nejtillemu.com


Nils Lundgren


Euron är vår tids guldmyntfot i Europa,
ett fast växelkurssystem som försvaras med ekonomisk åtstramning i länder med massarbetslöshet.
Doften av 30-tal blir allt starkare.
Nils Lundgren, Magasinet Neo, nr 1/2015

Vi har sett detta en gång tidigare.
Tysklands rikskansler Brüning höll fast vid guldmyntfotens fasta växelkurs och satsade i stället på järnhård ekonomisk åtstramning och lönesänkningar mitt i 30-talskrisens massarbetslöshet.

Det ledde till ekonomisk och politisk katastrof som bekant.

Storbritannien liksom Sverige lämnade däremot guldmyntfoten 1931 och fick en jämförelsevis lyckosam utveckling mot ekonomisk balans.

Full text

Rikskansler Brüning

EMU Replay of the 30´s

Interndevalvering (Ådals-metoden)


Nils Lundgren: Flexibel integration – Måste alla länder vara med i allt EU-samarbete?
Det grundläggande problemet är sannolikt att det finns starka intressen som inte primärt ser frihet, demokrati, materiellt välstånd och kulturell mångfald som huvudmål för den europeiska integrationen utan som framför allt vill etablera en mäktig federal EU-stat, en europeisk supermakt som kan agera på den internationella arenan på jämbördig nivå med USA, Kina och Indien. Rapport 2 september 2013


Resan till liberalismen
Artikel i Neo, nr 1, 2010 av Nils Lundgren

Full text


EU-etablissemangets nyspråkliga innovationer
I sin kolumn i dagens DN säger Lars Calmfors att det finns ”skäl att allvarligt överväga ett svenskt deltagande i en europeisk bankunion”.
Det gör det förvisso, men det finns också skäl att allvarligt överväga att stå utanför. Jag skall återkomma till denna sakfråga inom den närmaste tiden.
Just nu vill jag bara påminna om hur vårt sätt att tala om EU-frågor har utvecklats för att styra våra tankar.
Nils Lundgren, 30 oktober 2012


Gud sig förbarme! DN:s nya ledarskribent Karin Svanborg-Sjövall (KSS) tar sig an EU-frågan idag och hamnar genast i gamla DN-hjulspår
just när två andra ledarskribenter, Peter Wolodarski och Annika Ström Melin på samma tidning har försökt intellektualisera hållningen till EU-frågorna.
Nils Lundgren 12 juli 2012


Peter Wolodarski (PW) fortsätter sin omprövning av DN:s tidigare EU-politik
PW måste någorlunda dölja den viktigaste slutsatsen för Europas framtid, nämligen att det är EU-politiken och framför allt eurosystemet som
både har vållat den ekonomiska katastrofen och har gjort det nästan omöjligt att komma ur den.
Nils Lundgren, Newsmill 17 juni 2012


Rolf Gustavsson (RG) är ett fenomen i svensk press. Han har drivit politisk EU-propaganda på nyhetsplats i SvD i många år och sedan varit kolumnist där sedan 2010. Ifjol fick han Publicistklubbens stora pris
Han har gått märkligt fri från kritik, trots att han egentligen aldrig utvecklar sina tankar om vad EU är och bör vara utan
nöjer sig med att ösa sitt förakt över länder, politiker och intellektuella som inte säger ja och amen omedelbart till alla förslag att flytta makten från medlemsländerna till Bryssel.
Nils Lundgren juni 2012


DN klumpar ihop oss med stalinister, fascister och allsköns främlingsfientliga
Nils Lundgren

Dagens Nyheter förklarar inte hur en sådan politik skulle kunna rädda Grekland, Portugal, Spanien och Italien och göra det innan det folkliga missnöjet, som tidningen anser vara delvis berättigat, exploderar.

Europakten framställs som en möjlig lösning på eurokrisen, trots att den i huvudsak är irrelevant i det sammanhanget.
Euron har skapat enorma obalanser i många euroländer.
Det under många år möjligt för euroländer att låta priser och löner stiga snabbt utan att drabbas valuta- eller räntekriser.
I Grekland och Portugal skedde det till stor del genom att staten lånade till offentliga utgifter,
i Spanien och Irland skedde det framför allt genom att den privata sektorn, fastighets- och byggsektorn,
lånade till de låga räntor som eurozonen hade på grund av Tysklands låga inflation och höga sparande.

Nils Lundgren, Newsmill, 2012-01-30


Nils Lundgren, Calmfors och eurons tigande Ja-sägarna
Rolf Englund blogg 17 december 2011


Inte eurons fel?
Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson, Urban Bäckström och många andra ställde upp helhjärtat, aningslöst och omdömeslöst för euron
Jag känner medlidande med dem, men deras långsökta försvarsargument måste ändå bemötas och landets ledarskribenter gör det ju inte,
eftersom de själva är i samma intellektuellt pinsamma sits.
Nils Lundgren blog 8 december 2011

Full text

Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson, Urban Bäckström

Jacob Wallenberg, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter


Nils Lundgren är storsint och känner medlidande. Det gör inte jag.
Rolf Englund blog 9 december 2011


Borgerlig klyfta om EU - äntligen
Den folkpartistiske ordföranden i riksdagens EU-nämnd, Carl B Hamilton, skulle diskutera den pågående
eurokrisen med författaren och debattören Johan Norberg. Rummet var fullt med ett hundratal borgerliga ledarskribenttyper.

De, de tänkta kärntrupperna, fnittrade nu lätt generat åt att nationalekonomiprofessor Hamilton inte tycktes ha några argument.
Isobel Hadley-Kamptz, Expressen 19 nov 2011


Interndevalvering
Grekland står sannolikt inför en nationell kollaps.
Den europeiska makteliten har fastslagit att vägen till ekonomisk balans i de sydeuropeiska eurokrisländerna är s k interndevalvering.
Nils Lundgren, Newsmill, 2011-11-08


The eurosceptics have the best lines again
There was never a purely economic case for the currency.
I did not share that view but I recall admitting back then that
if you do not accept political union, logically you should not accept the euro either.
Wolfgang Munchau, Financial Times, July 15, 2012

Supporters argued, it was in Britain’s interest to remain in the heart of Europe, whatever that meant.

I challenged a young pro-euro MP at the time. His answer was that in Britain advocating a political union was impossible; hence, a campaign to play down the implications would be a good second best.

If you have joint deposit insurance and joint banking recapitalisation, surely transfers will take place – just as they now take place inside countries themselves.

As in Britain in the 1990s, today’s pro-Europeans are incapable of defending the idea that a monetary union requires a banking union, a minimally sufficient fiscal union with tax-raising powers, and a political union with a legislative mandate independent of member states. The eurosceptics are saying they do not want any of this. The pro-Europeans want to obfuscate.

(ob·fus·cate, 1.to confuse, bewilder, or stupefy. 2. to make obscure or unclear: to obfuscate a problem with extraneous information. 3. to darken.)

Full text

Federalism


"Det var detta vi varnade för"
Nu visar det sig vilka som hade rätt i eurodebatten
Nils Lundgren, Sydsvenskan 7 november 2011

De som drev fram valuta­unionen hävdade att euron skulle:
• Stärka fred och politisk sammanhållning.
• Öka utrikeshandeln och välståndet.
• Tvinga fram ekonomiskpolitisk disciplin.
• Eliminera valuta- och räntekriser.
• Skapa ett starkt EU i kampen med USA och Kina.
• Ge lägre räntor

.

Vi som var emot tryckte däremot på följande argument:
• Svårt att stabilisera ett lands ekonomi med en gemensam penningpolitik.
• Förlorad anpassningsmekanism vid landspecifika ekonomiska problem.
• Finansmarknadens roll som ekonomiskpolitisk vakthund försvinner.
• Det krävs en förbundsstat med gemensam finanspolitik för att detta ska fungera.

De som talade för euron hade som synes helt fel.

Full text


Jag hade rätt om EU – ni hade fel, fel, fel, fel
Lord Lawson var i Avesta i slutet av förra veckan, Margaret Thatchers gamle finansminister Nigel Lawson. Pappa till tv-kocken Nigella.
Johan Hakelius, Aftonbladet 18 juni 2012


Krisen ger EMU-kritikerna rätt
Nils Lundgren, f d ordförande Junilistan, och Birgitta Swedenborg, ordförande Junilistan, SvD Brännpunkt 8 maj 2010

Inför den svenska folkomröstningen om EMU 2003 varnade kritikerna för de stora riskerna med en gemensam valuta och räntepolitik för länder som utvecklades i olika takt. Resultatet av en gemensam valuta skulle bli olika inflationstakt i olika länder som till sist skulle kräva en smärtsam anpassning. Det är det vi ser idag.

Kritikerna varnade också för att euroländerna i hägn av den gemensamma valutan skulle förledas att föra en alltför expansiv ekonomisk politik. Med en flytande växelkurs skulle sådana länder se sin valuta försvagas, vilket skulle reducera deras överkonsumtion och bytesbalansunderskott. Men med en gemensam valuta kan överkonsumtionen och skuldsättningen pågå längre, eftersom kostnaderna för en alltför expansiv politik inte primärt skulle drabba det ansvarslösa landet utan alla medlemsländer.

Greklands kris har satt hela eurosamarbetet i gungning. För att stärka tilltron till valutaunionen diskuterar euroländerna nu olika former av finanspolitisk samordning och kontroll av medlemsländernas budgetar. Steget är inte långt till en gemensam finanspolitik, där Bryssel i praktiken bestämmer över ländernas utgifts- och skattepolitik. Det skulle innebära ett jättekliv mot en EU-stat och är knappast något medlemsländernas medborgare är beredda att acceptera.

Full text

Birgitta Swedenborg

---

Vi närmar oss Rubicon, den gräns där den monetära unionen blir en gemensam skatte- och utgiftsstat, en stat helt enkelt, där svenskar, greker, tyskar, spanjorer och rumäner utjämnar sina skatter och pensioner och allt annat en stat sysslar med.
Rolf Englund blog 7/5 2010

Början på sidan

Utvecklingen har givit oss kritiker av valutaunionsprojektet rätt.
En valutaunion förutsätter en politisk union.
Det krävs att medlemsländerna ger upp inte bara möjligheten att driva en självständig penningpolitik utan även möjligheten att driva en självständig finanspolitik.
Medlemsstaterna blir delstater med mycket begränsat och ständigt krympande självstyre.
Nils Lundgren Europaportalen 15/3 2010

För att motverka detta måste då den centrala regeringen ha mycket stora finansiella resurser till förfogande. Då räcker det inte med att EU får en procent av medlemsländernas BNP. De obalanser som valutaunionen ställer till med kan, med rätta, sägas kräva en politisk union med stora skatteresurser.

Överdriver jag? Blir det i själva verket bara några kostsamma räddningsaktioner åtföljda av en utdragen period av arbetslöshet och låg tillväxt utan genomgripande maktförskjutning till Bryssel? Kanske det. Men i så fall kan vi nog se fram mot valutaunionens kollaps i ett senare skede.

EMU-skatten/Buffertfonder


En viktig slutsats är att valutaunionen har skapat en mycket stor del av de ekonomiska balansproblem som framför allt de sydeuropeiska länderna står inför.
En annan viktig slutsats är att det är mycket svårt att ta sig ur problemen när man sitter fast i en valutaunion.
Resultatet kan bli en gastkramning av ekonomierna och hela samhällssystemet.
Nils Lundgren Europaportalen 15/3 2010

Om dagens euroländer i stället hade valt den modell som Storbritannien, Sverige, Kanada och Nya Zeeland med flera har med en flytande valuta där marknaden bestämmer växelkursen och en självständig centralbank som i huvudsak arbetar för att uppfylla ett inflationsmål, skulle vägen tillbaka till balans vara mycket kortare. Vi skulle då ha fått ett fall i de sydeuropeiska ländernas valutor och en uppgång i Tysklands, Österrikes, Finlands och några till. Därmed skulle sysselsättning och statsfinanser förbättras samtidigt.

Nu hamnar vi i ett läge där i stort sett alla euroländer måste strama åt statsfinanserna och särskilt då de sydeuropeiska. Resultatet kan bli en gastkramning av ekonomierna och hela samhällssystemet. Hög och stigande arbetslöshet och samtidigt försämrade pensioner, bidrag och socialförsäkringar och höjda skatter innebär stora påfrestningar på dessa demokratiska samhällen.

Full text


Det är svårt att se på vilket sätt medborgarnas ställning förbättras genom en EU-grundlag
där medlemsstaterna förlorar ytterligare nationell suveränitet och EU:s makt stärks och konsolideras.
Det enda rimliga är att Europas medborgare - inte ett politiskt etablissemang - självständigt avgör om de verkligen får en starkare ställning genom EU-grundlagen.
Nils Lundgren, Europaportalen 4/9 2007


Angela Merkel hyllas av ledarskribenter och kommentatorer.
Berömmet för hennes taktiska skicklighet inför och under EU:s toppmöte är gränslöst och kritiklöst.
Det handlar faktiskt om medlemsländernas framtid som självständiga stater och därmed om den europeiska demokratins villkor.
Nils Lundgren, Carl Schlyter, Lars Wohlin m fl, DN Debatt 10/7 2007


Martin Jacomb, FT December 19 2010
Sir Martin Jacomb is a former chairman of Prudential

The flaw was this: productive activity always tends to migrate to centres of economic success and prosperity. This tendency is inevitable and visible in every single currency area.

Within a sovereign country that has its own currency, a large proportion of taxes raised by the government goes to benefit the less economically successful areas. This does not happen through regional aid, although this may help a little. It is achieved through wages paid to public sector employees, capital expenditure by central and local government and welfare-system transfer payments and so forth. Taxpayers tolerate this in the interests of social harmony.

In a single currency area, with no central economic government, as in the eurozone, there is no possibility of this. Structural regional aid in the EU is far too insignificant to compensate, and is anyway the wrong mechanism.

The basic economics must have been understood by those who constructed monetary union. The vision was, presumably, that it would indeed force federation, with a central government redistributing tax revenues to the poorer regions of the zone.

Full text

Ever closer union

Lawrence Lindsey, EMU - an American view (highly recommended)
Financial Times 1996-11-28

Snabbkurs


Nils Lundgrens särskilda yttrande, mars 2003

Ja till EU - nej till EMU?
Huvudpunkter i Nils Lundgrens föredragning i Helsingfors inför riksdagens utrikesutskott och inför Europakommitténs seminarium den 21 september 1994



Junilistan vitaliserar samtalet om EU
Ska vi delta och verka för att gemensamma mål ställs upp eller främst slå vakt om vårt självbestämmande? Det är en fråga som inte får sitt svar enbart genom medlemskapet, och som bör diskuteras inför EU-valet.
K G Scherman SvD Brännpunkt 22/2 2004

Ska vi delta och verka för att gemensamma mål ställs upp eller främst slå vakt om vårt självbestämmande? Det är en fråga som inte får sitt svar enbart genom medlemskapet, och som bör diskuteras inför EU-valet. Svenska ståndpunkter i samarbetet bör formuleras i en öppen demokratisk process i stället för långt borta, okänt för de flesta. Kan Lundgren/Wohlin bidra till att dessa och liknande frågor kommer på bordet, då gör de Europeiska unionen och den svenska demokratin en stor tjänst.


Ur EU-Posten nr 2/2004, utgiven av
Europeiska kommissionens representation i Sverige:
Rubrik: "Nils Lundgren lurar svenska folket"
Ingress: "EU-motståndarna får hård kritik för sina planer att ta sig in i Europaparlamentet. De har inget där att göra, eftersom de frågor som motståndarna vill driva ligger utanför det som parlamentet beslutar om."

Juni-listan

EU-kommissionens representant i Sverige, Linda Steneberg, kritiserade i ett brev till talman Birgitta Dahl flera riksdagsledamöter för deras negativa uttalanden om EU-tjänstemännens höga löner och skatteförmåner. Brevet utlöste starka protester och sågs som ett otillbörligt försök från EU-kommissionen att tysta kritiken och lägga hinder i vägen för den fria debatten i riksdagen. I ett kort svar erinrade talmannen om att det ingår i demokratins spelregler att riksdagens ledamöter inte bara har rätt utan också skyldighet att bilda opinion i olika samhällsfrågor. Steneberg medgav senare offentligt att brevet varit ett misstag.
http://www.riksdagen.se/debatt/9697/dagbok/kalendarium/april.htm

Europeiska kommissionens representation i Sverige


De etablerade partiernas hantering av EU-frågorna har gjort många väljare politiskt hemlösa. För att ge dessa ett alternativ och höja valdeltagandet ställer vi upp med en lista i valet till EU-parlamentet i juni.
Vi säger ja till fortsatt EU-medlemskap men nej till en ständigt växande, övernationell EU-stat. I stället vill vi rulla tillbaka EU:s makt även på andra områden än jordbruk och regionalpolitik. EU:s biståndspolitik bör avskaffas. Gränskontroller skall åter kunna upprättas mellan EU-länder.
Det skriver initiativtagarna till det nya partiet, Nils Lundgren, som blir partiledare, och Lars Wohlin, på DN Debatt 11/2 2004


Lågt valdeltagande är effektivaste protesten
Det är bra att Nils Lundgren och Lars Wohlin tänker starta ett nytt EU-kritiskt parti inför EU-valet i juni. Det politiska etablissemanget vägrar att lyssna på väljarna och blir allt mindre representativt. Men den mest effektiva markeringen mot den växande EU-centralismen är att låta bli att rösta.
Margit Gennser (m), DN Debatt 2/2 2004


Enligt uppgifter till DN är det bara en tidsfråga innan ett nytt, EU-kritiskt parti lanseras med bland andra euromotståndaren Nils Lundgren i ledningen.
DN-ledare 22/1 2004


Nils Lundgren är beredd att kandidera till EU-parlamentet för ett nytt politiskt parti.
Nils Lundgren är förtegen om vilka personer som är med i planerna att starta ett eurokritiskt parti inför EU-valet den 13 juni, och nämner bara förre riksbankschefen Lars Wohlin.
- Men det är många hinder kvar innan ett sådant kan bli verklighet, säger han DN 8/1 2004

Bland annat måste finansieringen lösas. Mellan fem och sex miljoner kronor behövs, enligt experter Nils Lundgren talat med. Själv tror han att det går med mindre och hoppas att sympatisörer inom näringslivet ska kunna skjuta till pengar.

Nästa problem är att hitta kandidater till listan. Ett av EU-kritikernas hopp har varit kristdemokraten Björn von der Esch, men han har nu nominerats för sitt eget parti. Senast den 1 mars måste ett nytt parti registreras för att partibeteckningen ska vara skyddad. Till ansökan ska 1.500 namnunderskrifter bifogas.

Nils Lundgren är förtegen om vilka personer som är med i planerna att starta ett eurokritiskt parti inför EU-valet den 13 juni, och nämner bara förre riksbankschefen Lars Wohlin.

Sören Wibe säger till DN att han skulle välkomna ett nytt EU-kritiskt parti men inte har för avsikt att gå med själv.

- Ett sådant parti vore demokratiskt sunt eftersom det skulle fylla ett tomrum i spektret av åsikter, säger han. Själv tänker han rösta på socialdemokraterna och sätta kryss för EU-skeptikern Anna Hedh som står på 31:a plats.


"40 procent saknar alternativ i EU-valet"
Japartierna lämnar sina euroskeptiska väljare i sticket

Nils Lundgren och Sören Wibe på DN Debatt 5/1 2004

Sveriges politiska etablissemang möter sina väljares EU-skepsis med arrogans och förakt. Inför EU-valet i juni har socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna enbart nominerat kandidater som är lydiga jasägare i EU-frågor. Detta trots att minst hälften dessa partiers väljare är euroskeptiker. För att ge uttryck åt sina värderingar skulle dessa väljare vara tvungna att rösta på vänsterpartiets eller miljöpartiets kandidater - men samtidigt också på kravet att Sverige skall lämna EU. Därmed har man skapat ett läge där över 40 procent av alla svenskar står utan reella politiska alternativ i EU-valet.

Sveriges politiska etablissemang envisas att möta sina väljares EU-skepsis med arrogans och förakt. Det vägrar att se det folkliga motståndet som en politisk ståndpunkt baserad på intuitiva och rationella överväganden och hävdar i stället att det beror på att vi inte var med i andra världskriget, på allmän främlingsfientlighet, nationell högfärd och okunnighet om EU-frågor.

Det görs emellertid fortlöpande undersökningar av EU-befolkningarnas attityder som visar att svenska folket inte skiljer ut sig från andra EU-folk. Tvärtom framgår det att svenskarna är mindre främlingsfientliga än andra EU-medborgare och allmänt också bättre insatta i EU-frågorna. Detta kan vem som helst kontrollera genom att gå igenom de senaste årens EU-barometrar och rapporter från EU:s centrum för övervakning av rasism. Däremot finner man att folken i Europa över lag blir alltmer skeptiska till olika inslag i EU-projektet.

Om EMU-frågan hade gått till folkomröstning i alla EU-länder, hade det sannolikt blivit nej även i Storbritannien, Tyskland, Finland och Österrike och kanske också i Frankrike.

I själva verket tycks svenska folket ha en väsentligt mera sofistikerad inställning till EU-projektet än dess politiska etablissemang. Medborgarna röstade ja till EU-medlemskap i november 1994, men nej till EMU-medlemskap med mycket tydlig majoritet i september 2003.

Trots tre borgerliga partiers och näringslivets enorma resursinsatser på jasidan röstade 40 procent av borgerliga sympatisörer och 44 procent av alla företagare nej till EMU. Trots det socialdemokratiska partiets, kanslihusets och de ledande fackförbundens enorma resursinsatser på jasidan röstade bortåt 60 procent av alla socialdemokrater nej till EMU. Denna folkliga demonstration från höger till vänster av självständighet, kritiskt sinnelag och motståndskraft mot intensiv propaganda var ett demokratiskt hälsotecken, som borde inge den politiska eliten en viss stolthet. Någon sådan har dock inte synts till.

Förakt, irritation och häpnad är de dominerande reflexerna bland politiker, ledarskribenter och professionella debattörer. Där är bilden att valboskapen har rusat i väg åt fel håll, därför att några cowboys har misslyckats med sin övervakningsuppgift. Ett antal pr-byråer har förlorat sina kontrakt, det är allt!

En viktig slutsats som kan dras av alla dessa opinionsundersökningar på europeisk nivå är emellertid att EU saknar helhjärtat stöd och legitimitet bland sina medborgare och att okunnigheten om det europeiska projektet är förskräckande stor i hela Europa. Om detta skall kunna ändras, måste det politiska etablissemanget i EU-länderna börja visa respekt för medborgarnas politiska värderingar i stället för att drömma om och planera för en ny superstat med allt fler centrala institutioner (och allt fler välbetalda poster). De måste försöka övertyga medborgarna i stället för att köra över dem.

De stora EU-frågor som nu står närmast på dagordningen är hur författningsfrågan skall hanteras efter sammanbrottet den 13 december och hur valet till Europaparlamentet exakt ett halvår senare, den 13 juni 2004, skall gå till. Det politiska etablissemangets hantering av båda frågorna visar att de, likt bourbonerna, ingenting lärt och ingenting glömt.

För varje demokrat borde det vara självklart att en så omvälvande politisk förändring som en förändring i statsskicket måste förankras hos medborgarna och få politisk legitimitet genom folkomröstning i alla medlemsländer. Utan en sådan förankring kan det visa sig att EU:s författning får samma låga status som tillväxt- och stabilitetspakten. Och om ledande medlemsländer visar sig kunna behandla EU:s grundlag med samma arrogans som denna, ser framtiden inte ljus ut för Europeiska unionen.

Krav på folkomröstning i författningsfrågan har därför ingenting att göra med vad man som medborgare tycker om det nya förslag som så småningom kommer att läggas fram. Skall EU ha en författning som håller i framtida politiska kriser, måste den förankras hos medlemsländernas befolkningar genom folkomröstning. Att vårt politiska etablissemang säger nej till detta krav är ännu ett exempel på den överhetsattityd som präglar dess hantering av EU-frågorna.

Nomineringarna till Europaparlamentsvalen är den senaste riktigt stora skandalen! Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna, som tillsammans har omkring 85 procent av väljarkåren bakom sig, har nu nominerat kandidater som i stort sett alla är lydiga jasägare i EU-frågor. Detta trots att vi vet att åtminstone hälften av de borgerliga och socialdemokratiska väljarna är euroskeptiker i den meningen att de säger nej till en fortlöpande förskjutning av makten uppåt, från Sveriges riksdag till Bryssels eurokrater.

För att ge uttryck åt sina politiska värderingar i EU-frågorna skulle dessa grupper, som utgör tyngdpunkten i det svenska politiska systemet, därmed vara tvungna att rösta på vänsterpartiets eller miljöpartiets kandidater. Men då skulle de samtidigt komma att ge politiskt stöd till dessa partiers politik i alla andra politiska frågor inklusive kravet att Sverige skall lämna EU!

Vårt politiska etablissemang har därmed skapat ett politiskt läge där över 40 procent av alla svenska medborgare står utan reella politiska alternativ i EU-valet den 13 juni!

Det är svårt att inte dra slutsatsen att dessa stora grupper allmänborgerliga och socialdemokratiska väljare måste ges en möjlighet att uttrycka sin mening om EU-politiken utan att tvingas stödja två ytterkantspartier med för dem främmande politisk inriktning i andra frågor.

Full text

Början på sidan

Sören Wibe

Valanalys


Nils Lundgren är en ekonom med socialdemokratiska böjelser som länge har legat i frontlinjen i den ekonomisk-politiska debatten. Under kronförsvaret under hösten 1992 var han en av det fåtal framträdande ekonomer som offentligt vågade uttrycka tvivel på det kloka i politiken. I sin eurobok argumenterar han kraftfullt för nej-linjen. Han använder sig skickligt av det retoriska greppet att själv formulera motståndarnas (det vill säga euroanhängarnas) ståndpunkter för att därefter bemöta dem. Han betar på detta sätt av såväl det han kallar politiska argument (23 stycken) som ekonomiska argument (21 stycken). Liksom alla seriösa nejsägare bygger Lundgren sitt motstånd på föreställningen att Europa inte är ett "optimalt valutaområde" och att ett svenskt deltagande därför skulle leda till att den svenska ekonomin kommer att bli mindre stabil och antagligen få ökade strukturproblem. Vad gäller övriga nejsägare i buketten av skrifter har de inte så mycket att tillägga utöver Lundgren.
Flera av mina präktigt borgerliga bekanta har tagit ställning mot euron på sistone.
Johan Stymne, Svensk Tidskrift

Om "Princetonprofessorn Lars E O Svensson" och Nils Lundgren och hans bok
Det har spritt sig en föreställning i EMU-debatten om att de flesta ekonomer är emot euron. Politiskt kan det finnas fördelar för Sverige att gå med i valutaunionen, får vi veta, men ekonomiskt talar nästan allt emot.
DN-ledare 4/6 2003

Nils Lundgren om EMU
”Europa ja – euro nej!” (Fischer & Co)

Referat och kommentarer av Leif Widén


Euromotståndarnas argument kan delas in två seriösa kategorier.
De kan benämnas Calmfors- respektive Lundgren-falangen.
Lundgren-falangens farhågor handlar i stället om stabiliseringspolitiken och behovet av valuta- och räntevapnet.

Pontus Braunerhjelm, Dagens Industri 16/7 2003


Euron ger inte lägre räntor
Nils Lundgren Dagens Industri 8/7 2003

Ja-sidan med Göran Persson i spetsen sprider föreställningen att Sverige får lägre ränta om vi går med i EMU. Katrineholms villaägare skulle tjäna tusentals kronor så att de kan byta värmepanna och köpa husvagn, företagen skulle investera mera och statens lånekostnader skulle sjunka så att skattepengarna räcker till att höja taket i föräldraförsäkringen.

Är detta verkligen riktigt? Nej, förhoppningen om lägre räntekostnader är en myt, som möjliggörs genom att man bara tittar på den nominella räntan. Men det är den reala räntan som säger något om räntekostnaden och i en globaliserad värld med fria kapitalrörelser blir det samma realränta på riskfria placeringar över allt.

Varför skulle exempelvis ett försäkringsbolag placera i statspapper med lägre ränta än någon annanstans och varför skulle någon stat låna på marknaden till högre ränta än vad som erbjuds någon annanstans i världen?

Räntan på en statlig svensk tioårsobligation (utställd i kronor) är idag cirka 4,4 procent. Motsvarande finska obligation (utställd i euro) ger cirka 3,9 procent. Den nominella riskfria räntan är alltså en halv procentenhet högre i Sverige än i Finland.

Men den svenska förväntade inflationstakten är 2 procent i snitt över en konjunkturcykel. Detta är riksbankens inflationsmål. Om vi drar dessa två procent från den nominella räntan på 4,4 procent, får vi realräntan som alltså är 2,4 procent.

Den förväntade inflationstakten i euroområdet är en drygt halv procentenhet lägre än den svenska. Den europeiska centralbanken (ECB) har nämligen som mål att se till att inflationstakten aldrig överstiger 2 procent.

Eftersom inflationstakten inte kan hållas absolut konstant månad för månad, utan svänger upp och ner med konjunkturen och säsongväxlingarna, kommer genomsnittet för inflationen i euroområdet att bli ungefär 1,5 procent.

Den finska realräntan är alltså också 2,4 procent (3,9-1,5). Vi kan också se på Schweiz som har Västeuropas lägsta obligationsränta. Eftersom inflationstakten där bara är några tiondels procent, blir realräntan i alla fall drygt 2 procent, precis som i Sverige och Finland.

Men hur skall vi då se på de räntor som centralbankerna sätter? Så här ser det ut i världen just nu:

Styrräntor den 8 juli 2003
Storbritannien 3,75 Sverige 2,75 EMU 2,00 USA 1,00 Japan 0,00

Skillnaderna är stora, därför att valutaområdena har så olika konjunkturlägen att de behöver mycket olika penningpolitik. Om Storbritannien skulle tvingas hålla en ränta på EMU:s eller USA:s nivå (eller än värre, Japans) skulle dess ekonomi explodera.

Styrräntans nivå återspeglar i huvudsak graden av framgång i konjunkturpolitiken. Bäst går det i Storbritannien och näst bäst i Sverige. EMU ligger illa till, den amerikanska utvecklingen är oroande och Japan är en katastrof.

Finns det då inget skäl alls att vänta sig lägre ränta vid EMU-medlemskap? Jo, faktiskt. Om Sverige står utanför EMU och om Sveriges och euroområdets ekonomier är i exakt samma skick så kommer nog räntan att ligga några tiondels procent högre i Sverige på grund av att den stora kapitalmarknaden i euro är mera likvid än kapitalmarknaden i kronor.

Men så kommer det inte att se ut under de närmaste åren. Stora delar av euroområdet är i ekonomisk kris och kommer att ha högre riskpremier än Sverige på grund av hög arbetslöshet, undergrävda offentliga finanser och sämre konkurrenskraft. Tyskland hotas redan av sänkt kreditvärdighet.

EMU är inte en skyddad hamn utan ett fartyg i sjönöd. Ett svenskt EMU-medlemskap ger inte Katrineholms villaägare lägre räntekostnader.


LO-kongressen var klarsynt. Buffertar behövs som skydd för något som
är känsligt och värdefullt mot stötar och skador.
Nils Lundgren tillsammans med centerns Lena Ek

Publicerad i Göteborgs-Posten 4 april 2003

LO:s högsta beslutande organ har krävt att om Sverige går med i EMU, måste vi få buffertfonder för att möta framtida ekonomiska kriser. De inser att EMU-medlemskapet innebär att vi inte längre har en riksbank som kan föra en självständig penningpolitik anpassad till den svenska ekonomin. Det finns risk för större konjunktursvängningar som LO-kongressen inte vill utsätta sina medlemmar för, utan ett extra skydd av buffertfonder. En riktig bedömning, för då vi går över till euron, ger vi upp vår penningpolitiska självständighet och vi tar större risker med den samhällsekonomiska balansen.

EMU:s centralbank i Frankfurt, ECB, försöker i dag förgäves få penningpolitiken anpassad till länder som Holland, Irland och Spanien, med dubbelt så hög inflationstakt som den målsatta. Och till länder som Tyskland, Frankrike och Belgien, där recession hotar. När ECB tvingas lägga sig mitt emellan hotas en del länder av överhettning samtidigt som arbetslösheten drivs upp i andra länder.

Fler än LO:s medlemmar inser att Sverige behöver andra medel för att klara den samhällsekonomiska balansen om vi går med i EMU. Regeringen tillsatte en utredning 2001 för att studera Sveriges möjligheter att klara sysselsättningen och näringslivets lönsamhet i ett sådant läge. Den expertkommittén, STEMU, konstaterade i sitt betänkande Stabiliseringspolitik i valutaunionen att det blir svårare att upprätthålla samhällsekonomisk balans vid en EMU-anslutning.


Nordbankens tidigare chefsekonom Nils Lundgren jämförde ett EMU-medlemskap med att säga upp sin brandförsäkring: "Vinsterna är säkra men små, riskerna svårbedömda men stora"
Dagens Industri 27/3 2003


- Det är oansvarigt av ja-sidan att inte har en genomtänkt strategi för hur vi ska kompensera bortfallet av en självständig penningpolitik om Sverige går med i EMU, säger Nils Lundgren, ordförande för nätverket Europa ja - euro nej.
Nils Lundgren, Pressmeddelande, 5 mars 2003


Herr Krökén vet svar på EMU-frågan
Rolf Gustavsson
"nej-partiernas stämmor inkallas och faställer varje viktigt beslut,
som förändring av räntan"

SvD kolumn 22/12 2002

Denna nya rödgröna krona skulle kunna skötas av en ny politiskt kontrollerad riksbank med Sören Wibe som chef och Bengt Dennis och Lars Wohlin som konsulter. De båda herrarna kan ju handgreppen i den händelse den rödgröna kronan skulle behöva devalveras eller om räntan skulle behöva justeras. Nils Lundgren vore en självklar officiell presstalesman med en egen direktlinje till Reuters och Wall Street Journal.
Målet för den rödgröna penningpolitiken bestäms rimligen inte av snäva monetaristiska kriterier som inflation eller växelkurs utan av den övergripande, strategiska ambitionen att uppnå full sysselsättning och regional rättvisa.


"EMU är ett särintresse för eliten"
Det är en alltmer skrattretande missuppfattning att en svensk anslutning till valutaunionen EMU ger bättre ekonomisk stabilitet. Vi har redan en väl fungerande penningpolitik och mycket starkare statsfinanser än euroområdet, som är på väg in i en svår kris. EMU är ett särintresse för den svenska eliten
Karl-Gustaf Löfgren, Nils Lundgren, Sören Wibe och Carl Hamilton, alla styrelseledamöter i "Europa ja - euro nej" DN Debatt 2002-11-16

Ekonomer om EMU
Lars Wohlin Stefan Fölster Mats Kinnwall Lars Svensson Nils Lundgren
Affärsvärlden 2002-10-02

Bengt K.Å. Johansson utreder stabiliseringspolitik vid svenskt EMU-medlemskap
Finansdepartementet Pressmeddelande 2000-10-30


Att förhala EMU, SvD-ledare 2000-10-21
Regeringens nya EMU-utredning. Bland de namn som nämns finns bland andra EMU-skeptikern Nils Lundgren och förre EMU-utredaren Lars Calmfors. Ordförande väntas bli LO:s förre chefekonom P-0 Edin.


Om "Princetonprofessorn Lars E O Svensson" och Nils Lundgren och hans bok
Det har spritt sig en föreställning i EMU-debatten om att de flesta ekonomer är emot euron. Politiskt kan det finnas fördelar för Sverige att gå med i valutaunionen, får vi veta, men ekonomiskt talar nästan allt emot.
DN-ledare 4/6 2003

Visst kan det bli lite billigare att göra affärer inom EU, i och med att växlingskostnaderna försvinner, men de vinsterna är marginella och uppvägs knappast av att Riksbanken förlorar möjligheten att sätta styrräntan efter svenska förhållanden. Och som om detta inte var nog förlorar vi också den flytande kronan, vars svängningar på valutamarknaden plötsligt sägs vara till fördel för ekonomin.

Nationalekonomen Nils Lundgren är en av nejsidans mest kända profiler. Han driver ovanstående teser med frenesi utan några synbara försök att nyansera frågan och se att det faktiskt finns två sidor av myntet. I debattboken "Europa ja - euro nej" är det inte ekonomen Lundgren som har hållit i pennan utan kampanjmakaren Lundgren. I den väljs det och vrakas friskt bland de argument som passar "saken".

Exempelvis avfärdas den nya forskning som visar att en gemensam valuta kan öka handeln med cirka 100 procent, med hänvisning till svenske ekonomiprofessorn Torsten Persson. Problemet är bara att även Perssons forskning tyder på att euron kan ge starkt positiva effekter på handeln.

Det vore synd om Nils Lundgrens analys är den som ska färga svenskarnas bild av hur ekonomer ser på euron. Särskilt representativ är han nämligen inte. När Temo i december 2002 intervjuade 160 verksamma professorer i national- och företagsekonomi på uppdrag av organisationen Eurofakta, svarade sex av tio att de skulle rösta ja till EMU.

En av dem som säger ja är Princetonprofessorn Lars E O Svensson, expert på penningpolitik (det vill säga det som centralbankerna sysslar med), som i går deltog vid ett seminarium anordnat av Studieförbundet näringsliv och samhälle. Svensson är relativt okänd för de flesta svenskar men tillhör den absoluta världstoppen inom sitt forskningsfält. Han anser att Riksbanken fungerar betydligt bättre än dess motsvarighet i Frankfurt, ECB, men att Sverige ändå bör byta kronan mot euron.

Oavsett om Sverige går med eller ej i EMU borde alltså ECB lära av den svenska centralbanken - liksom av Bank of England. Det skulle hela Europa tjäna på. Men chansen att det sker ökar markant om vi ansluter oss till valutaunionen. Det stärker de redan goda skälen för att rösta ja i höstens folkomröstning.

Full text

Kommentar av Rolf Englund:
Lars E O Svensson är mycket riktigt nu "Princetonprofessor".
Under tiden fram till och med kronkursförsvaret var han rådgivare åt Riksbanken.
Han är således en av de mest ansvariga för katastrofen 1992.
Nils Lundgren var en av de få som varnade

"Ja till EMU ger ny svensk kris"
Nils Lundgren på DN Debatt 99-08-31


Nils Lundgren m fl om EMU i "Vad hände med Sveriges ekonomi?" SOU 1999:150

Den socialdemokratiska regeringen har fått utstå hård kritik för att den "vägrat ge besked" om sin inställning till EMU, den ekonomiska och monetära unionen. Exempelvis har Dagens Nyheters ledarsida framställt regeringen som handlingsförlamad och bakåt strävande för att den inte "tar bladet från munnen" och proklamerar att den stöder ett svenskt medlemskap.

Om detta säger en av Sveriges främsta auktoriteter på området, professor Lars Calmfors:

- Det är få frågor där det är en sådan intensitet i argumentationen från näringslivets och de borgerligas sida, det har nästan lite ka raktären av kampen mot löntagarfonderna. För det tas ibland till så väldigt hårda ord om "regeringens flathet" och "oförmåga att be stämma sig", och att det är "ett tecken på svaghet" och så vidare. Det finns naturligtvis någon grund för det; att det finns politiska överväganden som gör att man inte tar ställning när man kunde, men det är ju också så att det finns en genuin osäkerhet, som jag har mött hos väldigt många, som verkligen vill vända och vrida och diskutera och som inte riktigt vet vad de tycker. Det tycker jag att man ska ha respekt för. Men ibland tycker jag att näringslivssidan tar till en väldigt hård argumentation, och även från den borgerliga sidan. Eller ledarsidor typ Dagens Nyheter. Att det är så "urbota dumt" att ha en annan uppfattning i EMU-frågan - och det stör mig. Jag har annars mest träffat på den typen av inställning från so cialdemokratiskt håll och LO-håll därför att jag oftast har en upp fattning vad man ska göra på en arbetsmarknad som går stick i stäv mot deras. Men det är helt klart att EMU-frågan väcker precis lika heta, känslomässiga reaktioner på den borgerliga sidan ellernä ringslivssidan som det gör att diskutera a-kassa eller konflikträtt påden andra ndra sidan. Kampen för EMU ligger väldigt nära den intensi tet som man hade när det gällde kampen mot löntagarfonder.

Att EMU-frågan har starka ideologiska och känslomässiga undertoner vittnar inte bara Lars Calmfors om. Vice riksbankschefen Villy Bergström berättar:

- Jag pratade en gång med en högt uppsatt person på finans mark naden som har varit statssekreterare i den borgerliga regeringen. Jag sa: "Hur fan kan ni stå ut med att finna er i den här byråkratin nere i EU? Ni som har kritiserat svensk byråkrati, hur kan ni hålla på på det sättet? Ja, då erkände han att dels har de propagerat så oerhört hårt för att få in Sverige i EU, så de är liksom bundna av detta, och sedan sa han: "Men det ska du komma ihåg, att närings livet har haft en enda synpunkt på EU-medlemskapet, och det är att för all framtid vrida Sverige ur socialdemokratins järngrepp!" Det var ovanligt brutalt och tydligt uttryckt, men det har ju länge varit min inställning att detta är den grundläggande faktorn och det har det alltid varit för dem.

Argumenten för och emot EMU kläds ofta i tekniska termer och formuleringar om vad som är "bra för Sverige", och den som är för eller emot EMU har självfallet en uppfattning om på vilket sätt projektet kan gynna eller missgynna landet, men i bakgrunden finns rimligen också en uppfattning om huruvida projektet skulle gynna eller missgynna den egna ekonomin och karriären. Frågan rymmer självfallet också ideologiska och känslomässiga preferen ser.

Den ideologiska motsättningen mellan vänster och höger har inte helt spelat ut sin roll, men går bara delvis att applicera på EMU-frågan. Fram till i år har EMU främst varit det politiska och ekonomiska etablissemangets projekt, från Industriförbundet till Metall. Men i dag finns det en och annan vänstersinnad som vill se ett svenskt medlemskap. Debattören Johan Ehrenberg och ekonomen Sten Ljunggren menar att Sveriges möjlighet att bedriva en självständig politik blir större innanför än utanför den monetära unionen, bland annat med motiveringen att den europeiska cent ralbanken ECB inte kan anpassa räntenivån efter den ekonomiska politik som förs i ett litet land som Sverige, och att vii hägnet av detta kan föra en mer expansiv politik. Deras ståndpunkt bygger dessutom på att svenska storföretag och banker i kraft av sin stor lek kan "manipulera" kronans kurs i enlighet med sina egna syften, och att denna möjlighet elimineras om Sverige ansluter sig till den gemensamma valutan.

Samtidigt verkar fler och fler ekonomer och debattörer till höger på den politiska skalan - Margit Gennser, Johan Hakelius, Rolf Englund, Sven Rydenfelt och många andra - vilja hålla Sverige utanför EMU. Dels är man rädd för att vi avhänder oss möjlighe ten att använda ränte- och växelkurspolitiken som en makroeko nomisk stabilisator, dels fruktar man att den ekonomiska och mo netära unionen ska utvecklas till ett konformistiskt, byråkratiskt, planekonomiskt projekt som snarare hämmar än gynnar fri kon kurrens.

Fortfarande kan man dock säga att det finns en viss skiljelinje mellan vänster och höger i frågan genom att de borgerliga partierna tagit klar ställning för EMU samtidigt som partierna till vänster antingen avvaktar eller säger ett klart nej till ett svenskt medlem skap.

När det gäller de intervjuade ekonomerna så är en övervägande majoritet antingen definitivt emot EMU eller också klart skeptiska till projektet. Aven de ekonomer som är för ett svenskt medlem skap uttrycker i flera avseenden sin skepsis beträffande i vilken mån EMU verkligen gynnar Sveriges ekonomi.

SAF:s chef sekonom Jan Herin menar att EMU hittills varit ett elitens projekt:

- Fram till det här att vi nu ska ha en omröstning om EMU så tycker jag att detta projekt har burits rätt mycket av eliten, om man nu får kalla den så, alltså att de som arbetar med frågor kring finanspolitik - ekonomer, riksdagsmän och ledarskapet inom par tierna - de har i mångt och mycket enats, eller funnit från den in ternationella utvecklingen, att vi kan inte avvika, att vi måste gå den här vägen.

Merita Nordbankens chefsekonom Nils Lundgren tror, likt många av sina kolleger, att den monetära unionen skulle innebära fler nackdelar än fördelar för svensk ekonomi. Jag frågar honom hur han tolkar de olika grupperingarnas motiv för sin hållning i EMU frågan.

- Om man förenklar det lite så kan man säga att socialdemo kraterna var emot därför att de räknade med att det kan bli svårt att föra en långtgående utjämningspolitik, och de borgerliga var för av precis samma skäl, och that's it. Näringslivets organisationer hade nog känslan av att de nog inte var så intresserade av fredsprojektet, och frihandel skulle man ju få ändå, det var alltid uppenbart för alla initierade. Vi hade ju redan före EES-avtalet en tullunion med in dustriprodukter och så där. Och i övrigt så var man inte sa intres serad. Själva näringslivet, det tunga, det är ju globalt och anglosax iskt inriktat, det är ju dit hoppen går nu också.

1 likhet med Villy Bergström menar Nils Lundgren att man på den borgerliga sidan har velat föra bort beslutsfattandet från det social demokratiskt styrda Sverige.

- Det ligger kvar även nu, en instinkt att det blir ett mera borgerligt Sverige om man går med, men å andra sidan måste man göra en del avvägningar, det är liksom en grundton i det hela som är enkel och intressebetonad. Caimforsutredningen, som ju är den enda stora utredningen i frågan, kom ju till slutsatsen att det ju kan ha sina politiska nackdelar att inte vara med, att man får mindre in flytande, att man blir sidsteppad i andra frågor som är besläktade med ekonomisk-politiska diskussioner i Bryssel och så där. Och det är ju då kan man säga någonting som inte riktigt stämmer med den andra linjen, som näringslivet driver, att det här med nationell suveränitet bara är båg, att vi inte har något inflytande kvar. Men det lilla inflytande vi får i EMU är egentligen lika marginellt.

Så tillför Nils Lundgren en ytterligare faktor i diskussionen om EMU, den så kallade teknokratins önskan att få vara med i Bryssel.

- Jag tror att önskan att vi ska gå med i EMU mycket handlar om teknokratins önskemål - och det är sådant jag tycker att ni borde titta på. Redan under 70-talet började åsikten växa fram - land alla dem som jobbar i näringslivets organisationer, och jordbrukets föreningsrörelse, och etablissemanget inom socialdemokratin - att om vi inte är med i EU som medlemmar, och de andra länderna blir det, då försvinner karriärer, och man är inte med mer än kanske som observatörer och sådant. Jag talar alltså om särintresset för teknokrater. Och det är oerhört starkt, det är min bestämda upp fattning. Jag har haft några rejäla gräl med Pernilla Ström, som är en god vän till mig, hon tycker att det är fruktansvärt att ta upp detta argument. Då säger jag att vi ju har gett nobelpriset till James Buchanan för public choice-teorin. Även politiker var och är fort farande mycket uppbragta över detta misstänkliggörande, att de skulle ha några andra incitament än de som vanligen nämns.

- Än så länge så är teknokratin sakrosankt. Men jag tycker att det är rätt uppenbart att det är fundamentalt för systemet. För dem är Bryssel ett Bysans, och att stå utanför detta är verkligen att hållas borta från köttgrytorna. Och det präglar alla, oavsett var man är.

Vilka räknar då Nils Lundgren till denna teknokrati?

- Alla som är anställda på SAF och Industriförbundet och LO. Titta på den guldkant på tillvaron det redan har blivit för mängder av ämbetsmän med halvtråkiga jobb på SEB och så där, nu åker man till Bryssel och får med sig fri sprit hem (Lundgren skrattar), och man träffar intressant folk - det blir ett helt annat lyft. Man är med. Det tror jag är den riktigt tunga faktorn nu i det här, och det gäller inte bara EMU. Det leder just till att allt bör upp på EU nivå. Den här subsidiaritetsprincipen kan inte fungera därför att de som i praktiken avgör fördelningen har alltid anledning att föra be sluten uppåt, och det tror jag är den starka kraften här. Att man ska vara med, och vara med i allt, och det ska vara mycket att vara med i. Det tror jag är en drivkraft som är påtaglig.

- Så finns det ju en slags dold ideologisk ståndpunkt: att man bör vara med i EMU för att det då blir svårt att hålla på med en massa socialistiska experiment hemma i Sverige, och det är en ryggmärgs historia. Men det motivet minskar nog i betydelse nu. Sedan det här med att man - om man vill göra en statsvetenskaplig analys - ska vara med i rådslagen i Bryssel, inte stå utanför utan ha det in flytande man kan få, som är den mest legitima av de här ståndpunkterna, och så just teknokratins särintresse som driver åt det andra hållet.

Nils Lundgren m fl om EMU i "Vad hände med Sveriges ekonomi?" SOU 1999:150


Ja till EU - nej till EMU?

Huvudpunkter i Nils Lundgrens föredragning i Helsingfors inför riksdagens utrikesutskott och inför Europakommitténs seminarium den 21 september 1994

Det mikroekonomiska argumentet för EMU

Huvudargumentet för en europeisk myntunion är till sin natur mikroekonomiskt. Det ter sig intuitivt självklart att det är en kostnad för alla privata och offentliga ekonomiska aktörer att tvingas operera med mer är ett myntslag. Det uppstår transaktions- och informationskostnader och växelkursrisker.

Varje finaschef på ett större företag har gjort stora vinster eller förluster på växelkursförändringar under de senaste åren och ägnar stora resurser åt att hantera växelkursrisker.

Det kan emellertid visas att detta argument är svagt av två skäl.

För det första är transaktionsoch informationskostnaderna mycket små och det finns en väl utbyggd marknad för instrument där växelkursrisker kan läggas av till låga kostnader. De rena transaktionskostnaderna är sannolikt inte ens i mycket små och öppna ekonomier mer än någon eller ett par promille av BNP, vilket därmed skulle vara engångsvinster av en övergång till en valuta gemensam med ett lands alla handelspartner.

För det andra är det som uppfattas som en växelkursrisk till största delen makroekonomiska risker, vars utfall drabbar marknadens aktörer som växelkursändringar, när man har olika nationella valutor, men som skulle drabba aktörerna även vid en myntunion genom förändringar av andra relativpriser i ekonomin.

Den överväldigande delen av de vinster och förluster som olika aktörer har gjort på det stora fallet den finska marken eller svenska kronan skulle de ha drabbats av även under en europeisk monetär union genom de dramatiska förändringar i dessa båda länders nominella pris- och lönenivåer och i efterfrågan på olika områden som skulle ha framtvingats om det inte hade funnits någon växelkurs som kunde ta upp förändringen.

Det makroekonomiska argumentet för EMU

Det finns också ett makroekonomiskt argument för en myntunion som närmast är av public choiceteoretisk natur. Det har hävdats att prisstabilitet är en förutsättning för långsiktig tillväxt och kanske också för politisk stabilitet. Det har sedan också hävdats att prisstabilitet inte kan uppnås utan en i grunden självständig centralbank. Det finns studier som stöder tanken på ett sådant samband. Resonemanget fortsätter sedan med antagandet att de länder som inte har en självständig centralbank inte på egen hand förmår instituera en sådan. Däremot kan de gå med en myntunion som styrs av en självständig centralbank och därmed nå prisstabilitet.

Även detta argument är diskutabelt. Sambandet mellan prisstabilitet och centralbankens självständighet kan bero på att de politiska värderingarna i ett land medför både en prisstabiliserande ekonomisk politik och en acceptans för en självständig centralbank med prisstabilitet som mål.

Under alla förhållanden innebär detta argument ett slags omyndigförklarande av det nationella politiska systemet, eftersom det bygger på tanken att det och för sig är fullt möjligt rent tekniskt att på egen hand i likhet med Schweiz eller Österrike driva en ekonomisk politik som ger god prisstabilitet, men att politiska värderingar omöjliggör en sådan lösning på nationell grund.

EMU och teorin för optimala valutaområden

Diskussionen om EMU:s tillrådlighet tar sin utgångspunkt i teorin för optimala valutaområden. Det finns skäl att tro att det inte vore lämpligt med en enda valuta för hela världen och analysen av vilka kriterier som gäller för att identifiera ett lämpligt valutaområde är därför central.

I kort sammanfattning kan sägas att ett optimalt valutaområde måste ha god geografisk arbetskraftsrörlighet inom området eller möjlighet till kraftfulla fördelnings- och regionalpolitiska åtgärder för att motverka tendenser till regional obalans eller god flexibilitet nominella löner och priser uppåt och nedåt.

Rent teoretiskt kan endera av dessa tre räcka för att det skall vara möjligt att utan alltför stora problem ha en gemensam valuta. I praktiken vet vi att normalt inget av kriterierna är tillräckligt väl uppfyllt för att i dag existerande valutaområden skall flingera riktigt bra.

De båda första kriterierna uppfylls bäst i nationalstater, där språklig och kulturell gemenskap underlättar geografisk rörlighet och där en kombination av nationell solidaritet och en stor offentlig sektor med välutbyggda transfereringsystem möjliggör omfattande regionalpolitiska insatser.

Det tredje kriteriet är däremot sällan särskilt väl uppfyllt. Vi har idag hög arbetslöshet och stor obalans mellan regionerna i de flesta större stater i Västeuropa och de grandiosa försöken med stabiliseringspolitik i västvärlden sedan mellankrigstiden har varit nödvändiga just därför att frarnför allt nominella löner inte är flexibla uppåt och nedåt.

När dagens nationalstater, som med få undantag är egna valutaområden, drabbas av olika makroekonomiska påfrestningar, kan dessa mötas på flera olika sätt.

Produktivitetsuppgången i areella näringar som jordbruk och skogsbruk har frist ällt mycket arbetskraft som då har flyttat till snabbväxande regioner inom landet.

Samtidigt har de regionala påfrestningarna hanterats med stora insatser av statliga skattemedel. Däremot har inte relativlönerna för industriarbetare i avfolkningsbygderna sjunkit, så att industriföretag har lockats att expandera där.

Geografisk rörlighet och möjligheterna till stora transfereringar har fått klara av de påfrestningar som har drabbat vissa branscher och därmed regioner i nationalstaterna.

När påfrestningar och makroekonomiska chocker har drabbat hela länder som nu i Finland och Sverige, har varken geografisk rörlighet hos arbetskraften eller transfereringssystemen kunnat klara av anpassningen. Teoretiskt kunde några hundra tusen industriarbetare med familjer ha flyttat från Finland eller Sverige till t ex Bayern, när krisen slog till här i början av 90-talet, men vi vet alla att detta inte skulle kunna inträffa ens vid fullt medlemskap i EU. Hindren ärju inte huvudsak byråkratiska utan språkliga och kulturella.

I varje nation måste man också ta ställning till om man vill ha en myntunion som bygger på att det egna landets medborgare måste utvandra för långa perioder eller för alltid för att systemet skall fungera.

Transfereringssystemen har inte heller kunnat klara av de nu inträffade chockerna, eftersom de drabbat så hårt. I Sverige transfereras i och för sig enorma belopp till drabbade medborgare, men det finns inte nog många som kan finansiera dessa transfereringar utan det hela måste ske med hjälp av lån. Den normala utvägen i sådana lägen är att det sker en anpassning av hela landets pris- och lönenivå mätt i utländsk valuta genom en ändring av den egna valutans växelkurs mot andra valutor.

Så har också skett och det torde vara uppenbart för en var att både Sverige och Finland skulle vara i en omöjlig situation utan de deprecieringar som inträffat.

Personlig slutsats

Min slutsats är att EU inte idag, och med största sannolikhet inte på många år, kanske årtionden, kan antas uppfylla rimliga krav på att bli ett välfungerande valutaområde. Och det är också viktigt att begrunda på vilket sätt det då kan komma att fulingera. Om det är genom hög internationell rörlighet för arbetskraften, så måste vi skapa ett Europa där stora grupper måste vara beredda att lämna sitt land för att Europa skall kunna ha en gemensam valuta.

Om det är genom möjlighet till stora transfereringar och kraftfull regionalpolitik, så måste vi skapa ett Europa där stora delar av våra skatter och transfereringar kanaliseras via Bryssel och Strassbourg.

----------------------

Mot Europas Förenta Stater
Spain’s troubles reflect “asymmetric shocks” within the eurozone, which were always known to be a problem
It’s almost like a textbook example. Unfortunately, millions of people are suffering the consequences.
Europe is now stuck with this creation, and needs to move as quickly as possible toward
the kind of fiscal and labor market integration that would make it more workable.
Paul Krugman, New York Times, 9/2 2010

------------------------

Om däremot flexibiliteten i nominella löner och priser ökar dramatiskt, faller invändningarna mot en gemensam valuta.

Om så sker, skulle det dock innebära att ett problem som industriländerna har brottats med under hela sin historia skulle ha lösts. Arbetslösheten skulle vara ett minne blott och svårigheten att förena hög sysselsättning med låg inflation skulle ha undanröjts. Ett kriterium på när vi kan börja hoppas på detta är att arbetsmarknaden börjar fungera så väl i Europa att varje land kan öka efterfrågan och räkna med att detta leder till full sysselsättning under fortsatt god prisstabilitet. Det ser inte hoppfullt ut.

Amerikas förenta stater kan ha en gemensam valuta, därför att det uppfyller de tre kraven relativt hyggligt. För det första är arbetskraften mycket geografisk rörlig i denna invandrarnation, där många saknar rötter i någon bestämd del av landet och där man (än så länge) har ett gemensamt språk. För det andra har man en ganska stor federal offentlig sektor, som kan transferera pengar och placera federalt finansierade verksamheter i behövande områden. För det tredje är den nominella löneflexibiliteten och lönespännvidden mycket större än i Europa.

Ingen kan idag säga när Europa har fått en sådan geografisk rörlighet, en så stor federal budget och en sådan nominell löneflexibilitet att en gemensam valuta kan fungera från Sicilien till Nordkap.

Medan vi väntar på den dagen, bör vi dock ställa oss frågan, om vi vill underminera nationernas möjligheter till överlevnad som nationer i sådan omfattning, som krävs, när vinsten av en gemensam valuta enligt de studier som gjorts är så utomordentligt blygsam?

Ty en nation överlever knappast i längden som nation, om den inte kan erbjuda de egna medborgarna en inhemsk differentierad arbetsmarknad med det moderna samhällets alla kvalificerade arbetsuppgifter.

En egen valuta kan vara ett nödvändigt, ehuru naturligtvis inte tillräckligt, villkor för nationens möjligheter som nation under många årtionden framåt. Påståendet kan inte bevisas, men inte heller motbevisas och vi bör tänka efter vilka risker vi är beredda att ta.


East Germany Was and Is Greece
More than 20 years later, the former East Germany is still an economic backwater, with unemployment rates double what they are in the west of the country.
WSJ blog July 7, 2011


Åter till EMU på 10 minuter


Europe's monetary union, which launched the euro almost a decade ago, remains an "experiment" with the outcome "likely to remain uncertain for a considerable time to come"
writes Otmar Issing, who served as the European Central Bank's chief economist for its first eight years
Ralph Atkins Financial Times, April 16 2008


Tillbaka till startsidan

Mer av Nils Lundgren om EMU (IntCom)

Början på sidan