Peter Wolodarski
Peter Wolodarski ny politisk chefredaktör på DN
"Jag har blivit ännu mer övertygad om att Sverige ska vara med fullt ut i
Europasamarbetet, inklusive EMU"
DN print 28/11 2008
Peter Wolodarski föreslås bli ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagens Nyheter.
DN 29 januari 2013
Peter Wolodarski, är född 1978 och har sedan 2009 varit chef för DN:s ledarredaktion. Han ser fram emot uppdraget.
– Jag tar mig an uppgiften med stor ödmjukhet och engagemang. Jag tycker att det ska bli väldigt roligt.
Kommentar av Rolf Englund:
När Peter Wolodarski blev chef för ledarsidan sade han att
"Jag har blivit ännu mer övertygad om att Sverige ska vara med fullt ut i Europasamarbetet, inklusive EMU".
Sedan blev han den svenska tidningsvärldens ledande EMU-kritiker.
Det skulle ha sett illa ut om han hade blivit avskedad.
Radical left is right about Europe’s debt
The tragedy of today’s eurozone is the sense of resignation with which the establishment parties of the centre-left and the centre-right
are allowing Europe to drift into the economic equivalent of a nuclear winter.
You may not consider yourself a supporter of the radical left.
But if you lived in the eurozone and supported those policies, that would be your only choice.
Wolfgang Münchau, FT November 23, 2014
Peter Wolodarski @pwolodarski
Wolfgang Münchau har nog rätt om detta
För vissa är Jalta en exklusiv turistort, Krimhalvöns pärla som med skicklig hand kan utvecklas till Östeuropas Nice.
Här finns mycket som semesterresenären önskar sig: stränder, berg, palats.
Det var i dessa trakter som Tjechovs ”Damen med hunden” flanerade,
till följd av Katarina den storas erövring från det Osmanska riket ett sekel tidigare.
Peter Wolodarski, DN 16 mars 2014
I länder som USA och Storbritannien ser vänstern med avund på vår välfärdsstat,
medan högern berömmer de marknadsreformer som genomförts i Margaret Thatchers anda och resulterat i god tillväxt.
Sverige framställs som den perfekta medelvägen mellan socialism och kapitalism; ett tema som ekar bekant från historien.
Peter Wolodarski, DN 7 juli 2013
Praeterea censeo
Vi befinner oss fortfarande nära toppen av bostadsprisbubblan.
Vi har fortfarande svenska löner och kinesiska priser. Men vänta bara.
Rolf Englund blog 4 januari 2013
Efter ett tiotal räddningspaket och en arbetslöshet som nått rekordnivåer har skepsisen mot EU-samarbetet spritt sig över Europa.
Opinionen i Sverige har på kort tid vänt i negativ riktning.
I debatten finns knappast någon politiker längre – Carl Bildt och Birgitta Ohlsson är två lysande undantag –
som orkar stå upp för det nödvändiga samarbetet mellan Europas demokratier.
Peter Wolodarski, DN 30 juni 2013
Carl Bildt
- Jag var statsminister under dessa år och fast övertygad om fördelarna med en hårdvalutapolitik.
Det hade delvis att göra med de tidigare decenniernas erfarenhet av devalveringspolitik,
men var delvis en konsekvens av att jag strävade efter att Sverige skulle gå in i det europeiska samarbetets kärna, också den ekonomiska och monetära unionen,
och därmed vara med i den gemensamma europeiska valutan från dess första dag.
Försvaret av kronan handlade om den viktiga kombinationen av ekonomisk politik och Europapolitik.
Birgitta Ohlsson
- Birgitta är folkpartist och en av få politiker som verkligen tror att euron inte har något med eurokrisen att göra,
och alltså inte bara säger så för att vara EU till lags.
Den hälsosamme ekonomisten, 19 November 2011
Anders Borg börjat tala om finanspolitiska stimulanser.
Veckans artikel på DN Debatt var så nära en helomvändning man kan komma.
Borg slog fast att centralbankerna inte ensamma kan dra Europa ur krisen.
De regeringar som har chansen måste också ”fokusera på att stötta och aktivera den haltande europeiska ekonomin”, skrev Borg.
Peter Wolodarski, signerat DN 2 juni 2013
Motståndarna till åtstramningspolitiken menar att besparingarna förvärrar krisen, i stället för att lindra den.
Stimulera ekonomin, skapa mer efterfrågan, och vips är man en bra bit närmare problemets lösning,
menar Paul Krugman och hans lärjunge Peter Wolodarski på DN:s ledarsida.
SvD-ledare signerad Ivar Arpi, 10 maj 2013
Som Cecilia Hermansson, senior ekonom på Swedbank, säger i SvD (8/5):
–Alla de som ropar efter stimulanser förstår inte att det inte finns pengar till det.
Ett räknefel i en artikel förändrar inte det faktum att Europa behöver fortsatt återhållsamhet med de offentliga finanserna.
The mistaken consensus swiftly emerged, notably in Berlin, that this was a fiscal crisis.
But that was to confuse symptoms with causes, except in the case of Greece.
"this analysis of “imbalances” close to indefensible"
Martin Wolf, Financial Times May 7, 2013
"Antingen bestämmer man sig för att gå den tyska vägen eller så kommer kontinenten att förvandlas till ett permanent krisområde av massarbetslöshet, nedlagda industrier och hopplöshet"
Eurokrisen har gått in på sitt fjärde år och ingen ljusning finns i sikte.
Den inslagna vägen fungerar inte. Frågan är bara vad det är som görs fel och hur alternativen ser ut.
För vänstern och Dagens Nyheters ledarsida är saken enkel.
Det är åtstramningspolitiken som är ensam bov i dramat och om
bara Tyskland slutade snåla skulle krisen hävas och Europa andas morgonluft igen.
Anna Dahlberg, Expressen 28 april 2013
Rogoff tycks mera ha varit intresserad av att odla sitt kändisskap
än att ta avstånd från hur forskningen använts politiskt
EU:s politiska ledare har tydligt ignorerat lärdomarna från den stora depressionen på 1930-talet.
Peter Wolodarski, signerat DN 28 april 2013
Cyperns ekonomi är liten och i sig en minimal smittorisk för eurozonen.
Spridningsfaran har EU självt skapat.
Det som gjorts en gång med insättningsgarantin kan göras igen, oavsett hur ofta papegojan upprepar ordet specialfall.
DN-ledare 21 mars 2013
Den massiva utslagningen på arbetsmarknaden är en social och ekonomisk katastrof
som kommer att prägla generationer i Europa framåt.
Att släppa fram så hög och segdragen arbetslöshet är att be om långsiktiga problem,
vilket Sverige upplevde i mindre skala på 1990-talet.
Peter Wolodarski, Signerat DN, 3 mars 2013
Eurokrisen
Det grundläggande tankefelet var att budgetunderskotten skulle ha skapats av skenande statsutgifter snarare än skattebortfall till följd av svag privat efterfrågan.
Om något fanns behov av fortsatta ekonomiska stimulanser för euroområdet – men i stället fattades alltså beslut om åtstramningar.
Resultatet blev att krisen förstärktes. Den privata och den offentliga sektorn bantade sina utgifter samtidigt.
Peter Wolodarski, Signerat DN, 3 mars 2013
Vi lever med våra etablerade sanningar
Det är antaganden som sällan eller aldrig ifrågasätts, därför att vi intalar oss att de måste vara korrekta
En sådan så kallad sanning är att Japan fullständigt misslyckats med hanteringen av sin finanskris som bröt ut kring 1990
Peter Wolodarski Signerat DN 13 januari 2013
Riksbanken vill utöka sin valutareserv med motsvarande 100 miljarder kronor, från ungefär 300 till 400 miljarder.
Det är dessutom andra gången detta sker – senast var 2009.
Syftet är att rusta sig för en krissituation, i vilken svenska banker får svårt att låna exempelvis dollar på den internationella kreditmarknaden.
Det inträffade efter Lehman Brothers krasch hösten 2008 och Riksbanken bistod då med så kallat likviditetsstöd.
Peter Wolodarski, DN 16 december 2012
Problemet för Riksbanken är att man inte övertygande visar varför man behöver ytterligare 100 miljarder kronor (totalt 200 miljarder på tre år) till eventuella krisinsatser.
Det aktuella beslutsunderlaget är både tunt och motsägelsefullt.
För det första publicerade Riksbanken nyligen sin sedvanliga rapport om den finansiella stabiliteten, där det slås fast att de svenska storbankernas ”motståndskraft är god”.
Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank har ägnat de senaste åren till att rusta sig mot nya ekonomiska oväder.
För det andra är det svårt att motivera en så kraftig ökning av valutareserven, även om man på oklara grunder tror på större risker i banksystemet.
Om finansminister Anders Borg velat låna kapitalet hade oppositionen ställt honom till svars. Han hade fått förklara sig i riksdagen och redovisa ett utförligt underlag. Men när Riksbankens direktion plötsligt beslutar att göra samma sak, då uppstår märkligt nog ingen offentlig debatt.
Bolånefesten är slut från och med nu.
Stigande huspriser och skulder är Sveriges största bekymmer just nu
Anders Borg, DI 21 november 2012
Grekland, Spanien och fredspriset till EU
Någon ekonomisk vändpunkt är ej i sikte.
Peter Wolodarski, signerat DN 14 oktober 2012
Det är mänskligt att fela.
Men när konsekvenserna visar sig bli så dramatiska som i dag måste man vara beredd att ompröva sina slutsatser.
Vad ska EU med sitt fredspris till om man står för en politik som driver Europa mot något som liknar ett sönderfall?
Peter Wolodarski, signerat DN 14 oktober 2012
IMF-rapporten
Översatt till vanlig svenska betyder det att en budgetbesparing på 1 procent av BNP kan leda till ett BNP-ras på hela 1,7 procent.
Effekterna av finanspolitiken – såväl åtstramningar som stimulanser – verkar bli extra stora när centralbankens ränta ligger nära noll och ekonomin befinner sig under sin normala kapacitet, så som i dag.
Peter Wolodarski, signerat DN 14 oktober 2012
Budgetbalans är inte det yttersta tecknet på ett lands välmående.
Socialdemokraterna borde välkomna Anders Borgs omsvängning i stället för att låta som finansministern gjorde förr.
Peter Wolodarski, signerat DN 23 september 2012
En ny ekonomisk mur reser sig mitt i Europa
Antingen delar samtliga euromedlemmar på bördan efter finanskrisen och skapar de institutioner som behövs i en fungerande valutaunion,
eller så låter överskottsländerna resten av eurozonen gå vidare på egen hand
Peter Wolodarski, DN signerat, 16 september 2012
Medan Finland lät marken flyta den 8 september, bedrev Sverige sitt eget valutakrig i ytterligare drygt två månader.
Under den tiden plågades hushåll och företag av extrema räntor.
En marsch mot Poltava, som finansmannen Tomas Fischer uttryckte saken.
Peter Wolodarski, signerat, DN 9 september 2012
Kronförsvaret är ett exempel på när grupptänkande och felaktiga historiska analogier färgar tänkandet.
Priset för denna mobilisering i svensk konsensus var inte bara ekonomiskt utan också intellektuellt:
de fåtaliga nejsägarna hamnade i kylan.
Peter Wolodarski, signerat, DN 9 september 2012
Bara det senare året har antalet personer utan jobb i euroområdet ökat från 16 till 18 miljoner
Siffrorna avspeglar hur krisen i Europa förvärrats på sistone, mycket på grund av den katastrofala stabiliseringspolitik
som framför allt Tyskland drivit fram, med Sverige som ivrig påhejare.
Peter Wolodarski, Signerat, DN 2 september 2012
Att många EU-medlemmar behöver reformera sina ekonomier är lätt att instämma i.
Men idén om att krisländerna borde ”följa Tysklands exempel” förtiger en tung faktor bakom den tyska framgången.
DN-ledare 4 augusti 2012
Sex myter bidrar till eurons farliga läge
Peter Wolodarski, DN 29 juli 2012
Eurons farliga dödsdans fortsätter
Hur denna politik ska lösa krisen eller långsiktigt stärka Spaniens statsfinanser är en gåta
DN, huvudledare, 17 juli 2012
Även länder med väsentligt högre statsskuld än vi – USA, Japan, Storbritannien – ligger också nära en nollränta. Undantaget är ett antal euromedlemmar.
Skälet till att Spanien och Italien måste betala 6–7 procent är knappast att deras statsskulder skiljer ut sig; det gör de inte.
Orsaken är att dessa stater saknar tillgång till en egen centralbank. De kan inte trycka mer pengar vid behov, eftersom de överlämnat kontrollen över sin egen valuta till ECB.
Detta ser marknaden, vilket framkallar spekulation som lätt blir självuppfyllande.
Peter Wolodarski, DN 8 juli 2012
För Spanien hade det förmodligen varit bäst att aldrig gå med i valutaunionen
Det är i dag tydligt att euroförespråkarna i den svenska folkomröstningen 2003,
däribland undertecknad, felbedömde riskerna för enskilda medlemsländer vid en finanskris.
Peter Wolodarski, 1 juli 2012
Ytterst måste valutaunionens medlemmar bestämma sig för om de ska lösa problemen gemensamt,
vilket ofrånkomligen leder EU-samarbetet i federal riktning
eller om de ska ta det dramatiska och mycket riskabla steget att lösa upp euron
Peter Wolodarski, Dagens Nyheter 24 juni 2012
För 20 år sedan befann sig Sverige i en svår finanskris
Om inte det stora budgetunderskottet släppts fram under en övergångsperiod hade krisen blivit ännu värre
Regeringen borde ta intryck av den i sin beskrivning av dagens eurokris
Peter Wolodarski, DN 17 juni 2012
Europa har slagit in på en kamikazekurs som ser ut att leda mot att euron bryts sönder.
/Spanien/ riskerar att dras ned i en negativ spiral som kan knäcka banksystemet, orsaka en statsbankrutt
och leda till att Spanien lämnar den europeiska valutaunionen.
Peter Wolodarski, Dagens Nyheter 3 juni 2012
En ny ekonomisk mur reser sig mitt i Europa
Antingen delar samtliga euromedlemmar på bördan efter finanskrisen och skapar de institutioner som behövs i en fungerande valutaunion,
eller så låter överskottsländerna resten av eurozonen gå vidare på egen hand
Peter Wolodarski, DN signerat, 16 september 2012
Europeiseringen av den tyska räntan missgynnade aldrig Tyskland, utan ledde till motsatsen: att landet drog det längsta strået. När räntorna föll i samband med starten för euron framkallades en låne- och fastighetsboom i andra delar av euroområdet, som i sin tur ökade efterfrågan på tyska varor och tjänster.
Under dessa år gynnades Tyskland också av Europeiska centralbankens räntestimulanser; i huvudsak anpassade till de dåliga tyska tiderna. Sidoeffekten av denna penningpolitik blev dock att kredittillväxten och fastighetspriserna tog fart i länder som Spanien och Irland.
Denna destruktiva och självuppfyllande process beskrivs utförligt av finansmannen George Soros i det nya numret av New York Review of Books.
Eftersom underskottsländerna övergivit sina gamla sedlar och mynt och lånar pengar i en valuta (euron) som de själva inte kontrollerar, är de helt beroende av Berlins godkännande i alla viktiga beslut. Detta driver upp deras räntor långt över den nivå som skulle ha gällt om de stått utanför EMU.
Kvar återstår diktaten från Berlin och Bryssel; en mix av lönesänkningar, hårda besparingar och strukturreformer. Det är en explosiv politisk blandning som hittills bara förstärkt depressionen och gött extrema partier.
(RE: Och EMU som skulle var så bra för Freden)
Förr eller senare leder en sådan ekonomisk och social misär – en direkt parallell till 1930-talet – till att de berörda länderna självmant bryter sig loss från valutaunionen, precis som stater en gång övergav guldmyntfoten.
Perspektivet ställer valet på sin spets för Europa: antingen delar samtliga euromedlemmar på bördan efter finanskrisen och skapar de institutioner som behövs i en fungerande valutaunion, eller så låter överskottsländerna resten av eurozonen gå vidare på egen hand.
Medan Finland lät marken flyta den 8 september, bedrev Sverige sitt eget valutakrig i ytterligare drygt två månader.
Under den tiden plågades hushåll och företag av extrema räntor.
En marsch mot Poltava, som finansmannen Tomas Fischer uttryckte saken.
Peter Wolodarski, signerat, DN 9 september 2012
Det var september 1992 och den svenska valutan utsattes för häftig spekulation. I lördagens DN beskrevs dramatiken och hur Riksbanken, som Dennis var chef för, vid ett tillfälle såg sig nödgad att höja räntan till 500 procent för att skydda kronans värde.
Kronförsvaret blev ett dyrt misslyckande, även om de inblandade (Riksbanken, regeringen, S-oppositionen och stora delar av ekonomkåren) länge försökte beskriva det som en ”investering” i svensk trovärdighet.
I verkligheten var värdet på satsningen mer retoriskt än reellt. I dag skulle ingen på allvar hävda att Finland skadades, för att man släppte sin valuta drygt två månader före Sverige.
Kronförsvaret är ett exempel på när grupptänkande och felaktiga historiska analogier färgar tänkandet.
Priset för denna mobilisering i svensk konsensus var inte bara ekonomiskt utan också intellektuellt: de fåtaliga nejsägarna hamnade i kylan.
När ekonomen Nils Lundgren på DN Debatt öppnade för att kronförsvaret borde avbrytas, målades han ut som en samhällsfara.
”Ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande”, sade statsminister Carl Bildt när kronförsvaret övergavs den 19 november, men något ansvarsutkrävande på personnivå blev det aldrig tal om.
Medan Sverige och Finland på 90-talet kunde släppa kronan respektive marken fria, och dra nytta av växande efterfrågan från omvärlden, har dagens krisande euromedlemmar inte samma möjligheter. De har avskaffat sin egen valuta och kan inte räkna med att få draghjälp från vare sig Europa eller USA, vars ekonomiska tillstånd är dystert.
Tomas Fischer: Med Bildt mot Poltava
Aftonbladet 22 december 1991
"Kronans fall nära"
Nils Lundgren, DN Debatt den 28 september 1992
"Stålbadet i skuldfällan"
Det kommer inte att vara möjligt att länge till bibehålla den rekordhöga svenska realräntan.
Om regeringen inte låter kronan flyta är risken alltmer överhängande för att marknaden kommer att se till den saken.
Det blir genant för de ansvariga i nuvarande och tidigare regeringar men är ingen nationell katastrof.
Dåvarande Timbro-medarbetaren Rolf Englund på DN Debatt 26/8 1992
Jag var statsminister under dessa år och fast övertygad om fördelarna med en hårdvalutapolitik.
Det hade delvis att göra med de tidigare decenniernas erfarenhet av devalveringspolitik, men var
delvis en konsekvens av att jag strävade efter att Sverige skulle gå in i det europeiska samarbetets kärna, också den ekonomiska och monetära unionen, och därmed vara med i den gemensamma europeiska valutan från dess första dag.
Försvaret av kronan handlade om den viktiga kombinationen av ekonomisk politik och Europapolitik.
Carl Bildts veckobrev v1/2002
Kronkursförsvaret
På hemmaplan var det betydligt färre som öppet vågade kritisera valutapolitiken
En av dissidenterna på den borgerliga kanten var Timbroekonomen Rolf Englund
Gunnar Örn, Dagens Industri 15 september 2012
Vi har en väldigt dålig ansvarskultur i svensk politik.
Det mest flagranta exemplet är kronfallet i november 1992.
Och så kallade man detta ett misslyckande och alla satt kvar.
Det menar jag var ett stort moraliskt haveri
Barbro Hedvall i Filosofiska Rummet, 29/10 2006
Bara det senare året har antalet personer utan jobb i euroområdet ökat från 16 till 18 miljoner
Siffrorna avspeglar hur krisen i Europa förvärrats på sistone, mycket på grund av den katastrofala stabiliseringspolitik
som framför allt Tyskland drivit fram, med Sverige som ivrig påhejare.
Peter Wolodarski, Signerat, DN 2 september 2012
Krav på återställd budgetbalans mitt i depressionen har försvårat en ekonomisk återhämtning. Sannolikheten för en ordnad lösning av skuldproblemen har minskat.
Parallellt med detta har Europeiska centralbanken inte gjort tillräckligt för att parera nedgången, vilket bidragit till ohållbara räntenivåer i länder som Spanien och Italien.
Krisen är långt ifrån över. Tvärtom talar mycket för att ett eller flera medlemsländer kommer att lämna eurosamarbetet.
Varför skulle exempelvis inte Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet kunna hitta varandra?
Att många EU-medlemmar behöver reformera sina ekonomier är lätt att instämma i. Men idén om att krisländerna borde ”följa Tysklands exempel” förtiger en tung faktor bakom den tyska framgången.
Ty vad som huvudsakligen förbättrade konkurrenskraften i början av 2000talet, var att kostnadsökningarna i resten av euroområdet var mycket snabbare. Det tyska blev för varje år relativt sett billigare. Europeiska centralbanken bidrog till denna utveckling genom att hålla räntan låg, vilket under dessa år passade den tyska ekonomin men knappast resten av euroområdet.
Ändå fortsatte processen i nästan ett decennium, och varningsflagg restes sällan.
Därmed förtiger man en avgörande del i den tyska framgångssagan, och man förutsätter att krisländerna ska vidta åtgärder som man själv aldrig behövde genomföra.
En sådan krispolitik bör kallas för vad den är: enkelriktad, orealistisk och orättfärdig.
DN-ledare 4 augusti 2012
Sex myter bidrar till eurons farliga läge
Peter Wolodarski, DN 29 juli 2012
Det finns inget tydligt samband mellan statsbudgetens utveckling före krisen och vilka euroländer som hamnat i allvarliga problem.
Påståendet att Aten inte genomfört stora besparingar är falskt. I själva verket har Grekland gjort väldiga uppoffringar. Det underliggande primära budgetsaldot, som inte tar hänsyn till statsskuldsräntor, har gått från –10 procent av BNP 2009 till balans 2011.
Finansiella kriser har inget med arbetsmoral att göra. De utmärks av maniska faser med stigande tillgångspriser och efterföljande panik med fallande priser. Banksystemet skakar och ekonomin backar, oavsett hur mycket människor arbetat före krisen.
Varför låna mer när problemen skapats av överskuldsättning? För en enskild individ kan resonemanget stämma. Felet som många gör är att överföra privatekonomiska slutsatser till ett helt lands ekonomi. Grunden för finanskrisen i de flesta länder var den privata sektorns överbelåning. När bubblan sprack påbörjades en väldig skuldsanering. Hushåll och företag amorterade i stor skala och började spara. Efterfrågan i ekonomin minskade och skatteinbetalningarna sjönk.
Weimarrepublikens hyperinflation på 1920-talet används som ett avskräckande exempel. Men en mer relevant historisk analogi är vad som hände i Tyskland i början av 1930-talet. Under förbundskansler Brüning beslutade sig Tyskland för att driva igenom kraftiga pris- och lönesänkningar, samtidigt som världsekonomin försvagades i spåren av börskraschen 1929. Resultatet blev deflation, BNP-ras och ett växande politiskt stöd för nazisterna.
En stående fras är att Tyskland med flera ”räddar södra Europa”. Men i huvudsak har det handlat om att rädda långivarna i Tyskland och Frankrike, det vill säga banker som under de goda åren matade de sydliga eurogrannarna med billiga krediter.
Eurons farliga dödsdans fortsätter
Hur denna politik ska lösa krisen eller långsiktigt stärka Spaniens statsfinanser är en gåta
DN, huvudledare, 17 juli 2012
Som så många gånger tidigare beskrevs uppgörelsen som en framgång. Räddningspaketet på 100 miljarder euro till de spanska bankerna skulle bryta den farliga länken mellan landets bankkris och statsfinanser.
Drygt två veckor senare växer på nytt de politiska och ekonomiska tvivlen. Frågan är om pengarna över huvud taget kommer att betalas ut och vad som i så fall krävs av Spanien.
Den finländska socialdemokratiska finansministern Jutta Urpilainen sade att Finland kan lämna eurosamarbetet om det blir tal om att dela på några skulder. Och precis som när det gällde Greklandskrisen har Finland begärt speciella säkerheter för att bistå Spanien med hjälp.
I förra veckan presenterade /den spanska/ regeringen ett åtstramningsprogram på 65 miljarder euro, vilket motsvarar 5 procent av landets BNP. Det ska genomföras på två och ett halvt år och rymmer såväl skattehöjningar som nedskärningar. Översatt till svenska förhållanden motsvarar sparpaketet den sammantagna årliga kostnaden för försvar, rättsväsende, utlandsbistånd och kulturpolitik.
Mitt under en ekonomisk depression driver alltså den spanska regeringen igenom en historisk åtstramning, som landet inte upplevt sedan Francos sena 1950-tal, och detta efter stark press från andra euroländer.
Hur denna politik ska lösa krisen eller långsiktigt stärka Spaniens statsfinanser är en gåta.
Den belgiske ekonomen Paul De Grauwe varnar också för att pengar från den europeiska räddningsfonden ESM kan höja räntan till Spanien ytterligare.
Skälet är att fonden har begränsat med kapital, vilket leder till rationell spekulation om att medlen kommer att ta slut när de väl börjar betalas ut.
De Grauwes slutsats är att det bara är Europeiska centralbanken som kan bryta den negativa spiralen i södra Europa. Men det kräver att ECB ges andra instruktioner än i dag och börjar fungera som en verklig långivare i nöd.
(RE: Det behövs inte bara "andra instruktioner". Det behövs fördragsändring, ratificerade av samtliga medlemsländer.)
Den inrikespolitiska debatten i Finland, Nederländerna och Tyskland tyder dock inte på att valutaunionen kommer att få en centralbank som skyddar länder som drabbats av självuppfyllande spekulation.
German Chancellor Angela Merkel on Sunday rejected criticism that she had caved in to Italy and Spain at the last EU summit in Brussels.
She said the question of who should be liable in future bank bailouts - national governments or the EU bailout funds - had not been decided yet.
Der Spiegel 16 July 2012
The Federal Constitutional Court in Karlsruhe will issue a ruling on bids to halt Germany’s participation in the
European Stability Mechanism and the fiscal pact on Sept. 12.
That’s more than two months after it held a hearing on the measures.
Bloomberg 16 July 2012
Skälet till att Spanien och Italien måste betala 6–7 procent är knappast att deras statsskulder skiljer ut sig; det gör de inte.
Orsaken är att dessa stater saknar tillgång till en egen centralbank. De kan inte trycka mer pengar vid behov, eftersom de överlämnat kontrollen över sin egen valuta till ECB.
Detta ser marknaden, vilket framkallar spekulation som lätt blir självuppfyllande.
Peter Wolodarski, DN 8 juli 2012
Om man har en sedelpress går man inte i konkurs
Rolf Englund 4 november 2011
Martin Wolf och Rolf Englund om att den som har en sedelpress går inte i konkurs.
Ganska självklart, men vänta till Wolf har förklarat det vetenskapligt
För Spanien hade det förmodligen varit bäst att aldrig gå med i valutaunionen
Det är i dag tydligt att euroförespråkarna i den svenska folkomröstningen 2003,
däribland undertecknad, felbedömde riskerna för enskilda medlemsländer vid en finanskris.
Peter Wolodarski, 1 juli 2012
De goda spanska siffrorna hängde självfallet samman med att ekonomin gick på högvarv. Den var – i likhet med de andra sydliga ekonomierna och Irland – dopad av låga euroräntor. Hushåll och företag dränktes med billiga krediter från framför allt Tyskland. Valutaunionen fick samma väldiga stimulanseffekt som den finansiella avregleringen och superdevalveringen i Sverige på 1980-talet.
Vad Wolf visar är att det fanns lite som de spanska politikerna hade kunnat göra för att förhindra överhettningen och den påföljande kraschen.
Tvärtemot den bild som fortfarande sprids hade Spanien överskott i sina offentliga finanser åren 2004–2007. Enligt Internationella valutafondens bedömning 2008 gällde detta även när man tog hänsyn till den goda konjunkturen.
(RE: What was Spain supposed to have done? Martin Wolf, FT June 25, 2012)
Varför är det viktigt att gå till botten med den spanska historieskrivningen? Jo, därför att det belyser orimligheten i att ensidigt lägga skulden för eurokrisen på de mest utsatta länderna.
Man kan jämföra med Storbritanniens finanser som på sistone inte varit i bättre skick än de spanska.
Men medan Spanien betalar 7 procent i ränta, kräver marknaden ungefär 1 procent av den brittiska staten. En viktig förklaring till denna skillnad är att Spanien delegerat sin penningpolitik till ECB
---
Om man har en sedelpress går man inte i konkurs
Rolf Englund 4 november 2011
Martin Wolf och Rolf Englund om att den som har en sedelpress går inte i konkurs.
Ganska självklart, men vänta till Wolf har förklarat det vetenskapligt
---
För ovanlighetens skull resulterade veckans EU-toppmöte i beslut som kan signalera en omsvängning. Unionen tar nu de första stegen mot en gemensam lösning av bankkrisen genom att tillåta direkt utlåning till de tyngda bankerna från räddningsfonden ESM, utan att spä på enskilda länders statsskulder.
Det är en första viktig etapp på väg mot en europeisk bankakut.
Men det kommer att krävas fler och snabbare rörelser i samma riktning för att lösa krisen.
Inte ens i Sverige, som står utanför valutaunionen, ger regeringen och Socialdemokraterna en rimlig bild av vad krisen går ut på.
Statsminister Fredrik Reinfeldt fortsätter att peka finger åt södra Europa och sprida villfarelser om att depressionen beror på budgetslarv, när det är depressionen som skapat de senaste årens underskott.
Socialdemokraternas Stefan Löfven, som borde vara djupt bekymrad över att välutvecklade länder i Europa har en arbetslöshet på över 20 procent, är tyvärr inte mycket bättre.
I en intervju med Dagens Arena konstaterade han nyligen att ”lån ska alltid (min kursivering) betalas tillbaka”.
En sådan dogmatisk syn är inte bara orealistisk i mindre skuldkriser som rör hushåll, där borgenärer och gäldenärer oftast når en kompromiss.
På makronivå är inställningen – som i detta fall helt tar parti för bankernas aktieägare – direkt farlig,
vilket Keynes visade redan 1919 efter Versaillesfreden i sin inflytelserika bok ”The economic consequences of the peace”
Kommentar av Rolf Englund
Denna artikel kan utan tvekas räknas som en avbön. För fler avböner klicka här
Nu återstår väl bara för Wolodarski att tacka Medborgare mot EMU och andra på nej-sidan som hjäpte till att förhindra att Sverige i dag har euron som valuta.
Ytterst måste valutaunionens medlemmar bestämma sig för om de ska lösa problemen gemensamt,
vilket ofrånkomligen leder EU-samarbetet i federal riktning
eller om de ska ta det dramatiska och mycket riskabla steget att lösa upp euron
Peter Wolodarski, Dagens Nyheter 24 juni 2012
Europa saknar de verktyg som är nödvändiga i en allvarlig kris:
en centralbank som ser till att avvärja finansiell panik och fungera som långivare i nöd, gemensamma institutioner för att övervaka och ta över banker i kris,
en europeisk finanspolitik som möjliggör för enskilda stater att ha budgetunderskott under en övergångsfas medan ekonomin sakta börjar återhämta sig.
EU-ledarnas besked till krisländerna de senaste åren har i stället varit att de ska återställa balansen i sina budgetar,
trots att underskotten i allt väsentligt orsakats av depressionen, inte tvärtom.
(RE: PW skriver Europa när man menar Euroland)
I förra veckan hörde jag en av Tyskland främsta publicister, Die Zeits chefredaktör Josef Joffe, tala om den europeiska skuldkrisen på Johnsonstiftelsens intressanta Engelsbergsseminarium.
Under sina 15 minuter i talarstolen använde han begreppet ”Club Med” ungefär 15–20 gånger för att avhandla eurokrisens underskottsländer.
I några korta meningar förvandlades krisen från ett problem som Europa gemensamt orsakat, till en smet som några semesterarrangörer vid Medelhavet vispat samman
Jag blev inte på det klara med hur Joffe vill att depressionen ska bekämpas, annat än att de lata sydeuropéerna bör ta sig i kragen och börja arbeta.
Dock fruktade den tyske chefredaktören, som jag ofta läst med stor behållning, att Angela Merkel inte kommer att stå pall för trycket utan snart öppnar plånboken för att rädda de slösaktiga i söder.
Inte ett ord om de lättsinniga tyska bankernas centrala roll i att krisen uppstod och fördjupades. Inte ett ord om att EMU-projektet berövat södra Europa avgörande möjligheter att själva parera nedgången, vilket ställer krav på samarbetets överskottsländer att lugna marknaderna och underlätta återhämtningen.
EU riskerar att klyvas i en nordlig och sydlig halva vid sidan om kalla krigets västliga och östliga uppdelning.
Denna splittring förstärks naturligtvis av att respekterade pressröster och politiker sprider grovt förenklade bilder av krisens orsaker och lösningar.
Något enhetligt Club Med existerar ju inte. Grekland är ett specialfall, Italien har sina problem efter Berlusconiåren, Portugal är Portugal och när finansoron bröt ut var statsskulden i Spanien och Irland – tro det eller ej – väsentligt lägre än i Tyskland.
Det som förenar dessa stater är inte främst något kulturellt särdrag, även om korruptionen är mer utbredd i söder än i norr.
Den gemensamma nämnaren är i stället att samtliga drabbats hårt av eurons tillkortakommanden
Förespråkarna av denna strategi – däribland finansminister Anders Borg – hävdade att en hård saneringspolitik med snabbt sänkta utgifter och höjda skatter kommer att vinna marknadens gillande. Räntorna pressas ned och i ett trollslag lyfter åtstramningen ekonomin.
Inget av detta har inträffat, konstaterade i veckan en av Europas ledande makroekonomer, Charles Wyplosz.(RE: Read it here)
Såväl de ekonomiska som politiska resultaten vittnar om ett flagrant misslyckande. En redan skyhög arbetslöshet har spätts på, krisländernas statsskuldsräntor är ohållbara och den sociala och politiska oron tilltagande.
Den rådande laga efter läge-strategin, kombinerat med uppläxande och direkt kontraproduktiva krav på kortsiktiga budgetsaneringar, kommer bara att förstärka splittringen och depressionen i Europa.
(RE: Jfr sidan om Interndevalvering)
Ytterst måste valutaunionens medlemmar bestämma sig för om de ska lösa problemen gemensamt,
vilket ofrånkomligen leder EU-samarbetet i federal riktning eller om de ska ta det dramatiska och mycket riskabla steget att lösa upp euron
För 20 år sedan befann sig Sverige i en svår finanskris
Om inte det stora budgetunderskottet släppts fram under en övergångsperiod hade krisen blivit ännu värre
Regeringen borde ta intryck av den i sin beskrivning av dagens eurokris
Peter Wolodarski, DN 17 juni 2012
Om ett lands viktigaste mål är att statsbudgeten visar plus, så befann sig svensk ekonomi på topp omkring 1990. Det året var överskottet i de offentliga finanserna 4 procent av BNP, en nivå som inte ens rikshushållaren Anders Borg lyckats nå upp till.
Sedan hände något oväntat. På bara tre år genomgick samma finanser en dramatisk försvagning, som 1993 resulterade i ett rekordunderskott på 13 procent av BNP.
Värt att notera är att inget av dagens krisande euroländer har ett sådant stort hål i sin kassa.
I Sverige har det funnits en del myter om varför ekonomin rasade för drygt 20 år sedan. Många tolkade felaktigt krisen som ett tecken på att välfärdsstaten kört in i väggen.
(RE: Se t ex Mats Svegfors 10 september 1994)
Skälet var i stället att Sverige, precis som dagens utsatta euroländer, råkade ut för en svår finanskris.
(RE: Råkade ut för? Skulden ligger på Kjell-Olof Feldt och oförmågan att fatta att man inte kan ha både en avreglerad kreditmarknad och en fast växelkurs.
Se t ex Lars Wohlin, m fl)
Under lånefesten som inleddes i mitten av 1980-talet blåstes en stor prisbubbla upp på fastighetsmarknaden. Efter ett antal år sprack den och bankerna fick allvarliga problem.
(RE: Stefan Ingves "Enligt vår uppfattning stod det finansiella systemet i Sverige inför en kollaps den 24 september 1992.")Ekonomen Hans Tson Söderström anförde en grupp kring SNS Konjunkturråd som lanserade begreppet ”normpolitik”; den svenska ekonomin behövde strama regler som låg inflation, budgetbalans och fast växelkurs. Tson Söderström reste till Finland, som befann sig i en liknande finansiell knipa, och genomförde en studie på uppdrag av dess centralbank. Skälet till att just han bjudits in var förmodligen ryktet som ”budgethök”. Det finländska etablissemanget förespråkade åtstramningar och ville ha eldunderstöd utifrån. Men problemet var att SNS-chefen kom med helt andra råd än vad beställaren önskat. Ty ju mer han studerade den svenska och finländska situationen, desto mer insåg han att den etablerade analysen inte längre var relevant.
(RE: Det var den inte tidigare heller.)
Mycket tack vare en omläsning av Irving Fishers klassiska uppsats om 30-talets skulddeflation, insåg han att 90-talskrisen hade framkallats av fastighetskraschen och den påföljande bankkrisen. Hushåll och företag – inte staten – var överskuldsatta. När prisbubblan sprack tvingades de sanera sina balansräkningar. Och för att kunna göra det behövde de under flera år spara kraftigt, vilket omedelbart drog ned investeringar och konsumtion. Efterfrågan i ekonomin föll.
Det är precis denna typ av smärtsam skuldsanering som flera euroländer har framför sig.
I likhet med Sverige 1990 hade Spanien och Irland budgetöverskott och låg statsskuld när krisen bröt ut. Men problemen blev ändå akuta därför att den privata sektorn var överskuldsatt.
Under eurons första decennium hade man slukat billiga krediter från framför allt Tyskland.
När Hans Tson Söderström gjorde sin analys för 20 år sedan började han i grunden ompröva sin syn på det svenska budgetunderskottet. I stället för att se det som uttryck för politiskt oansvar insåg han att det i allt väsentligt passivt återspeglade den privata sektorns kraftiga åtstramning.
(RE: Det var att upptäcka hjulet på nytt. Det kallades tidigare av Bunkergänget för förlegad Kenyesianism.)
Statsskuldens snabba ökning var alltså inte orsaken till depressionen utan ett symtom på den.
(RE: John Hassler, professor och vice ordförande i Finanspolitiska Rådet, sade bland annat att det var viktigt, när man skulle genomföra åtstramningar och strukturreformer i krisländerna, att "man hade en story som folket köpte, liksom vid den svenska statsskuldkrisen i början på 1990-talet".
6 mars 2012 på SNS)
Om inte det stora budgetunderskottet släppts fram under en övergångsperiod hade krisen blivit ännu värre. Raset i sysselsättning och produktion hade tilltagit.
Precis det skedde för övrigt i Finland där politikerna var mer angelägna än sina kolleger i Stockholm om att snabbt återställa budgetbalansen, ivrigt påhejade av återkommande delegationer från IMF.
Som en konsekvens blev depressionen djupare. Arbetslösheten närmade sig 20 procent, något som fram till denna dag satt tydliga spår i finländsk arbetsmarknad.
I Sverige inleddes däremot storstädningen av de offentliga finanserna först i mitten av 90-talet när den privata sektorns skuldsanering var avklarad och ekonomin hade börjat återhämta sig, mycket tack vare det stora kronfallet som hjälpte exportindustrin.
(RE: Var det verkligen så?
- Kraften i den ekonomiska nedgången och de offentliga finansernas sårbarhet underskattades.
Kronan skulle ha släppts tidigare efter andra krispaketet 1992 och räntorna sänkts snabbare.
Carl B Hamilton i intervju i DN 98-05-12)
Det märkliga med vår 90-talserfarenhet är hur lite dagens svenska regering tycks ta intryck av den. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg talar fortfarande som om lösningen på eurokrisen handlar om att snabbt täppa till budgetunderskott som skapats av slösaktiga politiker.
Detta trots att länder som Spanien och Irland (inte Grekland och knappast heller Portugal) hade hygglig ordning i sina offentliga finanser före krisen!
I nuvarande läge skulle dessa nationer, precis som Sverige på 90-talet, behöva låta statens budgetunderskott finnas kvar under en övergångsperiod i stället för att genomdriva vettlösa åtstramningar som bara förstärker nedgången.
Många internationella deltagare på de senaste dagarnas Engelsbergskonferens i Avesta, som handlat om eurokrisen, har framfört hård kritik mot besparingsmanin.
---
Årets Engelsbergsseminarium vred och vände på eurokrisen och dess tänkbara konsekvenser
Jag bär med mig frågor som gnager
Hur ska priset för ett kollektivt politiskt misslyckande fördelas?
Claes Arvidsson, SvD 17 juni 2012
---
Det som förvärrar situationen avsevärt, jämfört med det svenska 90-talet, är att krisländerna frånsagt sig devalveringsvapnet och dessutom fått svårt att låna på marknaden.
(RE: Inte dessutom, på grund av. Om man har en sedelpress går man inte i konkurs,)
Nya pengar kräver en europeisk eller internationell lösning, på samma sätt som det behövs gemensamma lösningar för att återställa stabiliteten i banksystemet (insättningsgaranti, återkapitalisering).
(RE: Merkel said that seemingly simple "collectivization ideas" are actually "unconstitutional and completely counterproductive."
Der Spiegel 14 June 2012)
Det första steget är att man ställer rätt diagnos på sjukdomen.
Det är lika lite slösaktiga sydeuropéer som ensamma ligger bakom eurokrisen som det en gång var välfärdsstaten eller Bildtregeringen som orsakade 90-talsdepressionen.
(RE: Njaa, men han gjorde den djupare och längre än nödvändigt. Här är Bildts egen analys:)
Jag var statsminister under dessa år och fast övertygad om fördelarna med en hårdvalutapolitik. Det hade delvis att göra med de tidigare decenniernas erfarenhet av devalveringspolitik, men var delvis
en konsekvens av att jag strävade efter att Sverige skulle gå in i det europeiska samarbetets kärna, också den ekonomiska och monetära unionen,
och därmed vara med i den gemensamma europeiska valutan från dess första dag.
Försvaret av kronan handlade om den viktiga kombinationen av ekonomisk politik och Europapolitik.
Full text Peter Wolodarski
Dags att skingra myterna om det svenska 1990-talet
Peter Wolodarski (PW) fortsätter sin omprövning av DN:s tidigare EU-politik
PW måste någorlunda dölja den viktigaste slutsatsen för Europas framtid, nämligen att det är EU-politiken och framför allt eurosystemet som
både har vållat den ekonomiska katastrofen och har gjort det nästan omöjligt att komma ur den.
Nils Lundgren, Newsmill 17 juni 2012
RE: "Stålbadet i skuldfällan" Rolf Englund på DN Debatt 26/8 1992
Rolf Englund på Nationalekonomiska Föreningen januari 1990:
Vi ser också att affärsbankernas lånestock i utländsk valuta är nästan lika stor som den är i svenska kronor. Lånen i utländsk valuta hos affärs- och sparbankerna är tillsammans nästan 300 miljarder. Det är mer än dubbelt så mycket som sparbankernas utlåning i svenska kronor.
Jag föreställer mig att de som har lånat upp dessa 300 miljarder inte avser att ha dessa lån när nästa devalvering kommer...mer här
Betraktar man de senaste årens utveckling i Europa inser man att 30-talskollapsen inte alls är obegriplig eller omöjlig att upprepa.
Den dystra sanningen är ju att eurokrisen bär på många av de frön som en gång framkallade den stora depressionen.
Peter Wolodarski, Dagens Nyheter 10 juni 2012
Highly recommended
Europa har slagit in på en kamikazekurs som ser ut att leda mot att euron bryts sönder.
/Spanien/ riskerar att dras ned i en negativ spiral som kan knäcka banksystemet, orsaka en statsbankrutt
och leda till att Spanien lämnar den europeiska valutaunionen.
Peter Wolodarski, Dagens Nyheter 3 juni 2012
De som fortfarande tror att eurokrisen handlar om lata greker som inte vill göra rätt för sig
bör titta närmare på det spanska exemplet. Eller det irländska.
Orsaken är att ekonomierna under lång tid, precis som Sverige på 1980-talet, eldats på av billiga krediter och omfattande spekulation i bostäder.
Medlemskapet i euron pressade ned räntan till en alldeles för låg nivå. När så krisen kom spräcktes prisbubblan och fastighetsmarknaden kraschade.
Som en direkt konsekvens backade BNP, skatteintäkterna rasade och budgetunderskottet exploderade.
Trots detta har Spanien fortfarande en lägre statsskuld än Tyskland.
Det spanska banksystemet tyngs av lån som hushåll och företag tagit. Marknaden oroar sig för en större systemkollaps.
Alltså plockar man ut sina pengar från Spanien och skickar dem till Tyskland eller något annat land som bedöms som säkert (främst USA och Schweiz).
Inte heller kan den inhemska centralbanken finansiera kapitalbehovet genom att trycka mer pengar, eftersom Spanien är medlem i euron.
(RE: Om man har en sedelpress går man inte i konkurs)
Om euron var en normal valuta skulle Europeiska centralbanken för länge sedan ha utfärdat en insättningsgaranti i syfte att lugna marknaden. ECB är den institution som har kraften och resurserna att rädda det spanska banksystemet, om det skulle behövas.
Men ECB har inte gjort detta. För Tyskland vill inte att banken i Frankfurt ska göra något som kan uppfattas som ett finansiellt stöd till ett enskilt medlemsland. Således fortsätter oron i Spanien och sprids till andra länder.
(RE: To remind you, Article 125 of the Treaties says:
The Union shall not be liable for or assume the commitments of central governments, regional, local or other public authorities, other bodies governed by public law, or public undertakings of any Member State.... more here. Ms Merkel does not say “no” to eurozone bonds. She says: “Not without treaty change.”
The German constitutional court in Karlsruhe would never allow Germany’s sovereign guarantee to be given to its eurozone partners ... more here)
Hur Tysklands förbundskansler Angela Merkel tänker sig att lösa eurokrisen framstår alltmer som en gåta, konstaterade Financial Times ledande kommentator Martin Wolf i veckan:
(RE: In brief, the eurozone is now on a journey towards break-up that Germany shows little will to alter ... more here)
Berlin säger nej till en gemensam europeisk upplåning via euroobligationer. Nej till en större krisfond. Nej till en europeisk bankakut. Nej till att ECB lånar pengar direkt till stater. Nej till högre inflation för att snabbare få bort skulder. Nej till färre nedskärningar och mer stimulanser för att få fart på tillväxten, inte minst i Tyskland.
Man kan resa relevanta invändningar mot vart och ett av dessa förslag. Men man kan inte avfärda samtliga utan att det får konsekvenser.
Tyskland, som är Europas största långivare, verkar fortfarande tro att de senaste årens krismedicin – snabba åtstramningar – ska vinna tillbaka marknadens förtroende för de krisande eurostaterna och därigenom återställa lugnet.
Men ingenting tyder på att den tyska medicinen fungerar.
Europa har slagit in på en kamikazekurs som ser ut att leda mot att euron bryts sönder.
Att Sverige, med regeringen och Socialdemokraterna i armkrok, fortfarande håller fast vid det tyska nedskärningstänkandet är sorgligt.
Kommentar av Rolf Englund:
Ändå sorgligare är det att regeringen och socialdemokraterna i armkrok med bl a Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet fortfarande förespråkar en svensk anslutning till EMU.
Närmare att göra en pudel och erkänna att det var bra att Nej-sidan vann folkomröstningen om EMU har Peter Wolodarski inte kommit.
Men han har en liten bit kvar, skrev jag för en vecka sedan om hans förra artikel i ämnet. Det kan man upprepa i dag.
Närmare att göra en pudel och erkänna att det var bra att Nej-sidan vann folkomröstningen om EMU har Peter Wolodarski inte kommit.
Bank run, The beginning of the end
Europas politiker har slagit in på en ekonomisk kurs som ser ut att leda mot sammanbrott.
Konsekvenserna riskerar att bli dramatiska.
Huvudargumentet för en europeisk valuta var att den skulle göra krig omöjliga.
Tio år senare har valutasamarbetet lett till motsatsen
Har vi svenskar förträngt hur vi löste vår egen finanskris under 1990-talet?
Peter Wolodarski, DN 27 maj 2012
I veckan presenterade Sarrazin en ny bok, som i likhet med den förra lett till upprörda reaktioner.
Huvudargumentet för en europeisk valuta var att den skulle göra krig omöjliga. En allt tätare ekonomisk integration mildrar konflikter och stärker samarbete, hävdade många av oss som stödde EMU-projektet.
Tio år senare har valutasamarbetet lett till motsatsen, även om det fortfarande finns en chans att krisen vänds till något bättre.
Precis som en del EMU-kritiker varnade för har euron bidragit till att öka spänningarna mellan länder.
En halvfärdig valutaunion utan en tät politisk samverkan har fungerat som en instabil farkost i storm, särskilt när instruktionsboken inte respekteras.
Den globala finanskrisen satte i gång dramatiken, men det vore intellektuellt ohederligt att förtiga den roll som valutan kommit att spela
För det första medförde euron att räntorna i Sydeuropa och Irland pressades ned till tysk nivå, vilket drev på en ohållbar konsumtions- och lånefest.
Denna ohållbara utveckling hade kunnat motverkas med inhemska åtstramningar och strukturreformer, men precis som i Sverige på 1980-talet skedde inte det.
För det andra har euron beskurit krisländernas valmöjligheter. Devalveringsdörren är stängd. I stället tvingas de värst utsatta genomföra kraftiga åtstramningar och lönesänkningar för att återställa sin konkurrenskraft
(Interndevalvering)
Europa kommer däremot att få ett politiskt och ekonomiskt problem i den högre skolan om överskottsländer som Tyskland och Sverige insisterar på omedelbara avbetalningar och inte själva vidtar tillräckliga finans- eller penningpolitiska åtgärder för att stödja tillväxten i hela EU-området
”Vi lär oss igen den hårda vägen att denna typ av åtstramningar, som tillämpas mitt under brinnande finanskris, bara leder till depression”, konstaterar den tidigare tyske utrikesministern Joschka Fischer i en aktuell kolumn (Project syndicate 25/5).
Han frågar: Har vi glömt lärdomarna från början av 1930-talet, då president Hoover i USA och kansler Brüning i Weimar-Tyskland stod för ett förödande åtstramningstänkande?
Har vi svenskar förträngt hur vi löste vår egen finanskris under 1990-talet?
Den nödvändiga budgetsaneringen sattes i gång efter att den svenska ekonomin börjat återhämta sig
Peter Wolodarski och euro-pudelns kärna
Rolf Englund 27 maj 2012
Peter Wolodarski, PJ Anders Linder och Grekland
Rolf Englund 20 maj 2012
Alla som var för EMU i folkomröstningen har förbrukat sitt förtroende och bör avgå
Rolf Englund blog 2012-04-13
Vid en första anblick skulle man kunnat tro att Carl B. Hamilton ville hedra Raoul Wallenberg
Vad han är ute efter är att använda Wallenberg som slagträ i en debatt om EU:s finanspakt
Peter Wolodarski, signerat DN 7 februari 2012
Precis som i Grekland framkallade krisen i Argentina ekonomiska, politiska och sociala omvälvningar.
IMF krävde i likhet med dagens EU/IMF att Argentina skar ned ordentligt i sina utgifter för att få nya lån.
I efterhand har valutafonden medgett att man skrev ut en felaktig kur för Argentina.
År 2004 konstaterade IMF att man borde ha ändrat strategi när det stod klart att nya åtstramningar inte gick att genomföra.
Peter Wolodarski, Signerat DN 20 maj 2012
A bank run is now happening within the eurozone
The fear of bank runs is deeply ingrained in all economists who know anything about the genesis of the Great Depression in the United States in the early 1930s.
Then, the failure of the Bank of United States in December 1930 led to multiple bank runs across the country.
Bank failures in the following two years wiped out personal savings and greatly exacerbated the collapse of demand in the economy.
Gavyn Davies, Financial Times May 20, 2012
Peter Wolodarski, eurokrisen och Keynes
Rolf Englund 19 maj 2012
Man behöver inte tro på Keynes teorier från 1930-talet för att se både
den politiska och ekonomiska faran i en finanspolitik som spär på nedgången.
Det långsiktigt nödvändiga – att sanera skuldsatta ekonomier – är inte en klok strategi i ett akut läge.
Peter Wolodarski, DN 13 maj 2012
På kort sikt behövs dessvärre mer stimulanser och hjälp till banksystemet för att ekonomin ska kunna växa
När Sverige drabbades av sin egen finanskris i början av 1990-talet inleddes de tuffa besparingarna först efter att den ekonomiska tillväxten kommit tillbaka.
Europeiska centralbanken behöver bidra till att lånekostnaderna sjunker ytterligare så att krisländerna kan lägga mindre pengar på räntebetalningar.
Ett stort land som Tyskland kan bidra mer till efterfrågan i den europeiska ekonomin genom att de närmaste åren tillåta större budgetunderskott och löneökningar.
Därmed gör man det lättare för andra att växa sig ur krisen och förbättra sin konkurrenskraft.
”Demokratins seger och kris”, kallade Herbert Tingsten sin klassiska studie från 1933 av hur kommunister, fascister och nazister perverterade folkstyret.
”Trygghetens värld” kallar Stefan Zweig tiden före första världskriget i sin klassiska minnesbok ”Världen av i går”,
som återutgavs förra året av det svenska bokförlaget Ersatz.
När ”Titanic” gjorde sin jungfrufärd 1912 var det två år kvar till skotten i Sarajevo.
Än så länge rådde ett bedrägligt lugn i Europa före det stora ovädret.
The 2012 rivals can be named: Hayek v Keynes
In a fusillade of debates and speeches President Barack Obama and his Republican challengers have firmly established
the economic policy combat lines for next year.
Steven Rattner, FT 12 September 2011
Budgetregler och tätare ekonomiskt samarbete kan vara bra för att förebygga kommande kriser,
men de pressar knappast ned nuvarande höga räntor i Sydeuropa.
Det är som om Sverige – mitt under den dramatiska krishösten 1992 – hade infört utgiftstak och budgetmål
för att få bort spekulationerna mot kronan.
Peter Wolodarski, DN 11 december 2011
Peter Wolodarski nära avgruden den 11 december 2011
Hur länge till skall Peter Wolodarski, som i grunden är en intellektuell person,
kunna hålla fast vid sin EU- och EMU-vänliga linje?
Rolf Englund blog 12 december 2011
Eurons första tio år var en trist historia för de flesta tyskar,
som mest ägnat sig åt att spara, effektivisera och skära ned i sin välfärdsstat.
Rensat för inflation har inkomstutvecklingen varit skral.
Peter Wolodarski, DN 4 december 2011
Wolodarski och Tysklands framgång med Ådalsmetoden
Rolf Englund blog 4 december 2011
Wolodarski och eurons hot mot demokrati och välstånd
Rolf Englund blog 4 december 2011
Krisen hösten 2011 handlar inte om inflation utan om att upprätthålla finansiell, social och politisk stabilitet i Europa.
Peter Wolodarski, DN 21 november 2011
Wolodarski, politisk chefredaktör på DN,
diskuterar 90-talskrisen utan att nämna orden fast växelkurs
Rolf Englund blog 7 november 2011
Skulle Europa ha haft skuldkris utan euron?
Danne Nordlilng, om Wolodarskis söndagskrönika, 7 november 2011
I DN idag 6/11-11 skriver Peter Wolodarski en söndagskrönika med rubriken "Vårt ständiga behov av syndabockar" där han vill hävda att dagens europeiska kris varit väl så allvarlig utan euron:
"Det är för enkelt att ge ett enskilt land eller en gemensam valuta skulden för den dramatiska kris som Europa nu genomlever. Och vi kan vara säkra på att vår del av världen hade gått igenom en mycket allvarlig chock även utan euron och intern grekisk oreda."
Ett centralt argument för detta är att Sverige råkade ut för en mycket allvarlig kris i början av 90-talet utan att man kan skylla på någon svensk mentalitet eller speciell inkompetens hos den borgerliga Bildt-regeringen.
Men är det inte i själva verket så att det finns stora likheter mellan Sveriges 90-talskris och den europeiska skuldkrisen idag? Ekonomerna borde dessutom ha kunnat dra lärdom av Sveriges kris för att förstå riskerna med ett upprepande i större skala.
Wolodarski, Monnet och EUs bristande legitimitet
Rolf Englund blog, 5 september 2011
Valutaunionens rötter, kommunismens fall för 20 år sedan kom att bli eurons definitiva startskott
Den franske presidenten Mitterrand ställde då ett ultimatum:
för att acceptera ett tyskt enande var landet tvunget att ge upp sin D-mark och gå med på ett stärkt EU-samarbete.
Tyskland ville egentligen inte ha en gemensam valuta, men accepterade samarbetet på villkor att det inte fick drag av en traditionell valutaunion.
Peter Wolodarski, Signerat DN 21 augusti 2011
Peter Wolodarski ny politisk chefredaktör på DN
"Jag har blivit ännu mer övertygad om att Sverige ska vara med fullt ut i
Europasamarbetet, inklusive EMU"
DN print 28/11 2008
Demokratiproblemet:
att den svenska regeringschefen numera fattar avgörande beslut i ett EU-forum som saknar öppenhet och insyn – och att detta forum fått mer och mer makt i EU.
Också som EU-vän måste man tillstå att alltför många viktiga frågor börjat avgöras i slutna rum.
Den förändringen av statsministerrollen är djupt problematisk.
Signerat: Peter Wolodarski DN 2010-05-20
De som försöker skuldbelägga Europeiska centralbankens låga ränta för den ohållbara låneexpansionen har en poäng.
Skeptiker till euron vädrar morgonluft och upprepar sin gamla kritik mot den gemensamma valutan:
– Vad var det vi sa, säger de. Euron passade inte för Greklands behov och den passar inte heller för Irlands.
Vad som krävs är en nationell räntepolitik och nationella valutor, som går att devalvera.
Peter Wolodarski, DN Signerat 21/11 2010
EU har en gemensam centralbank, men ingen gemensam ekonomisk politik och heller ingen gemensam och välintegrerad ekonomi, trots storstilade löften om fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor.
När krisen väl slår till tvingas därför EU:s ledare att improvisera. De får drag av praktikanter i ett restaurangkök, som under tidspress ska laga fisksoppa åt ett större middagssällskap.
Att ge sig på euron är således ofarligt, det framkallar inga motreaktioner från några andra än EU-kommissionens byråkrater. Men det gör inte kritiken mer rättfärdig.
Faktum är att den i både fallet Irland och Grekland bottnar i en skev analys av krisens grund och lösning.
De som försöker skuldbelägga Europeiska centralbankens låga ränta för den ohållbara låneexpansionen har en poäng. Men samma kritiker borde också fråga sig var de irländska politikerna befann sig när kreditvolymerna steg mot skyn. Om regeringen velat sakta ner tempot i ekonomin hade den kunnat strama åt statsbudgeten eller införa tuffare regler för bankerna. Det hade motverkat bubbeltendensen och i bästa fall förhindrat dagens kris.
Men de ansvariga var passiva medan allt verkade gå bra, vilket påminner om hur den svenska regeringen lät den blågula ekonomin skena i väg under lånefesten på 1980-talet; yuppiens årtionde som utlöstes av den så kallade superdevalveringen 1982 (i sig en påminnelse om hur bedrägliga devalveringar kan vara).
Euron är inget perfekt monetärt samarbete, men vilket samarbete är perfekt?
Valutaunionen mellan 50 amerikanska delstater
som trots skiftande budgetdisciplin, ekonomisk struktur och politik bär upp dollarn?
Hur hade finanskrisen slagit mot Europa om de gemensamma pengarna inte funnits?
Tror någon att utvecklingen hade varit mer harmonisk och stabil med 27 olika sedlar och mynt?
Lärdomen av Grekland och Irland är att det krävs samlade europeiska regler som efterlevs, att EU behövs skaffa sig en ekonomisk politik för att hantera unionens angelägenheter och att nationella regeringar måste ta ansvar för nationella problem.
---
Peter Wolodarski försvarar EMU om Irland och Grekland
Rolf Englund blog 2010-11-21
Den nuvarande krisen är ingen eurokris utan en kris för länder som misskött sina ekonomier. Ändå debatteras EU:s skuld i det grekiska dramat.
Om Grekland bara hade stått utanför den gemensamma valutan euron och behållit drakman hade krisen varit lindrigare, får vi höra.
Ett annat tema i ”skyll-krisen-på-euron”-debatten har handlat om makten över räntepolitiken.
Peter Wolodarski, DN Krönika 2010-03-07
Back in 2007, Ireland’s net public debt was just 12 per cent of gross domestic product.
This compares with 50 per cent in Germany and 80 per cent in Greece.
Martin Wolf, FT November 23 2010
DN har skådat ljuset:
"Ländernas konkurrenskraft har också betydelse för valutans stabilitet."
Rolf Englund blog 2010-05-07
Vad rör sig huvet på en Ja-sägare om EMU?
Rolf Englund blog 2010-04-09
- EU måste ha förmåga att assistera ett medlemsland i nöd.
Det är inte konstigare än att en nationalstat hjälper en kommun eller region i svårigheter, ibland genom tvångsförvaltning, skrev DNs politiske chefredaktör Peter Wolodarski 2010-03-07.
Klarare än så går det inte att uttrycka en federalistisk grundinställning.
Rolf Englund blog 2010-03-08
Sedan 1992 har Sverige haft rörlig växelkurs, vilket i teorin skulle omöjliggöra framtida devalveringar.
Vad som i praktiken skett är att marknaden successivt skrivit ner värdet på våra pengar.
Peter Wolodarski, signerat, DNs ledarsida 9/12 2005
Riksbanken och andra bedömare har gång på gång sagt att kronan är "undervärderad", att den borde stiga med 10-15 procent mot dollarn och euron. Men det har inte inträffat. I stället tycks vi ha fått ett slags flytande devalveringspolitik.
Men ser man rörelserna i ett längre perspektiv blir mönstren tydliga. Kronan har kontinuerligt förlorat i värde ända sedan 1930-talet. Problemet är inte av temporär karaktär. Det handlar snarare om ett systemfel i den svenska ekonomin, som vi alla betalar ett högt pris för. Tre begrepp sammanfattar kronkronologin: Stela strukturer, stor offentlig sektor, skadliga skatter.
Finns euron kvar om 15 år?
Euron blev verklighet därför att det fanns europeiska ledare - Helmut Kohl, Francois Mitterand, Jacques Delors - som önskade sig de nya pengarna.
Om deras efterträdare bestämmer sig för att inte tro på projektet, då kommer det förr eller senare att haverera.
Peter Wolodarski Signerat DNs ledarsida 3/6 2005
Jan Peter Balkenende
Hollands premiärminister och ordförande i Europeiska rådet
I slutet av oktober kommer EU:s konstitutionella fördrag att undertecknas
Ingressen till EU-konstitutionen slår fast att Europa är "förenat i sin mångfald".
Men orden "förenade i mångfald" väcker frågan om vari enheten består.
DN 23/9 2004, översättning: Peter Wolodarski
Är det problematiskt att damer och
herrar inte betalar lika mycket för en klippning?
Tjänstemännen i Bryssel vill säkert väl. Men deras
förslag är inte desto mindre stolligt
Peter Wolodarski DN 26/4
2004
Som DN rapporterade om på söndagen pågår just nu diskussioner kring ett direktiv som ska förbjuda prisskillnader baserade på kön. Om idéerna realiseras kan det alltså bli ett slut på frisersalongernas genuspriser, liksom taxibolagens tjejtaxor och kvinnors dyrare pensionsförsäkringar. Tjänstemännen i Bryssel vill säkert väl. Men deras förslag är inte desto mindre stolligt.
Ambitionen att förbättra jämställdheten riskerar att leda till en långtgående inskränkning av den fria prissättningen som varken gynnar konsumenterna eller företagen. Prisskillnader som saknar objektiv grund ska naturligtvis kritiseras, och med hjälp av fri konkurrens rensas bort. Men att kvinnor i genomsnitt betalar mer än män för sin hårvård är inget konstigt; den kräver i regel mer arbete. Inte heller är det märkligt att unga män har högre premie i trafikförsäkringen; de är ju markant överrepresenterade i all olycksstatistik. Denna typ av prisdiskriminering är en naturlig del av marknadsekonomin.
Om politikerna förbjuder den blir resultatet att en ny orätt uppstår. Kvinnor tvingas betala för mäns förseelser på vägarna och män får subventionera det motsatta könets klippningar. Och detta med hänvisning till "ökad jämställdhet". Jakten på total rättvisa leder till orättvisa.
På ett år har euron stärkts med
20 procent mot den amerikanska dollarn. På två år är
motsvarande siffra hela 30 procent. Är detta ett problem för Europa?
Många finansministrar, centralbankschefer och ekonomer svarar ja
på den frågan.
Peter Wolodarski, DN
2004-01-17
Johan Norberg, 30, är något så
ovanligt som en svensk intellektuell som nått världsberömmelse
utan att vara särskilt känd i sitt eget land.
Peter Wolodarski, DN 2003-10-25
För Europas del är detta ett
mardrömsscenario
Utvecklingen av den amerikanska dollarn som
håller på att få dramatiska konsekvenser för
världens ekonomier
Peter Wolodarski, signerat DNs
ledarsida 25/9 2003
Finansmännens seger över partierna
Före
detta riksbankschefer, chefekonomer och finansmän åkte land och rike
runt och varnade för riskerna med EMU. Tyskland blev ett avskräckande
exempel.
Peter Wolodarski, signerat DNs
ledarsida 18/9 2003
We have been presented with the same data over and again:
since 1999 when the euro was introduced, unit labor costs have risen by 25% to 30% relative to Germany in Greece, Spain, Portugal and Italy.
This is impressive, but well short of a proof. First, is 1999 a good base to make comparisons?
We know that Germany mistakenly converted deutschemarks into euros at an inflated value, thereby knocking off its competitiveness.
Wage moderation was needed and impressively achieved over the first decade of the euro.
Charles Wyplosz, Eurointelligence 17.02.2011
*
Few have realised the most dangerous feature of Emu: it has locked Germany into a seriously uncompetitive real exchange rate
Martin Wolf, Financial Times, March 31, 1999
EMU bäddar för bråk
Stefan de Vylder Göteborgs-Posten 2002-10-22
RE: En lysande
artikel
Tysklands inträde i EMU 1999 skapade naturligtvis inte
svårigheterna men förvärrade dem.
Detta är nejsidans
argument. Och det ligger en del i dem.
Peter
Wolodarski, DNs ledarsida 9/7 2003
Tio skäl varför ja-kampanjen fallerar
Med 105
dagar kvar till folkomröstningen om euron sprider sig desperationen i
ja-lägret.
Vad gör vi för fel? Varför sjunker
stödet i opinionsmätningarna?
Hur kan det komma sig att gamla
EU-vänner nu säger nej?
Peter Wolodarski,
signerat, DNs ledarsida 2/6 2003
Krisen i den tyska ekonomin är redan djup. Men om ett
år, när EU utvidgas österut, kan den förvärras
avsevärt. Den tyska utvecklingen är en bomb som väntar på
att brisera.
Peter Wolodarski, DN 5/5 2003
Den europeiska mardrömmen
Tyskland är inte Sverige
i kvadrat. Tysklands problem är långt värre än så.
Arbetslösheten överstiger 10 procent, tillväxten är
närmast obefintlig, budgeten går med underskott, banksystemet
skakar, risken för deflation är överhängande och landets
industri befinner sig i en svår kostnadskris. Den tyska utvecklingen
är en europeisk mardröm, vars slut vi ännu inte sett skymten
av.
Peter Wolodarski DN 27/4 2003
Att stå upp mot världens enda supermakt har
på kort tid blivit en tysk specialitet, i klass med produktionen av
bilar, bratwurst och surkål.
Peter Wolodarski,
DN 26/4 2003
Jag undrar ändå om inte lågprisflyget kommer
att få en minst lika stor (om inte större) betydelse för den
europeiska integrationen än till exempel euron.
Peter Wolodarski, DN 22/4 2003
I dag ska jag försöka förklara varför jag
tror att nejsidan underskattar de ekonomiska vinsterna av ett EMU-medlemskap.
Och i en kommande artikel ska jag diskutera varför jakampanjen
överdriver fördelarna med att byta kronan mot euron.
Peter
Wolodarski, DNs ledarsida 14/4 2003
"en hård kärna av folkpartister (även
kända som Hamilton/Munkhammarliberalerna) som är så
förälskade i EMU-projektet att de i princip är beredda att offra
vad som helst och argumentera hur som helst för att Sverige ska bli
medlem"
Peter Wolodarski, DNs
ledarsida 19/3 2003
"För det första är detta ingen fond, det är
ett höjt överskottsmål", skrev Munkhammar och fortsatte i samma
stil. Detta är vad jag kallar för koko-argumentation”
Peter Wolodarski DN 10/3 2003
Europeiska centralbanken oroar sig för att missa
prisstabilitetsmålet
och därför tillåter man en
alldeles för hög arbetslöshet
J Bradford DeLong
professor i nationalekonomin vid University of California i Berkeley,
Översättning: Peter Wolodarski, DN 27/12
I väntan
på nästa kris
Peter Wolodarski
DN 21 november 2002
På ett år har
euron stärkts med 20 procent mot den amerikanska dollarn. På
två år är motsvarande siffra hela 30 procent. Är detta
ett problem för Europa?
Många finansministrar,
centralbankschefer och ekonomer svarar ja på den frågan.
Peter Wolodarski, DN 2004-01-17
I en typisk kommentar tidigare i veckan sade Ernst Welteke, rådsmedlem i ECB och chef för tyska Bundesbank, att han "fruktar att förstärkningen av euron kommer att knäcka Europas ekonomiska återhämtning". Och Francis Mer, den franske finansministern, var inne på samma linje när han deltog i en frågestund i nationalförsamlingen.
Den paneuropeiska frustrationen över eurons styrka är pikant, eftersom det bara är fyra år sedan det klagades på eurons svaghet. I maj 2000 gick ju centralbankschefen Wim Duisenberg ut med ett pressmeddelande som försäkrade EU-medborgarna om att euron går en "stark framtid till mötes". Det var ett uppseendeväckande uttalande som ironiskt nog framfördes för att lugna tyskarna, som tyckte att de bytt bort sin pålitliga D-mark mot en skräpvaluta.
Trots att den starkare euron minskat risken för inflation, vill inte ECB lätta på trycket. I stället förväntas politikerna genomföra åtgärder som stimulerar den ekonomiska aktiviteten. Tyskland och Frankrike försökte sig på just denna manöver när de bröt mot EU:s budget- regler (och därmed raserade stabilitetspakten), vilket utlöste en av de svåraste kriserna i unionen någonsin.
Det går emellertid inte att skylla Europas höga arbetslöshet och låga tillväxt på ECB eller dollarn. Många problem är hemmatillverkade, och det krävs politisk vilja för att de ska lösas.
I ett läge när den amerikanska valutan fortsätter att försvagas kommer dock de stora länderna, Tyskland och Frankrike, att försöka förklara sin egen oförmåga med händelser utanför den egna kontrollen. Vänta er därför mycket tal om "force majeure" under 2004 och få åtgärder för att Europa återigen ska bli en växande världsdel.
Just why the fall of the currency should matter so
much is shown by a decomposition of the demand contributions to eurozone growth
over the past three years.
Private consumption has failed to contribute
more than a percentage point to year-on-year growth since the first quarter of
2001. The most powerful source of demand for the eurozone was net exports
Martin Wolf, Financial Times 14/1
2004
Few have realised the most dangerous feature of
EMU: it has locked Germany into a seriously uncompetitive real exchange
rate
Martin
Wolf, Financial Times, March 31, 1999
För Europas del är detta ett
mardrömsscenario
Utvecklingen av den amerikanska dollarn som
håller på att få dramatiska konsekvenser för
världens ekonomier
Peter
Wolodarski, signerat DNs ledarsida 25/9 2003
Vad utlöste dollarfallet? Den här gången var det en kommuniké från helgens G7-möte i Dubai, där representanter från världens rikaste länder efterlyste större flexibilitet på valutamarknaderna.
USA har under en längre tid byggt upp ett farligt stort bytesbalansunderskott, som nu uppgår till 5 procent av bruttonationalprodukten BNP (det högsta i landets historia). Amerikanerna importerar mer än de exporterar. De lever visserligen på en hög nivå men över sina tillgångar. Förr eller senare blir en sådan situation ohållbar.
Erfarenheten säger att detta bara kan sluta med att valutan tappar i värde. För amerikanerna blir det då dyrare att köpa tyska bilar, samtidigt som européerna behöver betala mindre för att besöka New York. USA importerar mindre och exporterar mer. Obalanserna rättas till via växelkursen.
Detta har inträffat förr. På 1980-talet skedde något liknande under Reagan-åren, då dollarn under loppet av två år förlorade 54 procent i värde mot både D-marken och yenen, enligt en redovisning i senaste numret av The Economist.
Om Ronald Reagan kunde föra Amerika ur krisen med hjälp
av skattesänkningar, så kan väl även George W Bush.
Men tyvärr haltar parallellen. Den här gången är
för det första underskotten mycket större. Vi talar om
rekordnivåer.
För det andra plågas den amerikanska
ekonomin fortfarande av baksmällan efter historiens största
börsbubbla. En lättvindig kreditpolitik i kombination med låga
räntor har uppmuntrat befolkningen att skuldsätta sig rejält.
Konsumtionen lär därför inte ta fart i första taget.
Vändningen får vänta.
För det tredje ser situationen i
världen radikalt annorlunda ut i dag. Ekonomierna i Europa och Japan
står stilla.
Det finns de ekonomer som uppskattar att den amerikanska valutan måste falla med så mycket som 50 procent för att eliminera bytesbalansunderskottet. 2 dollar för 1 euro, med andra ord. Eller 1 dollar för 60 yen.
För Europas del är detta ett mardrömsscenario.
Tyskland befinner sig redan i den svåraste krisen under efterkrigstiden. Arbetslösheten är skyhög. Underskottet i statens finanser bryter mot EMU-reglerna. Och Europeiska centralbanken gör inget för att hjälpa kontinentens draglok. Om dollarn försvagas kraftigt mot euron kommer tusentals exportföretag att gå i konkurs. Och inte bara i Tyskland utan i stora delar av Europa. Tillväxt- och stabilitetspakten lär framstå som ett riktigt dåligt skämt.
Det är förbluffande att varken regeringen, Konjunkturinstitutet eller Riksbanken tycks ha räknat med risken för att just detta är på väg att inträffa.
Tysklands inträde i EMU 1999 skapade
naturligtvis inte svårigheterna men förvärrade dem.
Detta
är nejsidans argument. Och det ligger en del i dem.
Peter
Wolodarski, DNs ledarsida 9/7 2003
Nejsidan använder Tyskland som ett varnande exempel: titta hur illa det kan gå om vi överlämnar Riksbankens makt till Frankfurt. Arbetslösheten överstiger tio procent och penningpolitiken kan inte användas för att stimulera ekonomin.
- Tysklands problem beror inte på EMU, säger han, medan fotoblixtarna smattrar. Fischer tycks väl medveten om vilken roll som hans land spelar i den svenska eurodebatten. - Våra problem är ett resultat av återföreningen.
På andra sätt har Joschka Fischer emellertid fel. Krisen i den tyska socialstaten är en kris för hela ekonomin - inte bara för det forna DDR. Lönekostnaderna i väst steg mot skyn redan på 1980-talet. Arbetsmarknaden stelnade ihop under decennier.
Inträdet i EMU 1999 skapade naturligtvis inte svårigheterna men förvärrade dem. Detta är nejsidans argument. Och det ligger en del i dem.
Fischer byter snabbt ämne: - Det blir ingen europeisk superstat, lovar han. Ni behöver inte vara oroliga. Tyskland förblir Tyskland. Sverige förblir Sverige.
För en tysk, säger Fischer, betyder federalism inte all makt till Bryssel. Det betyder all makt till Stuttgart, München och Frankfurt. Federalism är därför decentralism - inte centralism.
Jag noterar att han inte en enda gång tar ord som stabiliseringspolitik, outputgap eller överskottsmål i sin mun. Ypperligt. Moderaterna ägnade ett helt seminarium åt just detta, i stället för att skapa engagemang för euron och Europatanken.
Bisak blev huvudsak, två månader före folkomröstningen. Vill jasidan inte vinna?
Han påminner om Portugal, Grekland, Spanien - tidigare diktaturer, fattiga, utan något hopp om framtiden. I dag en naturlig del av Europa med samma valuta som Tyskland och Frankrike. Och snart kommer också de forna kommuniststaterna i öst att vara en del av denna gemenskap.
Detta är den europeiska unionens storhet. Ett mångfaldens Europa, ja, men samtidigt ett Europa som håller samman. Det är om Sverige ska delta fullt ut i denna värld av möten, samtal och kompromisser som vi röstar den 14 september.
Tio skäl varför ja-kampanjen
fallerar
Med 105 dagar kvar till folkomröstningen om euron sprider sig
desperationen i ja-lägret.
Vad gör vi för fel? Varför
sjunker stödet i opinionsmätningarna?
Hur kan det komma sig att
gamla EU-vänner nu säger nej?
Peter Wolodarski, signerat, DNs
ledarsida 2/6 2003
Utan probleminsikt, ingen möjlighet att vinna opinionen. Nedan följer därför tio troliga skäl till varför eurokampanjen fallerar:
1. Borgerliga profiler tvekar.
När Sverige
folkomröstade om EU 1994 var de stora borgerliga partierna enade.
Affärspressen drev på för ett ja, näringslivets
företrädare gav sitt oreserverade stöd och landets ekonomer
ställde sig bakom projektet.
Med euron är det annorlunda. Nu är det inte bara vänstern som är splittrad, även om bristen på partidisciplin inom socialdemokratin är uppseendeväckande. För varje dag som går berättar ytterligare någon icke-socialistisk politiker eller företagsledare om sin skepsis. Senast var det moderaten och nationalekonomen Anne-Marie Pålsson som förklarade varför hon tänker rösta nej.
2. Den tyska ekonomin är en mardröm.
EMU har
inte skapat Tysklands problem men väl bidragit till dem. D-marken
låstes fast till euron till en alldeles för hög växelkurs.
Efter återföreningen med öst hade inte priser och löner
hunnit anpassa sig till mer normala nivåer.
Nu är tyskarna bakbundna. Gamla utgiftssynder i kombination med Maastrichtkriterierna gör att finanspolitiken inte kan användas som stimulans i den nuvarande krisen. Och ECB:s styrränta, som är alldeles för hög, går heller inte att påverka. Tyskland illustrerar riskerna med euron.
3. Debatten om buffertfonder har skadat jasidan.
Även om Göran Persson sagt nej till fonderna har själva
diskussionen om dem försvagat eurokampanjen. Borgerliga väljare har
skrämts av LO:s olika krav, samtidigt som det naturligtvis hade varit en
fördel om Landsorganisationen sagt ja till EMU.
Buffertfonderna har också understrukit eurons svagheter. EMU har framstått som ett skakigt projekt. Varför rösta ja om det innebär att staten måste bygga upp särskilda miljardreserver?
4. Socialdemokraterna har brutit flera vallöften.
Regeringens popularitet är på väg ner. I de senaste Temo- och
Sifomätningarna tappar socialdemokraterna stort. Väljarna tycks
straffa Göran Persson för att han brutit flera vallöften. Och i
brist på debatt om eurons för- och nackdelar kan
folkomröstningen mycket väl bli ett sätt att uttrycka
missnöje med regeringen.
Göran Persson har satt sin politiska framtid på spel. För osäkra borgerliga väljare är det ett gott skäl att rösta nej.
5. Jasidan har varit dålig på att argumentera
för euron.
EMU-kampanjen är på defensiven. I
riksdagens partiledardebatt förra onsdagen fick Leijonborg, Lundgren och
Persson oftast försvara euron i stället för att tala om dess
fördelar. Bevisbördan ligger paradoxalt nog inte på dem som
kämpar för ett nej, trots att Sverige blivit ett av undantagen inom
EU.
Ett huvudproblem är att statsministern intagit flera olika hållningar både när det gäller EMU och Irak. Många förstår att Göran Persson gärna vill lämna svensk politik för ett fint EU-uppdrag. Det förutsätter dock att han levererar Sverige till EMU, vilket i väljarnas ögon undergräver hans trovärdighet.
6. Det verkar inte så dyrt att stå utanför.
Så länge som Danmark och Storbritannien inte använder
euron, tycks riskerna med ett nej vara begränsade. Mycket talar
också för att Tony Blair kommer att skjuta på Storbritanniens
beslut ytterligare några år. Vid ett nej kommer alltså
Sverige inte att stå ensamt. Möjligheten att ändra sig borde
finnas kvar.
7. Minnet är kort.
Få kommer ihåg
kronförsvaret och de 500 procenten. De dramatiska månaderna
hösten 1992 känns avlägsna. Räntechocken som föregick
kronfallet talas det allt mindre om. En yngre generation som röstar i
höstens val har inte den blekaste aning om vem Bengt Dennis är.
Om vi folkomröstat för fem år sedan hade Sveriges historia av återkommande devalveringar spelat en stor roll. Nu bryr sig nästan ingen. Tyvärr.
8. Tajmningen är inte den bästa.
Giscard
d´Estaings framtidskonvent skrämmer. Federalism får
fortfarande många svenskar att se rött. Ännu så
länge är det mest några entusiastiska folkpartister som - med
rätta - vågar ta f-ordet i sin mun. Att den svenska
euro-omröstningen infaller samtidigt som en fd fransk president
författar en konstitution åt Europa är därför
knappast en fördel för jasidan.
9. Oenigheten kring Irakkriget har skakat Europeiska unionen i
grunden.
Varje gång Jacques Chirac tar till orda minskar
entusiasmen kring EU-projektet. Saken blir inte bättre av att Gerhard
Schröder vann sitt val genom att förpesta relationerna till USA.
Att rösta ja till euron känns därför inte lika angeläget som för några år sedan, i synnerhet inte om det betyder att vi får Frankrikes utrikespolitik och Tysklands inrikespolitik.
10. Varför inte vänta och se?
Hittills har
ett nej till euron framstått som en billig försäkring. Om EMU
blir framgångsrikt kan Sverige gå med senare. Blir det ett fiasko
behöver vi inte dras med i fallet.
Europatankens vänner har varit för dåliga på att förklara vad ett nej till den monetära unionen riskerar att innebära: att Sverige åter ställer sig utanför, att vi marginaliseras, att vi på sikt inte kan vara medlemmar i EU.
Förtvivlat. Det är jasidans läge inför
euroomröstningen den 14 september.
jasidans starkaste - och sista
- kort. Men Göran Persson drar sig för att använda det.
Per T Ohlssn Sydsvenska 22/6 2003
Expressens politiske redaktör PM
Nilsson:
Det finns tre skäl för Sverige att gå med i
valutaunionen EMU
Expressen 1/6 2003
Just nu blåser det nej-vind i opinionen. Enligt SCB
skulle 44 procent av svenskarna rösta mot EMU, medan bara 33 procent
skulle rösta ja. Det finns sannolikt flera förklaringar. En viktig
sådan är emellertid den torftighet varmed delar av ja-sidan hittills
valt att föra kampanjen.
Göteborgs-Posten 18/6 2003
Krisen i den tyska ekonomin är redan
djup. Men om ett år, när EU utvidgas österut, kan den
förvärras avsevärt. Den tyska utvecklingen är en bomb som
väntar på att brisera.
Peter Wolodarski, DN 5/5 2003
Titta på tabellen härintill (se papperstidningen). Den sammanfattar Tysklands ekonomiska dilemma - nästan sex gånger högre lönekostnader än i Polen, sju gånger högre än i Tjeckien och nio gånger högre än i Baltikum.
Kan något land leva med en sådan konkurrens-situation? Svaret är ja. Tyskland skulle kunna göra det om de högre lönekostnaderna motsvarades av en lika mycket högre produktivitet.
Det går utmärkt att tävla om investeringar och nya jobb ifall 600 euro som satsas på en tysk arbetare ger sex gånger så mycket som de 100 euro som läggs på en polack. Men ingenting i tysk ekonomi motiverar i dag dessa extrema skillnader.
De tyska lönekostnaderna är ett hot mot landets ekonomi som inte kommer att försvinna med Gerhard Schröders reformpaket Agenda 2010.
I den östra delen är är lönerna mellan 65 och 75 procent av de i väst medan den samlade produktiviteten inte ens överstiger 60 procent, enligt ekonomiprofessorn Hans-Werner Sinns rapport "The Laggard of Europe" (CESifo).
Den tyska utvecklingen är en bomb som väntar på att brisera.
Few have realised the
most dangerous feature of Emu:
it has locked Germany into a seriously
uncompetitive real exchange rate
Martin Wolf, Financial Times, March 31,
1999
"Tyskland kommer att bli
en av nej-sidans trumfkort"
Viktor Munkhammar, DI finanskrönika
23/12 2002
Den europeiska
mardrömmen
Tyskland är inte Sverige i kvadrat. Tysklands problem
är långt värre än så. Arbetslösheten
överstiger 10 procent, tillväxten är närmast obefintlig,
budgeten går med underskott, banksystemet skakar, risken för
deflation är överhängande och landets industri befinner sig i en
svår kostnadskris. Den tyska utvecklingen är en europeisk
mardröm, vars slut vi ännu inte sett skymten av.
Peter
Wolodarski DN 27/4 2003
Det som lett fram till dagens situation är den relativa uppgången i lönekostnaderna, som slagit ut miljontals tyskar från arbetsmarknaden och tvingat mängder av företag i konkurs. Några få siffror ger större delen av bilden.
Mellan 1982 och 2001 växte det redan höga timpriset för varje arbetare i tillverkningsindustrin med 39 procent, realt sett. Som en jämförelse var motsvarande siffra i Nederländerna 23 procent. I USA steg kostnaderna med 3 procent, samtidigt som holländarna och amerikanerna jobbade mer och mer. Under samma tidsperiod ökade antalet arbetade timmar i de två ekonomierna med 24 respektive 37 procent, medan de i västra Tyskland minskade med drygt 3 procent, enligt beräkningar från Ifo-institutet i München.
Mein Gott! Man behöver inte vara Nobelpristagare i ekonomi för att förstå innebörden av denna statistik.
Vad är då orsaken till det ohållbara löneläget? En förklaring är EMU, det vill säga att D-marken låstes fast till euron till en alldeles för hög växelkurs. Efter återföreningen med öst hade inte priser och löner hunnit anpassa sig till mer normala nivåer. Nu är det för sent. Tyskland kan inte devalvera sig ur krisen, vilket hur som helst hade varit svårt.
Till detta kommer en extremt dyr och ekonomiskt feltänkt återförening med öst, som nu innebär att Östtysklands bytesbalansunderskott är osannolika 45 procent av BNP. Att införa den västtyska socialstaten i en före detta planekonomi stjälpte mer än det hjälpte. Bara i Berlin är arbetslösheten nästan 20 procent.
Radikala strukturgrepp är vad som krävs, och det omgående.
Än så länge syns ju inte krisen på gatorna, annat än i de bisarra reglerna för när butikerna får vara öppna. Det går fortfarande inte att köpa ett paket mjölk på söndagarna, trots att 4,5 miljoner människor är utan jobb.
Visserligen har Gerhard Schröders rödgröna regering presenterat ett reformpaket - Agenda 2010 - som åtminstone signalerar en vilja till förändring. Men de senaste dagarnas protester inom hans eget parti, SPD, vittnar om att uppgiften blir svår. Tiden är dock knapp. Om det verkligen blir deflation i den tyska ekonomin är risken uppenbar att Tyskland hamnar i samma fälla som Japan - vars kris pågått i mer än tio år.
Private credit / in Spain/ spiralled out of control in part because ECB missed its inflation target every month for almost nine years and
gunned the eurozone M3 money supply at double the bank's own target rate to help Germany, then in trouble.
Ambrose Evans-Pritchard, 26 Feb 2012
Few have realised the
most dangerous feature of Emu:
it has locked Germany into a seriously
uncompetitive real exchange rate
Martin Wolf, Financial Times, March 31,
1999
"Tyskland kommer att bli
en av nej-sidans trumfkort"
Viktor Munkhammar, DI finanskrönika
23/12 2002
Att stå upp mot världens enda
supermakt har på kort tid blivit en tysk specialitet, i klass med
produktionen av bilar, bratwurst och surkål.
Peter Wolodarski, DN
26/4 2003
Oscar Lafontaine, en gång finansminister i Gerhard Schröders socialdemokratiska regering, tycker inte att USA är en demokrati. I det landet kan man ju köpa sig makt och inflytande med hjälp av pengar. En annan känd motståndare till kriget i Irak, Berlins ärkebiskop Georg Cardinal Sterzinsky, kanaliserar sin vrede genom att bojkotta amerikanska varor. Sterzinsky, liksom större delen av den protestantiska kyrkan, har den senaste tiden varit upptagen med en rad aktioner i fredens namn. Att stå upp mot världens enda supermakt har på kort tid blivit en tysk specialitet, i klass med produktionen av bilar, bratwurst och surkål.
Varför är det fullt av demonstranter utanför USA:s Berlinambassad men inte en enda utanför Syriens?
Demonstrationstågen i Berlin är visserligen kortare nu än för några veckor sedan, men vad hjälper det när plakaten redan är använda? Bush=Hitler, Bagdad=Dresden och USA=massmördare är inte slagord som passerar obemärkta i Washington. När Schröder utnyttjade irakierna för att vinna över de sista osäkra marginalväljarna i förra valet, öppnade han en pandoras ask som innehöll gott om obehagliga överraskningar.
Jag undrar ändå om inte
lågprisflyget kommer att få en minst lika stor (om inte
större) betydelse för den europeiska integrationen än till
exempel euron.
Peter Wolodarski, DN 22/4 2003
Jag undrar ändå om inte lågprisflyget kommer att få en minst lika stor (om inte större) betydelse för den europeiska integrationen än till exempel euron.
Visst skulle ett ja till valutaunionen föra Sverige närmare Europa, men det som verkligen minskar avståndet till kontinenten är de billiga flygstolarna. Betyder detta att vi med gott samvete kan rösta nej till EMU? Nej. Men det betyder att vi bör hålla ordning på argumenten och inte framställa euron som ett slags dunderhonung, som ska lösa alla våra problem.
På samma sätt som nejsidan ofta vägrar medge vinsterna som den gemensamma valutan medför, finns det en tendens bland jasägarna att grovt överskatta fördelarna med EMU. Euron ska ge oss alltifrån lägre boendekostnader och billigare korvar till högre ekonomiskt välstånd, får vi veta, utan en närmare analys av vad som verkligen avgör dessa saker. Det mest bisarra löftet gav förmodligen regeringen i sin senaste finansplan, där man lovade 0,7 procentenheter högre tillväxt nästa år om svenskarna röstar ja till euron.
Visserligen tror jag att euron kan betyda en hel del för Sverige politiskt. Men ekonomiskt gör nog utslaget i höstens folkomröstning varken till eller från. Fördelarna väger något tyngre än nackdelarna - men inte mycket. Vad som verkligen spelar roll för utvecklingen i Sverige och resten av Europa är i stället om det blir fler marknader än flyget som liberaliseras.
Ett ja till euron är ingen enkel flygbiljett till himmelriket - det medges. Men det är ett relativt billigt sätt att stanna kvar i Europa, och inte utnyttja den returbiljett som ett nej i folkomröstningen riskerar att innebära.
I dag ska jag försöka
förklara varför jag tror att nejsidan underskattar de ekonomiska
vinsterna av ett EMU-medlemskap.
Och i en kommande artikel ska jag
diskutera varför jakampanjen överdriver fördelarna med att byta
kronan mot euron.
Peter Wolodarski, DNs ledarsida 14/4 2003
Calmfors och hans professorskolleger oroade sig för vad som skulle hända om Sverige gick med i EMU och plötsligt drabbades av en negativ ekonomisk störning. Då skulle arbetslösheten kunna stiga till en oacceptabelt hög nivå utan att Riksbanken tilläts parera utvecklingen genom att sänka räntan. I dag vet vi att den oron var överdriven. Läget i svensk ekonomi är visserligen inte perfekt men väsentligt bättre än i mitten av 1990-talet.
Det som Calmforskommissionen kallade för den stabiliseringspolitiska nackdelen med att byta kronan mot euron har minskat i betydelse.
Jag vet inte vad som kommer att hända med vårt EU-medlemskap om det blir ett nej i höstens folkomröstning. Men jag vet att det finns skäl att vara orolig. Risken är att Sverige börjar betraktas som den där besvärlige medlemmen i bostadsrättsföreningen, som förvisso betalar sin medlemsavgift men aldrig deltar i vårstädningen. Kan vi vara kvar i unionen? Får vi vara kvar?
De senaste åren har det dessutom tillkommit ett antal skäl - båda ekonomiska - som hittills inte givits den uppmärksamhet de förtjänar i debatten. Det första gäller hur priset på en valuta sätts av marknaden. Som SEB:s chef-ekonom Klas Eklund visade vid en konferens i förra veckan, där bland andra Nobelpristagaren i ekonomi Robert Mundell deltog, har priset på kronan under längre perioder kraftigt avvikit från fundamentala värden i ekonomin.
Det andra ekonomiska argumentet som talar för euron gäller värdet av ökad handel. På senare tid har ett antal tunga studier visat att forskningen tidigare grovt underskattat betydelsen av valutaunioner för handel mellan länder. Ekonomen Andrew Rose är en av flera som kommit fram till slutsatsen att effekterna på import och export är betydande.
Efter att buffertfonderna försvunnit från den politiska dagordningen, verkar det alltså som om även den ekonomiska kalkylen talar för ett svenskt medlemskap i EMU. Men fortfarande finns det frågetecken. Jag återkommer till dem. Klicka här för full text
"För det första är detta
ingen fond, det är ett höjt överskottsmål", skrev
Munkhammar och fortsatte i samma stil. Detta är vad jag kallar för
koko-argumentation”
Peter Wolodarski DN 10/3 2003
Överskottsmålet i de offentliga finanserna - som i dag är 2 procent över en konjunkturcykel - höjs till 2,5 procent, och det är denna mellanskillnad (de 10 miljarderna) som ska avsättas i en särskild reserv. Förmodligen kommer den inte att kallas för en "buffertfond", utan få något annat käckt namn som ska kunna säljas även till borgerliga väljare. Men det är alltså bara en semantisk skillnad.
När detta förslag blev känt för två lördagar sedan, tog det inte många timmar innan jag fick ett e-mejl från Svenskt Näringslivs EU-expert Johnny Munkhammar. Han har för vana att försvara EMU-projektet i ur och skur och ville tydligen inte göra någon besviken genom att än en gång släta över eventuell tvekan och oro. "För det första är detta ingen fond, det är ett höjt överskottsmål", skrev Munkhammar och fortsatte i samma stil. Detta är vad jag kallar för koko-argumentation. Om den ska kunna användas med framgång förutsätter den ett betydande mått av dumhet bland dem som ska övertygas, det vill säga att personerna i fråga inte är läskunniga eller kan tänka själva.
Jag vet inte vad Svenskt Näringsliv tänker om sina meningsmotståndare eller vänner i debatten. Jag vet bara att man bör ta sig en allvarlig funderare på hur euro-kampanjen ska bedrivas i fortsättningen, i alla fall om det ska bli ett ja i folkomröstningen.
Att socialdemokraterna utan större motstånd håller på att koppla samman EMU med LO-fonderna är - för att uttrycka saken frankt - utomordentligt oroande. Och om detta verkligen stämmer, ja, då kan det mycket väl innebära att liberalt sinnade personer väljer att rösta nej i höstens val. Rimligtvis har få lust att betala ännu mera skatt enbart för att bygga upp en ny maktbas åt LO-ledningen.
EMU-projektet är långt ifrån perfekt och har inbyggda svagheter. Argumenten för att Sverige ska ansluta sig är främst politiska, inte ekonomiska. Att delegera penningpolitiken till Frankfurt är ett experiment, på samma sätt som det var ett experiment att ge Riksbanken ett inflationsmål och göra den självständig. Vi vet inte exakt hur det kommer att gå. Varje hederlig diskussion om EMU bör utgå från detta faktum. Näringsminister Leif Pagrotsky hade helt rätt när han i Ekots lördagsintervju påpekade att EMU-debatten skulle tjäna på att mer präglas av lågmäld analys och mindre av slagordsmässiga formuleringar.
Hittills har jag själv varit övertygad om att Sverige bör byta kronan mot euron. Inte för att det är absolut nödvändigt utan för att det känts som en naturlig följd av EU-medlemskapet. Med det nya budet om LO-fonder är jag långt ifrån lika säker.
|
Expressens ledarsida är, liksom
regeringen, för ett medlemskap i valutaunionen EMU. Men inte till vilket
pris som helst. Inte till priset av en valdebatt som är så
förenklad att den blir lögnaktig |
Expressens ledarsida är, liksom regeringen, för ett medlemskap i valutaunionen EMU. Men inte till vilket pris som helst. Inte till priset av en valdebatt som är så förenklad att den blir lögnaktig Expressen 12/2 2003
LO - Buffertfonder - Svenskt Näringsliv - Pagrotsky
