies blog November 30, 2010

Gavyn Davies was the head of the global economics department at Goldman Sachs from 1987-2001, and was chairman of the BBC from 2001-2004. He has also served as an economic policy adviser in No 10 Downing Street, an external adviser to the British Treasury, and as a visiting professor at the London School of Economics.

Ireland, Portugal and Spain all found themselves in severe financial difficulties, but in none of these cases was fiscal profligacy the root cause of the problem.

The critics of EMU also said that in the absence of a central fiscal authority (i.e. a European central budget), there would be no mechanism to redistribute the costs of a severe economic shock from the weakest members to the strongest.

They pointed out that the federal government in the US has a budget which is many times bigger than the central budget of the European Union, a fact which would greatly increase the efficacy of the burden sharing mechanism within the US dollar zone.
In the US, the financially strong states of the union would automatically support the weak states when the economy hits trouble.

This would not be the case in Europe. And the problem would be even greater if there were an asymmetric shock which hit one group of countries harder than others.

This criticism has proven accurate.

In a truly sovereign nation, the government has two mechanisms for ensuring that it cannot go bankrupt - the ability to use its central bank to finance government debt by printing money, and the power to raise tax revenue from the private sector.
These are among the powers which are unique to a nation state.

The first of these powers has been removed from the members of EMU and their sovereign debt has in effect been issued in a “foreign” currency, the euro. Member states cannot print the euro, which automatically increases the risk that they will default on their debt.

Now markets have started to charge a variable risk premium to finance the debt of these troubled economies.

In the days of the old ERM, this market pressure eventually forced adjustments in the exchange rate regime, though the arena for market speculation in those days was the currency market.

Now, the bond market has replaced the currency market. It is no less dangerous for that.

A very unpleasant feedback is developing between a weakening fiscal position, higher bond spreads, and further weakening in fiscal solvency.

This is very reminiscent of the ERM crises in the early 1990s.

Full text


Under a floating exchange rate, some of the pressure would be relieved by a rising exchange rate in the boom and a falling rate in the bust.
With a pegged rate, the collapse in the currency would normally restore competitiveness and growth.
In a currency union, these safety valves are lost. Instead, we have a joint credit and competitiveness crisis.
The solution for the loss of competitiveness is a sharp fall in prices.
But that worsens the credit crisis: this, then, is debt deflation, as Ireland knows
Martin Wolf, FT November 30 2010

Top of page

The crisis was caused – except in Greece – by large and persistent intra-eurozone private sector imbalances between the centre and the periphery,
which gave rise to large financial flows and bubbles. The European response is not to address the problem directly
but to insist on fiscal discipline and structural reforms.
Wolfgang Münchau, December 19 2010

This is typical of the economic policy mindset in Brussels. Ask whatever question you like, the answer is always structural reforms and fiscal discipline.

Even if this were the right answer, what never ceases to amaze me is a total lack of interest in the dynamics.

What if everyone jumped into austerity at the same time?
Most eurozone policymakers come from small open economies. What each small country does has no impact on the rest of the world.
But it is different when they act as a group, and if that group constitutes the world’s second-largest economy.

That is one reason why policies must be co-ordinated. A country needs to take its neighbour’s policy into account, when formulating its own, and the world economy as well.

Full text

The intra-eurozone imbalances will not only persist, but probably increase.
This will make the economic adjustment for Spain, Portugal or Greece even more difficult than it already is.
Those persistent imbalances, much more than the build-up of debt, are my deep cause of concern about the long-term health of the eurozone.
Wolfgang Münchau, FT August 29 2010

Top of page

The trilemma in international finance
The United States of Europe may have been too much to hope for
N. Gregory Mankiw, New York Times July 9, 2010

N. Gregory Mankiw is a professor of economics at Harvard and was
the chairman of President George W. Bush's Council of Economic Advisors.


The trilemma in international finance stems from the fact that, in most nations, economic policy makers would like to achieve these three goals:

Make the country’s economy open to international flows of capital.
Use monetary policy as a tool to help stabilize the economy.
Maintain stability in the currency exchange rate.

But here’s the rub: You can’t get all three.

If you pick two of these goals, the inexorable logic of economics forces you to forgo the third.

In the United States, we have picked the first two.

Most of Europe’s nations have chosen the third way.

By using the euro to replace the French franc, the German mark, the Italian lira, the Greek drachma and other currencies, these countries have eliminated all exchange-rate movements within their zone. In addition, capital is free to move among nations. Yet the cost of making these choices has been to give up the possibility of national monetary policy.

The European Central Bank sets interest rates for Europe as a whole. But if the situation in one country — Greece, for example — differs from that in the rest of Europe, that country no longer has its own monetary policy to address national problems.

Is there a best way to deal with this trilemma? Perhaps not surprisingly, many American economists argue for the American system of floating exchange rates determined by market forces. This preference underlies much of the criticism of China’s financial policy.
It also led to skepticism when Europe started down the path toward a common currency in the early 1990s.
Today, those euro skeptics feel vindicated by the problems in Greece.

To be sure, Europe is different from the United States, which has a large central government that can redistribute resources among regions as needed. More important, our common language and heritage allow labor to move freely among regions in a way that will always be harder in Europe.

The United States of Europe may have been too much to hope for.

Full text

Amerikanska ekonomer om EMU

Top of page

Fredrik Reinfeldt menar att kronans fall i början av krisen gjorde honom än mer övertygad om nackdelarna med en liten ”skvalpvaluta”.
– Att vara en liten valuta i närheten av en stor är inget problem i soligt väder. Men när det blåser storm ökar trycket på den mindre valutan. Det var det som skedde i inledningen av finanskrisen. sade statsministern i Sydsvenskan 3 april 2010

Efter vad jag förstår förhåller det sig precis tvärtom
I soligt väder när ingenting händer kan man kanske ha en gemensam valuta.
Men när det blåser till storm är det en fördel att ha en egen växelkurs och en egen ränta.

Elementär, min käre Watson

Rolf Englund 2010-04-04

The fix was in. The deal done. Just a couple of weeks back Greece had been saved
As I sat at breakfast that morning a thought nagged away at me.
I could not think of a serious economist who did not believe the euro was a flawed currency.
Even friends of the euro had shaken their heads;
you couldn't have monetary union without fiscal union.
The differences between countries within the zone were too great.
Gavin Hewitt, the BBC's Europe editor blog 9 April 2010

Full text

Början på sidan

Gideon Rachman, FT. February 22 2010:

A logical political response to Greek insolvency – and the threat of similar crises in Spain, Portugal and eventually Italy – might be to create common European taxes and a mechanism for big fiscal transfers between EU states.

But there is no sign of any such move. Europe is stuck. So what has gone wrong? The problem is that the “economics first, politics later” method is almost Marxist in its assumption that economics will inevitably dictate a particular political response. But democratic politics involves choice.

Read more here

Ett av de vanligaste och kraftigaste argumenten mot europrojektet har just varit att det är svårt och närmast omöjligt att hålla en räntenivå som passar alla.
En given nivå på styrräntan verka stimulerande på en redan het ekonomi med inflation över genomsnittet och
nedkylande på en redan kall ekonomi, som har en inflation under genomsnittet.

Att hålla koll på denna inbyggda och uppenbara brist i systemet och hur den driver kreditutvecklingen borde ha varit prio-1 för ECB. Men ECB har haft så kallad nollkoll.
E24:s börskrönikör Per Lindvall, 6/5 2010

Den stora tyska ekonomin har haft en närmast deflationistisk utveckling och mycket låg tillväxt under sin eurotid och där har ECB-räntan verkat åtstramande och bostadspriserna har till och med fallit under denna period.
Men för "Southprimeländerna" var det precis tvärtom. Inflationen låg väl över styrräntan vilket gjorde att de hade en negativ realränta och vad ska man göra då? Jo, låna och köpa hus, som i Spanien, Portugal och på Irland
eller varför inte bara spendera, för ekonomin växer ju snabbare än räntenivån, (”titta vi konvergerar”), som i Grekland. Vem behöver bry sig om kommande skuldåterbetalningsförmåga i sådana tider? Inte ECB och inte ratinginstituten i alla fall.

Detta är huvudorsaken till att PIIGS-länderna för det första har kunnat bygga upp de skuldbördor som de nu inte längre klarar av att hantera.

Full text

Jean-Claude Trichet

Greklands ekonomiska situation är långt värre än vad den var i Argentina under åren 1991-2001, det vill säga fram till det att Argentina ställde in sina betalningar.
Per Lindvall SvD/e24 2010-04-08

Början på sidan

Why a devaluation would help Greece
it wouldn’t reduce the need for fiscal adjustment,
but it would reduce the costs associated with fiscal adjustment.
This difference is an important reason why Britain, with a primary deficit as large as Greece’s, isn’t in anything like the same amount of trouble.
Paul Krugman, May 1st 2010

Greece is running a huge primary deficit, so even if it were to stop paying any debt service it would be forced to slash spending and/or raise taxes, to the tune of 8 or 9 percent of GDP.

This would have a massively contractionary effect on the Greek economy, leading to a surge in unemployment (and a further fall in revenues, making even more belt-tightening necessary).

Now, if Greece had its own currency, it could try to offset this contraction with an expansionary monetary policy — including a devaluation to gain export competitiveness. As long as it’s in the euro, however, Greece can do nothing to limit the macroeconomic costs of fiscal contraction.

And that’s why a devaluation would help — it wouldn’t reduce the need for fiscal adjustment, but it would reduce the costs associated with fiscal adjustment. As I argued yesterday, this difference is an important reason why Britain, with a primary deficit as large as Greece’s, isn’t in anything like the same amount of trouble.

Or to put it another way, exchange rate flexibility doesn’t solve fiscal problems by itself — but it makes solving such problems much easier.

Full text

Default, Devaluation, Or What?
it looks quite possible that Greece will spiral into domestic as well as debt crisis, and be forced to take emergency measures. And that makes me think of Argentina in 2001
Paul Krugman May 4, 2010

Originally posted 17 November 2007, this Vox column is more relevant than ever arguing that adopting the euro is effectively irreversible. Leaving would require lengthy preparations, which, given the anticipated devaluation, would trigger the mother of all financial crises

I’ve already written that this argument, which I found extremely persuasive when first made, now seems to me less than watertight. But let me be a little more specific.

The way things are going, it looks quite possible that Greece will spiral into domestic as well as debt crisis, and be forced to take emergency measures. And that makes me think of Argentina in 2001.

Full text



Det som nu händer är precis det som kritikerna, bland annat nobelpristagaren Paul Krugman och andra, varnade för inför bildandet.
Systemet har mycket svårt att hantera så kallade ”assymetriska chocker” där ett lands konkurrenskraft och betalningsförmåga plötsligt urholkas av någon exogen händelse.
Per Lindvall, SvD/E24, 2010-02-11

För ett land med en egen valuta , som Sverige, är det mycket lättare att hantera sådana chocker och för lokala och regionala kriser inom ett land så kan normalt centralmakten mildra effekterna genom att föra över resurser och arbetslösa kan söka sig till regioner med bättre ekonomisk utveckling.

Inom EU och euroområdet finns inga sådana tillgångliga resurser att föra över. Och anpassningen av ett lands konkurrenskraft kan inte ske genom valutaförändringar utan måste ske genom en ”intern devalvering” vilket leder till ytterligare ekonomisk sammandragning. Riskerna med en sådan väg är stora då det kan leda till en ond spiral med stigande arbetslöshet, sjunkande skatteintäker, vilka i kombination med stigande ersättningar kan leda till ytterligare urholkningar av statsfinanserna även om man lyckas genomföra lönesänkningar för de offentligt anställda.

Det är Spanien som är huvudrätten och på sidoborden finns även rejäla riskbakverk från Portugal och Italien uppdukade.

Full text

Början på sidan

Spain is an object lesson in the problems of having
monetary union without fiscal and labor market integration.
Paul Krugman, New York Times, February 5, 2010

Europe's leaders still refuse to face the awful truth: that monetary union is unworkable as constructed. That different labour markets, different sensitivities to interest rates, different economic structures, have caused the gap between North and South to grow ever wider; that a chunk of Europe is priced out of EMU by 30pc, has swung from boom to bust, and is on the cusp of a debt-deflation spiral. Spanish unions have accepted a 1pc pay deal this year, only to be undercut by reports that Germany's IG Metall may accept zero. Must Spain slash wages to close the gap? What would that do to a country with 19pc unemployment and total debt near 300pc of GDP?
Ambrose Evans-Pritchard GMT 14 Feb 2010

The Greek crisis only confirms the folly of binding a group of disparate countries together in a currency zone
with no mechanism, such as a central fiscal authority, to address its internal imbalances.
The Economist print Feb 4th 2010

The eurozone’s next decade will be tough
Many have argued that, within a currency union, current account deficits do not matter any more than between Yorkshire and Lancashire.
They are wrong.
Martin Wolf January 5 2010

Economic and monetary union (EMU) is perhaps the biggest and most courageous project the EU has ever undertaken. The euro’s success is not only crucial for the economic health of the eurozone and its members but for the credibility of the EU as a whole. European economies are much better placed to succeed in a global economy as part of a single market, with a single currency and integrated capital markets. Unfortunately, it is too soon to talk about EMU being a success. A successful currency union requires very flexible markets, a high level of competition across all sectors, full integration of participating economies and sound management of public finances. These criteria are a long way from being made.
Centre for European Reform about EMU

Britain is better off outside the euro
If a country is to join the eurozone, its people must be willing to cope with the consequences forever,
however unpleasant they may sometimes be.

Martin Wolf, Financial Times, May 29 2008

The long-run performance and success of the EMU depends on whether economic convergence or divergence is occurring.
Nouriel Roubini, New York University and RGE Monitor, 28/6 2007

As Europe's leaders seemingly dance on the edge of disaster,
what are the real problems facing the euro?
For many onlookers, the issues may seem complicated and interconnected.
But essentially they boil down to four big dilemmas
Borrowers vs Lenders, Austerity vs Growth, Discipline vs Solidarity, Europe vs the Nations
A Higly Recommended article by Laurence Knight, BBC, 18 September 2011

Top of page

Nils Lundgren: EMU och teorin för optimala valutaområden

För EMU och ekonomin, se Nils Lundgren
För EMU och ekonomin, se även Anders Ferm

För EMU och federalismen, se Göran Persson
För EMU och federalismen, se även Carl Billdt

För EMU och statsrätten, se Sverker Gustavsson

För den politiska bakgrunden, se Birger Schlaug
För den politiska bakgrunden, se även Sigfrid Leijonhufvud

Nils Lundgren om EMU
”Europa ja – euro nej!” (Fischer & Co)

Referat och kommentarer av Leif Widén

Att säga nej till EMU är inte att säga nej till EU, utan det är
ett nej till att EU utvecklas i centralistisk, överstatlig riktning.

Corren 13/6 2003

Varför tvingar JA-sidan fram en folkomröstning omedelbart
före omvälvande förändringar av EU?

Björn von der Esch Radions Klarspråk 4 jan 2003

Varför överge utmärkt krona?
Tom Heyman SvD Brännpunkt 30/11 2002
RE: En utmärkt sammanfattning i snabbläst artikel

Vad innebär EMU för Sverige?
Av Leif Widén

De viktigast argumenten om EMU
Ever closer union? - Stabilitetspakten - Freden - Brandförsäkringsargumentet - optimala valutaområden - Nya löntagarfonder? - Vänta och se - Nya skatter beslutade i Bryssel - Små vinster och Stora risker

LO-Ekonomerna i skriften "Löntagarna och EMU"
För det första: Är det bra att en monetär union bildas i Europa?
För det andra: Om EMU bildas, bör Sverige då gå med?

De viktigast argumenten om EMU

Ever closer union?

Ever closer in all but name
The Economist print edition 13/ 2003

Does the euro entail closer political integration?
It need not and should not—but probably will
The Economist, editorial, 2002-01-03

Is it the end, or the beginning? A single currency for Europe was dreamed of by Charlemagne and Napoleon. Plans for one were formed then abandoned in the 1970s. The decision to go ahead was eventually taken at a European Union summit in the Dutch town of Maastricht in 1991.

Onlookers, groping to capture the significance of the event, note that no currency has circulated so widely in Europe since the Roman empire. It is a provocative comparison, for it raises the biggest political question about the venture. Will the euro, the most dramatic building-block so far in the making of a new Europe, inexorably lead to a pan-European political union? Or is it just a convenient currency and nothing more?

Defenders of the “just a currency” line point out that countries can share a currency without political unity.

Many eminent European leaders do indeed believe that the euro is not merely a symbol of European unity but also the potential instrument to drive a whole new round of political integration. Joschka Fischer, Germany's foreign minister, argued in a speech last year that the creation of the euro was “a profoundly political act”. The European Union, in his view, must now “make good the shortfall in political integration”.

Gamla utopier och nya
"Vad är egentligen slutmålet för hela det här projektet?" frågade hon.
Lund såg för ett ögonblick frågande ut, ungefär som om han letade i minnet efter något betydelsefullt som han råkat glömma: "Nej, det finns inget uttalat slutmål", sa han till sist.

Anders Isaksson Dagens Industri 14/2 2003

Nils Karlson, rektor för det Timbro närstående Cityuniversitet är också fil dr i statsvetenskap. Tillsammans med några med liknande bakrund har han utgivit boken EU-skvadern, om den Europeiska Unionens konstitutionella framtid (City University Press).

Federalismens utmaning är alltid att finna den rätta balansen mellan centralisering och decentralisering, att få den vertikala maktdelningen att bli stabil. Risken finns alltid att inneboende krafter i systemet leder till oavsiktlig och oönskad centralisering.

- För egen del bedömer jag, utifrån ovanstående analys, att denna risk i dag är väsentligt större än att utvecklingen skulle gå i motsatt riktning, skriver Nils Karlsson.

Den som läser noga ser här två diskreta fotnötter. Den ena hänvisar till hans doktorsavhandling där han gjort en systematisk analys av hur de mekanismer ser ut som gör att systemet leder till oavsiktlig och oönskad centralisering.

I den andra fotnoten skriver han att införandet av euron och den gemensamma penningpolitiken (den gemensamma räntan) otvivelaktigt förstärker denna risk. Krav på EU-bidrag och stöd till regioner och hela stater som drabbas av ekonomiska problem är att förvänta framöver, skriver han.


Monstruöst, sade Economist (om stabilitetspakten)
Rolf Englund i EU-krönika i Nya Wermlands-Tidningen 2001-08-30

En central fråga är huruvida en “traditionell” svensk stabiliseringspolitik är förenlig med ett EMU-medlemskap. Om vi är med i EMU kommer nämligen möjligheten att föra en självständig räntepolitik att försvinna. En stat – en ränta.

Stabilitets- och tillväxtpakten (SGP) innebär att underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande inte får överstiga 3 procent av BNP. Statens bruttoskulden får inte överstiga 60 procent av BNP.

I undantagsfall, där real BNP faller med mer än 2 procent, tillåts ett land dock ha ett underskott som är större. Om real BNP faller med mer än 0,75 procent kan ett enskilt land ”få tillstånd” av EMU-EU att ha ett större underskott än 3 procent av BNP.

I min EU-krönika skrev jag nyligen (NWT 10/8) om ”den förfärliga stabilitetspakten”. Den bygger, skrev jag, ”på den i grunden felaktiga tanken att när det blir dåliga tider och statens skatteinkomster sjunker och utgifterna för arbetslösheten ökar, då skall staten skära ner på sina utgifter eller höja skatterna”.

- Det är dårskap, var mitt omdöme.

Det finns dom som säger att jag uttrycker mig alltför onyanserat.

Det är därför en stor glädje för mig att kunna citera den mycket välrenommerade tidskriften The Economist, som den 23/8 skrev att stabilitetspakten borde skrotas: ”Scrap the stability pact”.

The Economist kallade pakten för ”monstrous”, som enligt ordboken kan översättas med orden monstruös, missbildad, avskyvärd, ohygglig och chockerande.

Enligt tidningen var det en gudomlig rättvisa att det var den tyske finansministern Hans Eichel som blev den förste att offentligt knorra över pakten vars regler Tyskland nu hotar att bryta. Det var nämligen Tyskland som utformade och tvingade igenom pakten 1996.

Kommittén för stabiliseringspolitik i EMU, med förre statsrådet och hårdingen Bengt K Å Johansson som ordförande och med Nils Lundgren som en av ledamöterna, har i sitt delbetänkande, ”Stabilitet och stabiliseringspolitik i EMU” (SOU 2001:62) försiktigt närmat sig denna viktiga fråga. Slutrapporten skall framläggas 2002-02-15.


RUDOLPH J. RUMMEL: "Democracies do not or virtually never make war on each other"

Därmed faller fredsargumentet för EMU

Italy’s eurosceptic economy minister Giulio Tremonti:
- I find this idea that the euro will bring peace and end wars particularly odd. Wars end when consumerism triumphs over romanticism.


Den svenske OECD-ambassadören, EU-anhängaren och EMU-motståndaren, före detta Palmepojken, före detta chefredaktören, med mera, Anders Ferm:

Det fermska resonemanget om EMU bottnade i vad han själv kallade brandförsäkringsargumentet.

Risken är statistiskt sett minial att huset börjar brinna, men om det sker förstörs hela ens ekonomi. Alltså tar man en försäkring.

Risken för att det ska gå illa med svensk ekonomi är inte så stor om vi avsäger oss möjligheten att parera konjunkturrörelsema med vår egen penningspolitik, men om det går illa, då går det riktigt illa. Alltså är det bättre att stå utanför EMU.

- Felet är att EMU i så stor utsträckning betraktas som ett politiskt projekt i den svenska debatten, sade Anders Ferm.

- För ett litet land som Sverige, som i dag har 60 procent av sin utrikeshandel med länder som står utanför EMU, måste valutaunionen betraktas som en strikt ekonomisk fråga.

- Om och när England och Danmark går med i EMU kommer kanske saken i ett annat läge, men det behöver vi inte planera får. Jag är säker på att vi blir mottagna med öppna armar om vi en dag ber att få komma med.

Nils Lundgren: EMU och teorin för optimala valutaområden

I kort sammanfattning kan sägas att ett optimalt valutaområde måste ha god geografisk arbetskraftsrörlighet inom området eller möjlighet till kraftfulla fördelnings- och regionalpolitiska åtgärder för att motverka tendenser till regional obalans eller god flexibilitet nominella löner och priser uppåt och nedåt.

De båda första kriterierna uppfylls bäst i nationalstater, där språklig och kulturell gemenskap underlättar geografisk rörlighet och där en kombination av nationell solidaritet och en stor offentlig sektor med välutbyggda transfereringsystem möjliggör omfattande regionalpolitiska insatser.

Det tredje kriteriet (god flexibilitet nominella löner och priser uppåt och nedåt) är däremot sällan särskilt väl uppfyllt. Vi har idag hög arbetslöshet och stor obalans mellan regionerna i de flesta större stater i Västeuropa och de grandiosa försöken med stabiliseringspolitik i västvärlden sedan mellankrigstiden har varit nödvändiga just därför att frarnför allt nominella löner inte är flexibla uppåt och nedåt.

När dagens nationalstater, som med få undantag är egna valutaområden, drabbas av olika makroekonomiska påfrestningar, kan dessa mötas på flera olika sätt.

De regionala påfrestningarna hanterats med stora insatser av statliga skattemedel. Däremot har inte relativlönerna för industriarbetare i avfolkningsbygderna sjunkit, så att industriföretag har lockats att expandera där.

Geografisk rörlighet och möjligheterna till stora transfereringar har fått klara av de påfrestningar som har drabbat vissa branscher och därmed regioner i nationalstaterna.

När påfrestningar och makroekonomiska chocker har drabbat hela länder som nu i Finland och Sverige, har varken geografisk rörlighet hos arbetskraften eller transfereringssystemen kunnat klara av anpassningen. Teoretiskt kunde några hundra tusen industriarbetare med familjer ha flyttat från Finland eller Sverige till t ex Bayern, när krisen slog till här i början av 90-talet, men vi vet alla att detta inte skulle kunna inträffa ens vid fullt medlemskap i EU. Hindren ärju inte huvudsak byråkratiska utan språkliga och kulturella.

I varje nation måste man också ta ställning till om man vill ha en myntunion som bygger på att det egna landets medborgare måste utvandra för långa perioder eller för alltid för att systemet skall fungera.

Min (Nils Lundgrens) slutsats är att EU inte idag, och med största sannolikhet inte på många år, kanske årtionden, kan antas uppfylla rimliga krav på att bli ett välfungerande valutaområde. Och det är också viktigt att begrunda på vilket sätt det då kan komma att fungera.

Om det är genom hög internationell rörlighet för arbetskraften, så måste vi skapa ett Europa där stora grupper måste vara beredda att lämna sitt land för att Europa skall kunna ha en gemensam valuta.

Om det är genom möjlighet till stora transfereringar och kraftfull regionalpolitik, så måste vi skapa ett Europa där stora delar av våra skatter och transfereringar kanaliseras via Bryssel och Strassbourg.

Om däremot flexibiliteten i nominella löner och priser ökar dramatiskt, faller invändningarna mot en gemensam valuta. Om så sker, skulle det dock innebära att ett problem som industriländerna har brottats med under hela sin historia skulle ha lösts.

Amerikas förenta stater kan ha en gemensam valuta, därför att det uppfyller de tre kraven relativt hyggligt.

För det första är arbetskraften mycket geografisk rörlig i denna invandrarnation, där många saknar rötter i någon bestämd del av landet och där man (än så länge) har ett gemensamt språk.

För det andra har man en ganska stor federal offentlig sektor, som kan transferera pengar och placera federalt finansierade verksamheter i behövande områden.

För det tredje är den nominella löneflexibiliteten och lönespännvidden mycket större än i Europa.

Ingen kan idag säga när Europa har fått en sådan geografisk rörlighet, en så stor federal budget och en sådan nominell löneflexibilitet att en gemensam valuta kan fungera från Sicilien till Nordkap.

Medan vi väntar på den dagen, bör vi dock ställa oss frågan, om vi vill underminera nationernas möjligheter till överlevnad som nationer i sådan omfattning, som krävs, när vinsten av en gemensam valuta enligt de studier som gjorts är så utomordentligt blygsam?

Nya löntagarfonder?

Regeringen har tillsatt en kommitté med uppdrag att analysera förändrade förutsättningar för svensk stabiliseringspolitik vid ett eventuellt deltagande i den europeiska monetära unionen (EMU).

Ordförande i kommittén är ambassadör Bengt K.Å. Johansson. Övriga ledamöter är professor Lars Calmfors, generaldirektör Ingemar Hansson, fil. dr. Nils Lundgren, chefsekonom Irma Rosenberg och professor Inga Persson.

Utredningen ska också utreda behovet av ytterligare buffertar i de offentliga finanserna utöver de som följer av budgetmålen och vad som kan göras för ökad flexibilitet i de reala lönekostnaderna.

I det sammanhanget ska den analysera behovet och konsekvenserna av att införa särskilda så kallade buffertfonder.

Vänta och se

Göran Persson har insett problemet. Men han har ingen lösning. - Det är viktigt att vi går till folkomröstning om att gå in i EMU på svenska kriterier. Det är det största politiska beslut jag deltar i. Det kan inte göras ogjort när det väl har genomförts, deklarerade Persson vidare i DI.

Det är delvis sant. Om Ja-sägarna vinner en folkomröstning kan det inte göras ogjort. EU har ingen utträdesklausul. Det hade en tidigare union – Sovjetunionen, vilket underlättade upplösningen.

Men om den euroskeptiska Nej-sidan vinner kan det med lätthet göras ogjort. Om det efter några år eller årtionden visar sig att EMU fungerar utmärkt är det bara att ordna en ny folkomröstning som då, förmodligen, med stor majoritet beslutar att Sverige skall vara med i detta projekt, som då visat sig fungera både i hög- och lågkonjunktur.

Om Nej-sidan vinner och den svenska kronan finns kvar kan införandet av euron ske i stora stycken dessförinnan och helt frivilligt. Den som vill kan redan i dag be sin bank att överföra de pengar man har till ett konto i euro. Om köpare och säljare är överens finns det heller inget som hindrar folk att sluta avtal i euro. Det visades om inte annat av Bo Lundgrens PR-besök hos ”ett välkänt snabbmatsföretag som serverar hamburgare”.

Om den som vill redan kan använda euron, varför skall man då tvinga folk till det och binda landet till ett oprövat experiment i väldig skala som kan komma att sluta i katastrof? En katastrof som kan komma att likna det vi nu ser i Argentina.

Om det blir ett sammanbrott för EMU är det bättre, mycket bättre, om Sverige står utanför när det sker.

Vore det inte bättre att vänta en konjunkturcykel eller två, ser hur det går för EMU och sedan i ljuset av erfarenheten, det är bra med kunskap inte bara i skolan, ta upp saken till ny prövning.

Nya skatter beslutade i Bryssel?

Vill regeringen urholka riksdagens makt? Kritikerna till regeringens föreslagna grundlags- ändring påstår det. Vad svarar regeringen? Det var ämnet för Ekots lördagsintervju med vice statsminister Lena Hjelm-Wallén (9/2). Regeringen har föreslagit att riksdagen ska kunna överföra beslutsbefogenheter till EU, inte enbart gällande den inre marknaden utan även om utrikespolitik, rättsfrågor och välfärdspolitik.

- Förslaget innebär inte att vi skall överföra beslutsrätt till EU, utan förslaget skall göra det möjligt när regering och riksdag tycker det är bra, sade hon. Men hon kunde inte nämna några områden de närmaste åren där det kunde bli aktuellt och hon underströk att det måste bli en ny grundlagsändring när själva överförandet skall ske.

- Har ni saknat den möjligheten, undrade Ekots intervjuare.

- Vi i regeringen har inte saknat den möjligheten, det är inte där det startar, utan det är mera att juristerna har pekat på att det är lite konstigt att vi kan överföra beslutsrätt till EG när det stora samarbetet sker inom EU.

Nu börjar det bli riktigt pikant. Några veckor innan grundlagsförslaget lades fram godkände riksdagen Nice-fördraget trots att JK i sitt remissyttrande hade skrivit att ”enligt Justitiekanslerns mening strider artikeln därmed mot 10 kap. 5 § regeringsformen som ju inte medger att EU eller någon annan institution tilläggs beslutanderätt. Justitiekanslerns samlade bedömning är alltså att regeringsformen för närvarande inte medger en ratifikation av Nice-fördraget såvitt avser artikel 1.4.”

Det nu aktuella förslaget föreslår ändringar i just 10 kap. 5 § regeringsformen. Därmed har regeringen erkänt att riksdagens beslut om godkännande av Nice-fördraget stred mot regeringsformen och således var olagligt. Det försöker man nu dölja/rätta till genom att, i efterhand, ändra den aktuella paragrafen.

Man förstår att juristerna var bekymrade.

Konstitutionsutskottet höll torsdagen den 7 februari en offentlig utskottsutfrågning om frågan under ledning av KU:s ordförande, tillika moderata gruppledaren, Per Unckel. Unckel hade då läst på och frågade bekymrat om även beskattningsrätten kunde överföras till EU.

Det är ingalunda någon dum fråga. Tvärtom blir det ofrånkomligt förr eller senare. Om inte valutan kan flyta, måste arbetskraften flytta. Och de områden och grupper som inte klarar den gemensamma räntan och den gemensamma växelkursen mot dollar och yen, måste få solidariskt stöd via transfereringar.

Detta måste betalas med skatter.

Man får förmoda att Per Unckel och de övriga i gänget i den blå bunkern nu funderar på om det är sakligt och taktiskt rätt för moderaterna att gå till val på att öppna möjligheten för skatter beslutade i Bryssel.

De fattigare bröderna i det nya Euroland kanske tycker att vi i Sverige skall betala mer?

Små vinster och Stora risker

Mot små ekonomiska vinster (man slipper växla pengar vid resor inom EMU) står stora risker.

Ekonomiska risker förknippade med ett fullskaleexperiment med en gemensam ränta och feltänkt Stabilitetspakt.

Politiska risker med att bli en delstat i ett alltmer federalt Euroland.

Anders Ferm: EMU kan sluta med katastrof
LO-Tidningen nr 9/2000 den 10 mars

Is this the time for the British to swallow their pride, admit they made a mistake and beg to enter the eurozone?
A growing number of people argue it is. They are wrong.
The reason for having a floating exchange rate is that it should float. In an uncertain world, an economy needs mechanisms of adjustment.
The exchange rate is the most powerful such mechanism

Martin Wolf, Financial Times, November 18 2008

My conclusion is that today’s extreme circumstances have made the case for retaining exchange-rate flexibility, as a lubricant for adjustment, not weaker, but stronger

I am delighted the UK’s government will not have to tell the people that a decade of stagnation might be needed to grind costs down to levels now needed for external competitiveness.

Full text

Not so tender trap
In extreme circumstances, a country can get into a “debt trap”,
in which the interest rate on its borrowings exceeds the growth rate of the economy.
Britain has the benefit, unlike Italy, of being outside the euro and
therefore is not locked into an inflexible monetary policy.
The Times editorial 12 July 2011

Britain is better off outside the euro
If a country is to join the eurozone, its people must be willing to cope with the consequences forever,
however unpleasant they may sometimes be.

Martin Wolf, Financial Times, May 29 2008

The proposition is fundamentally an economic one:
remaining outside the euro preserves the safety valve of currency flexibility, while losing nothing in aggregate economic performance.

The proposition is also political.
Inside a currency union, years of slow growth will occasionally be needed if relative costs are to come back into line.
There are countries in which it is possible for politicians to sell this proposition. Spain and Italy may be among them. The UK is not.
That is the beginning and the end of this story.

Full text

Början på sidan

Tillbaka till startsidan

Extra Stuff Goes Here


Lorem ipsum