-
Nytt -
Index A till Ö -
EMU-skeptiker -
Statsvetare - Medborgare mot
EMU
|
|
Johan HakeliusTidigare artiklar av Johan Hakelius om EMU Följ pengarna! Det låter som en kurs på
Handelshögskolan. Dalai Dahlsten Alla var (inte) där Moder Svea överlever ”alla amerikaner, hur
mitten-vänster-liberala de än är, är
skyldiga” Johan Hakelius om Anders
Sundström Månads-journalen var som smisk med en
våt lovikkavante Främlingsfientliga och EU är bra
ersättningsäckel Generalguvernören av lydstaten
Sverige I EU kan ingen höra dig skrika (Le
Pen) Öppna vägen till Pampas!
När kitt blir shit Följ pengarna! Det låter som
en kurs på Handelshögskolan. De ser till exempel till att Stiftelsen Sverige i Europa kan trycka små broschyrer med röda stugor i, så att vi ska känna att det är väldigt svenskt att avskaffa kronan. Det är Svenskt näringsliv som bekostar kampanjande kändisar som Björn Ranelid och Pernilla Wahlgren. De finansierar upprop och insändarskribenter. De ger ut böcker och producerar reklamfilmer. De försörjer alla pr-konsulter, som just nu är anställda för att fixa ett ja till euron. Ibland får allt det där kampanjandet synergieffekter, som det heter i näringslivet. En satsning stöder liksom en annan. Det kan man se på Sverige i Europas upprop för euron. Bland dem som skrivit på uppropet är de vanligaste e-postadresserna - förutom såna som telia.com och hotmail.com - moderat.se, liberal.se, sverigeieuropa.se, svensktnaringsliv.se, och så vidare. De som avlönas för att driva kampanj är så många att de kan vara gräsrötter också. Klurigt. Men dyrt. Svenskt näringsliv har redan avsatt flera hundra miljoner. Och ännu fler hundra miljoner kommer att gå åt. Varifrån får Svenskt näringsliv sina pengar? Om man nu ska följa pengarna. Från sina medlemmar, förstås. Till exempel Samhall och Posten. Telia och Vasakronan. Banverket Telenät och SAS. Vattenfall, LKAB och Boxer. Och de får i sin tur sina pengar från oss. För vi äger dem. ....... mer Dalai Dahlsten
På sidan 63 leviterar Ulf Dahlsten i Stockholms skärgård. Efter 10 sidor till - där Dahlsten hinner avverka sitt intima förhållande med bland annat relativitets- och kaosteorierna samt berätta om sina svårigheter på Handelshögskolan, eftersom kurslitteraturen var för enkel - sörjer man att Dahlstens uppgång i världsaltet bara var tillfällig. Men Dahlsten bär tydligen på en väldigt gammal aura (s. 7-8) - vilket betyder att han ständigt envisas med att återfödas. Kvalitén på Dahlstens meditationer gör honom lik ett färdigtryckt gratulationskort - och det innan man kommer förbi sidan 63 och inser att Gud uppenbarligen, liksom Dahlstens Postverk, är notoriskt benägen att i oändlighet skicka försändelser fram och tillbaka i stället för att lämna dem där de hör hemma. Men Nirvana kan vänta är så mycket mer än en samling tänkvärda citat att kopiera i datorns snirkligaste typsnitt, skriva ut och magneta fast på kylskåpet. Ulf Dahlsten öppnar sig verkligen och vi får veta en hel rad hittills väl förborgade hemligheter. Till exempel att Ulf Dahlsten, redan som 18-åring och utan ansträngning eller förkunskap, formulerade fullt korrekta alternativa bevis inom den teoretiska matematiken (s. 26). Eller att Ulf Dahlsten personligen, med penna i handen, räddade det som räddas kunde undan skövlingen av Stockholms city (s. 55). Eller att Ulf Dahlsten, som 30-åring, var initiativtagaren till en stor och genomgripande prisreform i Kina (s. 79-80). Eller att Ulf Dahlsten var en pionjär i utvecklingen av distansarbetet (s. 92). En kritisk läsare skulle kunna tycka att Ulf Dahlsten med exempel som dessa ger en väl ensidig bild av Ulf Dahlsten - vi får bara möta geniet Ulf Dahlsten, underbarnet Ulf Dahlsten, mästaren av universum Ulf Dahlsten och alltid-varit-på-rätt-sida-från-början-Ulf-Dahlsten. Det vore en orättvis kritik. Ulf Dahlsten väjer inte från att redovisa sådant han tycker är svårt. Han erkänner till exempel uppriktigt att han "har svårt att tåla orättvisor". Han lägger inte fingrarna emellan då han skärskådar sin personlighet, utifrån tiden på Icon under den allmänna IT-hysterin: Ulf Dahlsten är "alldeles för försiktig, alldeles för ärlig och lägger in alldeles för många reservationer". Ulf Dahlsten drar sig inte ens för att bekänna begångna brott: "jag har kommit att bryta de tabubelagda gränserna mellan de olika svenska sfärerna, inte bara en gång utan flera". Obarmhärtig självinsikt av det slaget, kombinerad med slagfärdig stilistik - som till exempel i de vanligt förekommande övergångarna av typen "Den historien är värd att berätta", "Det var inte lätt att lämna Södertälje", "Detta hade hänt", "Där befinner vi oss nu" - sammanfattar väl bokens angelägenhet. Dess intellektuella tyngd framgår bäst av att citera Ulf Dahlsten då han högtidligt citerar nyckelformuleringar han själv skrivit: "Det är vår övertygelse att det i var och en av oss bor resurser som om de tas tillvara ger helt nya förutsättningar för kommunens utveckling." Eller: "I en värld där majoriteten av dem som föds i dag kommer att bli psykiskt hämmade på grund av svält ... I en värld där vår natur dagligen skövlas, där sjöar försuras, skogar dör och öknar breder ut sig ... kan vi unga gripas av förtvivlan. Vi kan förtvivla när så mycket av världens resurser används till kapprustning i stället för till fredlig utveckling, till forskning och utbildning, till statssekreterarlöner, generaldirektörsposter för att tacka gamla statssekreterare och investeringar i uppblåsta IT-aktier som kan finansiera min flytt till Bryssel där maten är godare och skatten är lägre." OK, jag lade till det där sista. "Feedback är, som flera gånger redan konstaterats i denna bok, nyckeln i alla människors utveckling", skriver Ulf Dahlsten i en av sina mer minnesvärda och välformulerade aforismer. Här är lite feedback för att bidra till din mänskliga utveckling, Ulf: Nirvana har väntat länge nog. Alla var (inte) där Näringslivets konsultbyrå för världsfred, barn och euros - eller Stiftelsen Sverige i Europa som den också kallar sig - hade presskonferens i måndags. "Vi går allihopa samlat upp" sade en ung man i PR-arméns fältkostym m/03 till journalisthopen, som hade trott att den fick ta sig till Kulturhusets första våning utan koreograf. En gåsmarsch sjuåringar i bävernylon släpptes in och slussades vidare. Oron växte. Vi skulle väl ändå inte tvingas lyssna till barn som sjöng om freden? Så, äntligen, fick den tredje statsmakten, under ledning av sambandsofficeren, beträda rulltrappan. Men ingen barnkör. Inte ens Beethovens "Ode till glädjen". Bara ett rytmiskt gnissel i trappmaskineriet, samtidigt som den sjunkande horisonten blottade skälen till vår närvaro. Vi var inbjudna för att ta del av det viktigaste argumentet i varje modern debatt: Kändisar. Pernilla Wahlgren, hade det ryktats. Martin Timell. Micael Bindefeld, känd för att känna kändisar. Alla med en brinnande lust att avskaffa kronan. Men där, vid ett ståbord - så ledigt placerat att det måste ligga timmar av debiterbar konsulttid bakom - stod Stella Fare. Där stod Michael Treschow. Jens Spendrup. Ett par folkpartistiska riksdagskvinnor och dottern till en avliden moderat EU-parlamentariker. Och ett par andra som ingen kände igen. "Vi vill visa att andra än partipolitiska maniacs kan engagera sig för euron", inledde Birgitta Ed, från Näringslivets konsultbyrå för världsfred, barn och euros. Kanske som en gliring till sin man, tidigare riksdagsmannen, numera kommunalrådet, Ulf Kristersson (m). Så började hon intervjua "kändisarna". Jens Spendrup var för euron, tillväxt och låga räntor. Och så köade han tydligen ofta hos Forex. Det var jobbigt. Michael Treschow, styrelseordförande i Ericsson, behövde euron för att trygga sin pension. Det måste gå ännu sämre för Ericsson än vi trott. Stella Fares skäl att rösta för var att hon bor i en storstad. Ja till euron för en generösare flyktingpolitik, sade ett par andra. En "kändis" antydde att man är asocial om man inte vill avskaffa kronan. Sedan fick alla små häften mot kronan, dekorerade med 26 bilder på röda stugor med vita knutar. Stugorna såg välhållna ut. Kanske var det därför Martin "gör-det-själv" Timell inte hade tid att komma? Moder Svea
överlever Kalla mig sentimental, men jag gillar den gamla käringen. Men det är min käring. Moder Svea. Inte så att jag viftar med flaggor. Men ändå. Någonstans måste man ju komma ifrån. Så när hon står där och balanserar på broräcket med sina 700-åriga knotlemmar känns det som man borde göra något. Man vill inte ha på sitt samvete att man lät en hel nation begå självmord. Det var lördagen före jul jag fick höra om saken. ”Sverige”, sa vår statsminister Göran Persson, ”kan inte leva med ett nej till EMU.” Man blev rätt skakad. Här har Håtunalekar och gästabud i Nyköping ridits ut. Unioner med diverse grannland uthärdats. Dackefejder, Sturemord, sjuårskrig, trettioåriga krig, tåg över Bält, knapprojektiler vid Fredrikstens fästning, stora daldanser och förenings- och säkerhetsakter genomlevts. Till och med två världskrig, ett statsministermord och sju säsonger av Expedition: Robinson har hon klarat av. Men nu skulle alltså allt det där riskera att ta slut. Bara för att den gamla käringen inte har vett nog att be om rätt monopolpengar att ha i handväskan. Vi skulle bli statslösa. En av alla de där befolkningsspillrorna som irrar över jorden och bönar om härbärge. Och Moder Svea, död för egen hand, nedgrävd i skam utanför EU:s kyrkomur. Eller kanske ännu värre. Långhelger är ju svåra på det sättet. Man hinner fundera. Vrida och vända. Grubbla. Kunde statsministern mena att ett nej inte bara skulle radera ut nationen Sverige? Kunde han mena att vi, svenskarna, skulle försvinna också? Att vi skulle vakna upp den där måndagen i september, dagen efter folkomröstningen, bara för att upptäcka att vi inte vaknade upp? ”Sverige kan inte leva med ett nej till EMU.” Var det ett folkmord, eller snarare ett folksjälvmord, han förutsåg? Och vem skulle i så fall släpas till domstolen i Haag för att ställas till svars? Nyåret gick. Jag fick lov att kolla upp det. Få klarhet. Statsministern hade preciserat sig: ”Vi kan säkert hanka oss fram, men det kommer inte att kännas naturligt.” Jaha. Var det bara så han menade? Att hanka sig fram utan att det känns naturligt är ju definitionen av att vara svensk. Skulle det bli nej, fyllde han i, ”är jag ganska säker på att det blir ett nytt beslut”. Då slappnade jag av. Folket har alltid fel. Därför måste man se till att det blir rätt ändå. Svenskare än så blir det inte utan Gärdebylåten.
Månads-journalen var som smisk med en
våt lovikkavante Om Månadsjournalen inte längre säljer måste andelen välmående övre medelklass, som skäms för att den är välmående och övre och medelklass, ha krympt. Allt färre måste tycka att det är viktigt att ha en tidning hemma som både matchar tygerna från Svenskt tenn och hovniger för radikaler. Åtminstone sådana radikaler som vet i vilken ordning man använder besticken. Månadsjournalens hela själ var att peta på den fina borgerlighetens ömma lårkakor. Att göra artiklar av det dåliga samvetet. Att ge röst åt våndan över att inte vara vänster. Men att samtidigt peta på ett väluppfostrat sätt. Inte så att det gjorde riktigt ont. Främlingsfientliga och EU är bra
ersättningsäckel Det finns ingenting folk i mediesvängen avskyr så mycket som vanlighet. Ni vet vad jag menar: gillestuga, dansband, begagnad kombi. Men de kan aldrig säga det. Inte offentligt. I mediesvängen är man nämligen övertygad om att vanligt folk inte gillar negrer. Eller juggar. Eller araber. Vanligt folk är ju inte alls så upplysta och vidsynta som mediesvängen. Vanligt folk sitter i sina mögelunkna friggebodar och lyssnar på Kalle Jularbo och pular med vinsatsen och svär över att närmiljön blivit alltför solbränd. Ungefär sådär tänks det i mediesvängen. Fast ibland om andra ämnen. Man måste ju variera sig lite. För en del funkar till exempel EU-frågan bra som ersättningsäckel för vanlighetsskräcken. Vanligt folk är alldeles för mycket mot EU. Att vara mot EU är inskränkt och dumt. Och farligt och obehagligt också. Sådär som vanligt folk är. Generalguvernören av
lydstaten Sverige Generalguvernör. Tjusig titel. General ger
liksom en känsla av jävlaranamma. Spetsiga mustascher och pondus.
Guvernör. Det låter som om en snygg uniform följer med titeln.
Inte en sådan där spräcklig sak i skogsmullefärger som
kreti och pleti har på sig numera, utan en riktig en. Blodröd,
kanske. Jag vet förstås inte om Göran Persson är sugen på en ny, snyggare garderob. Men något har fått honom att sluta vara statsminister och i stället bli amerikansk generalguvernör av Sverige, så kanske är det uniformen. Fast då undrar man vad man ska med en generalguvernör till, förstås. Kanske fyller han samma funktion som riksdagen. En ceremoniell institution som formellt godkänner beställningarna från USA och EU. Ett ställe där man möjligen kan göra som moderaterna: lite symboliskt ta ställning mot att Sverige ska styras utifrån och sedan lägga ned sin röst. Opposition för syns skull. Nåja. Persson får i alla fall en snyggare uniform. Det kan vara bra när han ska klippa band och vinka åt oss. I EU kan ingen höra dig skrika (Le
Pen) Ni har kanske noterat en nervös underton i rapporterna efter att Le Pen gick vidare i Vem vill bli president. Något outtalat och mer än en enögd främlingslegionär på väg mot kompanistryk. En Alien-känsla. En aning om att den europeiska politiska klassen; politiker, journalister, kommentatorer och andra dagdrivare; vet att Le Pen, precis som Alien, bara är en stand-in för det där de egentligen är rädda för. Vi kan kalla det folket. Inte så att Le Pens frätande slem, ens i Frankrike, är någon slags folkets sanna röst. Men väl en hörsammad uppmaning. Här har den europeiska politiska klassen förklarat att bara byfånar kan tillmäta nationalstaten någon betydelse. Den har kallat alla som ogillar en gemensam valuta för extremister. Den har gjort klart att det är reaktionärt att inte vara en ständigt flyttbar världsmedborgare. Den har markerat att den politiska klassen i varje land har mer gemensamt med klasskamraterna i andra länder än med sina egna landsmän. Den har förklarat att folket måste tänka likadant, på sin låga nivå. Annars är folket fascister. Öppna vägen till Pampas!
Hela 49 utvecklingsländer ska få tullfrihet i handeln med EU. Tjoho. Äntligen ett radikalt grepp för att liberalisera EU:s handelspolitik? Men det finns ett annat sätt att uttrycka uppgörelsen. Fattiga länder som sammanlagt har 0,4 procent av världens export får om åtta år tullfrihet med EU, efter en segdragen och stegvis genomförd process. Det är en tullfrihet som är fylld av förhalning, förbehåll och inskränkningar. Och oginheten är som störst när det gäller de produkter som är viktigast för de 49 länderna. Jordbruksprodukter, så klart. Det fria sockret kommer på slutet, år 2009. Om det någonsin kommer så långt. Av någon anledning ska vi vara mer solidariska med bidragslyftande välbärgade franska sockerodlare än de odlare i tredje världen som försöker stå på egna ben. Visst är det en framgång att det blev åtminstone något av EU-kommissionären Pascal Lamys förslag om tullfrihet. Men att slutresultatet kan kallas för en framgång säger tyvärr en hel del. EU är ingen klubb av frihandelsvänliga nationer. I en debattartikel i Expressen ger Johan Norberg (som bland annat är redaktör för Timbros frihandelssajt Frihandel.nu) en bild av läget. Estland är på väg mot EU-medlemskap. Så nu måste Estland gå från noll tullnivåer, som landet har i dag, till 10 794. På Pampas strövar sydamerikansk boskap, i relativ frihet, som tuggar gräs i stället för ben- och fiskmjöl. McDonald’s vill sälja det köttet i Europa. Men det går inte för sig. Tullen är för hög. Vi måste tugga på de lokalproducerade kossorna, där kvalitetstecknet är att djuren inte längre ska vara ovetande kannibaler. Norberg har ett intressant förslag. Sverige befann sig på rätt sida i striden om tullfrihet för fattiga länder. Men varför fortsätta hoppas att gnetiga förhandlingar ska kunna ge radikala förbättringar av EU:s handelspolitik? Sverige kan ge blanka fanken i de protektionistiska och orättfärdiga EU-reglerna. Vi kan sluta låta svenska myndigheter upprätthålla tullunionens regler och öppna gränserna på ett sätt som kommer både svenskar och länder utanför EU till del. Visst innebär det att vi bryter mot EU-reglerna. Men EU bryter ju mot världshandelsorganisationen WTO:s regler. Vilket Sverige därmed skulle kunna sluta med. Visst finns det en risk för sanktioner. Sverige kan till exempel hamna inför EG-domstolen igen, men för en gångs skull vore det för en god sak. Och naturligtvis kan det bli fråga om böter. Men vinsterna av frihandel är större. Norbergs förslag lär väl inte realiseras. Just nu är regeringen upptagen med att vara Bror Duktig som EU:s ordförandeland, vilket innebär kompromisser och självutplåning i stället för att ta befogade konflikter. När kitt blir shit Ett slutet sällskap, de elva euroländernas
finansminstrar, träffades i går under intryck av allt större
oro. De pratade om åtgärder mot eurons sjunkande
värde. Den valutapolitiska historien är fylld av ormar, korgar
och fötter. När euron skapades letade man efter ursäkter att släppa in så många länder som möjligt. Ju fler desto bättre. De så kallade konvergenskriterierna - som ställde krav på deltagarländernas inflation, budgetunderskott och statsskuld - förvandlades till gummi. Sedan introduktionen har euron tappat nästan 25 procent av sitt värde jämfört med dollarn. Nu börjar de befintliga medlemmarna i stället att leta efter ursäkter att inte släppa in nya medlemsländer. I första hand kan det drabba Grekland, som är det enda EU-landet som motvilligt står utanför EMU. Om eurons svaga position står sig behöver valutakursen i sig inte innebära problem. Men om även nya EU-länder som är hugade att delta i EMU stängs ute kommer euron att spränga snarare än förena unionen. Den gemensamma valutan skulle knyta EU-länderna politiskt närmare varandra. Nu hotar valutan att i stället skilja EU-länderna från varandra, av ekonomiska skäl. I Dagens Nyheter skrev Industriens utredningsinstituts chef Ulf Jakobsson i går om hur det skulle ha gått för Sverige om vi redan varit med i EMU. Kort sammanfattat så skulle tendenserna till överhettning varit mycket starka för löner, vinster, priser och börskurser. Utan egen valuta och riksbank skulle regeringens tillgängliga motmedel ha varit skattehöjningar och/eller nedskärningar i statsbudgeten. Båda metoderna hade varit politiskt kontroversiella och svåra att genomföra. En obalanserad utveckling hade fått fortsätta. Jakobsson konstaterar visserligen att det finns risker med alla valutapolitiska regimer och förespråkar ett EMU-inträde, även om det just nu ter sig "bekvämare utanför EMU är innanför". Men om det förblir så att länder med god tillväxt och förhållandevis starka valutor trivs bäst utanför valutaunionen, samtidigt som länder med svagare valutor gärna växlar in dem mot euro, får vi en lätt bisarr situation. EMU kan bli ett mycket misslyckat slutet sällskap med dålig återväxt. De som får vara med kanske inte vill. De som vill vara med kanske inte får. EMU:s moment 22 är att man suktar efter det starka men attraherar det svaga. En hyfsad debatt En fri press är viktig för det demokratiska samtalet. Den fria pressen är, kort sagt, demokratins fundament. Ett av den fria pressens oskattbara värden är dess ordningssinne. Det säger sig självt att samtal inte kan föras hur som helst, inte ens demokratiska samtal. En sak måste sägas åt gången. Annars går allt sammanhang förlorat. Det blir ohyfsat. Den fria pressen ser till att vi inte pratar i munnen på varandra. Eller på oss själva. Ta det här med den europeiska monetära unionen, till exempel. Förut talade vi om en sak. Det var då S-E-Bankens Klas Eklund varnade för en kraftig flykt från en svensk valuta utanför EMU. Kronan stod inför en störtdykning. En annan, nu avgången hallänning, svensk och europé, talade om en svag svensk "skvalpvaluta". Och Carl B Hamilton beskrev hur ett liv utanför EMU skulle te sig: "Det vore att hissa pestflagg över Sverige. Då vet de som funderar på att lägga verksamhet här att de riskerar devalvering, högre inflation, och problem med underskott och skuld." Hamiltons förra chef, Anne Wibble, var ännu tuffare mot den finansminister som då förvaltade hennes underskott. Han vägrade byta kronan mot euron, just för att kunna sänka kronans värde, sade hon: "Han vill att Sverige ska vara utanför EMU för att vi måste kunna devalvera om problemen blir för stora." Det måste understrykas att detta skrevs och sades förut. Inte nu. Då var då, nu är nu. Nu förs naturligtvis det demokratiska samtalet i EMU-frågan på ett annat sätt. Om man, lite slarvigt, räknar förra måndagen som nu är Sveriges Verkstadsindustrier, VI, ett gott exempel:
Det kan framstå som förbryllande att samma kretsar som lät larmet ljuda för en svag, deprecierad, devalverad krona utanför EMU nu låter larmet ljuda för en alldeles för stark krona utanför EMU. Men då blandar man samman då och nu. Ett demokratiskt samtal vore inte mycket till samtal om samma saker sades vid helt olika tillfällen. Det förhåller sig ju dessutom så att själva slutsatsen är densamma. Alla inblandade insåg då att det enda sättet att hindra en svag krona, som förslappar exportindustrin, var att ersätta den med den starka euron. Nu inses det att det enda sättet att hindra en stark krona, som sätter press på exportindustrin, är att ersätta den med den svaga euron. Visst, då handlade det om att förhindra en devalvering, nu handlar det om att driva fram en devalvering, genom att byta en stigande krona mot en sjunkande euro. Men kravet är - ordagrant - detsamma: att "omedelbart knyta kronan till euron." Det visar hur viktigt den fria pressens ordningssinne är. Pressen lyfter fram kravens kontinuitet och skiljer argumenten då från argumenten nu. Skulle argumenten blandas ihop blev det demokratiska samtalet förfuskat och förvirrat. Olika saker skulle ställas mot varandra samtidigt. Det skulle bli ohyfsat. Lyckligtvis är risken mycket liten för att något sådant ska hända: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenska Dagbladet, Göteborgsposten, Dagens Industri - alla tar de den fria pressens roll på fullaste allvar och tycker likadant.
|
