nejtillemu.com



Stefan de Vylder
Website

Forum för EU-Debatt




de Vylders slutsats är dyster: i en valutaunion som EMU, då länderna utvecklas i olika takt och då hela anpassningsbördan faller på länder med urholkad internationell konkurrenskraft,
måste antingen den gemensamma valutan eller den politiska demokratin förr eller senare ge vika.

Portugal Pós-Troika??? respektive Economic Democracy? In Europe?

Ett kort referat av boken presenteras här med tonvikt på de Vylders bidrag.
En intervju på engelska med bokens redaktör Soifer kan läsas här.
Forum för EU-Debatt


Eurokrisen och Finanspakten: Ur askan i elden
Stefan de Vylder, 2013


Därför är euron en dålig idé
Finns det likheter mellan Sveriges idiotiska experiment med fast växelkurs i början av 90-talet och dagens eurokris?
Ja, många. Men om en fast växelkurs kan liknas vid en förlovning – lätt att ingå, lätt att bryta –
kan en valutaunion jämföras med ett olyckligt katolskt äktenskap: mycket hyckleri och otrohet, men inga utsikter till en legal skilsmässa.
Stefan de Vylder, intervjuad hos Europaportalen 9 januari 2013

Kan paralleller dras mellan de ekonomiska, sociala och politiska konsekvenserna av guldmyntfotens återinförande i mitten av 20-talet och bildandet av EMU?
Ja, tyvärr.

Full text

EMU Replay of the 30´s

Kronkursförsvaret 1992


Jag tror att EU:s toppmöte kommer att mynna ut i växande spänningar mellan länderna.

Boken”Eurokrisen”
Förslaget från Tyskland att inrätta något slags superkommissionär kommer att möta kraftigt motstånd.
Det är ett gigantiskt steg mot en centralisering av finanspolitiken och ökat demokratiskt underskott,
säger Stefan de Vylder i SvD Näringsliv 18 oktober 2012

Han har i veckan släppt boken ”Eurokrisen” (Den europeiska valutaunionen EMU har utvecklats till ett dyrbart experiment, och historiens dom kommer att bli hård.) som beskriver bakgrunden till dagens svåra situation och vad han tror väntar framöver.

– Vi ser just nu en gigantisk och accelererande kapitalflykt från spanska banker. Krisen kommer att fortsätta fördjupas tills några länder lämnar EMU.

Det finns inga räddningsfonder stora nog att stötta det spanska banksystemet, menar han.

– Det skulle krävas en gemensam europeisk insättargaranti och där är motståndet stenhårt hos flera länder. Spanien kommer tvingas införa valutakontroller och det betyder att man inte kan vara kvar i EMU, säger de Vylder.

Full text

Spanien

Början på sidan


Debattartikel om Grekland för SvT Debatt
Demokratins kanariefågel
Stefan de Vylder 7 maj 2012

Om 2008 var året då den stora, globala finanskrisen bröt ut, 2010 året då Greklandskrisen först stod på löpsedlarna och år 2011 året då euro-krisen blev ett begrepp kan 2012 bli året då den politiska krisen för hela euro-samarbetet briserar.

I Frankrike fick den EU- och främlingsfientliga Nationella Fronten drygt 18 procent av rösterna i den första valomgången. Från finska ”sannfinländare” och svenska sverigedemokrater i norr till grekiska nynazister i syd sprider sig en skrämmande nationalism som med framgång fiskar i euro-krisens grumliga vatten.

De partier och rörelser som har stärkts de senaste åren är inte bara de som protesterar mot nedskärningar utan även sådana som ifrågasätter hela integrationsprojektet. För första gången har rörelser som inte är rent marginella i EU:s kärnländer börjat kräva ett utträde ur inte bara EMU, utan hela EU.

Det grekiska valresultatet kan tolkas som att två tredjedelar av de röstande sade nej till fortsatta svältkurer och diktat från den s.k. trojkan, dvs Internationella Valutafonden (IMF), Europeiska Centralbanken (ECB) och EU-kommissionen.

Grekland är nu inne på sitt femte år med sjunkande per capita-inkomst, och samtidigt som arbetslösheten stiger, och mer än varannan ung vuxen står utan jobb, är budgetunderskottet fortsatt gigantiskt. Jakten på budgetbalans är en jakt på ett flyende mål: för varje nytt krispaket sjunker inkomster, sysselsättning och skatteintäkter.

Så här dagen efter valet i Grekland är tongångarna från Tyskland ännu återhållsamma, men budskapet är kristallklart: den tyska regeringen – liksom för övrigt även den svenska, som aldrig försummar ett tillfälle att tala om för grekerna vad grekerna ska göra – förväntar sig att den tidigare regeringens avtal med trojkan ska respekteras. Eller, med andra ord: valresultatet ska inte tillåtas ha någon betydelse för den ekonomiska politiken i landet.

Det finns också sansade röster som inser att de ständiga krispaketen i land efter land fungerar som såpa på ett sluttande golv. Rader av nationalekonomer och politiker – bland andra Frankrikes nyvalde president Hollande – kräver nu att ord som ”tillväxt” och ”sysselsättning” ska bli legitima igen.

Till och med IMF har börjat ifrågasätta den ensidiga tonvikten på sänkta löner och drastiskt minskade statsutgifter i euro-zonens krisländer.

Vad dessa länder idag behöver är en reaktivering av produktion och sysselsättning. Inte ännu fler år med sjunkande inkomster, sänkta pensioner och stängda skolor. Och länder med massarbetslöshet och tomma fabriker, butiker och turisthotell lever inte över, utan långt under, sina tillgångar.

Snabbt men säkert undermineras också den politiska demokratin.

Folken förväntas inta åskådarläktarna. I namn av krishantering ställs krav på att hävdvunna fackliga rättigheter, såsom rätten att sluta kollektivavtal, ska ställas åt sidan.

Förr i världen sägs det att man brukade släppa ned en kanariefågel i gruvorna för att se om det fanns några giftiga gaser. Om fågeln överlevde kunde gruvarbetarna gå ned.

Idag är Grekland den europeiska demokratins kanariefågel. Valresultatet ska inte få spela någon roll. Det politiska prestigeprojektet EMU ska räddas till varje pris. Men priset är högt. Hur mycket stryk och förödmjukelser tål ett folk? Hur många fackliga och demokratiska rättigheter kan avskaffas utan folkliga revolter?

Idag Grekland. I morgon Portugal. I övermorgon Spanien. Och…


Demokratins kanariefågel
Ordets makt över tanken är stor. Så länge krisländernas problem kallas ”skuldkris” och inte ”sysselsättningskris”
kommer recepten på fortsatt svältpolitik att skrivas ut av ledarna för den s.k. trojka
– Europakommissionen, ECB och IMF - som nu tagit befälet över Grekland.
Stefan de Vylder SEKO-tidningen april 2012


”Världens springnota” är en föredömlig analys som sätter finanskrisen i ett både historiskt och globalt perspektiv.
En folkbildande ekonomibok av en sort man önskar att det fanns fler av
Dan Jönsson, DN 2010-01-03

Full text

Om boken hos Adlibris


”Europrojektet kommer att krascha”
Vi står inför ny fas i finanskrisen, med enorma slitningar i det europeiska valutasamarbetet,
säger nationalekonomen Stefan de Vylder.
SvD Näringsliv 16 juni 2011

Full text

Början på sidan


If an internal devaluation in a country suffering from a lack of international competitiveness were to succeed,
the real burden of the country’s debt would increase.

This would be true not only for its public debt,
but also for all indebted households and businesses.
Stefan de Vylder december 2010

The gap in unit labour costs between Germany and the crisis countries amounts to some 20-30 per cent, but it is difficult to envisage how governments will be able to enforce the wage reductions that are required without social unrest and political turmoil.

There is another dilemma: if an internal devaluation in a country suffering from a lack of international competitiveness were to succeed, the real burden of the country’s debt would increase. This would be true not only for its public debt, but also for all indebted households and businesses.

The sad conclusion is that the rescue packages we have seen so far address the wrong problems. By extending new loans to countries that are insolvent, the EU and EMU authorities, in close cooperation with the IMF, are aggravating their insolvency.

Also, by forcing the borrowing countries to undertake drastically deflationary policies, the insolvency problem is accentuated further.

For today’s and tomorrow’s crisis countries in the EMU, prospects are bleak: as long as they share a common currency with Germany, they cannot restore their competitiveness without adding to the real burden of the taxpayer’s debt.

The costs of breaking up the EMU are likely to be huge.

Full text

Interndevalvering


EMU bäddar för bråk
Stefan de Vylder Göteborgs-Posten 2002-10-22
RE: En lysande artikel


Fördel att stå utanför EMU
Stefan de Vylder, Politiken.se, 8/1 2008


EMU och risken för finanskriser
Anhängare av ett svenskt medlemskap i EMU hävdar ofta att valutaunionen skulle skydda oss mot valutaspekulation och valutakriser. Vanligt är också att man hänvisar till de svenska erfarenheterna i början av 1990-talet, och ledande företrädare för ja-sidan har till och med använt hotet om "500 procent" som argument.
Så här skriver till exempel Göran Persson (Aftonbladet 1/5 2003): "I praktiken kan en situation som den vi upplevde i början av 90-talet, med 500 procents ränta, inte inträffa inom valutaunionen. Valutaspekulation blir omöjlig."
Så byggs konspirationslegenden upp: det var inte en stollig politik, utan illasinnade valutaspekulanter, som skapade den svenska 90-talskrisen.
Stefan de Vylder, 2003


Evigt liv för EMU?
Stefan de Vylder i tidskriften Socialpolitik nr. 2/2003

Slagsmål i vidgat EMU
/Göran Tunhammar, Agneta Dreber och Mats Hulth har fel/
Stefan de Vylder SvD Brännpunkt 24/11 2002

EMU bäddar för bråk
Stefan de Vylder Göteborgs-Posten 2002-10-22
RE: En lysande artikel

EMU eller inte: Tänka själva!
Stefan de Vylder: Tidskriften Socialpolitik nr. 1/2000

Barn och växelkurspolitik
Rörlig växelkurs är bättre än rörliga föräldrar:
Stefan de Vylder(ur boken “Barn och ekonomisk politik”, utgiven på Rädda Barnens Förlag, 1997)

Början på sidan


Evigt liv för EMU?
Stefan de Vylder i tidskriften Socialpolitik nr. 2/2003

För ett antal år sedan läste jag en liten berättelse av Stig Claesson som handlade om två munkar som satt i sitt kloster och samtalade om evigt liv. Jag minns inte dialogen så väl, och jag kan naturligtvis inte göra rättvisa åt Slas berättarstil, men jag minns att munkarna i början gillade tanken på evigt liv.

- Hundra år till vore inte så dumt, sa den ene munken.
– Eller trehundra år.
– Och paradiset låter ju bra.

Den andre munken höll med. Men tillade, eftertänksamt:
- Men tusen år?
– Eller en miljon år?
- Kan det inte bli litet tjatigt i längden?

De bägge munkarna blev alltmer betänksamma.
- Ska vi leva i miljarder år?

– Hur lång är egentligen evigheten?

Jag har ibland tänkt på Slas båda munkar när jag lyssnat på EMU-debatten. Och jag har försökt få företrädare för ja-sidan att precisera hur lång tid de tror att EMU kommer att hålla. 30 år? 300 år? Tusen år? Men jag har aldrig fått något svar – bara noterat att frågan gör dem litet osäkra. Själva utgångspunkten är ju att EMU har kommit för att stanna, och är en av hörnpelarna i det framtida evighetsprojektet Europas Förenta Stater.

Jag tror inte att EMU kommer att få evigt liv. Och ju längre tiden går, desto mer skakigt tror jag att EMU kommer att framstå.

EMU vore, tror jag, ett förträffligt projekt – om, men endast om, alla medlemsländerna alltid utvecklades i samma takt. Om inget av valuatunionens medlemsländer någonsin fick problem med dåliga regeringar, hög inflation, stora budgetunderskott, naturkatastrofer, otur med exportpriser eller något annat som brukar kunna strula.

Men EMU är ju ett långsiktigt projekt. Och på lång sikt vet vi att länder kommer att drabbas av problem av olika slag. Samt givetvis av motsatsen: vissa länder kommer det att gå extra bra för.

Nyckelfrågan i debatten om EMU borde vara hur bra eller dålig en valutaunion är på att hantera störningar. Vad som händer när medlemsländerna går i otakt. Och då tror jag att en valutaunion är underlägsen dagens svenska system med rörlig växelkurs och en självständig ränte- och penningpolitik. Och jag tror också att risken för motsättningar och politiska konflikter ökar när länder har en gemensam valuta.

Vi kan redan idag se hur spänningarna växer inom EMU mellan länder som har hög tillväxt och ganska hög inflation (till exempel Irland) och länder som har låg inflation, nolltillväxt och snabbt växande arbetslöshet (till exempel Tyskland). Vi kan också se att problemen är mycket svåra att rätta till inom ramen för en valutaunion med gemensam ränta och valuta. Och det är ett obestridligt faktum att den ekonomiska utvecklingen de senaste åren varit betydligt sämre inom EMU än i de länder i Europa som står utanför valutaunionen.

En gemensam valuta bäddar för bråk. Det vi har sett hittills är bara början.

En storlek passar alla, är filosofin inom en valutaunion. Men att ha samma ränta och växelkurs mellan en mängd sinsemellan olika medlemsländer är som att säga att alla bör ha nummer 39 i skjortstorlek. Detta kan vara bra i genomsnitt, men leder ofrånkomligen till att somliga finner skjortan för trång, andra för vid.

Ju längre tiden går, och ju fler nya medlemmar som EMU får, desto allvarligare riskerar problemen att bli. Det räcker med att begrunda hur den demografiska utvecklingen förr eller senare kommer att medföra att vissa länder utvecklas snabbare eller långsammare än andra.

Visst kan EMU hålla i fem eller tio år till. Men hundra år? Tusen år?

Spricker EMU?


Slagsmål i vidgat EMU
Stefan de Vylder
SvD Brännpunkt 24/11 2002

Naturligtvis vore det bekvämt med en enda valuta i hela EU. EMU har stora förtjänster. Speciellt i goda tider. EMU är, tror jag, ett utmärkt projekt om ingen av valutaunionens medlemmar någonsin fick problem med hög inflation, svag internationell konkurrenskraft och växande arbetslöshet, deflation, dåliga regeringar, naturkatastrofer, otur med exportpriser eller något annat.

Men EMU är ju ett långsiktigt projekt. Och på lång sikt vet vi att länder kommer att drabbas, i olika utsträckning, av problem. Nyckelfrågan i debatten om EMU borde vara hur bra eller dålig en valutaunion är på att hantera störningar. Vad händer vid kriser, eller när medlemsländerna går i otakt?

Och då tror jag att en valutaunion är underlägsen dagens väl fungerande svenska system med rörlig växelkurs och en självständig riksbank och räntepolitik.

Den allt djupare tyska lågkonjunkturen kan illustrera en valutaunions svårigheter. Tyskland gick in i EMU med en för högt värderad valuta (liksom Östtyskland tidigare, i samband med återföreningen, hade gått in i valutaunionen med Västtyskland med en övervärderad valuta). Följden blev en försämrad internationell konkurrenskraft. Industriproduktionen i EMU-landet Tyskland har sjunkit i över ett år. Arbetslösheten har nått 9,9 procent, och fortsätter att öka. Budgetunderskottet närmar sig fyra procent av BNP.

Det finns en mängd strukturella orsaker till Tysklands problem; inte minst de stela och synnerligen generösa socialförsäkringssystemen, som utsätts för växande påfrestningar i takt med att arbetslösheten ökar och befolkningen successivt åldras. Och kostnaderna för återföreningen är fortfarande enorma.

Vi ska inte skylla alla problem på EMU. Dock kan vi använda exemplet Tyskland för att se att EMU gör det svårare att ta sig ur krisen.

I en valutaunion är valutan gemensam. Tyskland kan alltså inte använda växelkursen för att återställa konkurrenskraften. Teoretiskt skulle Tyskland kunna förbättra sin konkurrenskraft genom en kraftig deflationspolitik, med sänkta löner och priser. Men det skulle ta tid. Lång tid. Och politiskt torde det vara svårt eller omöjligt för en socialdemokratiskt ledd regering att vinna acceptans för nominella lönesänkningar.

Och den nedåtgående spiral som skulle utlösas av en rejäl tysk deflation är inget attraktivt scenario för vare sig tyska fackföreningar eller omvärlden.

En deflationspolitik skulle också ha en annan hake: effekterna på realräntan. I en valutaunion är den nominella räntan gemensam. Realräntan, det vill säga skillnaden mellan den nominella räntan och inflationen, varierar däremot i enlighet med varje lands inflation.

Om Tyskland skulle lyckas föra en deflationspolitik som sänkte löner och priser skulle den tyska realräntan bli skyhög. Konsekvenserna - för investeringar, sysselsättning, den offentliga sektorns räntebetalningar på statsskulden, m m - skulle kunna bli förödande.

Det faktum att den nominella räntan är gemensam i en valutaunion har också den perversa effekten att realräntan alltid blir lägst i de länder som har den högsta inflationen. Det vill säga de länder som skulle behöva en hög ränta (till exempel Irland, som idag har EMU:s högsta inflation och därmed lägsta realränta), och högst i de länder som skulle behöva stimulera ekonomin (till exempel Tyskland, med unionens lägsta inflation och högsta realränta).

En valutaunion blir härigenom automatiskt destabiliserande, d v s den tenderar att förstärka i stället för att utjämna konjunktursvängningarna. Det faktum att sysselsättningen blir lidande när länderna i en valutaunion berövats möjligheterna att bedriva en självständig växelkurs- och räntepolitik ökar också risken för protektionistiska strömningar.

I små länder med egen valuta - som till exempel Sverige och Norge - kommer ingen på idén att lösa arbetslöshetsproblem med hjälp av handelshinder mot omvärlden. Men vi vet inte vad som händer om arbetslösheten i de ledande EMU-länderna varaktigt skulle överstiga tio procent. I en valutaunion är det även svårare att hantera länder det går extra bra för - som Sverige, förhoppningsvis, som haft en långt mer positiv utveckling än genomsnittet i EMU sedan EMU bildades. Om ett land - tack vare skicklig ekonomisk politik, flitiga medborgare, en gynnsam demografisk utveckling eller en kombination av olika faktorer - lyckas förbättra sin internationella konkurrenskraft fungerar en rörlig växelkurs mycket smidigt. Den egna valutan blir mera värd, reallönerna stiger och vinsterna av den gynnsamma utvecklingen kommer landets alla konsumenter till godo.

Om växelkursen inte kan justeras uppåt riskerar landet problem i form av övervinster och löneglidning i exportsektorn och oro på arbetsmarknaden. Lönebildningen blir mer konfliktfylld i en valutaunion, både i de länder det går dåligt för och i länder vars konkurrenskraft förbättras.

De problem som en valutaunion har svårt att bemästra förvärras ju fler länder som är medlemmar i unionen, och ju mer olika medlemsländerna är. Om de tio nya kandidatländerna till EU går med i EMU kommer påfrestningarna på valutaunionen - och, inte minst, på de nya medlemsländerna - att öka. Jag tror därför att Göran Tunhammar, Agneta Dreber och Mats Hulth har fel när de skriver (Brännpunkt den 18/11): "Tio kandidatländer är på väg mot EU och euron. Utanförskapets pris ökar".

Det är snarare tvärtom: priset för medlemskap i en valutaunion ökar ju fler medlemmar unionen har.

Inom EMU kan vi idag se hur motsättningarna växer. Vad som är bra för ett land kan vara dåligt för ett annat. Vad som idag är bra för vissa medlemsländer är urdåligt för Tyskland.

Både Tyskland och Frankrike tycks nu vilja riva upp den så kallade stabilitetspakt, som tills helt nyligen sades garantera valutaunionens stabilitet, men som Romani Prodi själv idag kallar "stupid", idiotisk. En gemensam valuta bäddar för bråk. Det vi har sett hittills är bara början.


In 2004, Portugal’s economy grew by 1%, Ireland’s by almost 5%, but both had the same nominal interest rate.
This has the perverse effect of giving higher real (inflation-adjusted) interest rates to slow-growing, low-inflation countries, and lower real rates to booming economies with rapid inflation—precisely the opposite of what a sound monetary authority would prescribe.
The Economist 21/9 2005

Full text


Let us again suppose that A reforms and B does not.
For B’s government, there is a windfall. For A’s government, some of the benefits of reform are lost.
The difference with the EU case comes from the fact that eurozone countries share an interest rate that is set by the ECB with respect to the average inflation rate.
Jean Pisani-Ferry, Financial Times, August 31 2005

The writer is director of Bruegel, a ­ Brussels-based think-tank

Lower structural unemployment and higher productivity translate into lower inflation – at least temporarily – in country A, thereby lowering the average eurozone inflation rate. As the ECB targets inflation, this in turn translates into lower interest rates. Country B’s macroeconomic policy environment is thus modified by its neighbour’s policy. But average inflation and interest rates remain higher than if both countries had reformed or if country A had had monetary policy autonomy.

Full text

Jfr Stefan de Vylder nedan


EMU bäddar för bråk
Stefan de Vylder
Göteborgs-Posten 2002-10-22

RE: En lysande artikel

Det är lågkonjunktur i EU. Den allra sämsta utvecklingen hittar vi i Tyskland, som befinner sig i en djup ekonomisk svacka med låg eller obefintlig tillväxt av allt utom arbetslöshet.

Den främsta orsaken är den tyska ekonomins dåliga internationella konkurrenskraft. Kostnadsläget är helt enkelt för högt. Lönekostnaderna är 30-40 procent högre än genomsnittet i EU. Men den tyska produktiviteten är inte 30-40 procent högre. Tyskland får allt svårare att konkurrera, och landets andel av världshandeln sjunker stadigt.

Än värre kommer utvecklingen att bli när den förväntade försvagningen av den amerikanska dollarn gentemot euron inträffar.

Tyskland har gjort många fel. Ett allvarligt fel var att gå in i EMU med en för högt värderad valuta. Ett annat fel var att låta den tyska skräcken för inflation smitta av sig på konstruktionen av EMU.

Nu har Tyskland låst in sig i EMU. Och kastat bort nyckeln.

Växelkursen går inte att justera. Konkurrenskraften är ohjälpligt försvagad. Om inget mirakel inträffar vad gäller den internationella konjunkturutvecklingen kommer arbetslösheten att fortsätta att öka.

Teoretiskt skulle Tyskland kunna återställa sin konkurrenskraft genom en kraftig deflationspolitik, med sänkta löner och priser. Men politiskt torde det vara svårt eller omöjligt för en socialdemokratiskt ledd regering att vinna acceptans för stora nominella lönesänkningar.

Och den nedåtgående spiral som skulle utlösas av en rejäl tysk deflation är inget attraktivt scenario för vare sig tyska fackföreningar eller omvärlden.

En deflationspolitik skulle också ha en annan hake: effekterna på realräntan. I en valutaunion är den nominella räntan gemensam. Realräntan, det vill säga skillnaden mellan den nominella räntan och inflationen, varierar däremot i enlighet med varje lands inflation. Om Tyskland skulle lyckas föra en deflationspolitik som sänkte löner och priser skulle den tyska realräntan bli skyhög.

Konsekvenserna - för investeringar, sysselsättning, den offentliga sektorns räntebetalningar på statsskulden, med mera - skulle kunna bli förödande.

En gemensam räntepolitik i ett valutaområde innebär med nödvändighet att räntan blir för hög i vissa länder - de som behöver stimulera ekonomin - och för låg i andra. Detta helt oberoende av hur väl den europeiska centralbanken sköter sitt jobb.

Det faktum att den nominella räntan är gemensam i en valutaunion innebär dessutom automatiskt att realräntan blir lägst i de länder som har den högsta inflationen, det vill säga de som skulle behöva en hög ränta, och högst i de länder som skulle behöva stimulera ekonomin. En inbyggd perversitet.

En räddning för Tyskland skulle kunna vara hög inflation i de övriga EMU-länderna. Tyskland skulle då kunna återställa konkurrenskraften utan massiva nominella pris- och lönesänkningar.

Men även här finns det hakar. Den europeiska centralbanken ECB är låst vid ett mycket strikt inflationsbekämpningsmål (som, ironiskt nog, Tyskland drev allra hårdast på den tiden det begav sig).

EU:s medlemsländer är också bundna av den bisarra "stabilitetspakt" som stadgar böter för de länder som låter budgetunderskottet överstiga tre procent av BNP. Som lök på laxen har samtliga länder ålagts att uppnå "nära balans" i budgeten senast år 2006.

Medlemsländerna i EMU har inte bara kastat bort huvudnyckeln - nu försöker man även stänga reservutgångarna.

I Sverige står vi inom kort inför en folkomröstning om EMU. Säkert kommer vi att översköljas av ja-propaganda på temat "unga tågluffare tycker det är häftigt att slippa växla pengar". Och med hjälp av euron kan vi lättare, utan hjälp av miniräknare, se att det är billigare att köpa EU-mopeder i Portugal än i Sverige.

Det är enklare att ta till sig budskap av det slaget än att diskutera finans- och penningpolitik. Men kanske skall vi, inför det ödesval som EMU-omröstningen innebär, även ägna de svåra men viktiga frågorna litet eftertanke.

Inom EMU kan vi också redan se hur motsättningarna mellan medlemsländerna växer. Vad som är bra för ett land kan vara dåligt för ett annat. Vad som i dag är bra för vissa medlemsländer är urdåligt för Tyskland.

Att ha en gemensam valuta bäddar för bråk. Det vi sett hittills är bara början.

Gör tankeexperimentet att 15 goda vänner enas om att gå samman i en klubb med gemensamma regler för privatekonomin. Ingen tillåts skuldsätta sig utöver vad stadgarna tillåter, ingen tillåts öka sina utgifter utöver en viss nivå, och så vidare. Och ingen tillåts lämna klubben.

Finns det någon som tror att vänskapen skulle stärkas av ett dylikt arrangemang? Hur många år tror vi skulle gå innan de goda vännerna blev före detta goda vänner?

Sverige har klarat sig förhållandevis bra sedan EMU bildades. Mycket tack vare vår rörliga växelkurs. Låt oss inte låsa in oss i en valutaunion och kasta bort alla nycklar.

Stefan de Vylder
nationalekonom

Utskriftsvänligt format

Om realräntor

Stabilitetspakten - Tyskland


Tysklands kris talar för euron
Att som nationalekonomen Stefan de Vylder delvis (kurs här) skylla Tysklands ekonomiska problem på euron håller inte, skriver Jan Herin, ansvarig för Svenskt Näringslivs Brysselkontor.
Stefan de Vylder anser att Tyskland skulle ha haft en egen valuta som kunde sjunka i värde för att bidra till att ekonomin kommer igång. Vad hade hänt då, om Tyskland exempelvis hade devalverat en nationell valuta?
Jo, det hade fungerat som en genväg undan strukturella åtgärder.
Devalveringar blir som ett opium, man dämpar problemen på kort sikt men på längre sikt är det skadligt.
RE: Devalverat låter läskigt. Om D-marken sjunkit mot dollarn, låter trevligare.

SOU 2002:16, Stabiliseringspolitik i valutaunionen
Svenskt Näringsliv får härmed avge följande synpunkter på rubricerat betänkande.

Svenskt Näringsliv avstyrker det föreslagna finanspolitiska rådet.
Det finns inget behov för ett sådant eftersom vi anser att aktiv stabiliseringspolitik inte skall bedrivas.

Början på sidan


Stefan de Vylder: EMU eller inte: Tänka själva!
Tidskriften Socialpolitik nr. 1/2000

Sedan den socialdemokratiska partiledningen nu sagt sitt väntade "Ja, tack" till medlemskap i EMU står vi inför ännu en gigantisk desinformationskampanj, liknande den som föregick folkomröstningen om EU.

I och med bytet av chefredaktör på Svenska Dagbladet - då den EMU-kritiske Mats Svegfors lämnat över till EMU-entusiasten Mats Johansson - har alla de stora, rikstäckande dagstidningarna förenats i en massiv offensiv för ett svenskt medlemskap i valutaunionen.

Till sin hjälp har EMU-anhängarna också rader av SAF-utbildade "EMU-ambassadörer" och lobbyister, påkostade kampanjbroschyrer från stiftelsen "Ja till Europa" samt, inte minst viktigt, en ofantlig mängd pengar.

För att vaccinera oss mot alltför plumpa överdrifter om vådan av att stå utanför EMU kan vi begrunda vad som sades inför valutaunionens bildande i januari 1999, då Sverige ju valde att inte gå med.

Tillväxten i Sverige skulle avstanna - dock har den ökat det senaste året, och ligger nu betydligt över EUs genomsnitt.

Arbetslösheten, som många av EMU-vännerna trodde skulle stiga, har sjunkit.

De utländska investeringarna skulle utebli så länge vi inte förklarade oss beredda att gå med i EMU. Dock har de utländska investeringarna ökat snabbare i Sverige än i EU i genomsnitt.

Räntorna skulle stiga, men har i stället sjunkit. Och räntemarginalen gentemot övriga EU är idag försumbar. Under en kortare tid förra året låg t.o.m. de svenska räntorna lägre än EMU-ländernas.

Carl Bildt lanserade teorin om kronan som en "skvalpvaluta" som förutom att skvalpa också skulle sjunka. Dock har den svenska kronans värde ökat med tio procent gentemot euron sedan januari 1999.

Att hålla fast vid den lilla skvalpiga kronan skulle bädda för häftiga växelkursfluktuationer, sades det. Dock har kronan fluktuerat mindre än euron det senaste året. Och de vid sidan om euron största valutorna i världen - den amerikanska dollarn och den japanska yenen - har hattat betydligt värre; här har växelkursen varierat mellan 70 och 150 yen per dollar de senaste åren.

Exemplen ovan säger mycket litet om för- och nackdelar med den europeiska valutaunionen. Den starka svenska konjunkturuppgången år 1999 kan inte användas som bevis på att det är bra att stå utanför EMU; utvecklingen torde ha föga med EMU att göra. Allt vi med säkerhet kan säga är att de olyckskorpar som kraxat om misär och missväxt haft fel hittills, och att vi bör se upp med tvärsäkra uttalanden om effekterna på sysselsättning, räntor och investeringar av att gå med i eller stå utanför EMU.

Vi bör också se upp med alla värdeladdade uttryck som "utanförskap", "isolering" och "skvalpvaluta". Att stå utanför något dåligt är t.ex. mycket bra. Och att en valuta "skvalpar" upp och ned är något positivt; själva poängen med rörliga växelkurser är ju att de skall kunna röra sig, och därmed absorbera en del av de förändringar i olika länders kostnads- och efterfrågeutveckling som är ofrånkomliga.

Om ett land går in i en valutaunion och därmed varken kan använda räntan eller växelkursen vid störningar återstår det för arbetskraften att flytta på sig. Alternativet till rörlig växelkurs är rörlig arbetskraft.

De som drömmer om en fast växelkurs bör minnas mardrömmen, eller vad som hände när den svenska kronan för drygt tio år sedan knöts till det europeiska valutasamarbetet och därmed inte tilläts skvalpa som den borde. De samhällsekonomiska kostnaderna för det huvudlösa försvaret av den fasta kronkursen fram till november 1992 torde med bred marginal överstiga 100 miljarder kronor.

Idag försöker Göran Persson och den EMU-positiva delen av fackföreningsrörelsen att presentera EMU som ett "vänsterprojekt", som ett försök att skapa en politisk motvikt mot kapitalets rörlighet. Det tror jag är att sprida illusioner. Kapitalets fria rörlighet är inskriven i Maastrichfördraget, och är en av EMUs viktigaste komponenter. Ledningen för den europeiska centralbanken ECB lär knappast se det som sin uppgift att representera löntagarnas intressen gentemot det internationella finanskapitalet.

Men strategin i den EMU-vänliga kampanj som nu mejslas fram känns igen från EU-omröstningen: SAF, folkpartiet och moderaterna står för högerargumenten, och SAP för vänsterargumenten. Så kan samtliga medborgare känna sig nöjda, och rösta ja.

Kanske är EMU bra för Sverige. Själv tror jag det inte, men jag kan ha fel. Dock tror jag mig med säkerhet veta att mycket av det som kommer att sägas av EMU-medlemskapets förespråkare kommer att vara grovt vilseledande.

Även EMU-motståndarna kommer att leverera överdrifter. Så se upp, och tänk själv!

P.s. Det finns en ny, bra bok om EMU, som jag varmt rekommenderar: "EMU - självbestämmelse eller anpassning", skriven av de EMU-kritiska ekonomerna Stefan Carlén och Sören Wibe. Boken kan beställas direkt av författarna per e-post: stefan.carlen@handels.se eller soren_wibe@hotmail.com

Början på sidan


Barn och växelkurspolitik
Stefan de Vylder
(ur boken “Barn och ekonomisk politik”, utgiven på Rädda Barnens Förlag, 1997)

Frågan om val av växelkurspolitik är intressant om man tror att utvecklingen i det egna landet i viktiga avseenden kommer att skilja sig från omvärldens. Och det gör den ju nästan alltid.

Frågan blir då: hur äger de nödvändiga anpassningarna rum? Till vilka kostnader, och för vem?

Något schematiskt kan man säga att vid en rörlig växelkurs är det växelkursen som får bära huvudansvaret. En oförmånlig kostnadsutveckling i det egna landet, eller en fallande efterfrågan på landets viktigaste exportprodukter, kan förväntas ta sig uttryck i ett sjunkande värde på den egna valutan. Det kan ta tid, och den flockmentalitet som kännetecknar de nervösa valutahandlarna kan göra att anpassningen fördröjs, eller blir mer drastisk än nödvändigt (s.k. “overshooting”), men i princip är det valutakursen som skall röra sig. Upp eller ned.

Normalt är detta inget större problem. För småföretag, som har svårast att gardera sig mot kursfluktuationer, kan en flytande valuta skapa osäkerhet, men ingen torde på allvar kunna hävda att ett system med rörliga växelkurser skapar några större problem för världshandeln. Och valutaförändringar är i sig inte negativa; tvärtom bör de normalt ses som nödvändiga korrigeringar, som symptom på underliggande faktorer som påkallar en förändring av växelkursen.

För svenska företag inom export eller importkonkurrerande branscher betyder rörliga växelkurser att lönsamheten varierar med växelkursen. Om förändringen förväntas bli bestående kommer också sysselsättningen och nyinvesteringarna att påverkas.

För svenska konsumenter betyder rörliga växelkurser att kaffet, bensinen och semesterresorna ibland blir litet dyrare, och ibland litet billigare. Den osäkerhet som detta skapar torde för de allra flesta vara helt marginell, jämfört med all annan osäkerhet.

En varaktig nedgång i värdet på ett lands valuta innebär sänkta reallöner. Inkomstfördelningseffekterna är tämligen odramatiska - reallöneförsämringarna följer, i stora drag, konsumtionen.

Om landets valuta förväntas sjunka i värde i framtiden, t.ex. till följd av högre inflation, kommer detta att medföra en motsvarande räntemarginal i nominella termer till omvärlden. Om finansmarknaderna tror att den svenska kronan kommer att försvagas med fem procent per år gentemot den tyska marken, eller en framtida euro, kommer köpare av svenska statsobligationer att kräva fem procents högre ränta, för att kompensera för växelkursrisken. Det finns dock inget som säger att realräntan måste ligga högre än omvärldens.

Vid en fast växelkurs som måste försvaras med ekonomisk-politiska åtgärder då en störning inträffar faller normalt det största ansvaret på penningpolitiken, och realräntan.

Den svenska utvecklingen i början av 90-talet kan här stå som ett varnande exempel. När den svenska regeringen i början av 90-talet knöt den svenska kronan till det dåvarande EUs valuta (efter att tidigare har knutit kronan till den europeiska s.k. valutaormen), och fastställde en kurs på 1 ECU = 7.40 kronor, var den svenska ekonomins öde beseglat, för många år framåt.

Kronan var övervärderad, men skulle försvaras till varje pris. Räntan steg och steg, och i september 1992 höjde riksbankschefen Bengt Dennis den s.k. styrräntan till 500 procent. På journalisternas fråga om inte detta var litet väl högt svarade Dennis med de ryktbara orden: “The sky is the limit”.

"Med flytande växelkurs är vi i den bästa av världar"
Intervju med Bengt Dennis i DI 2001-05-17

Vad exemplet hösten 1992 illustrerar är inte endast en enastående inkompetens hos hela det svenska politiska etablissemanget - som, i likhet med flertalet tongivande svenska nationalekonomer, ståndaktigt ställde sig bakom “kamrat 500 procent”, och försåg de allt glupskare finansmarknaderna med ständigt nya krispaket - utan även den risk som det innebär att låta räntan sköta det som växelkursen inte tillåts klara av.

Den svenska kronkrisen hösten 1992 anförs ibland som exempel på hur kallhamrade valutaspekulanter tvingade Sverige på knä. Men vi bör snarast vara tacksamma mot spekulanterna. Om politikerna hade vunnit slaget om kronan hade dagens kris varit ännu mycket allvarligare.

Kostnaderna för det tidiga 90-talets växelkurspolitik blev enorma: dels direkt, via Riksbankens stödköp av kronan - till en ren förlust på över 25 miljarder kronor - dels indirekt, via den förvärrade fastighetskrisen, de efterföljande konkurserna, etc.

Notan till skattebetalarna för bankkrisen har uppskattats till drygt 65 miljarder kronor, eller fyra års barnbidrag. Till detta skall läggas de direkta kostnaderna för försvaret av den fasta kronkursen.

Räntechocken slog också exceptionellt hårt mot barnfamiljerna, speciellt de som hade bostadslån till rörlig ränta. Naturligt nog medförde högräntepolitiken också att hushållen drog ned på sin privata konsumtion, vilket gjorde att efterfrågan och sysselsättningen i ekonomin som helhet föll. Krisen spred sig som ringar på vattnet.

Åren 1991-93 sjönk BNP med drygt fem procent, och bruttoinvesteringarna med trettio procent. Nära en halv miljon jobb försvann.

Effekterna av växelkurspolitiken i början av 90-talet, och av den efterföljande kronkrisen hösten 1992, var inte åldersneutrala. Skuldsatta hushåll drabbades ojämförligt mer än de 40-talister med god likviditet som ibland rentav kunde utnyttja krisen till att köpa tillgångar - såsom aktier, statsobligationer, fastigheter, m.m. - till reapris.

Från barnsynpunkt är i dag en rörlig växelkurs att föredra framför försök till bindning. Chockernas storlek blir mindre; de nödvändiga anpassningarna sker mera gradvis, och räntan befrias från sin roll som försvarare av en övervärderad valuta.

Rörlig växelkurs är bättre än rörliga föräldrar:

Det är sällan barn diskuteras i anslutning till EMU. Ett par aspekter som berör barn bör dock framhållas.

Till att börja med kan det konstateras att den extremt starka betoning av inflationsbekämpning på bekostnad av andra ekonomisk-politiska mål - såsom sysselsättning, tillväxt och välfärd - som präglar EMU-projektet knappast kan sägas ligga i barns och barnfamiljers intresse. EMUs prisstabilitetsmål premierar sparare framför låntagare, och stabila priser framför ökad sysselsättning. Prioriteringarna är i dessa avseenden “gubbiga”, och bättre anpassade till 50-åringar som har sitt på det torra än till ungdomar och unga barnfamiljer.

Ännu allvarligare är frågan om vilka anpassningsmekanismer som står till buds i ett framtida EMU vid störningar av de enskilda ländernas efterfrågan, kostnadsnivå och konkurrenskraft.

Vid rörliga växelkurser sker anpassningen främst via växelkursen, och därmed reallönerna, och vid fasta växelkurser främst via räntenivån, och på sikt även genom förändringar i den inhemska efterfrågan. En valutaunion eliminerar växelkursen som anpassningsmekanism för ett enskilt land (dock inte för EU som helhet, gentemot t.ex. den amerikanska dollarn och den japanska yenen).

Ett land som går i otakt med övriga EU kan därför inte devalvera, eller revalvera. Det kan heller inte använda räntan som medel för att åstadkomma en nödvändig anpassning; euro-räntan kommer ju att ligga på samma nivå inom EUs gemensamma kapitalmarknad.

Även finanspolitiken kommer att ha klara begränsningar inom ett framtida EMU. Den s.k. stabilitetspakten stadgar höga böter för länder som bedriver en “ansvarslös”, dvs. expansiv, finanspolitik, och kraven på samordnad finanspolitik torde på sikt växa sig allt starkare, för att möjliggöra en hantering av de många friktioner som kommer att uppstå.

Den anpassningsmekanism som återstår, när växelkurs- och penningpolitik eliminerats och finanspolitiken kringskurits, är ökad rörlighet för kapital och arbetskraft (i kombination med myriader av nya stödåtgärder administrerade i Bryssel). Kapitalet är redan rörligt, men människor måste bereda sig på att flytta runt i Europa dit jobben finns i en helt annan utsträckning än i dag.

I förlängningen av EMU kan vi se en alltmer amerikaniserad arbetsmarknad, där människor flyttar mellan olika delstater i jakt på jobb, och där kraven på ökad “flexibilisering” av arbetsmarknaden - med ökade löneskillnader, övergång till tillfällighetsanställningar, avskaffande av kvarvarande trygghetslagar, m.m. - får ytterligare vind i seglen. Dock torde - av tradition, språkskäl, m.m. - rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden under överskådlig tid framåt vara avsevärt lägre än i USA. Det är främst av detta skäl som ekonomer ofta är djupt skeptiska till EMU: arbetskraftens bristande rörlighet mellan länderna gör att EU inte uppfyller de krav ekonomer brukar ställa på en s.k. optimal valutaunion. Arbetslösheten i vissa länder och regioner kan förväntas bli långvarig, och svår att komma till rätta med.

Se t ex Nils Lundgren

Liksom på så många andra områden i dagens globaliserade ekonomi kan vi också tolka EMU-projektet i termer av en övervältring av ekonomisk risk från företagssektorn till löntagare. Eller, om man så vill: från kapital till arbete. EMUs syfte kan sägas vara att minska valutarisker och inflationsrisker för kapitalplacerare och företag, men risken, dvs anpassningskostnaderna, förs i stället över på arbetskraften.

Av dessa och andra skäl kan, enligt min uppfattning, EMU inte ses som ett “barnneutralt” projekt. Snarare barnfientligt.

Risken för nya räntechocker minskar visserligen, men bara om vi jämför med det sämsta av alla tänkbara alternativ: en fast växelkurs som då och då måste försvaras. Med rörlig växelkurs försvinner också risken för räntechocker.

Som grupp betraktad torde barnfamiljer vara den kategori som har svårast att anpassa sig till kraven på ökad rörlighet för arbetskraften. Barnfamiljer befinner sig i regel i ett skede av livet då man gärna vill bo kvar på samma ställe ett slag. Inte minst gäller detta det flertal familjer där båda föräldrarna vill ha arbete, vilket kan vara svårare i länder utanför hemlandet.

Slutsatsen vad gäller val av makroekonomisk anpassningsmekanism är given: från barnsynpunkt är en rörlig växelkurs att föredra framför rörliga föräldrar.

Detta är inte sagt som någon kritik av utlandsarbete. Den gemensamma arbetsmarknad vi fick i Europa redan i och med det s.k. EES-avtalet mellan gamla EG och EFTA förbättrade radikalt möjligheterna för svenska ungdomar - och vuxna - att studera och arbeta utomlands. De positiva effekterna av detta kan vi redan se, och enligt intervjuundersökningar kan så många som 75 procent av dagens svenska ungdomar tänka sig att arbeta utomlands under en längre tid.

De möjligheter som öppnats är fantastiska. EMU kan dock göra ett tvång av friheten. Det är stor skillnad mellan att vilja arbeta utomlands och att vara tvungen att göra det.


Mer folkomröstningen

ur Ekonomisk Debatt Borde finanskriserna ha förutsätts?
Av de dussintals mer eller mindre allvarliga finanskriser som drabbat olika länder de senaste decennierna har flertalet kommit plötsligt, till synes utan förvarning. Den svenska finanskrisen 1991 - 92 tillhör i detta avseende undantagen: den byggdes upp under förhållandevis lång tid, och rader av inflytelserika aktörer förutsåg vad som skulle hända. Den svenska finanskrisen - liksom den ryska 1998 - var “välförtjänt”.
En dålig ekonomisk politik bestraffades rättvist av finansmarknaderna

Mer om kronkursförsvaret

Fler EMU-kritiska ekonomer

Början på sidan

Tillbaka till startsidan