Analys folkomröstningen 2003
Klicka här
Folkomröstningsresultatet hos valmyndigheten
Krisen ger EMU-kritikerna rätt
Nils Lundgren och Birgitta Swedenborg SvD Brännpunkt 8 maj 2010
“Nej till Euron”
Fighting the Evil Empire in Another Province
By Sean Gabb
Adlon Hotel, Stockholm, Monday 25th August 2003
Under nästa mandatperiod menar vi att det är dags att
grundligt analysera erfarenheterna från eurosamarbetet,
EU:s hantering av den finansiella krisen
samt för- och nackdelar för Sverige att ingå i respektive stå utanför samarbetet.
Ett svenskt euromedlemskap är inte en fråga om höger och vänster.
Anna Kinberg Batra (M), Roger Tiefensee (C), Stefan Attefall (KD)
DN Debatt 14/1 2010
Sverige hade som bekant folkomröstning 2003 som gav ett tydligt nej, vilket partierna lovade att respektera.
Det har vi gjort, men snart har ett decennium gått och redan i dag har mycket i det politiska landskapet förändrats.
Ett fullt EMU-medlemskap måste föregås av en framtida folkomröstning.
Vid ett öppet seminarium som riksdagens EU-nämnd hade den 2 december framkom att det finns belägg för betydande handelsvinster med ett EMU-medlemskap. Euron anses ha ökat handeln mellan euroländerna med 10 till 30 procent i förhållande till handeln med icke-euroländer.
Vid samma seminarium påpekades att den svenska produktivitetsökningen varit en procent högre än genomsnittet i euroländerna under åren 1995–2006, vilket visar att ett lands tillväxt beror på en rad andra faktorer än en gemensam valuta.
Vi har också sett att den svenska exportindustrin på kort sikt blivit mer konkurrenskraftig till följd av kronfallet. På lite längre sikt finns dock en risk att detta kan motverka förmågan till omställning inom industrin.
Det är av största vikt att stabilitetspaktens grundprinciper upprätthålls.
Forskning som presenterades vid ovannämnda seminarium visar att de EU-länder som inte är medlemmar av EMU-samarbetet inte förlorar inflytande i andra frågor.
Ett svenskt euromedlemskap är inte en fråga om höger och vänster.
vi överens om att det är dags för en ny debatt när vi närmar oss tioårsdagen av folkomröstningen 2003.
Den behöver starta genom att vi tar reda på hur verkligheten faktiskt ser ut
och vilka konsekvenserna blivit av att Sverige stått utanför euron.
Wolfgang Tiefensee, German transport minister
Antietablissemangets decennium
Märkesåret under 00-talet är inte 2006 när maktskiftet skedde utan 2003.
Då röstade svenskarna nej till EMU. EMU-omröstningen var ett konkret bevis på att folket kunde vinna över eliten.
Fokus, 18 december 2009 Torbjörn Nilsson
I antologin »00-talet«, som försöker fånga det decennium vi nu ska lämna, skriver journalisten Karin Johansson träffsäkert om det som på svenska kom att kallas omgörningar.
Det gällde även moderaternas förändring. Den fungerade för att den så tydligt var ett internt uppbrott mot den gamla eliten. I stället för ny ekonomi – nya moderater. Förändra er eller dö!
Märkesåret under 00-talet är därför inte 2006 när maktskiftet skedde utan 2003
Då röstade svenskarna nej till EMU och då grundades The Pirate Bay. EMU-omröstningen var ett konkret bevis på att folket kunde vinna över eliten och piraterna gav denna kamp nya verktyg.
Persson misstog sig om EMU.
Helt fel idé, sa Ulvskog. Fel tidpunkt, sa Nuder.
Olle Svenning, Aftonbladet 2008-03-01
Nergelius anser att folkomröstningen om euron var ”ett fullkomligt gigantiskt fiasko för hela det svenska politiska och ekonomiska etablissemanget, utan motstycke i modern svensk historia”.
Efter folkomröstningen om euron 2003 har tystnaden emellertid varit nästan total, trots att hela det etablerade Sverige efter det totala nederlag som omröstningen utgjorde borde ligga på analyssoffan.
Annika Ström Melin, SvD Kultur 6/2 2008
i anledning av Joakim Nergelius, ”En olaglig folkomröstning. Sverige och EMU” (Santérus förlag).
Svenskarna sade 2003 nej till att ersätta kronan med euro.
Men redan denna mandatperiod ska folket gå till valurnorna igen,
föreslår Birgitta Ohlsson (fp) SvD 12/6 2007.
Vad är bra med euron?
– En gemensam valuta är bra för svenska företag, och för ekonomin. Det är också en symbol för att vi är en del av Europa Rolf Englund: Hon menar "en delstat i EU) och euron förenklar väldigt mycket.
"Det finns några politiska reflektioner som av rena anständighetsskäl borde dras nu."
PM Nilsson: Hade vi fel om EMU?
Expressens ledarsida 9/4 2006
Sällan har väl det politiska etablissemanget lidit ett sådant nederlag som vid denna folkomröstning.
Jag njöt själv i fulla drag på valnatten och såg Leijonborg fullständigt tappa fattningen och skylla nederlaget på Persson, det var som att se ett litet barn bli nekad godis på konsum, frågan är om det inte var precis så det var.
EU är ju en fin reträttpost för avdankade politiker med väl tilltagna förmåner. Med ett medlemskap i unionen ökar ju antalet poster inom EU väsentligt.
De politiker som väl lämnat det svenska systemet och begett sig till Bryssel vill ju inte tillbaka, inte ens om de blir erbjudna partiledarposten.
Robsten blog, mars 22, 2007
Teveprogrammen med Göran Persson
och det ömtåligaste av det ömtåliga - nejet till euron har väckts upp
Det var ett politiskt nederlag av samma slag som det president Chirac led när fransmännen för två år sedan sade nej till EU:s konstitution.
Dessa nej demonstrerade att ledarna inte hade sitt eget folk bakom sig, att de missbedömt opinionen och gjorde dem mer eller mindre
politiskt förlamade för resten av sina respektive perioder.
Barbro Hedvall, signerat DNs ledarsida 5/4 2007
varje gång Margot Wallström yppar sin besvikelse över det svaga svenska EU-engagemanget vrider hon om i Göran Persson: Hon personifierar hans bittra nederlag.
Men den som först väckte folkomröstningsförslaget var dåvarande moderatledaren Carl Bildt. Då blev det omöjligt för en socialdemokratisk ledare att säga nej. Bildts roll är emellertid nästan glömd, han har i stället hela tiden kunnat framställa sig som Sveriges verklige europé.
I en partiledardebatt i oktober 1997 pläderade han oväntat för en folkomröstning.
Carl Bildt: Vi har inte tillräckligt mandat
/för att i riksdagen fatta beslut utan folkomröstning om EUs grundlag/
Carl Bildt hos Göran Rosenberg i TV4 2/12 2003
Vi har en väldigt dålig ansvarskultur i svensk politik. Det mest flagranta exemplet är kronfallet i november 1992.
Och så kallade man detta ett misslyckande och alla satt kvar. Det menar jag var ett stort moraliskt haveri
Barbro Hedvall i Filosofiska Rummet, 29/10 2006
Göran Perssons politiska år
förmörkades av den väldiga förlusten
i
folkomröstningen om euron "som ju i sitt slag är utan motstycke".
Persson har ännu inga klara analyser av vad bakslaget berodde
på och hur han, som är stolt över sin politiska
fingertoppskänsla, kunde göra en sådan monumental
felbedömning av möjligheten att få opinionen med sig.
Intervju i DN 20/12 2003
Boken "Folkets nej - elitens ja. EMU-omröstningen 2003"
beskriver hur folkomröstningen kunde vinnas - mot alla odds.
Olika personer i nej-kampanjen beskriver det konkreta arbetet inför omröstningen samt vad resultatet förpliktigar till. Boken formar sig till ett viktigt tidsdokument över en unik period i svensk politik. Förhoppningsvis ger nej-segern år 2003 den svenska makteliten en nyttig demokratisk läxa.
Beställ boken från Carlsson Bokförlag
Det är förfärligt det som har hänt i många europeiska länder under de senaste åren. Folken sviker sina ledare. Etablissemanget kan inte längre räkna på blind lydnad från den råa hopen.
Svenskarna röstade emot euron och gav så sätt vårt lands politiska och ekonomiska eliter en rejäl örfil. Fransmän och holländare sade nej tack till EU-konstitutionen och försatte därmed hela unionen i en välbehövlig kris.
Carl Rudbeck, Timbros Smedjan 20/9 2005
Det visar att demokratin lever, att folkviljan faktiskt kan påverka utvecklingen och att folket inte är reducerat till en anonym massa som med jämna mellanrum säger ok till de projekt och planer som politiker vill se genomförda.
A new study has shown how instrumental the internet was for the no campaigners in France, after a wave of analyses on why French voters rejected the EU Constitution in their May referendum.
EU Observer 24/8 2005
'
Henrik Dahlsson och Jan Å Johansson (Red.)
Folkets nej – elitens ja. EMU-omröstningen 2003
I boken presenterar ett antal nej-representanter analyser av varför det blev ett sådant rungande nej till EMU. Här försöker man ge en heltäckande beskrivning av debatter och kampanjer inför omröstningen. Argument och motargument diskuteras. Naturligtvis undersöker man sprickorna inom partierna till inställningen till EMU.
En av nej-sidans mest tongivande personer var ekonomen Nils Lundgren, som också skrivit bokens inledning. Sören Wibe skriver om det "okunniga svenska folket" och, tillsammans med Tony Johansson, om socialdemokrater mot EMU. I övrigt medverkar Henrik Dahlsson, Jan Å Johansson, Magnus Karavelli, Lena Ek, Jesper Katz, Drude Dahlerup, Ingrid Larsson, Liza Boëthius, Margit Gennser, Mattias Svensson, Leif Danielsson, Pernilla Zethræus, Gustaf Lundgren och Jonas Sjöstedt.
Jordskredssegern - Ny bok av Kent Asp: Medierna och folkomröstningen om euron
Nej vann en jordskredsseger i euroomröstningen 2003.
För många ett protestval där folket segrade över makten. Men svaret på frågan varför det gick som det gick den 14 september måste sökas i det som hände året före. Det var då folkomröstningen avgjordes och det var då nej-sidans stora valseger grundlades
Kent Asp är professor vid institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborg
Klicka här
Sex av tio svenskar vill inte byta valuta i dag
Det är 270 000 fler än vid folkomröstningen 2003
Aftonbladet 13/9 2004
- För Göran Persson är valresultatet en smäll på käften, skrev Lena Mellin för ett år sedan. Om valet hållits i dag hade det blivit en knockout. Hur man än vrider och vänder på opinionsinstitutet Skops undersökning för Aftonbladet så är svaret otvetydigt. Det är ett rungande nej i alla grupper, utom bland moderater, folkpartister, i Stockholms län och bland dem som har akademisk examen.
60,5 procent skulle rösta nej. 38,8 procent skulle välja ja-valsedeln.Vid valet om euron den 14 september 2003 vann nej-sidan med bred marginal, 821 575 röster. Om Skops undersökning hade varit ett valresultat skulle övervikten ha blivit ännu större, 1 267 348 röster.
I Stockholms län säger 53 procent ja, i Norrland är 74 procent mot euron. Och medan en majoritet av moderater (53 procent) och folkpartister (61 procent) är för euron, så är 88 procent av vänsterpartisterna och 79 procent av centerpartisterna för att vi ska behålla kronan.
På Metalls kongress i veckan som gick sa Göran Persson:- Vi förlorade EMU-omröstningen. Nu är saken den att vi kommer inte tillbaka med den frågan förrän vi känner att vi har ett starkt folkligt krav på ett medlemskap. Vi har en folkomröstning och den ska respekteras. Och det blir definitivt inte, som jag bedömer det, före 2010.
Dystert för jasidan. Endast 39 procent av svenskarna säger ja till euron
– 54 procent skulle rösta nej i en ny folkomröstning
Expressen-ledare 13/9 2004
Experterna träter fortfarande om de ekonomiska konsekvenserna av beslutet. Den svenska räntan skuggar i stort sett ECB:s och kronan är i det närmaste oförändrad mot euron. Och inte heller kan raset på utländska direktinvesteringar i Sverige entydigt kopplas till nejet i folkomröstningen.
Men med tanke på att närmare 60 procent av vår export går till EU-området är vårt utanförskap allt annat än logiskt.
När Sifo i helgen pejlade det svenska opinionsläget i förhållande till euron såg det dystert ut för jasidan. Endast 39 procent av svenskarna säger ja till euron – 54 procent skulle rösta nej i en ny folkomröstning.
Det ligger i vårt intresse att de länder som fuskat med stabilitetspaktens regler, däribland jättarna Frankrike och Tyskland, inte förblir ostraffade.
Kanske kan det finländska exemplet tjäna som föredöme för Sverige. 1997 var finländarna – näst britterna – Europas mest euronegativa folk. Numera säger sig tre av fyra vara nöjda med den gemensamma valutan. Den finländska ekonomin är numera mycket konkurrenskraftig och landet har sedan länge passerat oss i välståndsligan. Varje dag utan euro är en missad möjlighet för Sverige.
Att "etablissemanget" med S i spetsen led ett nederlag /i EMU-omröstningen/ var i sig positivt. Men ...
Men det som huvudsakligen präglar dagens debatt och politik är en inåtvänd, självförhärligande, traditionalism.
Johnny Munkhammar 28/11 2005
Ja-kampanjen kan med rätta kritiseras för både det ena och det andra. Men det var per definition ett ja som stod för förändring och nej för det bestående. Argumentationen var att ja är ett naturligt steg i en globaliserad värld, särskilt för ett öppet land som Sverige. Mot detta stod budskapet att Sverige redan är bäst, vi behöver inte förändring utan mer självständighet och oberoende.
Politiker som vill vinna val kan inte gå på tvärs mot majoritetens självbild och syn på framtiden.
Mer av Johhny Munkhammar hos nejtillemu.com
Det var inte folket som besegrade eliten. Det var den slutna ekonomins särintresse som besegrade den öppnas
Lars Jonung kolumn DNs ledarsida 10/9 2004
Nejsidan fann sitt starkaste stöd hos låginkomsttagare, anställda i stat och kommun, lågutbildade, LO-medlemmar, kvinnor och på landsbygden. Ja-väljarna fanns främst bland höginkomsttagare, privatanställda, högutbildade, egenföretagare, Saco-medlemmar, män och i städerna.
Vem vinner på ett valutasystem byggt på fast respektive rörlig växelkurs? Enligt teorin gynnar en fast växelkurs i första hand de väljare som är beroende av eller orienterade mot den internationella ekonomin. De har mer att vinna på de effektivitetsvinster som en fast växelkurs skapar, nämligen ökningen i internationell handel, i kapitalflöden och i internationaliseringen av arbetsmarknaden.
Vem vinner på en egen valuta med rörlig växelkurs? I första hand de grupper som gynnas av en självständig penningpolitik. För dem utgör en rörlig växelkurs ett medel, en försäkringsmekanism, för att skydda sina inkomster och sin politiska ställning vid ekonomiska svårigheter.
Om vi skall döma efter teorin var det inte folket som besegrade eliten. Det var den slutna ekonomins särintresse som besegrade den öppnas.
Kommentar av Rolf Englund: Att det är egenintresset som styr beteendet, Lars Jonungs och andras, är nog ofta sant. Men vad har vetenskapsmannen Jonung för stöd för sina påståenden om vem som vinner och vem som förlorar på fast växelkurs?
Om det svenska relativa kostnadsläget skulle försämras borde väl detta i första hand drabba de som verkar inom K-sektorn med exportindustrin i spetsen? Är det så faller förutsättningen för Jonungs resonemang.
Mer av Lars Jonung, nu i Bryssel, under kronkursförsvart 1992 rådgivare åt Carl Bildt
The EMU is thus a giant full-scale experiment with no clear-cut forerunner
Experience tells us that experiments involve risks as well as rewards.
And there are many risks with the EMU. Let us list a few.
First, Europe is not an optimal currency area -- that is, a geographic area well suited to have only one currency.
There is no common European business cycle - at least not yet. The Irish economy may be booming while the German economy is in a slump. The absence of a common European cycle creates a major dilemma for the ECB.
Lars Jonung, Euro: The great experiment, CNN 1998
THE POLITICAL ECONOMY OF MONETARY UNIFICATION:
THE SWEDISH EURO REFERENDUM OF 2003
Lars Jonung Cato Journal September 2004
Trots ett massivt resursövertag lyckades inte makteliten vinna folkomröstningen om EMU. Väljarna gjorde ett rationellt val i en komplicerad fråga trots att kampanjmetoderna präglades av osaklighet, skriver Lena Ek, Nils Lundgren, Jonas Sjöstedt och Sören Wibe
SvD Brännpunkt 10/3 2004
Statsminister Göran Persson tycker inte att det har skadat
Sverige att det blev nej i folkomröstningen om medlemskap i den Europeiska
valutaunionen, EMU
På frågan om hur tillväxtkongressens
arbete påverkas av att svenska folket sa nej till EMU svarar
statsministern: Det är faktiskt en bra fråga och jag har inget bra
svar på det, säger statsministern och småskrattar
Ekot 16/4 2004
Euron i pressen - Landsortspress
inför folkomröstningen 2003
Bok av Göran Palm
Boken ges ut av Institutet för Mediestudier i samarbete med Sellin & Partner Bok och Idé AB.
Djup klyfta mellan det partipolitiska etablissemanget och
folket
Större delen av partieliten är överens om att ge
mer makt till EU
Större delen av folket sade nej till detta i
folkomröstningen om EMU
Nu har socialdemokraterna beslutat att
utesluta Nils Lundgren
Corren 15/4
2004
RE: Viktig artikel
Icke någon påtryckning har skett inför
eurovalet från stiftelse, koncernledning, parti eller övrig
tidningsledning. Jag har som ansvarig haft full frihet att utforma tidningens
politiska linje efter mitt samvete.
Per
Dahl Barometern 14/4 2004
Why referendums on a new constitution would be good for the
European Union
If a European government is to be created, it can only be
with the consent of the governed.
The
Economist 25/9 2003
For a jaded observer from Brussels it was oddly heartening to get into a taxi in Dublin at the height of the referendum campaign and be treated not to the usual moans about traffic and football but to an expletive-filled tirade against article 133 of the Nice treaty. In a politer, more Nordic way the Swedes also had an intense debate about the euro. The constraints of Europe's stability-and-growth pact, which limits government borrowing, are normally debated only by economists and Brussels nerds. Yet in Sweden, you heard ordinary people discussing the impact of the pact on the Portuguese welfare state.
Det blev märkligt tyst efter
euroomröstningen
Mordet på Anna Lindh var säkert en
anledning. Men att eftervalsdebatten kom av sig hade säkert också
andra orsaker. Ingen hade något att vinna på en eftervalsdebatt.
Nej-sidan behövde ingen och ja-sidan var tacksam för att det inte
blev någon.
Kent Asp professor i journalistik, Göteborgs
universitet, Göteborgs-Posten 15/3 2004
Nej-sidan satt nöjd. V och mp ville fortsätta regeringssamarbetet med s. Och c såg framför sig en framtida borgerlig regering. Fp, m och kd ville inte gärna påminnas om deras misslyckande att få borgerliga väljare att säga ja till euron. Och s ville helst av allt läka såren och regera vidare. Ingen hade något att vinna på en eftervalsdebatt. Nej-sidan behövde ingen och ja-sidan var tacksam för att det inte blev någon.
Utslaget i folkomröstningen var dessutom så tydligt och tycktes på valnatten så lättanalyserat. Det var ett protestval där folket segrade över makten och som gav uttryck för de djupa klyftor som finns mellan stad och land, mellan män och kvinnor och mellan olika sociala klasser.
Men räcker misstroende och sociala klyftor som förklaring? Hade opinionsbildningen och sakfrågan ingen betydelse?
När folkomröstningsdag bestämdes den 29 november 2002 hade ja-sidan under nästan ett års tid haft ett klart överläge i opinionen. Efter riksdagsvalet i september 2002 fram till sommaren 2003 ägde dock ett omvälvande rollbyte rum. Ett kraftigt överläge för ja-sidan på 10 procentenheter förvandlades under mindre än ett år till ett underläge för ja-sidan på hela 21 procentenheter. Förvandlingsnumret förklaras knappast av förändrade sociala klyftor, könsbyten eller ökat politikermisstroende. Svaret måste sökas i det som hände under dessa omvälvande månader före själva kampanjen.
För det första var ja-sidans överläge i opinionen under år 2002 byggt på lösan sand. Överläget under 2002 (den enda längre tidsperiod då ja legat över nej sedan euromätningarna startade) grundades i första hand på yttre faktorer och händelser i vår omvärld: Sveriges framgångsrika EU-ordförandeskap under första halvåret 2001 och händelserna i samband med den 11:e september 2001. Båda resulterade i en kraftig uppslutning kring våra etablerade politiker - de som främst stod bakom ett ja till euron.
Väljarna befann sig dessutom i en annan beslutssituation. Ett ställningstagande till euron var inte längre enbart en åsikt utan en opinionsyttring som inom kort skulle omsättas i handling. Fördelarna och nackdelarna med införandet av euron som valuta kom därför på ett annat sätt än tidigare att relateras till den egna vardagen och vad väljarna uppfattade ligga i det egna och landets intresse.
Mediernas bild av vad som hände året före folkomröstningen är den andra huvudförklaringen till ja-sidans opinionsras. Undersökningen av nyhetsmediernas bevakning under den sista folkomröstningskampanjmånaden (finansierad av Riksbankens jubileumsfond) är omfattande och ännu inte slutförd. Men en del resultat från en mindre delstudie av rapporteringen året före folkomröstningen kan nu presenteras.
Fyra viktiga händelser och debatter kan urskiljas i medierna året före folkomröstningen.
l. Nej-sidan sätter tidigt agendan.
Nej-sidan var
först ur startgroparna. En genomgång av storstadsmedierna visar att
nej-sidan tidigt tog initiativet, framförallt i den ekonomiska debatten.
För första gången blev det känt för breda borgerliga
väljargrupper att det även fanns tunga ekonomer, tidigare
riksbankschefer och tongivande näringslivsföreträdare som var
motståndare till euron.
Perssons uttalande lade grunden och gav trovärdighet
åt nej-sidans kanske viktigaste argument i folkomröstningen att ett
ja är oåterkalleligt - ett nej kan ändras
Perssons
julbudskap bäddar för nej-sidans viktigaste argument. I Ekots
lördagsintervju under julhelgen säger statsminister Göran
Persson att "blir det ett nej så lever vi med detta, men jag är
ganska säker på att det så småningom kommer ett nytt
beslut då man prövar om det". Perssons uttalande fick en viss
uppmärksamhet i medierna, men mer betydelsefullt var att uttalandet lade
grunden och gav trovärdighet åt nej-sidans kanske viktigaste
argument i folkomröstningen att ett ja är oåterkalleligt - ett
nej kan ändras.
Riskerna är
stora - Vinsterna är små
Ja är för evigt - Ett nej kan
man ändra
Ständiga turer kring buffertfonder
Under en
lång period, från början av mars, till s-LO-uppgörelsen i
mitten av augusti fick turerna kring buffertfonderna en stor och
återkommande medieuppmärksamhet. Den utdragna rapporteringen visade
inte enbart upp de sprickor som fanns inom arbetarrörelsen (Persson
kör över facket - överger idén med buffertfonder) utan
den pekade också på de motsättningar som fanns mellan
socialdemokraterna och de borgerliga ja-partierna. Och till nej-sidans
belåtenhet var det ja-sidan som på eget bevåg höll
debatten om eurons konjunkturpolitiska risker vid liv.
Buffertfonder
Munkavledebatt blev följetong i medierna
Var tredje huvudnyhet i Rapport (nyheter som tas upp i den
inledande löpsedeln) handlade om munkavlar eller
buffertfonder
Året före folkomröstningen kom
eurodebatten därför i stor utsträckning att handla om munkavlar
och buffertfonder. Var tredje huvudnyhet i Rapport (nyheter som tas upp i den
inledande löpsedeln) handlade exempelvis om munkavlar eller buffertfonder.
En genomgång av den debatt och de händelser som ägde rum året före omröstningen visar att det knappast var nej-sidans "förtjänst" att bilden blev så negativ för ja-sidan. Nej-sidan tog tidigt initiativ och utnyttjade skickligt det tomrum som uppstod efter riksdagsvalet. Men därefter kunde nej-sidan fram till folkomröstningsdagen i stort sett luta sig tillbaka och belåtet notera ja-sidans alla självmål.
Kent Asp professor i journalistik, Göteborgs universitet
Initialt dominerade chockeffekten och den
första reaktionen hos makteliten var ”aldrig mer
folkomröstningar”. Nu när en tid gått kan vi emellertid
konstatera att det pågår en sinnesförändring om
inställningen till EU i många partier.
Boken "Folkets nej
– elitens ja. EMU-folkomröstningen 2003"
Lena Ek, Nils Lundgren,
Jonas Sjöstedt, Sören Wibe,
SvD Brännpunkt 10/3 2004
Artikelförfattarna medverkar i boken ”Folkets nej – elitens ja. EMU-folkomröstningen 2003”, som ges ut i dag på Carlsson Bokförlag.
Den överväldigande segern för nejsidan den 14 september 2003 sände chockvågor genom den svenska makteliten. Redan på valnatten angav Ulf Adelsohn tonen i eftervalsdebatten med sitt yttrande om att ”det kan inte bli något annat med det här folket, de sitter i Borlänge och väntar på mera välfärd”. Det var folket det var fel på. Det var ett ”okunnigt och bortvänt folk” som hade segrat över upplysta internationalister.
Aldrig har väl ett valutslag så grumlat den intellektuella skärpan. Ty folket var varken okunnigt eller bortvänt. SVT:s vallokalsundersökning visar att en större del av nejröstarna grundade sitt beslut på argument som gällde demokrati, ekonomi, välfärd och självbestämmande, medan jaröstarna vägleddes mer av en allmän föreställning om att det är bra med EU-samarbete. Återkommande undersökningar visar klart att svenska folket har stora kunskaper om EU. Bilden av svenskarna som fördomsfulla och bortvända saknar helt grund.
Vad var det då som fällde utslaget? En betydelsefull faktor var att nejsidans nya framtoning tog motståndarna med överraskning. Riksbankschefer, företagare, finansmänniskor som 1994 enbart funnits på jasidan argumenterade nu för ett nej till euron. Flera ledande socialdemokrater stod på nejsidan. Den borgerliga nejsidan representerades inte bara av centerpartiet utan även av starka grupperingar bland moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna.
Jasidans trovärdighet undergrävdes av ett par allvarliga missgrepp. Först lovades stora ekonomiska vinster vid ett ja till euron. När inte detta lyckades valde man att misskreditera nejsidans företrädare.
På många håll upplevdes jasidans argumentering som en intellektuell förolämpning. Nejsidan vann i trovärdighet genom en mer återhållsam och sakinriktad argumentation. Vilka politiska lärdomar kan då dras av omröstningen? Ett viktigt förhållande utgörs av de ojämlika ekonomiska resurserna.
Efter folkomröstningen kunde konstateras att Svenskt Näringsliv hade sponsrat jasidan med minst 500 miljoner kronor – ungefär tio gånger så mycket pengar som nejsidan. Svenskt Näringsliv vägrade också konsekvent att redovisa hur mycket pengar man förfogade över.
Vad har då blivit de politiska konsekvenserna av folkomröstningen? Initialt dominerade chockeffekten och den första reaktionen hos makteliten var ”aldrig mer folkomröstningar”. Nu när en tid gått kan vi emellertid konstatera att det pågår en sinnesförändring om inställningen till EU i många partier. Det är tydligt att en mer ifrågasättande attityd gör sig gällande.
Folkomröstningsresultatet har påverkat utvecklingen i andra länder. Direkt efter den svenska omröstningen tystnade talet om en ny omröstning i Danmark och Norge. Och i Storbritannien begravdes planerna på snabb EMU-anslutning. I många länder ökar kritiken mot EU-institutionernas växande maktanspråk. Naturligtvis finns här viktigare förklaringar, som till exempel stabilitetspaktens sammanbrott och haveriet vid toppmötet i Bryssel. Men också Sveriges nej till EMU har blivit en nyttig tankeställare för dem som ser ökad EU-centralisering som ”den enda vägens politik”.
Folkomröstningen visade att väljarna är mogna för en mer komplex Europadebatt. Många accepterar EU-medlemskapet, men ser stora risker med unionens nuvarande utveckling mot en form av statsbildning. Det finns en stor önskan om en annan form av samarbete i Europa – mindre centralistiskt och likriktat, mer flexibelt och öppet mot omvärlden.
Att det råder ett kallare
Europaklimat här hemma illustreras av att de EU-vänliga partierna
närmast tävlar om att framställa sig som svalast. Efter att
länge ha legat alltför lågt med motiverad kritik, rusar man nu
på ett publikfriande sätt åt det andra hållet.
Något har hänt.
SvD-ledare 23/2
2004
En ny dimension, överstatlighet-autonomi, korsar nu
vänster-högeraxeln, med potentiellt stora effekter för det
partipolitiska etablissemanget.
Denna förändring blev i
själva verket manifest redan i folkomröstningen om EMU, då en
miljon borgerliga väljare röstade nej.
Corren 14/2 2004
Sifo: 58 procent av svenskarna rösta nej till EMU om det
vore folkomröstning i dag.
35 procent skulle rösta ja
DN/TT 14/2 2004
I stället för att tidigt agitera för en
ekonomisk och monetär union i Europa, som ett strategiskt viktigt led i
återskapandet av demokratins slagkraft, ägnar sig 80-talsledarna
fortfarande åt bisarra personstrider. Därför förlorades
folkomröstningen om euron i september 2003.
Bror Perjus, DN Kultur 23/1
2004
EMU-motståndet fortsätter att
öka, visar Skops senaste opinionsmätning.
Dagens Industri
21/1 2004
Vid årsskiftet sa 61 procent av svenska folket nej till euron, medan 37 procent sa ja.
Det kan jämföras med undersökningen i november/december då 59 procent sa nej och 38 procent sa ja.
I folkomröstningen den 14 september 2003 röstade 42 procent ja medan 56 procent röstade nej till euron.
Skop konstaterar att det både bland män och kvinnor och i alla åldersgrupper finns ett starkt motstånd mot euron. Även i storstäderna där EMU-anhängarna tidigare varit i majoritet ökar motståndet och där väger det nu nästan jämnt mellan anhängarna till euron (50 procent) och motståndarna (48 procent).
"40 procent saknar alternativ i EU-valet"
Japartierna
lämnar sina euroskeptiska väljare i sticket
Nils Lundgren och Sören Wibe på DN
Debatt 5/1 2004
Eliten ger sig inte
Finansminister Bosse Ringholm tror
att det kommer att hållas en ny folkomröstning om euron inom
åtta, tio år.
Corren 2/1
2004
De 56 procenten nej mot de 42 procenten ja
var ett svidande nederlag för landets politiska, ekonomiska,
opinionsmässiga elit.
DN-ledare 23/12 2003
Där blottades en djup skepsis mot EU-samarbetet, internationalisering, strukturomvandling, öppen marknadskonkurrens. Plus en god portion misstro mot ledare, dom där uppe och där borta.
I dagens Sverige finns en förtroendeklyfta av ett djup som vi knappast upplevt sedan det demokratiska genombrottet. Den har märkligt nog inte fått några avtryck i partisympatierna. I stället har som statsminister Göran Persson konstaterade i Ekots lördagsintervju ja-partierna, moderater och socialdemokrater, haft hyggliga opinionssiffror under hösten.
Göran Perssons politiska år förmörkades av
den väldiga förlusten i folkomröstningen om euron "som ju i sitt
slag är utan motstycke".
Intervju i DN 20/12 2003
Splittringen inom regeringen och det
uteblivna stödet från LO
Men helt avgörande var de
borgerligt organiserade nejsägarna
partisekreterare Pernilla
Zethraeus (v) om EMU-valet SvD 6/12 2003
Det är två förklaringar till att nejsidan vann folkomröstningen om euron, enligt den granskning som vänsterpartiet har gjort, som ska diskuteras i partistyrelsen nästa vecka.
- Vi hade kunnat synas ännu mer i medierna och ha ännu starkare organisation centralt. Men vi ser inte att vi gjorde några strategiska missgrepp, säger partisekreterare Pernilla Zethraeus.
- Opinionsläget var stabilt väldigt länge. Vi drar
slutsatsen att det skulle oändligt mycket till för att jasidan skulle
vända trenden. Människor var övertygade om sin ståndpunkt.
Vänsterpartiet var den "enskilt starkaste kraften" på nejsidan,
konstaterar hon:
- Men helt avgörande var de borgerligt organiserade
nejsägarna.
Det var som upplagt för en intensiv och
grundlig eftervalsdebatt. Men den har inte infunnit sig. Jasägare, som
för bara några månader sedan såg euron som en
ödesfråga, rycker liksom på axlarna: Shit happens...
Stabilitetspakten har brister. Det kanske inte är alldeles fel att
Sverige, i gott sällskap med Storbritannien, håller litet distans
till en europeisk union, där alla är jämlika, men somliga mer
jämlika än andra.
Per T Ohlsson,
Sydsvenskan 30/11 2003
Visst är det underligt: För inte så länge sedan, den 14 september, sade 56 procent av de svenska väljarna ett rungande nej till euron. Bara i två län, Stockholm och Skåne, samlade jasidan flest röster. Störst andel jasägare hade Danderyd, Lidingö och Vellinge. Inga genomsnittskommuner, om man säger så.
Det var som upplagt för en intensiv och grundlig eftervalsdebatt. Men den har inte infunnit sig. Jasägare, som för bara några månader sedan såg euron som en ödesfråga, rycker liksom på axlarna: Shit happens... Möjligen kan man spåra en känsla av lättnad i attityden. I så fall lär den känslan nu ha tilltagit: pakten har packat ihop.
Många svenskar som röstade ja var inte helt övertygade om alla fördelar med en gemensam europeisk valuta. Ett skäl, ofta åberopat här på Sidan 2 i Sydsvenskan, var att valutaunionen EMU har institutionella svagheter. Är de politiska och rättsliga mekanismerna starka nog att hålla ihop ett valutaområde som ännu inte är optimalt?
För dessa positiva skeptiker var det annat som avgjorde, t ex ideologiska överväganden: att inte bidra till legitimering av den rödbrungröna röra som utgjorde ett litet men högst obehagligt inslag på nejsidan.
ECB:s uppdrag är penningpolitiskt, inte statsfinansiellt. Därav stabilitetspakten. Den skall, det var åtminstone tanken, förhindra att enskilda länder underminerar valutaunionen.
Tyskland och Frankrike, EU:s mäktigaste medlemmar, har trotsat pakten genom att redovisa budgetunderskott som är större än 3 procent. Det gick så långt att de hotades med förelägganden om åtgärder och - i förlängningen - straffavgifter som efter två år kan omvandlas till böter. Vid veckans finansministermöte i Bryssel lyckades Tyskland och Frankrike sätta denna sanktionsprocedur ur spel.
Stabilitetspakten har brister:
Pakten är i vissa
avseenden för rigid. En bättre ordning vore om underskottskravet
gällde en hel konjunkturcykel. Det skulle stimulera euroländerna till
återhållsamhet med offentliga utgifter i goda tider, vilket skulle
öka deras handlingsutrymme i sämre konjunkturlägen.
I andra
avseenden är pakten för slapp. Det är euroländernas
finansministrar, inte EU-kommissionen, som bestämmer. Saknar kommissionens
rekommendationer erforderligt stöd blir det inga tvingande
åtgärder. Det var vad som hände i Bryssel natten mellan
måndag och tisdag. Endast fyra medlemmar - Finland, Österrike,
Nederländerna och Spanien - motsatte sig en uppgörelse som lät
Tyskland och Frankrike slippa undan med ett urvattnat uttalande om att de
båda syndarna skall bättra sig till 2005.
Dessa tillkortakommanden ursäktar emellertid inte ett tysk-franskt beteende som kan stå hela euroområdet dyrt i form av högre ränta och allmän osäkerhet om EMU:s långsiktiga hållbarhet. Som Financial Times konstaterade i en ledarkommentar: "Det rätta sättet att agera när man konfronteras med en dålig lag är att ändra den - inte bryta mot den."
Mycket står på spel. Paktens sammanbrott utgör en bekräftelse på tilltagande fransk-tysk arrogans - dels gentemot mindre medlemsländer, dels gentemot gemensamma institutioner som EU-kommissionen. Det kan i sin tur förlama arbetet med ett nytt, konstitutionellt fördrag, som förutsätter enighet bland EU:s nuvarande 15 medlemmar och de tio länder som ansluts nästa år.
I Paris och Berlin glunkas det om ett gemensamt uppbrott från unionens regelverk, i praktiken ett slags fransk-tysk union, ett kärneuropeiskt avantgarde, inte bara när det gäller ekonomi, utan också i försvars- och säkerhetspolitiken. Tyskland och Frankrike, "Old Europe", förenas av bitter misstro mot de blivande medlemmarna från Öst- och Centraleuropa, "New Europe", som ställde sig på USA:s sida i Irakkonflikten. Mitt i allt detta kan man urskilja något för hela Europa djupt illavarslande: de nationella rivaliteternas, stormaktsfasonernas och blocktänkandets renässans.
Om det fortsätter är det kanske inte alldeles fel att Sverige, i gott sällskap med Storbritannien, håller litet distans till en europeisk union, där alla är jämlika, men somliga mer jämlika än andra.
Jasidan måste lära av
läxan
När eurons företrädare i sin besvikelse
skyller valresultatet på nationalism – eller som Rojas hellre
gör, talar om nostalgi – är man farligt ute.
Dick Erixon,
medarbetare i smedjan.com, Timbros Smedjan 20/11 2003
Folk lät sig ryckas upp med rötterna och flyttas från invanda jordbruksmiljöer för att ta arbete vid industrier och kontor i städer. I flyttlasspolitikens anda blev norrlänningar och smålänningar stockholmare. Att åka tunnelbanan till jobbet 1963 var för många en revolutionerande förändring av vardagen. Man hade bytt en liten stuga på landsbygden mot en lägenhet på åttonde våningen i en anonym betongförort. Ändå ställde medborgarna upp. Svenska folket är förmodligen mer förändringsbenäget än något annat folk, det amerikanska undantaget.
Men för att acceptera förändringar måste människor förstå logiken bakom förändringarna och varthän man är på väg. Varför sker allt detta? Och framför allt: Vilka är de positiva framtidsbilderna? Vad får vi ut av uppoffringarna? Vilka är drömmarna som på en gång är pirrande hoppingivande och realistiskt jordnära?
Mauricio Rojas mäktiga analys av tillståndet i landet efter folkomröstningen (se länk nedan) är på en gång sann och samtidigt ett bevis på varför jasidan inte fick folket med sig. När eurons företrädare i sin besvikelse skyller valresultatet på nationalism – eller som Rojas hellre gör, talar om nostalgi – är man farligt ute. Rojas skriver med anklagande ton att ”vi utdefinierar allt som inte passar vår nostalgiska idealbild av Sverige”.
Kort sagt – det är inte fel på svenska folket, men man har valt politiker som är odugliga att leda det, och man sitter med medier som är oförmögna att skildra det.
Is the much-argued-over EU constitution doomed from the start
by the requirement to have it ratified by every member state - in some cases by
referendum?
Prime Minister Goran Persson said the vote revealed
"profound scepticism towards the European project".
BBC 17/9 2003
"The tragic murder /of Anna Lindh/ and the way it was handled
clearly lead to the massive no majority that we got.
Without it, the
outcome would have been rather narrow"
The yes side was increasing by
0.5 percent a day in the preceding weeks
It is astonishing how limited
the debate about the outcome and its consequences have been.
Carl Bildt, EU Observer 13/11 2003
I dag, två månader efter folkomröstningen om
euron, skulle 59 procent av svenskarna rösta nej om de fick chansen igen.
38 procent skulle rösta ja. 3 procent av de intervjuade är
osäkra.
DN/Temo 14/11 2003
Så betraktad blir utgången - 56 mot 42 - snarast
rättvis. För varför skulle svenska väljare just nu
i
september 2003 bestämma sig för att lämna kronan för
euron,?
När de stora euroekonomierna på kontinenten
kämpade med svåra ekonomiska problem och visade ringa reformkraft
medan svensk ekonomi gick hyfsat och de offentliga finanserna var i bättre
skick.
DN-ledare 2003-11-02
Switzerland is also holding up a mirror to the rest of Europe.
The hopes and fears that persuaded so many of its voters to put their trust in
Mr Blocher's party are hardly unique to the Swiss. They are felt in cities from
London to Berlin and from Lisbon to Stockholm.
Michael Prowse,
Financial Times, October 25 2003
Many Swiss fear that too rapid an inflow of immigrants will dilute their culture and threaten social stability. They fear that a bureaucratic European Union will ultimately swallow their nation, ending their political independence. And they fear that their economy, strongly tied as it is to Germany's, will stagnate or decline indefinitely. Last week the Swiss people may have spoken rather too bluntly, but how many European politicians can deny that their voters have similar fears? And how many have compelling answers to the kind of populist threat that Mr Blocher poses?
Professor Bruno Frey, an economist at the University of Zurich, argues that Mr Blocher talks more sense on economics than the mainstream politicians because he wants to deregulate the domestic economy and get rid of the quasi-cartels that dominate many sectors. He also supports Mr Blocher's strong anti-EU policy partly on the grounds that membership would jeopardise Switzerland's direct democracy, which he regards as better for the citizenry than anything that Brussels could offer.
Det kraftfulla nejet i folkomröstningen om EMU
förklaras ofta som en akt av svenska folkets bristande
verklighetsförankring, nationalistiska självgodhet, identitetskris
etc. Men denna folkomröstning kan varken bortförklaras eller
förtigas.
Agne Gustafsson, Sydsvenskan 2003-10-21
Det är en dämpad, lite okoncentrerad och ganska
hårt sliten Göran Persson som träffar klubben av stats- och
regeringschefer - "ett oerhört värdefullt nätverk".
- Jag
möter den här gruppen oftare än den socialdemokratiska
partistyrelsen, säger han överraskande på presskonferensen.
Möjligen antyder han därmed också något om
varför rörelsen krockar med sig själv på den svenska
Europavägen.
Rolf Gustavsson, SvD
19/10 2003
Det svenska nejet till euron är en stor
besvikelse för alla dem som i likhet med Dagens Nyheters ledarsida
önskar att Sverige är en aktiv och engagerad medlem i Europeiska
unionen.
Om detta ska det inte hymlas. Hur kunde det hända, lyder
då den givna frågan.
DN-ledare 2003-10-15
Det folk som så länge varit disciplinerat i ett otal sammanslutningar, i fackföreningar, bondekooperation, nykterhetsrörelse och andra traditionella folkrörelser eller i föreningar av skattebetalare, bilägare, villaboende, idrottare, trädgårdsodlare och så vidare har slutat följa sina ledningar. Den svenska eliten lider av en auktoritetsförlust - och är i detta ingalunda ensam.
Det här stämningsomslaget har emellertid svårt att nå fram till politiker, debattörer, organisationsföreträdare, kampanjmakare. De handlar som vore det en fråga om kunskapsbrist.
Hur tänker då de 42 procent av väljarna som sade ja? Förmodligen har de större tillit till både svenska politiker och europeiska beslutsfattare, många av dem därför att de länge stött sina partier och inte blivit så besvikna att de vill protestera.
Mer konkret är uppgiften att föra en svensk EU-politik trots det starka nejet. Regeringens huvudlinje tycks vara att gå vidare som om ingenting hänt utom att Sverige inte ska byta kronan mot euron inom den närmaste framtiden. Det är en lika snäv som korrekt tolkning av valutslaget. Och möjligen är det inte nu läge för en fortsatt omfattande Europadiskussion.
Den nya författningen som lär bli klar under vintern kommer visserligen att innebära nyheter, i huvudsak lägger man dock fast den ordning som redan gäller samt gör Unionen mer effektiv. Det är en process som sköts bäst i riksdagen, som kan göra de avvägningar som behövs i ett så invecklat arbete. Att andra länder kommer att hålla folkomröstningar är inget skäl för Sverige att göra det.
Helt klart gick partierna inte i takt med
opinionen. Folk litade inte på politikernas omdömen om Europas
framtid,
men varför är svårt att svara på just nu,
säger Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs
universitet
SvD 13/10
2003
Någon förändring av Europapolitiken är inte
aktuell för de förlorande ja-partierna. I stället ska mer kraft
läggas på att bryta det folkliga motståndet mot euron.
-
Det är ett ganska elitistiskt synsätt. För folkpartiet och
moderaterna är det kanske inget stort problem men både
kristdemokraterna och socialdemokraterna står inför ett vägval.
Antingen lyssnar de på sina många sympatisörer och medlemmar
som röstade nej eller så struntar man i dem, säger Peter
Esaiasson
Det var inte demokratin som segrade i folkomröstningen den
14 september,
i synnerhet inte den representativa demokratin vars
grundläggande institutioner (partier, riksdag, regering) var de som
besegrades.
Det som segrade var frikopplingen av makt från
ansvar.
Göran Rosenberg, kolumn DN 11/10
2003
Anders Sundström,
socialdemokraternas ja-general:
Det som skiljer den här
omröstningen från den om EU-medlemskapet är framför allt
att kristdemokraterna, moderaterna och folkpartiet lyckades sämre bland
sina väljare.
DN 2/10 2003
- Den här valrörelsen genomförde vi utan LO:s stöd. Trots detta, och i ett opinionsläge som var mycket sämre än hösten 1994, så gör vi ungefär samma valresultat bland de socialdemokratiska väljarna som i EU-omröstningen 1994. Jag tycker inte att vi kan vara så kritiska mot den socialdemokratiska valkampanjen. Det som skiljer den här omröstningen från den om EU-medlemskapet är framför allt att kristdemokraterna, moderaterna och folkpartiet lyckades sämre bland sina väljare.
M ångrar att kampanjarbetare fick betalt
Fredrik Reinfeldt, ekot 24/9 2003
Sveriges underklass vände Europa ryggen
Vem kom
på den dumma idén att folkomrösta om euron? Den dumma - och
arroganta - överklassen trots att alla kan begripa att det är en
alldeles för komplicerad fråga för att kunna
överlämnas åt den direkta demokratin.
Richard Swartz, SvD:s medarbetare i Wien, SvD 24/9
2003
Trots en halv miljard kronor i insats led ja-sidan ett av de
största nederlagen i de svenska folkomröstningarnas historia.
Nu
försöker de ta revansch genom en felaktig historieskrivning
Margit Gennser Dagens Industri 22/9
2003
Själv trodde jag att det skulle bli alldeles jämnt,
och förvånades över det starka utslaget.
Till sist
röstade jag också, efter mycket funderingar och utan att vara starkt
övertygad, nej.
Ur Tove Lifvendahls
"veckobrev" September 2003
Voters can be such a nuisance
Will Europe's leaders ever
start listening to their citizens?
The Economist Sep
18th 2003
I Stockholm var det 512.000 som
röstade nej, i de fyra nordligaste länen var det 418.000
Jan
Svärd, Malmö, SvD Synpunkt 20/9 2003
Enligt Sveriges Televisions
valundersökning var åldersklyftan ännu tydligare än alla
de andra motsättningar som delar nationen;
bland 18-21-åringar
röstade 70 procent nej, 26 procent ja
Mats Johansson SvD 20/9
2003
Socialdemokraterna gjorde faktiskt ett lika gott jobb som 1994
med att övertyga sina egna
Sämre gick det för folkpartiet och
moderaterna, som den här gången fick med sig en lägre andel av
de egna väljarna (71 respektive 74 procent).
Det politiska
budskapet från de nejsägande medborgarna kan översättas
ungefär så här: ”Vi önskar inte delegera mer makt
till en överstatlig politisk nivå”, ”vi vill slå
vakt om en svensk välfärdsmodell” och ”vi är bekymrade
över EU:s brist på demokratisk kontroll och insyn”.
Henrik
Oscarsson docent i statsvetenskap Göteborgs universitet
SvD
Brännpunkt 18/9 2003
Finansmännens seger över partierna
Före
detta riksbankschefer, chefekonomer och finansmän åkte land och rike
runt och varnade för riskerna med EMU. Tyskland blev ett avskräckande
exempel.
Peter Wolodarski, signerat DNs ledarsida 18/9
2003
Inga fler folkomröstningar
"en kraftmätning
mellan å ena sidan inhyrda, osynliga konsulter och å andra sidan
passiva demokratikonsumenter utan eget ansvar"
Niklas Ekdal, signerat DNs ledarsida 15/9
Borgerligt nej största
förändringen
Moderaterna och folkpartiet hade den
största uppgången nej-röstande jämfört med
EU-omröstningen. Det slogs fast när valu-undersökningens siffror
korrigerades för omröstningsresultatet. 27 procent av moderaterna och
30 procent av folkpartisterna röstade nej. Lägg till det
nej-rösterna hos kristdemokraterna 57 procent och centern 80
procent.
SvD
17/9 2003
The referendum has sparked fears that if the future
constitution is put to the vote, at least some of the 25 members will say No -
and bring the whole project to a halt.
Any new treaty has to be approved
unanimously by the enlarged EU.
Financial Times 16/9 2003
Sweden's emphatic 56-42 per cent vote against the euro raises
serious questions for the European Union. The issue is not simply about the
membership and prospects of the single currency.
It is about the nature
of the EU and its relationship with its citizens.
Financial
Times editorial 16/9 2003
The future of Europe is Swedish
Larry Siedentop Financial Times September 15 2003
Borgerligt nej avgjorde folkomröstningen
Mikael
Gilljam, professor i statsvetenskap vi Göteborgs Universitet, är en
av de experter som pekat på att det var de många borgerliga
nej-rösterna som avgjorde omröstningen till förmån
för ett nej.
Klicka
här
En solid riksdagsmajoritet, fyra av sju partier, stod på
jasidan. Där fanns regeringen, det privata näringslivet, fackliga
ledare plus de stora tidningarna. Ändå sade folket nej till euron i
gårdagens folkomröstning.
Sydsvenskan 15/9 2003
Det är svårt att komma ifrån tolkningen att
nejsegern är en protest mot det politiska etablissemanget. Utfallet kan i
det sammanhanget också beskrivas som en reaktion mot jasidans utstuderat
genomprofessionaliserade kampanjorganisation
Tommy
Möller DN Debatt 15/9 2003
Nejsidans seger är ett allvarligt bakslag för den
politiska och ekonomiska eliten i Sverige.
Henrik Brors
14/9 2003
Det var inte demokratin som segrade i
folkomröstningen den 14 september,
i synnerhet inte den representativa
demokratin vars grundläggande institutioner (partier, riksdag, regering)
var de som besegrades.
Det som segrade var frikopplingen av makt från
ansvar.
Göran
Rosenberg, kolumn DN 11/10 2003
Det som segrade var frikopplingen av demokratins institutioner från folkets opinioner. Det som segrade var förvisso också ett slags folkvilja. Men det som förlorade var demokratin.
I folkomröstningen om euron fattades ett beslut med verkan men utan ansvar. De som röstade nej visste på förhand att de inte skulle behöva ta politiskt ansvar för sitt nej. Den statsminister som för våra barns och barnbarns skull hade uppmanat oss att rösta ja hade på förhand lovat att ta det politiska ansvaret också för ett nej. Ingen nejsägare kommer därmed att tvingas ta politiskt ansvar för, än mindre försöka genomdriva, de uttalade eller outtalade löften och förhoppningar om ett mera självstyrande och demokratiskt Sverige som låg gömda i detta nej.
Så betraktad blir utgången - 56
mot 42 - snarast rättvis. För varför skulle svenska väljare
just nu
i september 2003 bestämma sig för att lämna kronan
för euron,?
När de stora euroekonomierna på
kontinenten kämpade med svåra ekonomiska problem och visade ringa
reformkraft medan svensk ekonomi gick hyfsat och de offentliga finanserna var i
bättre skick.
DN-ledare 2003-11-02
Vad var det som hände den 14 september? Svenskarna sade ett kraftfullt nej till euron, eller betyder siffrorna 56-42 något mer och annat? Och vems fel var det att det blev "fel" svar? Utgången av folkomröstningen var ett nederlag för japartierna, så långt är alla ense. Eftervalsdiskussionen har dock hittills varit mycket dämpad. Efter mordet på utrikesminister Anna Lindh har både ledande politiker och vanliga engagerade partimedlemmar ett behov att sluta leden och en naturlig önskan att lämna euro-striden bakom sig. Det smärtsamma och brutala dådet är och förblir förknippat med en hård kampanj och ett misslyckande.
Om nu inte euron kommer att förbli en het fråga i svensk politik så kommer Europafrågorna i sig att bli det. Därmed blir det allt viktigare att partiets EU-hållning har stöd hos dess väljare. Så är inte fallet i dag.
Allra tydligast är det i socialdemokraterna, partiet kan sägas vara kluvet i två nästan lika stora delar. I folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994 vägde jasidan en aning tyngre, i årets omröstning var det nejsidan som fick övertag. Bland partiledarna framstår ändå statsminister Göran Persson som den mest framgångsrike - han lyckades nästan lika bra som sin företrädare Ingvar Carlsson 1994.
De som däremot inte lyckades var de borgerliga partiledarna. Krist-demokraternas Alf Svensson som 1994 fick en knapp majoritet av sina sympatisörer med sig på jasdian hade nu mer än två tredjedelar av sitt folk på nejsidan. Mer anmärkningsvärt är att de två EU-positiva partierna, moderaterna och folkpartiet, nu var så splittrade. En fjärdedel av moderatväljarna röstade nej och var tredje folkpartist. Mot den bakgrunden framstår folkpartiledaren Lars Leijonborgs och Bo Lundgrens försök att lägga skulden för nederlaget på Göran Persson som ett fräckt försök att slippa granskning av den egna insatsen.
Visst hade Leijonborg rätt i att statsministerns kampanj var föga rätlinjig och övertygande men hos de egna var Göran Persson alltså mer framgångsrik än folkpartiledaren. En tänkbar förklaring till den lätt förvirrande bilden av svenska väljare som utslagen i förra årets riksdagsval, årets euroomröstning och partisympatimätning visar är att eurofrågan kom att betraktas som en ekonomisk-teknisk fråga.
Vad vinner vi på att lämna kronan för euron, så uppfattade många, sannolikt de allra flesta, frågan. Svaren blev antingen generande förenklingar som ingen köpte eller krävande ekonomiska resonemang som få hade förutsättningar att avgöra. Få vågade som 1994 använda trovärdighetsargumentet - lita på mig, det här är rätt för Sverige. Få satte in eurobeslutet i det sammanhang där det hör hemma - Sveriges roll i Europa.
Så betraktad blir utgången - 56 mot 42 - snarast rättvis. För varför skulle svenska väljare just nu i september 2003 bestämma sig för att lämna kronan för euron,? När de stora euroekonomierna på kontinenten kämpade med svåra ekonomiska problem och visade ringa reformkraft medan svensk ekonomi gick hyfsat och de offentliga finanserna var i bättre skick.
Med den argumentation som initiativtagarna på jasidan valde - euron som en egna-plånboken-främst-fråga - kunde de bara vänta sig ett nej. Hade man valt ett vidare perspektiv hade resultatet mycket väl kunnat bli ett ja.
Sveriges underklass vände Europa
ryggen
Richard Swartz, SvD:s medarbetare i Wien, SvD 24/9 2003
Det var Europa som uppdagade sanningen om oss. Underklassen vill inte ha med detta Europa att göra; inte folk på landet, de utan utbildning, de som lever på bidrag, inte "nejtanter", inte de offentliganställda. Det hjälpte inte att överklassen var för Europa, folk i stora städer, de som reser och far, akademiker, LO och industri, eliten i de etablerade partierna. För första gången sedan - ja, sedan när? ATP-omröstningen? - blev ett svenskt val en klassfråga och så hätskt i tonen att vi själva förskräckta ryggade tillbaka.
Efterklokt kan man säga att utgången var given på förhand. Det går inte att med Europa vinna viktiga val här i landet: inte sedan vi avskaffade det och Sverige vände sig inåt, avsade sig sina tidigare europeiska ambitioner och snickrade sig en egen kolonistuga i form av folkhemmet. Underklassen ville ha det så.
Vem kom på den dumma idén att folkomrösta om euron? Den dumma - och arroganta - överklassen trots att alla kan begripa att det är en alldeles för komplicerad fråga för att kunna överlämnas åt den direkta demokratin.
Mycket riktigt bestämde sig den dumma - och ignoranta - underklassen för att låtsas som om folkomröstningen handlade om någonting helt annat, om trygghet (vad det nu är för något), en stabil valuta och rätten att få göra som man själv vill i den egna kolonistugan. Underklassen sade så nej till Europa trots att både trygghet och suveränitet i framtiden paradoxalt nog bäst kommer att försvaras vägen över Bryssel.
Och man höll fast vid den svenska kronan. Stabil? När jag flyttade till Wien i mitten av sjuttiotalet fick jag drygt fyra (4) Schilling för en krona; innan euron kom till var jag nere i en och en halv (1,5). Mer behöver inte sägas om denna moderna svenska katastrof, om en av Europas sköraste valutor, drogad och misshandlad av devalveringar.
bara Göran Perssons parti har kraft nog att göra upp med våra politiska myter och vanföreställningar, men ett parti som gått i stå, och därför är Anna Lindh så oersättlig: en person som visste vad hon hade gemensamt också med Carl Bildt och industrin, redo att ta itu med den förödande uppdelningen i en svensk över- och underklass.
Det kraftfulla nejet i
folkomröstningen om EMU förklaras ofta som en akt av svenska folkets
bristande verklighetsförankring, nationalistiska självgodhet,
identitetskris etc. Men denna folkomröstning kan varken bortförklaras
eller förtigas.
Agne Gustafsson,
Sydsvenskan 2003-10-21
Det kraftfulla nejet i folkomröstningen om EMU förklaras ofta som en akt av svenska folkets bristande verklighetsförankring, nationalistiska självgodhet, identitetskris etc. Men denna folkomröstning kan varken bortförklaras eller förtigas. Det höga valdeltagandet och den stora nejmajoriteten bland unga och äldre, bland kvinnor och L0-folk liksom bland idoga småföretagare i Gnosjö ger åt folkomröstningen en ovanligt klar legitimitet och stärker folkomröstningsinstitutet som sådant. Att valdeltagandet var högre än vid föregående riksdagsval och bröt en nedåtgående trend bör särskilt uppmärksammas.
Kalla siffror i SVT:s breda vallokalsundersökning visar att de som röstade nej inte led av någon identitetskris, deras val skedde efter moget och rationellt övervägande, inte på en höft vid valurnan. De flesta visste sedan länge hur de skulle rösta.
Avslöjandet i TV att Svenskt Näringsliv förgäves satsade en halv miljard på ja-kampanjen är säkert chockerande för många. Om inte annat kan vi nu förhoppningsvis räkna med majoritet för lagstiftning om öppen redovisning och maximinivåer för externa kampanjbidrag vid kommande folkomröstningar.
Folkomröstningen har uppenbarat en djup klyfta mellan riksdagen och väljarna. Om riksdagsledamöterna hade avgjort frågan efter partilinjer skulle 80 procent ha röstat ja till EMU-anslutning, vid fri omröstning utan partiband 74 procent. Men folket självt sa nej med stor majoritet, 56 procent. Detta dystra motsatsförhållande mellan folk och representanter uppmärksammades anmärkningsvärt nog av talmannen vid riksdagens öppnande nyligen. Alla tyckte visst inte om att höra det.
I höstens regeringsförklaring deklareras att Sverige genom nejsegern kommer att stå utanför EMU:s tredje steg "under överskådlig tid". Men det fortsatta arbetet i EU skall intensifieras. Det konsekventa förslaget ur rättslig synvinkel att Sverige nu borde begära formellt undantag av EU liksom England och Danmark från tredje steget i valutaunionen har på stående fot avvisats av en irriterad statsminister.
Regeringschefens personliga tolkning av valresultatet framgår av regeringsombildningen. Tre nya jatrogna ministrar träder till, medan den motsträviga EMU-kritikern Margareta Winberg förvisas till en ledig ambassadörspost i fjärran. Folkomröstningskampanjen blev genom partiledarnas och inte minst statsministerns starka personliga engagemang för jalinjen starkt partipolitiserad. Därigenom får folkomröstningen en stor politisk betydelse, som inget parti kan bortse från. Att 53 procent av de socialdemokratiska sympatisörerna och väljarna röstade nej mot partilinjen skapar en särskild identitetskris för regeringspartiet, som vi nog bara sett början av.
I förlängningen av nejsegern har den gamla svenska skepsisen till EU-projektet fått nationella drag, blivit geografiskt rikstäckande och fördelats över hela den sociala skalan. Folkomröstningsresultatet innebär nej till EMU. Men det kan även tolkas som en signal till regering och riksdag att sätta gränser för EU-integrationen, att visa respekt även för svenska folkets behov av identitet och integritet med utgångspunkt från folkets vilja och kulturella och demokratiska traditioner.
Voters can be such a nuisance
Will
Europe's leaders ever start listening to their citizens?
The Economist
editorial Sep 18th 2003
In the end, Sweden's voters rejected their government's plan to adopt the euro by a surprising margin. Although the government of Goran Persson was itself divided on the issue, the weight of opinion across the main political parties, the business press and other media had been overwhelmingly in favour.
The yes campaign was many times better financed than the comparatively invisible no campaign. And just days before the vote, Anna Lindh, Sweden's appealing foreign minister and spokesman for the yes campaign, was stabbed to death, arousing outrage that seemed likely to draw votes to her side. Yet Sweden voted no by 56% to 42%: under the circumstances, a crushing defeat for the pro-euro alliance.
In some ways, Sweden is the ideal euro candidate: a small, open and internationally competitive economy, with more than most to gain from exchange-rate stability across Europe. On the other hand, the euro area is performing badly, partly because its economic-policy rules have been poorly designed, whereas Sweden is doing well. A vote to wait and see, if that is what it was, makes sense. Sweden can adopt the euro later, if it seems to be losing inward investment, or if the policy rules are mended, or if the euro area's performance inspires. In this, no is not for ever. Yes is—or that is the idea, anyway.
So far as one can tell, the vote reflects a verdict on the economics of the single currency less than it expresses deeper suspicions about what the European project implies for Sweden's sovereignty and for the future of its democracy. This matters for Europe as a whole, not just Sweden, because people in many other countries have similar doubts—and because many of them, just like the Swedes, will shortly get a chance to say so.
Next month the European Union embarks on an inter-governmental conference (IGC) whose task is to finalise the proposed new European constitution. We have already said what we think of the draft constitution produced by Valéry Giscard d'Estaing's convention—we think it fit for the dustbin—but we will leave further denunciations for another time. The point is that the new constitution, once it emerges from the IGC, will need to be ratified by every government in the Union. In several countries, it is already understood that ratification will be subject to referendum. Pressure for a referendum is mounting elsewhere too—notably in Britain, whose government has pledged to deny a vote to its citizens, despite the fact that more than 80% of voters say they want one.
As widely noted, Sweden's rejection of the euro will sustain anti-euro opinion in Denmark and Britain (the union's other non-euro members) and makes it unlikely that any of the three will soon fall into line: the EU will therefore remain a multi-currency area for the foreseeable future. That is significant, but far more important is the fact that forthcoming referendums on the constitution now seem increasingly unlikely to go as governments would wish. It will take only one Sweden to block plans for a new constitution, and two or three might kill them.
“When we ask voters a European question, the answer is either no, or yes by only the narrowest of margins,” the Financial Times quoted an official of the European Commission as saying this week. “That should be telling us something,” he added. This penetrating insight deserves applause. It should indeed be telling them something. Mainly, it should be telling them that the “ever closer union” envisaged by the proposed constitution does not seem to be what most Europeans want.
It is true that Europe needs new rules if the EU is to function at all after the admission of ten new members, with more to follow. Procedures will have to be simplified. But in revising the rules to this end, it is vital to define and protect the powers of the sovereign countries that make up the group—and to do so in a way that voters understand. On present plans the new constitution not merely fails in this, it seeks to blur and erode national powers still further. Hitherto, Europe's leaders have made it their specialty blithely to ignore popular doubts about their European vision. Few of them seem ready to try a different approach. They should look at Sweden, think about the obstacles between here and ratification of a new constitution, and get to work at next month's meeting on plan B.
Finansmännens seger över
partierna
Före detta riksbankschefer, chefekonomer och
finansmän åkte land och rike runt och varnade för riskerna med
EMU. Tyskland blev ett avskräckande exempel.
Peter
Wolodarski, signerat DNs ledarsida 18/9 2003
Den massiva nejsegern överraskade de flesta, inklusive undertecknad.
Efter mordet på Anna Lindh var det många som trodde att en våg av sympatier skulle gynna jasidan. Statsminister Göran Persson spekulerade själv i en sådan utveckling strax efter utrikesministerns död, även om han i fredagskvällens direktsända tv-samtal påstod att han "inte ens tänkt tanken".
Nu vet vi att det inte blev så. Tvärtom verkar mordet snarare ha stärkt nejsidan; dels genom att valdeltagandet blev högt, dels därför att jasidans slutspurt ställdes in, dels på grund av att fler kände sig osäkra och valde att rösta som de först tänkt.
En annan faktor som gör det svårt att kalla nejsidans valvinst för "Sjukskrivningsveriges seger över Tillväxtsverige", är det faktum att så många kärnfriska borgerliga väljare röstat för att behålla kronan.
Resultaten från SVT:s vallokalsundersökning (Valu) visar exempelvis att 30 procent av folkpartisterna sagt nej. Motsvarande siffra bland moderaterna är 27 procent, vilket även det är en hög andel. Det här är en tydlig förändring från EU-omröstningen 1994. Det har blåst friska nejvindar på den borgerliga sidan, enligt statsvetaren Sören Holmberg som i går presenterade detaljerna i Valumätningen.
Det är sant att socialdemokratins myter om alliansfrihetens välsignelser och Sveriges överlägsna välfärd bidrog till att euron röstades ner. Men det är minst lika sant att många borgerliga väljare, som inte köper dessa vanföreställningar, såg goda skäl att rösta nej. En del ville markera mot statsminister Göran Persson. Sören Holmberg berättade att många nejväljare angett honom som ett argument för sitt ställningstagande.
En annan förklaring handlar om ekonomi. Till skillnad från EU-medlemskapet betraktades inte euron som ett givet vinstprojekt. Före detta riksbankschefer, chefekonomer och finansmän åkte land och rike runt och varnade för riskerna med EMU. Tyskland blev ett avskräckande exempel. Och debatten om buffertfonder fick många att dra öronen åt sig. Plötsligt var det legitimt att rösta nej, även för en marknadsliberal som normalt stödjer borgerligheten.
Krisen i den tyska ekonomin är redan djup. Men om ett
år, när EU utvidgas österut, kan den förvärras
avsevärt. Den tyska utvecklingen är en bomb som väntar på
att brisera.
Peter Wolodarski, DN 5/5
2003
Förkrossande nederlag i valet
-
Jag var mycket förberedd på detta
Göran Persson,
Aftonbladet 15/9 2003
- Jag var mycket förberedd på detta. Jag har ju förstått att en möjlig utgång av den här folkomröstningen skulle bli ett nej. Jag är inte överraskad på så sätt även om det är dystert.
Vi delar det här nederlaget ganska många - moderater, kristdemokrater, folkpartister och vi. Jag känner mig inte ensam på så sätt.
Göran Persson gav henne ett brett leende och en björnkram innan han satte sig ned för att låta sig utfrågas. Än en gång fick han upprepa sig. Det var bra att resultatet blev så tydligt. Och, framför allt, att valdeltagandet var så högt. Nu ska folkets röst respekteras. Det enda Göran Persson var överraskad över denna dag, söndagen den 14 september 2003, var det slutliga resultatet. Att den Sverigekarta som var EU-ja 1994 nio år senare var så ofantligt mycket mera EMU-nej! - Jag hade inte räknat med att det skulle vara så stor skillnad. Jag är överraskad över det tydliga utslaget.
Socialdemokraterna gjorde faktiskt ett lika
gott jobb som 1994 med att övertyga sina egna
Sämre gick det
för folkpartiet och moderaterna, som den här gången fick med
sig en lägre andel av de egna väljarna (71 respektive 74 procent).
Det politiska budskapet från de nejsägande medborgarna kan
översättas ungefär så här: ”Vi önskar inte
delegera mer makt till en överstatlig politisk nivå”, ”vi
vill slå vakt om en svensk välfärdsmodell” och ”vi
är bekymrade över EU:s brist på demokratisk kontroll och
insyn”.
Henrik Oscarsson
docent i statsvetenskap Göteborgs universitet
SvD Brännpunkt 18/9
2003
Söndagens eurofolkomröstning resulterade i ett rungande nej (56,1 procent). Precis som 1994 var klyftorna stora mellan norr och söder, stad och land, arbetare och högre tjänstemän, män och kvinnor och mellan yngre och äldre.
1. Nejsidan hade de vinnande och framgångsrika argumenten.
Nejröstarna lät tre argument väga särskilt tungt i sina röstningsbeslut: demokratin, den sociala välfärden och självständigheten (SVT:s vallokalsundersökning, Valu). Det politiska budskapet från de nejsägande medborgarna kan översättas ungefär så här: ”Vi önskar inte delegera mer makt till en överstatlig politisk nivå”, ”vi vill slå vakt om en svensk välfärdsmodell” och ”vi är bekymrade över EU:s brist på demokratisk kontroll och insyn”.
Strategiska misstag i jakampanjen – att inte redovisa kampanjbidrag, att lägga munkavle på ministrar, att förbjuda socialdemokrater att debattera mot varandra – stärkte nejsidans demokratiargument. Dessa misstag uppfattades som att eurofrågan inte tålde öppenhet, fri debatt och åsiktsbildning.
Omsorgen om demokratin och självständigheten vägde tyngre för väljarna än argumenten om ekonomisk stabilitet och långsiktigt ökad handel och högre tillväxt. Dessa signaler bör rimligen få konsekvenser för hur en brett förankrad svensk Europapolitik kommer att utformas efter folkomröstningen.
2. Nejsegern grundlades 1994.
Först efter Sveriges ordförandeskap 2001 har opinionen varit stabilt positiv till medlemskapet.
I nio år har opinionsklyftan sopats under mattan inom partierna. Partisammanhållning har varit viktigare än att gräla ut och prata sig samman kring de ideologiska konflikter som får egna sympatisörer att göra så olika politiska analyser av EU-projektet. Risken är nu överhängande att partierna gör samma misstag igen. Att EU-anhängarna har en förkärlek att organisera sig som kampanjorganisationer endast inför de olika folkomröstningarna, för att därefter lägga ned sig själva, gör förankrandet av Europatanken och Europaidentiteten hos svenskarna till en hopplös uppgift.
3. Jasidan begriper sig dåligt på Europaopinionen i Sverige.
Margot Wallströms kommentar på valnatten om att det funnits ”mer rädsla för det okända än vad vi trott” visar än en gång på den stora missuppfattning av svensk Europaopinion som har präglat jasidans analyser under lång tid. Det faller på sin egen orimlighet att karaktärisera 56 procent av medborgarna som ängsliga, förändringsobenägna bakåtsträvare eller notoriska nejsägare.
Jasidans uttolkare av nejopinionen bör lägga sin pessimistiska syn på väljaropinionens natur åt sidan och intressera sig för de ideologiska och politiska analyser av Europabygget som nejröstarna gör. I dag accepterar en klar majoritet av svenskarna EU-medlemskapet. Men vi fortsätter att vara övervägande negativa till snart sagt all EU-politik utom den som berör utvidgningen.
4. Bristande politiskt ledarskap
Medborgaropinioner kan ledas, men ej förledas.
En förklaring till ja-nederlaget kan sökas inte bara i misslyckad opinionsbildning utan också i ett svagare politiskt ledarskap än 1994. Carl Bildt och Ingvar Carlsson hade större förtroendekapital, var mer populära och uppfattades som starkare ledare bland väljarna 1994 än vad Göran Persson, Bo Lundgren, Lars Leijonborg och Alf Svensson gör 2003.
Lars Leijonborgs analys att det är arbetarrörelsen som inte lyckats förankra Europatanken i folkopinionen kräver perspektiv. Socialdemokraterna gjorde faktiskt ett lika gott jobb som 1994 med att övertyga sina egna. De lyckades på en knapp vecka åstadkomma en lika stor mobilisering bland sina egna (från 39 till 50 procent ja) som man lyckades med på tio veckor under hösten 1994 (från 39 till 51 procent ja).
Sämre gick det för folkpartiet och moderaterna, som den här gången fick med sig en lägre andel av de egna väljarna (71 respektive 74 procent).
Kristdemokraterna lyckades inte heller den här gången få en majoritet av de egna på partilinjen, 45 procent mot 44 procent 1994. Centerpartiet kom i den här folkomröstningen mer i takt med sina egna väljare i sakfrågan – 77 procent av centerväljarna gick på partilinjen, jämfört med bara 43 procent 1994.
Den klara segern för nejsidan innebär att vi nu slipper spekulation kring de kortsiktiga opinionseffekterna av mordet på Anna Lindh. Den tydligaste effekten är det höga valdeltagandet, 81,4 procent – en stark och betydelsefull manifestation för demokratin.
Henrik Oscarsson docent i statsvetenskap Göteborgs universitet
Sweden's emphatic 56-42 per cent vote
against the euro raises serious questions for the European Union. The issue is
not simply about the membership and prospects of the single currency.
It is about the nature of the EU and its relationship with its
citizens.
Financial Times editorial 16/9 2003
A pattern is becoming established: whenever voters in existing EU member countries are asked a European question, they reply with a No or the narrowest of Yeses. Sweden's No vote was preceded by Denmark's rejection of the single currency in September 2000. Ireland, a big beneficiary from EU subsidies, endorsed the Nice treaty last year only at the second time of asking.
The Estonian result brought cold comfort in Brussels and other European capitals, where there was gloomy talk that the Swedish No represented a vote of no confidence in the European project. There is growing fear that referendums planned next year in several countries to endorse the EU's proposed constitution, due to be finalised over the winter, will be hard to win.
EU leaders are now under intense pressure to produce a constitution that calms voters' anxieties. Apart from streamlining decision-making in preparation for a Union of 25 states, the constitution aims to counter the remoteness felt by citizens who see Europe as a project of elites. It would be an unfortunate irony if ratification were derailed by the sense of alienation that the constitution is attempting to overcome.
The euro is seen by many as the epitome of a policy driven by the elites - an important factor in Sweden, where an anti-establishment mood took hold against a pro-euro campaign dominated by political and business leaders. Add to that the fact that Sweden's economy is currently performing better than that of the eurozone, and the No vote is easily explained.
A two-tier EU, with some countries in the euro and others outside, will be a reality for the foreseeable future. After Sweden's experience, Britain and Denmark will not be rushing into referendums. East European countries are still keen to join but rising budget deficits have put back expectations that they might meet the terms as early as 2006. Many may not join until 2009 or 2010.
The lesson of Sweden is that voters will be persuaded to join only when the eurozone looks an attractive place. That means countries inside it must improve their performance by speeding up labour, product and capital market reforms.
More broadly, EU leaders must find the words to convey to their citizens that the Union is pluralistic, that it accommodates different cultures and traditions and that their concerns will be listened to.
The consequences of failure would be grave. EU officials are already talking about allowing countries to put the proposed constitution to voters two or three times until they come up with the right answer. If the voters fail to endorse it, they could be faced with a further referendum on leaving the EU. It has the makings of a potential fiasco.
The draft constitution drawn up by the European convention is a compromise, balancing in particular the interests of big and small states. Leaders who begin meeting in an intergovernmental conference next month will be reluctant to unstitch it; but they should be wary of trying to rush the final version through by the end of the year. They must allow time to consider genuinely expressed concerns.
If they get it wrong, the result will be paralysis. Democracy matters, whether in a country of 9m or a Union of 450m. The Swedish vote is a warning of what can happen if citizens feel their views are not heeded.
Sweden's rejection of the European Union's
common currency was a coldly rational statement of mistrust in the euro.
It distanced itself from the stagnant economic performance of the euro
zone, and flatly refused to place its monetary future under the sway of big
countries like France and Germany, who have bent the euro's rules to suit
themselves.
John Vinocur
International Herald Tribune 15/9 2003
Coming at a moment when emotions after the murder of Foreign Minister Anna Lindh might well have pointed the electorate in the direction of the "yes" vote she favored, the "no" in the referendum Sunday proposing adoption of the euro wasn't just a slap, but a hard right, to the jaw of European monetary union. . As a country that believes in rules and reasonableness, that treasures moderation, and bases its economic life on exports and solid international relations, Sweden said, in effect, that it could do better on its own.
Despite its shock and grief over the death of its pro-euro foreign minister, Sweden restrained its emotions and said it was not joining a currency that had provided more signs of self-interested maneuvering among its strongest members than a willingness to play by the regulations they conceived themselves.
For the euro's participants, and for those outside Europe, it was an embarrassing rejection. It made euro-Europe look like no place to go for an enlightened electorate - after the Danes' and Swedes' refusals, only Britain has a referendum on its schedule - and euroland like mostly a split-level club for the noncomplying founder countries and the needy new members from the continent's east and south.
The outcome will dissipate hopes of creating
a momentum for the European Union's remaining non-euro members to join.
.The euro cannot be blamed for structural problems in France, Germany
and Italy - which have deeper roots - but it is unsurprising that the Swedes
opted to stick with what they knew.
Financial
Times 15/9 2003
The government of Denmark, where euro membership was rejected in a referendum three years ago, is likely now to be wary of a re-run despite recent polls showing support for entry. In Britain, the chances of a referendum before the next election, due by 2006, had already been undermined by Tony Blair's problems over the death of David Kelly, the arms expert. Sweden's decision is likely to kill them off altogether.
Outside the single currency, Sweden has recently enjoyed higher growth, lower unemployment and lower inflation. Inside, voters saw economic stagnation and turmoil over budget deficits. The European Central Bank has been criticised for keeping interest rates too high for too long, while smaller countries have lambasted France, in particular, for flouting the stability and growth pact. The euro cannot be blamed for structural problems in France, Germany and Italy - which have deeper roots - but it is unsurprising that the Swedes opted to stick with what they knew.
Sunday’s vote should prompt some
soul-searching in other European countries too. Though the EU’s newcomers
are enthusiastic, its current membership is jaded.
The
Economist 15/9 2003
Indeed, Sweden is not alone in rejecting the euro: Denmark’s voters did so in September 2000, and a majority of Britons are still against ditching the pound. The Irish only approved the Nice treaty, which dealt with enlargement of the EU, at the second time of asking last year. Furthermore, Sweden’s euro rejection comes at a time of heated argument over the proposed EU constitution, a final draft of which is supposed to be ready this year.
In a statement, the European Commission
said it had noted the result of the Swedish vote but still hoped that Sweden
would keep the euro project alive. It added that the world's second currency
was still a young one, and that its benefits were not yet clear to all parts of
the European Union.
BBC 15/9 2003
European Commission President Romano Prodi went further, saying the vote would mean Sweden losing influence in EU decision-making. "I admit that the result is worse than I expected," he told Swedish television.
Det är svårt att komma
ifrån tolkningen att nejsegern är en protest mot det politiska
etablissemanget. Utfallet kan i det sammanhanget också beskrivas som en
reaktion mot jasidans utstuderat genomprofessionaliserade
kampanjorganisation
Tommy Möller DN Debatt 15/9 2003
Det har sagts att denna folkomröstningskampanj är den mest konfliktfyllda hittills i vårt land. Möjligen är det sant; det är i vart fall en vanligt förekommande uppfattning. Åtskilliga inslag kan också betraktas som kampanjmässiga lågvattenmärken, även i historisk belysning. Folkomröstningar är emellertid alltid hätska i tonen. En fråga står i debattens fokus under förhållandevis lång tid. Argumentationen spetsas till och tonläget trissas upp.
Till detta skall läggas den dikotoma karaktär som denna typ av debatter resulterar i och som med nödvändighet gör att det uppkommer konfrontation: man är antingen för eller emot och den som anlägger en mer resonerande ton och väger sina argument på det finkalibrerande sätt som kännetecknar inlägg vid vetenskapliga seminarier uppfattas (tyvärr med rätta) som otydlig.
Det är svårt att komma ifrån tolkningen att nejsegern är en protest mot det politiska etablissemanget. Utfallet kan i det sammanhanget också beskrivas som en reaktion mot jasidans utstuderat genomprofessionaliserade kampanjorganisation. Alla de som i uppgiven cynism brukar framhålla att framgångsrik politisk opinionsbildning per definition förutsätter resurser har visat sig ha fel.
Nejsidans seger är ett allvarligt
bakslag för den politiska och ekonomiska eliten i Sverige.
Henrik
Brors 14/9 2003
Statsminister Göran Persson och japartiernas ledare tappar i prestige när det nu visar sig att de, som representerar 80 procent av platsernas i riksdagen, inte har en majoritet av svenska folket bakom sig i det som har kallats "det största beslutet i vår tid".
Segrarna är en disparat samling från höger till vänster. Men framför allt måste nejsegern tolkas som att väljarna sätter klackarna i marken för planerna på att Sverige ska delta i en fortsatt fördjupning av EU-samarbetet.
Japartierna har inte lyckats bryta igenom den EU-skepsis som har funnits ända Sverige kom med i Europeiska unionen. Väljarundersökningar visar också på ett djupt politikermissnöje bland de nejröstande. Och detta tillsammans med oron för följderna av att lämna ifrån sig den nationella beslutanderätten över penningpolitiken förenade väljare från alla politiska grupperingar.
