Peter Wolodarski
Sedan 1992 har Sverige haft rörlig växelkurs, vilket i teorin skulle omöjliggöra framtida devalveringar.
Vad som i praktiken skett är att marknaden successivt skrivit ner värdet på våra pengar.
Peter Wolodarski, signerat, DNs ledarsida 9/12 2005
Riksbanken och andra bedömare har gång på gång sagt att kronan är "undervärderad", att den borde stiga med 10-15 procent mot dollarn och euron. Men det har inte inträffat. I stället tycks vi ha fått ett slags flytande devalveringspolitik.
Men ser man rörelserna i ett längre perspektiv blir mönstren tydliga. Kronan har kontinuerligt förlorat i värde ända sedan 1930-talet. Problemet är inte av temporär karaktär. Det handlar snarare om ett systemfel i den svenska ekonomin, som vi alla betalar ett högt pris för. Tre begrepp sammanfattar kronkronologin: Stela strukturer, stor offentlig sektor, skadliga skatter.
Finns euron kvar om 15 år?
Euron blev verklighet därför att det fanns europeiska ledare - Helmut Kohl, Francois Mitterand, Jacques Delors - som önskade sig de nya pengarna.
Om deras efterträdare bestämmer sig för att inte tro på projektet, då kommer det förr eller senare att haverera.
Peter Wolodarski Signerat DNs ledarsida 3/6 2005
Jan Peter Balkenende
Hollands premiärminister och ordförande i Europeiska rådet
I slutet av oktober kommer EU:s konstitutionella fördrag att undertecknas
Ingressen till EU-konstitutionen slår fast att Europa är "förenat i sin mångfald".
Men orden "förenade i mångfald" väcker frågan om vari enheten består.
DN 23/9 2004, översättning: Peter Wolodarski
Är det problematiskt att damer och
herrar inte betalar lika mycket för en klippning?
Tjänstemännen i Bryssel vill säkert väl. Men deras
förslag är inte desto mindre stolligt
Peter Wolodarski DN 26/4
2004
Som DN rapporterade om på söndagen pågår just nu diskussioner kring ett direktiv som ska förbjuda prisskillnader baserade på kön. Om idéerna realiseras kan det alltså bli ett slut på frisersalongernas genuspriser, liksom taxibolagens tjejtaxor och kvinnors dyrare pensionsförsäkringar. Tjänstemännen i Bryssel vill säkert väl. Men deras förslag är inte desto mindre stolligt.
Ambitionen att förbättra jämställdheten riskerar att leda till en långtgående inskränkning av den fria prissättningen som varken gynnar konsumenterna eller företagen. Prisskillnader som saknar objektiv grund ska naturligtvis kritiseras, och med hjälp av fri konkurrens rensas bort. Men att kvinnor i genomsnitt betalar mer än män för sin hårvård är inget konstigt; den kräver i regel mer arbete. Inte heller är det märkligt att unga män har högre premie i trafikförsäkringen; de är ju markant överrepresenterade i all olycksstatistik. Denna typ av prisdiskriminering är en naturlig del av marknadsekonomin.
Om politikerna förbjuder den blir resultatet att en ny orätt uppstår. Kvinnor tvingas betala för mäns förseelser på vägarna och män får subventionera det motsatta könets klippningar. Och detta med hänvisning till "ökad jämställdhet". Jakten på total rättvisa leder till orättvisa.
På ett år har euron stärkts med
20 procent mot den amerikanska dollarn. På två år är
motsvarande siffra hela 30 procent. Är detta ett problem för Europa?
Många finansministrar, centralbankschefer och ekonomer svarar ja
på den frågan.
Peter Wolodarski, DN
2004-01-17
Johan Norberg, 30, är något så
ovanligt som en svensk intellektuell som nått världsberömmelse
utan att vara särskilt känd i sitt eget land.
Peter Wolodarski, DN 2003-10-25
För Europas del är detta ett
mardrömsscenario
Utvecklingen av den amerikanska dollarn som
håller på att få dramatiska konsekvenser för
världens ekonomier
Peter Wolodarski, signerat DNs
ledarsida 25/9 2003
Finansmännens seger över partierna
Före
detta riksbankschefer, chefekonomer och finansmän åkte land och rike
runt och varnade för riskerna med EMU. Tyskland blev ett avskräckande
exempel.
Peter Wolodarski, signerat DNs
ledarsida 18/9 2003
Tysklands inträde i EMU 1999 skapade naturligtvis inte
svårigheterna men förvärrade dem.
Detta är nejsidans
argument. Och det ligger en del i dem.
Peter
Wolodarski, DNs ledarsida 9/7 2003
Tio skäl varför ja-kampanjen fallerar
Med 105
dagar kvar till folkomröstningen om euron sprider sig desperationen i
ja-lägret.
Vad gör vi för fel? Varför sjunker
stödet i opinionsmätningarna?
Hur kan det komma sig att gamla
EU-vänner nu säger nej?
Peter Wolodarski,
signerat, DNs ledarsida 2/6 2003
Krisen i den tyska ekonomin är redan djup. Men om ett
år, när EU utvidgas österut, kan den förvärras
avsevärt. Den tyska utvecklingen är en bomb som väntar på
att brisera.
Peter Wolodarski, DN 5/5 2003
Den europeiska mardrömmen
Tyskland är inte Sverige
i kvadrat. Tysklands problem är långt värre än så.
Arbetslösheten överstiger 10 procent, tillväxten är
närmast obefintlig, budgeten går med underskott, banksystemet
skakar, risken för deflation är överhängande och landets
industri befinner sig i en svår kostnadskris. Den tyska utvecklingen
är en europeisk mardröm, vars slut vi ännu inte sett skymten
av.
Peter Wolodarski DN 27/4 2003
Att stå upp mot världens enda supermakt har
på kort tid blivit en tysk specialitet, i klass med produktionen av
bilar, bratwurst och surkål.
Peter Wolodarski,
DN 26/4 2003
Jag undrar ändå om inte lågprisflyget kommer
att få en minst lika stor (om inte större) betydelse för den
europeiska integrationen än till exempel euron.
Peter Wolodarski, DN 22/4 2003
I dag ska jag försöka förklara varför jag
tror att nejsidan underskattar de ekonomiska vinsterna av ett EMU-medlemskap.
Och i en kommande artikel ska jag diskutera varför jakampanjen
överdriver fördelarna med att byta kronan mot euron.
Peter
Wolodarski, DNs ledarsida 14/4 2003
"en hård kärna av folkpartister (även
kända som Hamilton/Munkhammarliberalerna) som är så
förälskade i EMU-projektet att de i princip är beredda att offra
vad som helst och argumentera hur som helst för att Sverige ska bli
medlem"
Peter Wolodarski, DNs
ledarsida 19/3 2003
"För det första är detta ingen fond, det är
ett höjt överskottsmål", skrev Munkhammar och fortsatte i samma
stil. Detta är vad jag kallar för koko-argumentation”
Peter Wolodarski DN 10/3 2003
Europeiska centralbanken oroar sig för att missa
prisstabilitetsmålet
och därför tillåter man en
alldeles för hög arbetslöshet
J Bradford DeLong
professor i nationalekonomin vid University of California i Berkeley,
Översättning: Peter Wolodarski, DN 27/12
I väntan
på nästa kris
Peter Wolodarski
DN 21 november 2002
På ett år har
euron stärkts med 20 procent mot den amerikanska dollarn. På
två år är motsvarande siffra hela 30 procent. Är detta
ett problem för Europa?
Många finansministrar,
centralbankschefer och ekonomer svarar ja på den frågan.
Peter Wolodarski, DN 2004-01-17
I en typisk kommentar tidigare i veckan sade Ernst Welteke, rådsmedlem i ECB och chef för tyska Bundesbank, att han "fruktar att förstärkningen av euron kommer att knäcka Europas ekonomiska återhämtning". Och Francis Mer, den franske finansministern, var inne på samma linje när han deltog i en frågestund i nationalförsamlingen.
Den paneuropeiska frustrationen över eurons styrka är pikant, eftersom det bara är fyra år sedan det klagades på eurons svaghet. I maj 2000 gick ju centralbankschefen Wim Duisenberg ut med ett pressmeddelande som försäkrade EU-medborgarna om att euron går en "stark framtid till mötes". Det var ett uppseendeväckande uttalande som ironiskt nog framfördes för att lugna tyskarna, som tyckte att de bytt bort sin pålitliga D-mark mot en skräpvaluta.
Trots att den starkare euron minskat risken för inflation, vill inte ECB lätta på trycket. I stället förväntas politikerna genomföra åtgärder som stimulerar den ekonomiska aktiviteten. Tyskland och Frankrike försökte sig på just denna manöver när de bröt mot EU:s budget- regler (och därmed raserade stabilitetspakten), vilket utlöste en av de svåraste kriserna i unionen någonsin.
Det går emellertid inte att skylla Europas höga arbetslöshet och låga tillväxt på ECB eller dollarn. Många problem är hemmatillverkade, och det krävs politisk vilja för att de ska lösas.
I ett läge när den amerikanska valutan fortsätter att försvagas kommer dock de stora länderna, Tyskland och Frankrike, att försöka förklara sin egen oförmåga med händelser utanför den egna kontrollen. Vänta er därför mycket tal om "force majeure" under 2004 och få åtgärder för att Europa återigen ska bli en växande världsdel.
Just why the fall of the currency should matter so
much is shown by a decomposition of the demand contributions to eurozone growth
over the past three years.
Private consumption has failed to contribute
more than a percentage point to year-on-year growth since the first quarter of
2001. The most powerful source of demand for the eurozone was net exports
Martin Wolf, Financial Times 14/1
2004
Few have realised the most dangerous feature of
EMU: it has locked Germany into a seriously uncompetitive real exchange
rate
Martin
Wolf, Financial Times, March 31, 1999
För Europas del är detta ett
mardrömsscenario
Utvecklingen av den amerikanska dollarn som
håller på att få dramatiska konsekvenser för
världens ekonomier
Peter
Wolodarski, signerat DNs ledarsida 25/9 2003
Vad utlöste dollarfallet? Den här gången var det en kommuniké från helgens G7-möte i Dubai, där representanter från världens rikaste länder efterlyste större flexibilitet på valutamarknaderna.
USA har under en längre tid byggt upp ett farligt stort bytesbalansunderskott, som nu uppgår till 5 procent av bruttonationalprodukten BNP (det högsta i landets historia). Amerikanerna importerar mer än de exporterar. De lever visserligen på en hög nivå men över sina tillgångar. Förr eller senare blir en sådan situation ohållbar.
Erfarenheten säger att detta bara kan sluta med att valutan tappar i värde. För amerikanerna blir det då dyrare att köpa tyska bilar, samtidigt som européerna behöver betala mindre för att besöka New York. USA importerar mindre och exporterar mer. Obalanserna rättas till via växelkursen.
Detta har inträffat förr. På 1980-talet skedde något liknande under Reagan-åren, då dollarn under loppet av två år förlorade 54 procent i värde mot både D-marken och yenen, enligt en redovisning i senaste numret av The Economist.
Om Ronald Reagan kunde föra Amerika ur krisen med hjälp
av skattesänkningar, så kan väl även George W Bush.
Men tyvärr haltar parallellen. Den här gången är
för det första underskotten mycket större. Vi talar om
rekordnivåer.
För det andra plågas den amerikanska
ekonomin fortfarande av baksmällan efter historiens största
börsbubbla. En lättvindig kreditpolitik i kombination med låga
räntor har uppmuntrat befolkningen att skuldsätta sig rejält.
Konsumtionen lär därför inte ta fart i första taget.
Vändningen får vänta.
För det tredje ser situationen i
världen radikalt annorlunda ut i dag. Ekonomierna i Europa och Japan
står stilla.
Det finns de ekonomer som uppskattar att den amerikanska valutan måste falla med så mycket som 50 procent för att eliminera bytesbalansunderskottet. 2 dollar för 1 euro, med andra ord. Eller 1 dollar för 60 yen.
För Europas del är detta ett mardrömsscenario.
Tyskland befinner sig redan i den svåraste krisen under efterkrigstiden. Arbetslösheten är skyhög. Underskottet i statens finanser bryter mot EMU-reglerna. Och Europeiska centralbanken gör inget för att hjälpa kontinentens draglok. Om dollarn försvagas kraftigt mot euron kommer tusentals exportföretag att gå i konkurs. Och inte bara i Tyskland utan i stora delar av Europa. Tillväxt- och stabilitetspakten lär framstå som ett riktigt dåligt skämt.
Det är förbluffande att varken regeringen, Konjunkturinstitutet eller Riksbanken tycks ha räknat med risken för att just detta är på väg att inträffa.
Tysklands inträde i EMU 1999 skapade
naturligtvis inte svårigheterna men förvärrade dem.
Detta
är nejsidans argument. Och det ligger en del i dem.
Peter
Wolodarski, DNs ledarsida 9/7 2003
Nejsidan använder Tyskland som ett varnande exempel: titta hur illa det kan gå om vi överlämnar Riksbankens makt till Frankfurt. Arbetslösheten överstiger tio procent och penningpolitiken kan inte användas för att stimulera ekonomin.
- Tysklands problem beror inte på EMU, säger han, medan fotoblixtarna smattrar. Fischer tycks väl medveten om vilken roll som hans land spelar i den svenska eurodebatten. - Våra problem är ett resultat av återföreningen.
På andra sätt har Joschka Fischer emellertid fel. Krisen i den tyska socialstaten är en kris för hela ekonomin - inte bara för det forna DDR. Lönekostnaderna i väst steg mot skyn redan på 1980-talet. Arbetsmarknaden stelnade ihop under decennier.
Inträdet i EMU 1999 skapade naturligtvis inte svårigheterna men förvärrade dem. Detta är nejsidans argument. Och det ligger en del i dem.
Fischer byter snabbt ämne: - Det blir ingen europeisk superstat, lovar han. Ni behöver inte vara oroliga. Tyskland förblir Tyskland. Sverige förblir Sverige.
För en tysk, säger Fischer, betyder federalism inte all makt till Bryssel. Det betyder all makt till Stuttgart, München och Frankfurt. Federalism är därför decentralism - inte centralism.
Jag noterar att han inte en enda gång tar ord som stabiliseringspolitik, outputgap eller överskottsmål i sin mun. Ypperligt. Moderaterna ägnade ett helt seminarium åt just detta, i stället för att skapa engagemang för euron och Europatanken.
Bisak blev huvudsak, två månader före folkomröstningen. Vill jasidan inte vinna?
Han påminner om Portugal, Grekland, Spanien - tidigare diktaturer, fattiga, utan något hopp om framtiden. I dag en naturlig del av Europa med samma valuta som Tyskland och Frankrike. Och snart kommer också de forna kommuniststaterna i öst att vara en del av denna gemenskap.
Detta är den europeiska unionens storhet. Ett mångfaldens Europa, ja, men samtidigt ett Europa som håller samman. Det är om Sverige ska delta fullt ut i denna värld av möten, samtal och kompromisser som vi röstar den 14 september.
Tio skäl varför ja-kampanjen
fallerar
Med 105 dagar kvar till folkomröstningen om euron sprider sig
desperationen i ja-lägret.
Vad gör vi för fel? Varför
sjunker stödet i opinionsmätningarna?
Hur kan det komma sig att
gamla EU-vänner nu säger nej?
Peter Wolodarski, signerat, DNs
ledarsida 2/6 2003
Utan probleminsikt, ingen möjlighet att vinna opinionen. Nedan följer därför tio troliga skäl till varför eurokampanjen fallerar:
1. Borgerliga profiler tvekar.
När Sverige
folkomröstade om EU 1994 var de stora borgerliga partierna enade.
Affärspressen drev på för ett ja, näringslivets
företrädare gav sitt oreserverade stöd och landets ekonomer
ställde sig bakom projektet.
Med euron är det annorlunda. Nu är det inte bara vänstern som är splittrad, även om bristen på partidisciplin inom socialdemokratin är uppseendeväckande. För varje dag som går berättar ytterligare någon icke-socialistisk politiker eller företagsledare om sin skepsis. Senast var det moderaten och nationalekonomen Anne-Marie Pålsson som förklarade varför hon tänker rösta nej.
2. Den tyska ekonomin är en mardröm.
EMU har
inte skapat Tysklands problem men väl bidragit till dem. D-marken
låstes fast till euron till en alldeles för hög växelkurs.
Efter återföreningen med öst hade inte priser och löner
hunnit anpassa sig till mer normala nivåer.
Nu är tyskarna bakbundna. Gamla utgiftssynder i kombination med Maastrichtkriterierna gör att finanspolitiken inte kan användas som stimulans i den nuvarande krisen. Och ECB:s styrränta, som är alldeles för hög, går heller inte att påverka. Tyskland illustrerar riskerna med euron.
3. Debatten om buffertfonder har skadat jasidan.
Även om Göran Persson sagt nej till fonderna har själva
diskussionen om dem försvagat eurokampanjen. Borgerliga väljare har
skrämts av LO:s olika krav, samtidigt som det naturligtvis hade varit en
fördel om Landsorganisationen sagt ja till EMU.
Buffertfonderna har också understrukit eurons svagheter. EMU har framstått som ett skakigt projekt. Varför rösta ja om det innebär att staten måste bygga upp särskilda miljardreserver?
4. Socialdemokraterna har brutit flera vallöften.
Regeringens popularitet är på väg ner. I de senaste Temo- och
Sifomätningarna tappar socialdemokraterna stort. Väljarna tycks
straffa Göran Persson för att han brutit flera vallöften. Och i
brist på debatt om eurons för- och nackdelar kan
folkomröstningen mycket väl bli ett sätt att uttrycka
missnöje med regeringen.
Göran Persson har satt sin politiska framtid på spel. För osäkra borgerliga väljare är det ett gott skäl att rösta nej.
5. Jasidan har varit dålig på att argumentera
för euron.
EMU-kampanjen är på defensiven. I
riksdagens partiledardebatt förra onsdagen fick Leijonborg, Lundgren och
Persson oftast försvara euron i stället för att tala om dess
fördelar. Bevisbördan ligger paradoxalt nog inte på dem som
kämpar för ett nej, trots att Sverige blivit ett av undantagen inom
EU.
Ett huvudproblem är att statsministern intagit flera olika hållningar både när det gäller EMU och Irak. Många förstår att Göran Persson gärna vill lämna svensk politik för ett fint EU-uppdrag. Det förutsätter dock att han levererar Sverige till EMU, vilket i väljarnas ögon undergräver hans trovärdighet.
6. Det verkar inte så dyrt att stå utanför.
Så länge som Danmark och Storbritannien inte använder
euron, tycks riskerna med ett nej vara begränsade. Mycket talar
också för att Tony Blair kommer att skjuta på Storbritanniens
beslut ytterligare några år. Vid ett nej kommer alltså
Sverige inte att stå ensamt. Möjligheten att ändra sig borde
finnas kvar.
7. Minnet är kort.
Få kommer ihåg
kronförsvaret och de 500 procenten. De dramatiska månaderna
hösten 1992 känns avlägsna. Räntechocken som föregick
kronfallet talas det allt mindre om. En yngre generation som röstar i
höstens val har inte den blekaste aning om vem Bengt Dennis är.
Om vi folkomröstat för fem år sedan hade Sveriges historia av återkommande devalveringar spelat en stor roll. Nu bryr sig nästan ingen. Tyvärr.
8. Tajmningen är inte den bästa.
Giscard
d´Estaings framtidskonvent skrämmer. Federalism får
fortfarande många svenskar att se rött. Ännu så
länge är det mest några entusiastiska folkpartister som - med
rätta - vågar ta f-ordet i sin mun. Att den svenska
euro-omröstningen infaller samtidigt som en fd fransk president
författar en konstitution åt Europa är därför
knappast en fördel för jasidan.
9. Oenigheten kring Irakkriget har skakat Europeiska unionen i
grunden.
Varje gång Jacques Chirac tar till orda minskar
entusiasmen kring EU-projektet. Saken blir inte bättre av att Gerhard
Schröder vann sitt val genom att förpesta relationerna till USA.
Att rösta ja till euron känns därför inte lika angeläget som för några år sedan, i synnerhet inte om det betyder att vi får Frankrikes utrikespolitik och Tysklands inrikespolitik.
10. Varför inte vänta och se?
Hittills har
ett nej till euron framstått som en billig försäkring. Om EMU
blir framgångsrikt kan Sverige gå med senare. Blir det ett fiasko
behöver vi inte dras med i fallet.
Europatankens vänner har varit för dåliga på att förklara vad ett nej till den monetära unionen riskerar att innebära: att Sverige åter ställer sig utanför, att vi marginaliseras, att vi på sikt inte kan vara medlemmar i EU.
Förtvivlat. Det är jasidans läge inför
euroomröstningen den 14 september.
jasidans starkaste - och sista
- kort. Men Göran Persson drar sig för att använda det.
Per T Ohlssn Sydsvenska 22/6 2003
Expressens politiske redaktör PM
Nilsson:
Det finns tre skäl för Sverige att gå med i
valutaunionen EMU
Expressen 1/6 2003
Just nu blåser det nej-vind i opinionen. Enligt SCB
skulle 44 procent av svenskarna rösta mot EMU, medan bara 33 procent
skulle rösta ja. Det finns sannolikt flera förklaringar. En viktig
sådan är emellertid den torftighet varmed delar av ja-sidan hittills
valt att föra kampanjen.
Göteborgs-Posten 18/6 2003
Krisen i den tyska ekonomin är redan
djup. Men om ett år, när EU utvidgas österut, kan den
förvärras avsevärt. Den tyska utvecklingen är en bomb som
väntar på att brisera.
Peter Wolodarski, DN 5/5 2003
Titta på tabellen härintill (se papperstidningen). Den sammanfattar Tysklands ekonomiska dilemma - nästan sex gånger högre lönekostnader än i Polen, sju gånger högre än i Tjeckien och nio gånger högre än i Baltikum.
Kan något land leva med en sådan konkurrens-situation? Svaret är ja. Tyskland skulle kunna göra det om de högre lönekostnaderna motsvarades av en lika mycket högre produktivitet.
Det går utmärkt att tävla om investeringar och nya jobb ifall 600 euro som satsas på en tysk arbetare ger sex gånger så mycket som de 100 euro som läggs på en polack. Men ingenting i tysk ekonomi motiverar i dag dessa extrema skillnader.
De tyska lönekostnaderna är ett hot mot landets ekonomi som inte kommer att försvinna med Gerhard Schröders reformpaket Agenda 2010.
I den östra delen är är lönerna mellan 65 och 75 procent av de i väst medan den samlade produktiviteten inte ens överstiger 60 procent, enligt ekonomiprofessorn Hans-Werner Sinns rapport "The Laggard of Europe" (CESifo).
Den tyska utvecklingen är en bomb som väntar på att brisera.
Few have realised the
most dangerous feature of Emu:
it has locked Germany into a seriously
uncompetitive real exchange rate
Martin Wolf, Financial Times, March 31,
1999
"Tyskland kommer att bli
en av nej-sidans trumfkort"
Viktor Munkhammar, DI finanskrönika
23/12 2002
Den europeiska
mardrömmen
Tyskland är inte Sverige i kvadrat. Tysklands problem
är långt värre än så. Arbetslösheten
överstiger 10 procent, tillväxten är närmast obefintlig,
budgeten går med underskott, banksystemet skakar, risken för
deflation är överhängande och landets industri befinner sig i en
svår kostnadskris. Den tyska utvecklingen är en europeisk
mardröm, vars slut vi ännu inte sett skymten av.
Peter
Wolodarski DN 27/4 2003
Det som lett fram till dagens situation är den relativa uppgången i lönekostnaderna, som slagit ut miljontals tyskar från arbetsmarknaden och tvingat mängder av företag i konkurs. Några få siffror ger större delen av bilden.
Mellan 1982 och 2001 växte det redan höga timpriset för varje arbetare i tillverkningsindustrin med 39 procent, realt sett. Som en jämförelse var motsvarande siffra i Nederländerna 23 procent. I USA steg kostnaderna med 3 procent, samtidigt som holländarna och amerikanerna jobbade mer och mer. Under samma tidsperiod ökade antalet arbetade timmar i de två ekonomierna med 24 respektive 37 procent, medan de i västra Tyskland minskade med drygt 3 procent, enligt beräkningar från Ifo-institutet i München.
Mein Gott! Man behöver inte vara Nobelpristagare i ekonomi för att förstå innebörden av denna statistik.
Vad är då orsaken till det ohållbara löneläget? En förklaring är EMU, det vill säga att D-marken låstes fast till euron till en alldeles för hög växelkurs. Efter återföreningen med öst hade inte priser och löner hunnit anpassa sig till mer normala nivåer. Nu är det för sent. Tyskland kan inte devalvera sig ur krisen, vilket hur som helst hade varit svårt.
Till detta kommer en extremt dyr och ekonomiskt feltänkt återförening med öst, som nu innebär att Östtysklands bytesbalansunderskott är osannolika 45 procent av BNP. Att införa den västtyska socialstaten i en före detta planekonomi stjälpte mer än det hjälpte. Bara i Berlin är arbetslösheten nästan 20 procent.
Radikala strukturgrepp är vad som krävs, och det omgående.
Än så länge syns ju inte krisen på gatorna, annat än i de bisarra reglerna för när butikerna får vara öppna. Det går fortfarande inte att köpa ett paket mjölk på söndagarna, trots att 4,5 miljoner människor är utan jobb.
Visserligen har Gerhard Schröders rödgröna regering presenterat ett reformpaket - Agenda 2010 - som åtminstone signalerar en vilja till förändring. Men de senaste dagarnas protester inom hans eget parti, SPD, vittnar om att uppgiften blir svår. Tiden är dock knapp. Om det verkligen blir deflation i den tyska ekonomin är risken uppenbar att Tyskland hamnar i samma fälla som Japan - vars kris pågått i mer än tio år.
Few have realised the
most dangerous feature of Emu:
it has locked Germany into a seriously
uncompetitive real exchange rate
Martin Wolf, Financial Times, March 31,
1999
"Tyskland kommer att bli
en av nej-sidans trumfkort"
Viktor Munkhammar, DI finanskrönika
23/12 2002
Att stå upp mot världens enda
supermakt har på kort tid blivit en tysk specialitet, i klass med
produktionen av bilar, bratwurst och surkål.
Peter Wolodarski, DN
26/4 2003
Oscar Lafontaine, en gång finansminister i Gerhard Schröders socialdemokratiska regering, tycker inte att USA är en demokrati. I det landet kan man ju köpa sig makt och inflytande med hjälp av pengar. En annan känd motståndare till kriget i Irak, Berlins ärkebiskop Georg Cardinal Sterzinsky, kanaliserar sin vrede genom att bojkotta amerikanska varor. Sterzinsky, liksom större delen av den protestantiska kyrkan, har den senaste tiden varit upptagen med en rad aktioner i fredens namn. Att stå upp mot världens enda supermakt har på kort tid blivit en tysk specialitet, i klass med produktionen av bilar, bratwurst och surkål.
Varför är det fullt av demonstranter utanför USA:s Berlinambassad men inte en enda utanför Syriens?
Demonstrationstågen i Berlin är visserligen kortare nu än för några veckor sedan, men vad hjälper det när plakaten redan är använda? Bush=Hitler, Bagdad=Dresden och USA=massmördare är inte slagord som passerar obemärkta i Washington. När Schröder utnyttjade irakierna för att vinna över de sista osäkra marginalväljarna i förra valet, öppnade han en pandoras ask som innehöll gott om obehagliga överraskningar.
Jag undrar ändå om inte
lågprisflyget kommer att få en minst lika stor (om inte
större) betydelse för den europeiska integrationen än till
exempel euron.
Peter Wolodarski, DN 22/4 2003
Jag undrar ändå om inte lågprisflyget kommer att få en minst lika stor (om inte större) betydelse för den europeiska integrationen än till exempel euron.
Visst skulle ett ja till valutaunionen föra Sverige närmare Europa, men det som verkligen minskar avståndet till kontinenten är de billiga flygstolarna. Betyder detta att vi med gott samvete kan rösta nej till EMU? Nej. Men det betyder att vi bör hålla ordning på argumenten och inte framställa euron som ett slags dunderhonung, som ska lösa alla våra problem.
På samma sätt som nejsidan ofta vägrar medge vinsterna som den gemensamma valutan medför, finns det en tendens bland jasägarna att grovt överskatta fördelarna med EMU. Euron ska ge oss alltifrån lägre boendekostnader och billigare korvar till högre ekonomiskt välstånd, får vi veta, utan en närmare analys av vad som verkligen avgör dessa saker. Det mest bisarra löftet gav förmodligen regeringen i sin senaste finansplan, där man lovade 0,7 procentenheter högre tillväxt nästa år om svenskarna röstar ja till euron.
Visserligen tror jag att euron kan betyda en hel del för Sverige politiskt. Men ekonomiskt gör nog utslaget i höstens folkomröstning varken till eller från. Fördelarna väger något tyngre än nackdelarna - men inte mycket. Vad som verkligen spelar roll för utvecklingen i Sverige och resten av Europa är i stället om det blir fler marknader än flyget som liberaliseras.
Ett ja till euron är ingen enkel flygbiljett till himmelriket - det medges. Men det är ett relativt billigt sätt att stanna kvar i Europa, och inte utnyttja den returbiljett som ett nej i folkomröstningen riskerar att innebära.
I dag ska jag försöka
förklara varför jag tror att nejsidan underskattar de ekonomiska
vinsterna av ett EMU-medlemskap.
Och i en kommande artikel ska jag
diskutera varför jakampanjen överdriver fördelarna med att byta
kronan mot euron.
Peter Wolodarski, DNs ledarsida 14/4 2003
Calmfors och hans professorskolleger oroade sig för vad som skulle hända om Sverige gick med i EMU och plötsligt drabbades av en negativ ekonomisk störning. Då skulle arbetslösheten kunna stiga till en oacceptabelt hög nivå utan att Riksbanken tilläts parera utvecklingen genom att sänka räntan. I dag vet vi att den oron var överdriven. Läget i svensk ekonomi är visserligen inte perfekt men väsentligt bättre än i mitten av 1990-talet.
Det som Calmforskommissionen kallade för den stabiliseringspolitiska nackdelen med att byta kronan mot euron har minskat i betydelse.
Jag vet inte vad som kommer att hända med vårt EU-medlemskap om det blir ett nej i höstens folkomröstning. Men jag vet att det finns skäl att vara orolig. Risken är att Sverige börjar betraktas som den där besvärlige medlemmen i bostadsrättsföreningen, som förvisso betalar sin medlemsavgift men aldrig deltar i vårstädningen. Kan vi vara kvar i unionen? Får vi vara kvar?
De senaste åren har det dessutom tillkommit ett antal skäl - båda ekonomiska - som hittills inte givits den uppmärksamhet de förtjänar i debatten. Det första gäller hur priset på en valuta sätts av marknaden. Som SEB:s chef-ekonom Klas Eklund visade vid en konferens i förra veckan, där bland andra Nobelpristagaren i ekonomi Robert Mundell deltog, har priset på kronan under längre perioder kraftigt avvikit från fundamentala värden i ekonomin.
Det andra ekonomiska argumentet som talar för euron gäller värdet av ökad handel. På senare tid har ett antal tunga studier visat att forskningen tidigare grovt underskattat betydelsen av valutaunioner för handel mellan länder. Ekonomen Andrew Rose är en av flera som kommit fram till slutsatsen att effekterna på import och export är betydande.
Efter att buffertfonderna försvunnit från den politiska dagordningen, verkar det alltså som om även den ekonomiska kalkylen talar för ett svenskt medlemskap i EMU. Men fortfarande finns det frågetecken. Jag återkommer till dem. Klicka här för full text
"För det första är detta
ingen fond, det är ett höjt överskottsmål", skrev
Munkhammar och fortsatte i samma stil. Detta är vad jag kallar för
koko-argumentation”
Peter Wolodarski DN 10/3 2003
Överskottsmålet i de offentliga finanserna - som i dag är 2 procent över en konjunkturcykel - höjs till 2,5 procent, och det är denna mellanskillnad (de 10 miljarderna) som ska avsättas i en särskild reserv. Förmodligen kommer den inte att kallas för en "buffertfond", utan få något annat käckt namn som ska kunna säljas även till borgerliga väljare. Men det är alltså bara en semantisk skillnad.
När detta förslag blev känt för två lördagar sedan, tog det inte många timmar innan jag fick ett e-mejl från Svenskt Näringslivs EU-expert Johnny Munkhammar. Han har för vana att försvara EMU-projektet i ur och skur och ville tydligen inte göra någon besviken genom att än en gång släta över eventuell tvekan och oro. "För det första är detta ingen fond, det är ett höjt överskottsmål", skrev Munkhammar och fortsatte i samma stil. Detta är vad jag kallar för koko-argumentation. Om den ska kunna användas med framgång förutsätter den ett betydande mått av dumhet bland dem som ska övertygas, det vill säga att personerna i fråga inte är läskunniga eller kan tänka själva.
Jag vet inte vad Svenskt Näringsliv tänker om sina meningsmotståndare eller vänner i debatten. Jag vet bara att man bör ta sig en allvarlig funderare på hur euro-kampanjen ska bedrivas i fortsättningen, i alla fall om det ska bli ett ja i folkomröstningen.
Att socialdemokraterna utan större motstånd håller på att koppla samman EMU med LO-fonderna är - för att uttrycka saken frankt - utomordentligt oroande. Och om detta verkligen stämmer, ja, då kan det mycket väl innebära att liberalt sinnade personer väljer att rösta nej i höstens val. Rimligtvis har få lust att betala ännu mera skatt enbart för att bygga upp en ny maktbas åt LO-ledningen.
EMU-projektet är långt ifrån perfekt och har inbyggda svagheter. Argumenten för att Sverige ska ansluta sig är främst politiska, inte ekonomiska. Att delegera penningpolitiken till Frankfurt är ett experiment, på samma sätt som det var ett experiment att ge Riksbanken ett inflationsmål och göra den självständig. Vi vet inte exakt hur det kommer att gå. Varje hederlig diskussion om EMU bör utgå från detta faktum. Näringsminister Leif Pagrotsky hade helt rätt när han i Ekots lördagsintervju påpekade att EMU-debatten skulle tjäna på att mer präglas av lågmäld analys och mindre av slagordsmässiga formuleringar.
Hittills har jag själv varit övertygad om att Sverige bör byta kronan mot euron. Inte för att det är absolut nödvändigt utan för att det känts som en naturlig följd av EU-medlemskapet. Med det nya budet om LO-fonder är jag långt ifrån lika säker.
|
Expressens ledarsida är, liksom
regeringen, för ett medlemskap i valutaunionen EMU. Men inte till vilket
pris som helst. Inte till priset av en valdebatt som är så
förenklad att den blir lögnaktig |
Expressens ledarsida är, liksom regeringen, för ett medlemskap i valutaunionen EMU. Men inte till vilket pris som helst. Inte till priset av en valdebatt som är så förenklad att den blir lögnaktig Expressen 12/2 2003
LO - Buffertfonder - Svenskt Näringsliv - Pagrotsky
