EMU - en snabbkurs
Riskerna är stora - Vinsterna är
små
Ja är för evigt - Ett nej kan man ändra
EMU - Laguppställningen för och emot
- To Be, Or Not To
Be A Country - that is the question
Sir Oliver Wright, GCMG, DCVO, DSC,
April 2001 .... more
The long-run performance and success of the EMU depends on whether economic convergence or divergence is occurring.
Nouriel Roubini, New York University and RGE Monitor, 28/6 2007
För EMU
och ekonomin, se Nils Lundgren
För EMU
och ekonomin, se även Anders Ferm
För EMU
och federalismen, se Göran Persson
För EMU
och federalismen, se även Carl Billdt
För EMU och statsrätten, se Sverker Gustavsson
För den politiska
bakgrunden, se Birger Schlaug
För den
politiska bakgrunden, se även Sigfrid Leijonhufvud
Nils Lundgren om EMU
”Europa ja –
euro nej!” (Fischer & Co)
Referat och kommentarer av Leif Widén
Att säga nej till EMU är inte att säga nej till
EU, utan det är
ett nej till att EU utvecklas i centralistisk,
överstatlig riktning.
Corren 13/6
2003
Varför tvingar
JA-sidan fram en folkomröstning omedelbart
före omvälvande
förändringar av EU?
Björn von der Esch Radions
Klarspråk 4 jan 2003
Varför överge
utmärkt krona?
Tom Heyman SvD Brännpunkt 30/11 2002
RE:
En utmärkt sammanfattning i snabbläst artikel
Vad innebär EMU
för Sverige?
Av Leif Widén
De viktigast argumenten om
EMU
Ever closer union? - Stabilitetspakten - Freden -
Brandförsäkringsargumentet - optimala valutaområden - Nya
löntagarfonder? - Vänta och se -
Nya skatter beslutade i Bryssel - Små vinster och Stora risker
LO-Ekonomerna i
skriften "Löntagarna och EMU"
För det första: Är det bra att en monetär union bildas i
Europa?
För det andra: Om EMU bildas, bör Sverige
då gå med?
De viktigast argumenten om EMU
Ever closer union?
Ever closer in all but name
The Economist print edition 13/ 2003
Does the euro entail closer political integration?
It need
not and should not—but probably will
The Economist, editorial,
2002-01-03
Is it the end, or the beginning? A single currency for Europe was dreamed of by Charlemagne and Napoleon. Plans for one were formed then abandoned in the 1970s. The decision to go ahead was eventually taken at a European Union summit in the Dutch town of Maastricht in 1991.
Onlookers, groping to capture the significance of the event, note that no currency has circulated so widely in Europe since the Roman empire. It is a provocative comparison, for it raises the biggest political question about the venture. Will the euro, the most dramatic building-block so far in the making of a new Europe, inexorably lead to a pan-European political union? Or is it just a convenient currency and nothing more?
Defenders of the “just a currency” line point out that countries can share a currency without political unity.
Many eminent European leaders do indeed believe that the euro is not merely a symbol of European unity but also the potential instrument to drive a whole new round of political integration. Joschka Fischer, Germany's foreign minister, argued in a speech last year that the creation of the euro was “a profoundly political act”. The European Union, in his view, must now “make good the shortfall in political integration”.
Gamla utopier och
nya
"Vad är egentligen slutmålet för
hela det här projektet?" frågade hon.
Lund såg för
ett ögonblick frågande ut, ungefär som om han letade i minnet
efter något betydelsefullt som han råkat glömma: "Nej, det
finns inget uttalat slutmål", sa han till sist.
Anders
Isaksson Dagens Industri 14/2 2003
Nils Karlson, rektor för det Timbro närstående Cityuniversitet är också fil dr i statsvetenskap. Tillsammans med några med liknande bakrund har han utgivit boken EU-skvadern, om den Europeiska Unionens konstitutionella framtid (City University Press).
Federalismens utmaning är alltid att finna den rätta balansen mellan centralisering och decentralisering, att få den vertikala maktdelningen att bli stabil. Risken finns alltid att inneboende krafter i systemet leder till oavsiktlig och oönskad centralisering.
- För egen del bedömer jag, utifrån ovanstående analys, att denna risk i dag är väsentligt större än att utvecklingen skulle gå i motsatt riktning, skriver Nils Karlsson.
Den som läser noga ser här två diskreta fotnötter. Den ena hänvisar till hans doktorsavhandling där han gjort en systematisk analys av hur de mekanismer ser ut som gör att systemet leder till oavsiktlig och oönskad centralisering.
I den andra fotnoten skriver han att införandet av euron och den gemensamma penningpolitiken (den gemensamma räntan) otvivelaktigt förstärker denna risk. Krav på EU-bidrag och stöd till regioner och hela stater som drabbas av ekonomiska problem är att förvänta framöver, skriver han.
Monstruöst, sade Economist (om stabilitetspakten)
Rolf
Englund i EU-krönika i Nya Wermlands-Tidningen 2001-08-30
En central fråga är huruvida en “traditionell” svensk stabiliseringspolitik är förenlig med ett EMU-medlemskap. Om vi är med i EMU kommer nämligen möjligheten att föra en självständig räntepolitik att försvinna. En stat – en ränta.
Stabilitets- och tillväxtpakten (SGP) innebär att underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande inte får överstiga 3 procent av BNP. Statens bruttoskulden får inte överstiga 60 procent av BNP.
I undantagsfall, där real BNP faller med mer än 2 procent, tillåts ett land dock ha ett underskott som är större. Om real BNP faller med mer än 0,75 procent kan ett enskilt land ”få tillstånd” av EMU-EU att ha ett större underskott än 3 procent av BNP.
I min EU-krönika skrev jag nyligen (NWT 10/8) om ”den förfärliga stabilitetspakten”. Den bygger, skrev jag, ”på den i grunden felaktiga tanken att när det blir dåliga tider och statens skatteinkomster sjunker och utgifterna för arbetslösheten ökar, då skall staten skära ner på sina utgifter eller höja skatterna”.
- Det är dårskap, var mitt omdöme.
Det finns dom som säger att jag uttrycker mig alltför onyanserat.
Det är därför en stor glädje för mig att kunna citera den mycket välrenommerade tidskriften The Economist, som den 23/8 skrev att stabilitetspakten borde skrotas: ”Scrap the stability pact”.
The Economist kallade pakten för ”monstrous”, som enligt ordboken kan översättas med orden monstruös, missbildad, avskyvärd, ohygglig och chockerande.
Enligt tidningen var det en gudomlig rättvisa att det var den tyske finansministern Hans Eichel som blev den förste att offentligt knorra över pakten vars regler Tyskland nu hotar att bryta. Det var nämligen Tyskland som utformade och tvingade igenom pakten 1996.
Kommittén för stabiliseringspolitik i EMU, med förre statsrådet och hårdingen Bengt K Å Johansson som ordförande och med Nils Lundgren som en av ledamöterna, har i sitt delbetänkande, ”Stabilitet och stabiliseringspolitik i EMU” (SOU 2001:62) försiktigt närmat sig denna viktiga fråga. Slutrapporten skall framläggas 2002-02-15.
RUDOLPH J. RUMMEL: "Democracies do not or virtually never make war on each other"
Därmed faller fredsargumentet för EMU
Italy’s eurosceptic economy minister Giulio Tremonti:
- I
find this idea that the euro will bring peace and end wars particularly odd.
Wars end when consumerism triumphs over romanticism.
Den svenske OECD-ambassadören, EU-anhängaren och EMU-motståndaren, före detta Palmepojken, före detta chefredaktören, med mera, Anders Ferm:
Det fermska resonemanget om EMU bottnade i vad han själv kallade brandförsäkringsargumentet.
Risken är statistiskt sett minial att huset börjar brinna, men om det sker förstörs hela ens ekonomi. Alltså tar man en försäkring.
Risken för att det ska gå illa med svensk ekonomi är inte så stor om vi avsäger oss möjligheten att parera konjunkturrörelsema med vår egen penningspolitik, men om det går illa, då går det riktigt illa. Alltså är det bättre att stå utanför EMU.
- Felet är att EMU i så stor utsträckning betraktas som ett politiskt projekt i den svenska debatten, sade Anders Ferm.
- För ett litet land som Sverige, som i dag har 60 procent av sin utrikeshandel med länder som står utanför EMU, måste valutaunionen betraktas som en strikt ekonomisk fråga.
- Om och när England och Danmark går med i EMU kommer kanske saken i ett annat läge, men det behöver vi inte planera får. Jag är säker på att vi blir mottagna med öppna armar om vi en dag ber att få komma med.
Nils Lundgren: EMU och teorin för optimala valutaområden
I kort sammanfattning kan sägas att ett optimalt valutaområde måste ha god geografisk arbetskraftsrörlighet inom området eller möjlighet till kraftfulla fördelnings- och regionalpolitiska åtgärder för att motverka tendenser till regional obalans eller god flexibilitet nominella löner och priser uppåt och nedåt.
De båda första kriterierna uppfylls bäst i nationalstater, där språklig och kulturell gemenskap underlättar geografisk rörlighet och där en kombination av nationell solidaritet och en stor offentlig sektor med välutbyggda transfereringsystem möjliggör omfattande regionalpolitiska insatser.
Det tredje kriteriet (god flexibilitet nominella löner och priser uppåt och nedåt) är däremot sällan särskilt väl uppfyllt. Vi har idag hög arbetslöshet och stor obalans mellan regionerna i de flesta större stater i Västeuropa och de grandiosa försöken med stabiliseringspolitik i västvärlden sedan mellankrigstiden har varit nödvändiga just därför att frarnför allt nominella löner inte är flexibla uppåt och nedåt.
När dagens nationalstater, som med få undantag är egna valutaområden, drabbas av olika makroekonomiska påfrestningar, kan dessa mötas på flera olika sätt.
De regionala påfrestningarna hanterats med stora insatser av statliga skattemedel. Däremot har inte relativlönerna för industriarbetare i avfolkningsbygderna sjunkit, så att industriföretag har lockats att expandera där.
Geografisk rörlighet och möjligheterna till stora transfereringar har fått klara av de påfrestningar som har drabbat vissa branscher och därmed regioner i nationalstaterna.
När påfrestningar och makroekonomiska chocker har drabbat hela länder som nu i Finland och Sverige, har varken geografisk rörlighet hos arbetskraften eller transfereringssystemen kunnat klara av anpassningen. Teoretiskt kunde några hundra tusen industriarbetare med familjer ha flyttat från Finland eller Sverige till t ex Bayern, när krisen slog till här i början av 90-talet, men vi vet alla att detta inte skulle kunna inträffa ens vid fullt medlemskap i EU. Hindren ärju inte huvudsak byråkratiska utan språkliga och kulturella.
I varje nation måste man också ta ställning till om man vill ha en myntunion som bygger på att det egna landets medborgare måste utvandra för långa perioder eller för alltid för att systemet skall fungera.
Min (Nils Lundgrens) slutsats är att EU inte idag, och med största sannolikhet inte på många år, kanske årtionden, kan antas uppfylla rimliga krav på att bli ett välfungerande valutaområde. Och det är också viktigt att begrunda på vilket sätt det då kan komma att fungera.
Om det är genom hög internationell rörlighet för arbetskraften, så måste vi skapa ett Europa där stora grupper måste vara beredda att lämna sitt land för att Europa skall kunna ha en gemensam valuta.
Om det är genom möjlighet till stora transfereringar och kraftfull regionalpolitik, så måste vi skapa ett Europa där stora delar av våra skatter och transfereringar kanaliseras via Bryssel och Strassbourg.
Om däremot flexibiliteten i nominella löner och priser ökar dramatiskt, faller invändningarna mot en gemensam valuta. Om så sker, skulle det dock innebära att ett problem som industriländerna har brottats med under hela sin historia skulle ha lösts.
Amerikas förenta stater kan ha en gemensam valuta, därför att det uppfyller de tre kraven relativt hyggligt.
För det första är arbetskraften mycket geografisk rörlig i denna invandrarnation, där många saknar rötter i någon bestämd del av landet och där man (än så länge) har ett gemensamt språk.
För det andra har man en ganska stor federal offentlig sektor, som kan transferera pengar och placera federalt finansierade verksamheter i behövande områden.
För det tredje är den nominella löneflexibiliteten och lönespännvidden mycket större än i Europa.
Ingen kan idag säga när Europa har fått en sådan geografisk rörlighet, en så stor federal budget och en sådan nominell löneflexibilitet att en gemensam valuta kan fungera från Sicilien till Nordkap.
Medan vi väntar på den dagen, bör vi dock ställa oss frågan, om vi vill underminera nationernas möjligheter till överlevnad som nationer i sådan omfattning, som krävs, när vinsten av en gemensam valuta enligt de studier som gjorts är så utomordentligt blygsam?
Regeringen har tillsatt en kommitté med uppdrag att analysera förändrade förutsättningar för svensk stabiliseringspolitik vid ett eventuellt deltagande i den europeiska monetära unionen (EMU).
Ordförande i kommittén är ambassadör Bengt K.Å. Johansson. Övriga ledamöter är professor Lars Calmfors, generaldirektör Ingemar Hansson, fil. dr. Nils Lundgren, chefsekonom Irma Rosenberg och professor Inga Persson.
Utredningen ska också utreda behovet av ytterligare buffertar i de offentliga finanserna utöver de som följer av budgetmålen och vad som kan göras för ökad flexibilitet i de reala lönekostnaderna.
I det sammanhanget ska den analysera behovet och konsekvenserna av att införa särskilda så kallade buffertfonder.
Göran Persson har insett problemet. Men han har ingen lösning. - Det är viktigt att vi går till folkomröstning om att gå in i EMU på svenska kriterier. Det är det största politiska beslut jag deltar i. Det kan inte göras ogjort när det väl har genomförts, deklarerade Persson vidare i DI.
Det är delvis sant. Om Ja-sägarna vinner en folkomröstning kan det inte göras ogjort. EU har ingen utträdesklausul. Det hade en tidigare union – Sovjetunionen, vilket underlättade upplösningen.
Men om den euroskeptiska Nej-sidan vinner kan det med lätthet göras ogjort. Om det efter några år eller årtionden visar sig att EMU fungerar utmärkt är det bara att ordna en ny folkomröstning som då, förmodligen, med stor majoritet beslutar att Sverige skall vara med i detta projekt, som då visat sig fungera både i hög- och lågkonjunktur.
Om Nej-sidan vinner och den svenska kronan finns kvar kan införandet av euron ske i stora stycken dessförinnan och helt frivilligt. Den som vill kan redan i dag be sin bank att överföra de pengar man har till ett konto i euro. Om köpare och säljare är överens finns det heller inget som hindrar folk att sluta avtal i euro. Det visades om inte annat av Bo Lundgrens PR-besök hos ”ett välkänt snabbmatsföretag som serverar hamburgare”.
Om den som vill redan kan använda euron, varför skall man då tvinga folk till det och binda landet till ett oprövat experiment i väldig skala som kan komma att sluta i katastrof? En katastrof som kan komma att likna det vi nu ser i Argentina.
Om det blir ett sammanbrott för EMU är det bättre, mycket bättre, om Sverige står utanför när det sker.
Vore det inte bättre att vänta en konjunkturcykel eller två, ser hur det går för EMU och sedan i ljuset av erfarenheten, det är bra med kunskap inte bara i skolan, ta upp saken till ny prövning.
Nya skatter beslutade i Bryssel?
Vill regeringen urholka riksdagens makt? Kritikerna till regeringens föreslagna grundlags- ändring påstår det. Vad svarar regeringen? Det var ämnet för Ekots lördagsintervju med vice statsminister Lena Hjelm-Wallén (9/2). Regeringen har föreslagit att riksdagen ska kunna överföra beslutsbefogenheter till EU, inte enbart gällande den inre marknaden utan även om utrikespolitik, rättsfrågor och välfärdspolitik.
- Förslaget innebär inte att vi skall överföra beslutsrätt till EU, utan förslaget skall göra det möjligt när regering och riksdag tycker det är bra, sade hon. Men hon kunde inte nämna några områden de närmaste åren där det kunde bli aktuellt och hon underströk att det måste bli en ny grundlagsändring när själva överförandet skall ske.
- Har ni saknat den möjligheten, undrade Ekots intervjuare.
- Vi i regeringen har inte saknat den möjligheten, det är inte där det startar, utan det är mera att juristerna har pekat på att det är lite konstigt att vi kan överföra beslutsrätt till EG när det stora samarbetet sker inom EU.
Nu börjar det bli riktigt pikant. Några veckor innan grundlagsförslaget lades fram godkände riksdagen Nice-fördraget trots att JK i sitt remissyttrande hade skrivit att ”enligt Justitiekanslerns mening strider artikeln därmed mot 10 kap. 5 § regeringsformen som ju inte medger att EU eller någon annan institution tilläggs beslutanderätt. Justitiekanslerns samlade bedömning är alltså att regeringsformen för närvarande inte medger en ratifikation av Nice-fördraget såvitt avser artikel 1.4.”
Det nu aktuella förslaget föreslår ändringar i just 10 kap. 5 § regeringsformen. Därmed har regeringen erkänt att riksdagens beslut om godkännande av Nice-fördraget stred mot regeringsformen och således var olagligt. Det försöker man nu dölja/rätta till genom att, i efterhand, ändra den aktuella paragrafen.
Man förstår att juristerna var bekymrade.
Konstitutionsutskottet höll torsdagen den 7 februari en offentlig utskottsutfrågning om frågan under ledning av KU:s ordförande, tillika moderata gruppledaren, Per Unckel. Unckel hade då läst på och frågade bekymrat om även beskattningsrätten kunde överföras till EU.
Det är ingalunda någon dum fråga. Tvärtom blir det ofrånkomligt förr eller senare. Om inte valutan kan flyta, måste arbetskraften flytta. Och de områden och grupper som inte klarar den gemensamma räntan och den gemensamma växelkursen mot dollar och yen, måste få solidariskt stöd via transfereringar.
Detta måste betalas med skatter.
Man får förmoda att Per Unckel och de övriga i gänget i den blå bunkern nu funderar på om det är sakligt och taktiskt rätt för moderaterna att gå till val på att öppna möjligheten för skatter beslutade i Bryssel.
De fattigare bröderna i det nya Euroland kanske tycker att vi i Sverige skall betala mer?
Mot små ekonomiska vinster (man slipper växla pengar vid resor inom EMU) står stora risker.
Ekonomiska risker förknippade med ett fullskaleexperiment med en gemensam ränta och feltänkt Stabilitetspakt.
Politiska risker med att bli en delstat i ett alltmer federalt Euroland.
Anders Ferm: EMU kan sluta med
katastrof
LO-Tidningen nr 9/2000 den 10 mars
Rolf Englund: Tankar om den Europeiska Centralbanken
