Expressen om EU grundlagen och EMU

Vari består egentligen felet med att den borgerliga majoriteten i riksdagen under hösten godkänner EU-konstitutionen? Expressen 27/9 2006
Spricker EMU? Det mardrömsscenario ekonomerna varnade för tycks nu inträffa i Italien Expressen-ledare 24/3 2006	Det är faktiskt inte odemokratiskt att medborgarna delegerar komplicerade frågor till riksdagen. Dessutom innebär inte EU-konstitutionen någon dramatisk förändring i relationen mellan Sverige och EU. Expressen ledare 21/2 2005
Jag var en millimeter ifrån att rösta nej till EU i folkomröstningen hösten 1994 Ja-kampanjen hade varit hemsk. Den låtsades som om frågan gällde ett frihandelsområde jag höll på att spy när jag på valdagens kväll såg de hånflinande fånarna fira segern på Södra Latin i Stockholm. PM Nilsson, Expressen 24/8 2003	Euron är ju ingen småsak, utan den viktigaste symbolen för den europeiska unionens fasta gemenskap PM Nilsson Expressens ledarsida 29/6 2003

"Antingen bestämmer man sig för att gå den tyska vägen eller så kommer kontinenten att förvandlas till ett permanent krisområde av massarbetslöshet, nedlagda industrier och hopplöshet"
Eurokrisen har gått in på sitt fjärde år och ingen ljusning finns i sikte.
Den inslagna vägen fungerar inte. Frågan är bara vad det är som görs fel och hur alternativen ser ut.
För vänstern och Dagens Nyheters ledarsida är saken enkel.
Det är åtstramningspolitiken som är ensam bov i dramat och om
bara Tyskland slutade snåla skulle krisen hävas och Europa andas morgonluft igen.

Hur kommer det sig att Estland och Lettland klarade att genomgå stålbad och komma ut starkare på andra sidan?

Europa står inför ett historiskt vägval.
Antingen bestämmer man sig för att gå den tyska vägen eller så kommer kontinenten att förvandlas till ett permanent krisområde av massarbetslöshet, nedlagda industrier och hopplöshet.

Baltikum ger hopp till Europa
I går höll tankesmedjan Fores ett seminarium som ställde frågan om Baltikum har lyckats spara sig ur krisen.
Det korta svaret är ja.
SvD ledarsida, Ivar Arpi 23 april 2013

Fredrik Reinfeldts skepsis inför det utökade samarbetet är sund.
I det här läget bör vi nog alla vara glada att det inte är Folkpartiet som styr landet.
Deras ledande företrädare uttryckte på Expressens debattsida i veckan "stor oro" över att Sverige
"står utanför" det förstärka samarbete som eurokrisen tvingar fram.
Expressen-ledare 20 oktober 2012

Även om eurokrisen kräver kraftfulla åtgärder så har EU slagit in på en farlig väg med den snabba rörelsen mot överstatlighet
i en tid när Europaprojektet genomlever sin hittills största förtroendekris.
Priset för att utan folkligt stöd förvandla EU till en regelrätt federation kan inom sinom tid bli högt.
Därför behövs nu ett mått av försiktighet och eftertanke.
Expressen-ledare, 20 oktober 2012

Barroso manade till mer överstatlighet som ett svar på krisen
- "en federation av nationella stater", som han kallade det
Det finns bara ett problem med den väg som eurozonen har slagit in på:
den saknar folkligt stöd.
Expressen-ledare, 13 sep 2012

Expressens olidliga dumhet
Syftet med en grundlag är att begränsa politikernas makt
Parlamentet stiftar grundlagen, domstolen tolkar den
Parlamentet kan ändra grundlagen om den inte är nöjd med tolkningen
Detta är fundamenta som ledaravdelningen på Expressen borde kännaa till
Rolf Englund, 21 juli 2012

Expressen skriver: - Problem uppstår när politiska beslut blir föremål för juridisk prövning,
och jurister utan folkligt mandat som konsekvens ges möjlighet att styra den politiska utvecklingen.

- Att framtiden för eurozonen nu kan komma att avgöras i tysk domstol illustrerar denna basala problematik.
Om domstolen skulle gå så långt att den inte godkänner stödpaketet, riskerar samarbetet inom zonen i praktiken att falla sönder.

- Såväl Wolfgang Schäuble som SPD:s partiledare Sigmar Gabriel har indirekt öppnat för en folkomröstning i Tyskland om euroländernas framtida union. Varför inte? frågar sig den demokratiskt sinnade.

- Men ett beslut från författningsdomstolen som underkänner ESM skulle i dagsläget innebära ödesdigra konsekvenser för ekonomierna inom eurozonen och fördjupa den pågående krisen inom eurosamarbetet.
Nöden har, som det brukar heta, ingen lag.

Vad menar Expressen? Bör Tyskland införa undantagstillstånd och sätta författningen ur kraft för att rädda euron och planerna på Neuropa?

EU måste fixa en oblodig exit
Ju förr Europas ledare etablerar en plan för hur EU ska överleva utan euron desto bättre.
En eurokollaps får inte innebära ett slut för hela det europeiska projektet.
Expressen-ledare 10 juli 2012

Europas dilemma blir alltmer akut
Å ena sidan har vi en kris som blir djupare för varje dag som går
Å andra sidan har vi en befolkning som blir alltmer avog mot EU och diktat från Bryssel
Det mesta talar för att euro-länderna måste fördjupa sitt samarbete om den gemensamma valutan ska kunna räddas
Det finns dock ingen anledning för Sverige att gå in i detta fördjupade samarbete. Vi är inte med i euron
Expressen-ledare 28 juni 2012

Sällan har så många haft så fel
Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande. Det måste också gälla euron.
Det här är min första text om euron, någonsin.
Anna Dahlberg,Politisk redaktör (chef för ledarredaktionen), Expressen 3 juni 2012

Började skriva för Expressen: Sommarjobb år 1998 och fast anställning året därpå

Ända sedan valutaunionens start har det skavt ett tvivel i mitt inre.
"Hur kan man ha en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik?", har nationalekonomen i mig undrat.

Länge gick det att trycka ner det tvivlet med önsketänkande.
De politiska skälen för att Sverige skulle gå med i EMU var trots allt övertygande.
Om detta var Europas väg skulle inte Sverige återigen sätta sig på läktaren och vänta i ett självvalt utanförskap.

I dag går det inte längre att blunda för att euron är ett fatalt misslyckande

Visst hade Europa haft enorma ekonomiska problem även utan euron. Det är inte valutans fel att Grekland har levt över sina tillgångar, och finanskrisen hade sannolikt utlöst ett inofficiellt EM i devalveringar mellan diverse pesetas och liror.

Men att låtsas som att euron inte har med saken att göra är att ägna sig åt förnekelse.
Tvärtom har den gemensamma valutan kraftigt förvärrat obalanserna mellan nord och syd.

Euron är inte bortom räddning. Europas ledare kan fortfarande hitta en väg ut ur krisen om de är beredda till historiska uppoffringar. Till att börja med måste man hitta en mekanism för att dela skuldbördan mellan euroländerna genom en kraftig utbyggd räddningsfond, skuldavskrivningar eller euroobligationer. I klartext: Tyskland måste betala för att avlasta krisländerna. Sannolikt måste man också säkra de skakiga bankerna med en gemensam bankakut och insättningsgaranti.

Som om inte det vore nog måste man hitta ett sätt att utjämna konkurrenskraften inom eurozonen.

Det kan åstadkommas på två sätt:
Antingen blir greker och italienare lite mer som tyskar eller så blir tyskar som sydeuropéer.

Om det är den tyska vägen som gäller måste krisländerna genomföra drastiska lönesänkningar - så kallad intern devalvering - för att kunna konkurrera med den tyska jätten.

Alternativet är att tyskarna låter lönerna öka och slår av på takten i fabrikerna.

Utan en sådan utjämning av konkurrenskraften går det inte i längden ha kvar en gemensam valuta.

För oss Europavänner finns det inget skäl att desperat klamra oss fast vid euron.

Borgerlig klyfta om EU - äntligen
Den folkpartistiske ordföranden i riksdagens EU-nämnd, Carl B Hamilton, skulle diskutera den pågående
eurokrisen med författaren och debattören Johan Norberg. Rummet var fullt med ett hundratal borgerliga ledarskribenttyper.
De, de tänkta kärntrupperna, fnittrade nu lätt generat åt att nationalekonomiprofessor Hamilton inte tycktes ha några argument.
Isobel Hadley-Kamptz, Expressen 19 nov 2011

Spricker EMU?
Det mardrömsscenario ekonomerna varnade för tycks nu inträffa i Italien
Expressen-ledare 24/3 2006

Enligt Lissabonfördraget kan man införa europeiska skatter men det kräver enhällighet i rådet,
det vill säga varje medlemsstat har vetorätt. Men när det väl är gjort kan man i det här fallet höja både transaktionsskatt och den nya momsen
med enbart majoritet i rådet.
Gunnar Hökmark, DN Debatt 29 sept 2011

Eftersom det finns ett betydande stöd för att EU ska kunna öka sina utgifter kan man lugnt räkna med att det kommer finnas en betydande vilja att höja dessa skatter.

Kommentar RE: Rubriken är ”Socialdemokraternas ja till en EU-skatt är ett svek”, men det vore ett ändå större svek om Alliansen för maktinnehav gick med på detta principgenombrott.

Dagens förslag från EU-kommissionen
"En variant av 80-talets valpskatt"
Fin bild på Kjell-Olof Feldt, valpskattens pappa, med hunden Zeppo.
Staffan Sonning, Ekot 28 sept 2011

Borde inte Cecilia Malmström ha avgått från Kommissionen ?
Avgå för en princip och förlora lönen? Det gör bara riktiga liberaler, inte folkpartister, tydligen

I tisdags framträdde Merkel tillsammans med Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Avsikten var att lugna oroliga medborgare. Här ska tas krafttag, bildas en ekonomisk regering för euroområdet. På sikt ska skattepolitiken samordnas och så ska man införa en transaktionsskatt på finansiella affärer, Tobinskatt som det kallades på den tid Attacrörelsen var aktiv.
Är detta att ta medborgarna på allvar? Tvärtom. Det är ett bevis för att ledarna för Europas två största länder anser att deras landsmän är debila.
Expressen-ledare 18 augusti 2011

Detta kommer inte att hända. Det vet Merkel. Det vet Sarkozy. Ändå står de och pratar om en europeisk finanshandelsskatt.
Skälet är att de vill ha andra att skylla på. De vill kunna hävda att denna ädla idé om att låta plutokrater (som egentligen är vanliga pensionärer) betala för sig har stoppats av de otäcka britterna som minsann aldrig ställt upp helhjärtat för Europa.
Och nu till och med har mage att skriva rubriker om "Rise of the fourth reich" (Daily Mail).

Rise of the Fourth Reich, how Germany is using the financial crisis to conquer Europe
Daily Mail 17th August 2011

Chancellor Merkel has managed to use the hard-earned money of German taxpayers to bail out profligate Eurozone countries without suffering any political fall-out. This is unlikely to remain the case and Mrs Merkel knows it.

That is why yesterday she played down talk of the European Central Bank — funded by German-backed Eurobonds — paying off the debts of these all-but-bankrupt nations.

Instead, there was forceful talk of Eurozone countries being coerced into balancing their budgets and reducing their debt through what Merkel and Sarkozy called a ‘true European economic government movement’ made up of all the heads of state and led, initially, by the EU President Herman Van Rompuy.

Frau Merkel called for a ‘stronger coordination of policy’ and ‘a new quality of cooperation’ within the Eurozone.

Although she will not yet admit it, this all suggests the first step has been taken towards a fiscal union that will leave Germany dictating the financial terms for the rest of Europe.

Reinfeldt och Borg kommer att argumentera för att skjuta på skattesänkningar. Moderaterna trycker på pausknappen.
Rent sakligt talar fortfarande mer för än emot att sänka skatterna nästa år. Det skulle inte äventyra stabiliteten i de offentliga finanserna, det skulle däremot dämpa nedgången i efterfrågan och därmed tillväxtfallet. Säkert är det inte. Men sannolikheten är sisådär 70 procent. Men eftersom Moderaterna investerat allt i imagen av ekonomiskt ansvarstagande sätter Reinfeldt och Borg stopp.
Nu kan de säga "skapa säkerhetsmarginaler" lika ofta som "vara garant för ordning och reda i de offentliga finanserna".
Det låter bra
Expressen-ledare 18 augusti 2011

Ytterst är euron ett politiskt projekt som syftar till att knyta EU:s länder närmare varandra. Men
fram till dess att euroländerna har visat att de är kapabla att reda ut denna kris råder det ingen brådska för Sverige att gå med i valutasamarbetet.
Expressen 10 maj 2010

För EU är EMF bättre än IMF. Om detta är nu Frankrike och Tyskland överens.
Och det är välkommet att EU tar ett betydligt större ansvar för sina medlemsländers statsfinanser,
i stället för att ringa nödnumret till IMF, Internationella valutafonden i Washington.
Expressenledare, signerad Eric Erfors, 10 mars 2010

Under Greklandskrisen har Anders Borg konsekvent hävdat att Sverige inte har någon anledning att ställa upp för Grekland och att det är bättre om IMF får hjälpa till. I linje med detta säger Borg att "svenska skattebetalare" inte har någon anledning att vara med och betala till en europeisk monetär fond, utan det är något "euroländerna själva måste hantera".

Men sanningen är ju att Sverige och svenska skattebetalare under IMF-flagg ställer upp med avsevärda belopp till nödlidande europeiska länder. EU-kandidaten Island har ett lån på 6,5 miljarder att plocka ut, medan EU-medlemmen Lettland får låna upp till 10 miljarder kronor av oss.

När det gäller konstitutionen, eller fördraget som PR-beteckningen lyder, så skiljer inte mycket i sak från det ursprungliga originalet som sänktes av fransmän och holländare i folkomröstningar 2005.

Det är också de nationella parlamenten som till sist ska godkänna konstitutionen. Minst ett land, Irland, kommer att folkomrösta och det är alltså upplagt för en EU-rysare i repris. Irländarna röstade i en folkomröstning 2001 nej till Nicefördraget. Det löste Irlands politiker med att hålla en ny folkomröstning året efter, och fick det YES man ville ha.

När det dessutom har gått ett riksdagsval sedan konstitutionen debatterades senast, så måste riksdagsmajoriteten faktiskt få besluta.

Under 90-talet var det drömmen om federationen som dominerade sinnena och euron fick symbolisera den nya europeiska staten.
Trots att den europeiska integrationen präglats av vardaglig, gråtråkig pragmatism har EU hela tiden också varit ett utopistiskt projekt.
Den eviga freden! Europas förenta stater! En motvikt till USA! En social union! En klimatunion som ska rädda världen! sa man nu i februari.
PM Nilsson, Expressen 25/3 2007

Under 90-talet var det drömmen om federationen som dominerade sinnena och euron fick symbolisera den nya europeiska staten. Eller som Tysklands utrikesminister Joschka Fischer sa på ett föredrag i Berlin 1999 och svepte med handen över publiken:
”Ett mynt, en lagbok och ett svärd över hela kontinenten”.
Det är i huvudsak den utopin som nu ligger dystert sönderslagen av fransmän och holländare som inte ville – och av skandinaver och britter med för den delen.
Därav sorgen. Statens grundande är uppskjutet på obestämd framtid.

Faktum är att de flesta av EU:s stora projekt ligger i ruiner.
Den så kallade Lissabonprocessen som skulle göra den europeiska ekonomin till den mest konkurrenskraftiga i världen har inte längre någon betydelse.
Stabilitetspakten som skulle garantera budgetdisciplin hos EMU-medlemmarna har ingen legitimitet sedan både Tyskland och Frankrike bryter mot den, för att inte tala om Italien.
Det nya fördraget, eller konstitutionen som den kallades, som skulle göra en utvidgad union med 27 medlemmar beslutsfähig, krossades i de holländska och franska folkomröstningarna. Nu hankar man sig fram med ett dåligt Nice-fördrag.

Europa behöver sina visionärer för att vara Europa. Så vad är nästa vision? Jag har ett blygsamt förslag: Afrika.

Länderna utmed Medelhavets södra strand bör på sikt bli medlemmar i unionen.

Gadaffi uppmanade Italiens regering att till EU framföra ett krav på minst fem miljarder euro om året som ersättning för att Libyen skulle stoppa den illegala invandringen till Europa.
Utan pengarna skulle flyktingströmmen flöda och Europa skulle bli svart som Afrika, förklarade diktatorn. Utrikesminister Franco Frattini lovade att i Bryssel ta upp frågan.
Hur reagerar EU på sådan öppen utpressning? Nästa toppmöte mellan EU och Afrika hålls i Libyen senare i höst.
Rolf Gustavsson, SvD 4 september 2010

"Det finns några politiska reflektioner som av rena anständighetsskäl borde dras nu."
PM Nilsson: Hade vi fel om EMU?
Expressens ledarsida 9/4 2006

För tre år sedan ställde sig hela svenska etablissemanget upp och sa att landet stod inför ett ödesbeslut: Ett nej till euron kommer att innebära ett nej till en bättre framtid.

Alla var med. Socialdemokraterna, LO, näringslivet, större delen av borgerligheten, tidningarna, nationalekonomerna.
I folkomröstningen blev det absolut nej.

Tre år är visserligen kort tid, men om man går tillbaka och tittar på de främsta argumenten hos ja-sidan är det tydligt att vi hittills fått fel på de flesta punkter vad gäller Sverige.

Räntorna har inte varit väsentligt högre. Den svenska kronan är inte någon skvalpvaluta. Tillväxten och den utländska investeringstakten har inte skadats. Utanförskapet är inte särskilt politiskt belastande.

Vi har också fått fel vad gäller euroområdet. EMU skulle ju bli kickstarten för den politiska integrationen. Ett gemensamt mynt skulle nödvändiggöra en gemensam politik. I realiteten har det blivit precis tvärtom. Sedan eurons införande 1999 har EU-samarbetet successivt gått i stå.

Däremot har nejsidans ekonomiska motargument, som bland annat anfördes av Nils Lundgren och Maud Olofsson, nu besannats i Europas tredje största ekonomi; Italien, som i dag går till val.

EMU har än så länge mest infriat farhågorna och Sverige har inte drabbats av utanförskapet. Man gör klokt i att vänta med de ekonomiska slutsatserna, men det finns några politiska reflektioner som av rena anständighetsskäl borde dras nu.

Vi bör till exempel vara misstänksamma mot enighet i maktetablissemanget. Om en enad politisk och ekonomisk elit säger en sak ska man vårda på dissidenterna. Det var till exempel en olycka för Sverige att moderaterna sparkade ut EMU-kritikerna på SvD:s ledarsida.

Anders Borg om kronkursförsvaret
I dag konstaterar han, finns inte en ekonom som skulle förorda ett försvar av en felvärderad växelkurs med en kollapsad inhemsk efterfrågan, ett exploderande budgetunderskott och tillgångspriser som driver ned ekonomin i en fallande spiral med finansiell kris ovanpå det.
Anders Borg, citerad i Mats Wiklund, En av oss? (om Reinfeldt)

Spricker EMU?
Det mardrömsscenario ekonomerna varnade för tycks nu inträffa i Italien
Expressen-ledare 24/3 2006

På sikt är det politiska stilleståndet en fara för euron. Det mardrömsscenario ekonomerna varnade för tycks nu inträffa i unionens tredje största ekonomi. Italien har haft nolltillväxt under de senaste åren. Samtidigt har lönerna ökat och därmed inflationen och arbetslösheten. Utan EMU skulle Italien ha devalverat sig ur problemen. Nu återstår att reformera arbetsmarknaden och att liberalisera olika marknader, vilket den populistiska regeringen Berlusconi inte har orkat med. I stället skyller regeringschefen problemen på euron och så fortsätter den onda spiralen.

Moderniseringsprogrammet för ekonomin, den så kallade Lissabonprocessen, anses vara ett fiasko.

Regelverket bakom euron, den så kallade stabilitetspakten, ligger i ruiner. De stora länderna som Tyskland, Frankrike och Italien bryter med öppet förakt mot paktens regler.
I längden går det inte att ha en valuta och 15 finansdepartement som struntar i reglerna.

Unionen har misslyckats med att enas om regler som fungerar efter utvidgningen. Det nuvarande Nice-fördraget är anpassat till ett femtontal medlemmar, inte 25 som dagens EU består av. Efter Hollands och Frankrikes nej till konstitutionen förra året finns det ingen plan framåt.

Olyckskorparna kraxar om att Italien i värsta fall lämnar EMU med en smäll. Troligare är att de italienska problemen sprider sig till andra EMU-länder. De väldiga protesterna i Frankrike visar ju hur svårt det är att ens justera arbetsmarknadskontrakt i marginalen.

Jakten på 6 817 namnunderskrifter har inletts.
Sören Wibe och de andra EU-motståndarna i partiet har hittat en bortglömd paragraf i partiets stadgar.
Om 5 procent av medlemmarna i SAP skriver under kravet på en medlemsomröstning om att ”Sverige ska folkomrösta” måste partiet anordna en sådan.
Och då kan medlemmarna plötsligt ändra regeringspartiets nejlinje.
Inte konstigt att partisekreteraren Marita Ulvskog är stressad.
Expressen-ledare 5/5 2005

Expressen ledare:
Konstitutionen kommer nu med all sannolikhet
att skjutas i sank redan den 29 maj då Frankrike håller folkomröstning.
Ett Nice-fördrag som inte passar för 25 medlemmar, en havererad stabilitetspakt som inte fungerar som ankare för euron och med en allt skröpligare ekonomi som inte klarar att skapa nya jobb när de gamla försvinner till Kina.
11/4 2005

Det är faktiskt inte odemokratiskt att medborgarna delegerar komplicerade frågor till riksdagen.
Dessutom innebär inte EU-konstitutionen någon dramatisk förändring i relationen mellan Sverige och EU.
Expressen ledare 21/2 2005

Väljarna kan i riksdagsvalet nästa år sedan straffa de partier som inte lever som man lär. Alternativt belöna andra.

Grundlagen är en symbolfråga som bör krympas till sina rätta proportioner
Det behöver vi inte folkomrösta om
Expressen ledare 21/4 2004

Grundlagen är en symbolfråga som bör krympas till sina rätta proportioner: Kritiken mot EU består huvudsakligen i att unionen är odemokratisk, hemlig, rörig och toppstyrd. Nå, med den nya grundlagen blir den faktiskt lite mindre av allt detta. Det behöver vi inte folkomrösta om

Blair har varit hårt pressad från flera håll; av rebeller i det egna partiet, av den konservativa oppositionen och av den Rupert Murdoch-styrda, rabiat euroskeptiska pressen med The Sun i spetsen. Samt indirekt, förstås, av en väljarkår som har samma nationalstatsstolthet och främlingskänsla inför Europabegreppet som den svenska.

Beslutet om folkomröstningen är en seger för Murdochpressen, som i stort sett har lyckats utmåla EU-grundlagen som en invasionsplan iscensatt av tyskar, fransoser och andra halvfigurer som aldrig kommit över sitt ständiga torskande på slagfälten. Om det är en seger för demokratin är däremot mycket tveksamt.

The Aachen Memorandum
Set in 2045, the novel was a dystopian vision of what Britain might turn into if it became a minor satrapy of a vast protectionist, illiberal anti-American, politically correct EU
Andrew Roberts, Daily Telegraph 22/4 2004

Jag var en millimeter ifrån att rösta nej till EU i folkomröstningen hösten 1994
Jakampanjen hade varit hemsk. Den låtsades som om frågan gällde ett frihandelsområde
jag höll på att spy när jag på valdagens kväll såg de hånflinande fånarna fira segern på Södra Latin i Stockholm.
PM Nilsson, Expressen 24/8 2003

Om det hade varit folkomröstning i dag skulle 58 procent säga nej och 35 procent ja.
Partiernas engagemang inför Europaparlamentsvalet i juni är noll
De flesta partier har nominerat besvärliga personer som de vill bli av med
Expressen-ledare 14/2 2004

Vad ska Europa vara?
I morgon träffas EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel för att skriva en ny konstitution för Europa.
Men vad är egentligen Europa, och framför allt; vad ska det vara?
Ledarsidans fyra fasta medarbetare tyder stjärntecknet i flaggan.
Expressen 2003-10-15
RE: Mycket läs- och tänkvärt

euron är en symbol för något, och symboler uppfattas på olika sätt. Anna Lindhs tolkning är en av de mest sanna; den symboliserar ett gemensamt vaktslående om demokrati, frihet och fred, en ljus europeisk ordning
PM Nilsson Expressen 14/9 2003

Anna Dahlberg: Håll fast vid Lindhlinjen
Hur vågade en späd kvinna från fjäderviktslandet Sverige läxa upp självaste USA?
Anna Dahlberg Expressen 13/9 2003

En krona utan flyt
Sedan 1992 har marknaden - trots riksbankens försök att hejda det, och trots sunda statsfinanser - låtit kronan dala.
Expressen 2/9 2003
Kommentar av Rolf Englund:
Eurons första kurs mot kronan var 9.39 - den 5 januari 1999
Eurons kurs mot kronan är nu 9.17 - den 2 september 2003

Kronan började flyta en torsdag i november 1992. Bildtregeringen gav upp försöken att försvara kronan mot valutaspekulanterna. Kronan lossade från ecun. Den fick flyta. Från och med nu skulle marknaden bestämma dess värde.

Sedan 1992 har marknaden - trots riksbankens försök att hejda det, och trots sunda statsfinanser - låtit kronan dala.

Eftersom marknaden sägs vara rationell, är det svårt att förstå vad den har emot vår duktiga valuta. Men marknaden är inte rationell. Flock- och panikbeteenden är vanliga. Tänk bubblor. Fördomar finns; Sverige dras nog fortfarande med ryktet att vara en finansslarver, inflationsbov och seriedevalverare.

Ja, det gör den förstås på kort sikt. Utländska uppköpare har hårdvaluta i fickan och kronan får för varje år lite mer av monopolpeng över sig. Klart att det blir billigt att handla svenskt. Men är det är bra i längden?

Nej. Sverige blir en skyddad verkstad. Exportföretagen behöver inte tänka nytt eller rationalisera - de säljer ju som smör ändå. Hjulen snurrar och ekonomin ser ut att må bra. Det gläder förstås politiker som vill vinna en folkomröstning eller bara tänker mandatperioden ut.

Men vanliga medborgare bör dra öronen åt sig. Detta är ingen hållbar utveckling. Den svaga kronan fungerar i praktiken som en exportsubvention, eller som en tull. Sådant slutar aldrig väl.

Kommentar av Rolf Englund:
Eurons första kurs mot kronan var 9.39 - den 5 januari 1999
Eurons kurs mot kronan är nu 9.17 - den 2 september 2003

Ett ofta återkommande argument på nej-sidan är att endast en
svensk centralbank kan föra en politik som passar svensk ekonomi.
Ta till exempel krisen i början av 90-talet. Den tyska återföreningen utsatte tysk ekonomi för hårda påfrestningar varpå Bundesbank kraftigt höjde räntan. Alla andra europeiska länders centralbanker fick rätta sig efter den tyska, oavsett om de behövde höjd ränta eller inte.
Expressen ledare 27/8 2003

I går kom det genombrott som ja-sidan så länge har trängtat efter.
Anna Lindh var magnifik i sitt tal i Almedalen.
Hon liknade Olof Palme där hon stod på scen. Samma energi, samma internationella utblick och samma glädje över att de egna argumenten bär. Ännu ingen arrogans.
PM Nilsson, Expressens ledarsida 11/7 2003

Anna Dahlberg: Ett västerland
undrar jag vad det är för europeiska värden som denna motmakt ska byggas kring. Är det ny-gaullismen med ett Frankrike som leker kung i Afrika och skyddar sina jordbruksintressen?

Ann-Charlotte Marteus: Ett medborgartorg
Jag drömmer kort sagt om ett folkets Europa, ett Europa med ett livligt medborgartorg där tankar och idéer flyger gränslöst omkring. Där det är lika självklart att jämföra olika länders välfärdslösningar som det i dag är att jämföra kommuner och landsting i Sverige i den politiska debatten.

PM Nilsson: En inbjudande idé
90-talets kanske starkaste slagord var "Vi ska vara européer"
En idé har ingen början och inget slut, ingen mur, inget evigt utanförskap och just därför en häpnadsväckande makt. Alla är välkomna att vara goda européer. Inom tio år kommer Algeriet att kasta om sitt öde och återutropa Alger till en europeisk stad i fri gemenskap med Paris, Madrid, London, Berlin, Rom och så vidare, kanske snart även Jerusalem.

Eric Erfors: En fortsättning
På frågan vad EG skulle göra när det drabbades av motgångar hade Europaideologen Jean Monnet ett standardsvar: "Fortsätta, naturligtvis."
Ständigt hävdas det att utan någon gemensam europeisk identitet blir äktenskapet mellan Europas stater olyckligt. Vidare: Utan medier som kliver över våra språkliga och kulturella gränser förtvinar den europeiska offentlighet som ska bygga en gemensam värdegrund. Hur nu en sådan ser ut.

Euron är ju ingen småsak, utan den viktigaste symbolen för den europeiska unionens fasta gemenskap
PM Nilsson Expressens ledarsida 29/6 2003

Den svenska räntan följer EMU-räntans rörelser med bara några timmars fördröjning. Den enda skillnaden är att vår självständiga ränta alltid ligger högre då penningplacerare som lånar ut pengar till Sverige vill ha mer betalt eftersom den svenska kronan är liten och flackar upp och ner, mest ner.

Den enda friheten vi har är att ha högre ränta än den europeiska centralbanken, precis samma förhållande som förut gällde mot Bundesbank.

Euron är ju ingen småsak, utan den viktigaste symbolen för den europeiska unionens fasta gemenskap. Att säga nej till den är egentligen detsamma som att säga nej till EU. Ett nej till euron försvagar det svenska EU-medlemskapet, både hos allmänheten och hos politikerna som ska representera oss i EU.

Det är inte särskilt ofta som Sverige ställs inför sådana vägval, kanske några gånger under ett århundrade. Vilken väg man väljer får långtgående konsekvenser för lång tid framöver. Ett sådant tillfälle infaller den 14 september i år då vi folkomröstar om valutaunionen EMU.
Det är en fråga som är större än att bara gälla en valuta. Det handlar om i fall Sverige vill delta i en gemenskap som majoriteten av Europas länder är med i och som snart omfattar hela Östersjöområdet.
För en sann patriot är det självklart att säga ja till en valutaunion som ger Sverige samma möjligheter som grannländerna.
Expressen ledare 6/6 2003

Ett mynt är inte bara ett betalningsmedel, utan också en symbol för en politisk gemenskap. Den svenska kronan är en symbol för Sverige. Euron är en symbol för Europas politiska enande.
Frågan den 14 september gäller om Sverige vill vara med och dela och stärka den enheten. Är vi med eller inte?
PM Nilsson: Ja-sidan måste skärpa sig Expressen ledare 5/6 2003

Inför folkomröstningen om EU 1994 lyftes EMU bort ur debatten eftersom ja-sidan ville ha en renodlad ekonomisk diskussion. Så blev det också och så har det fortsatt. Men ja-partierna gör sig själva och saken en otjänst om de fortsätter den linjen.

Att centern har gått vilse i världen visade Maud Olofsson med rörande exakthet när hon försökte göra gällande att stora valutor är osäkra, eftersom "dollarn svängt mellan fem och elva kronor". Det är en fantastiskt självbedrägeri, men uppenbarligen tror hon att det är den svenska kronan som är stabil när den dyker rakt ner i halsen på riksbankschefen.

Expressens politiske redaktör PM Nilsson:
Det finns tre skäl för Sverige att gå med i valutaunionen EMU
Expressen 1/6 2003

Ett folk under en konstitution med en stark, om än begränsad, centralmakt. En valuta, ett banksystem, en armé och stor, men begränsad självständighet för delstaterna.
Expressens Ann-Charlotte Martéus om EU och USA 4/6 2003

Göran Persson börjar få rätt om att nej-sidan inte har några vackra argument mot EMU. Efter gårdagens debatt i riksdagen framstår nej-partierna vänstern, miljöpartiet och centern mest som ett gäng egoistiska bypolitiker som skyr världen bakom nästa vägkrök.
Expressen ledare 29/5 2003

I Storbritannien, precis som i Sverige, kom debatten om medlemskap i EU (EG) främst att handla om priset på spaghetti. Att unionsmedlemskap faktiskt innebär nationalstatens delvisa uppgivande av sin suveränitet förtegs energiskt.
Ann-Charlotte Marteus, Expressens ledarsida 28/5 2003

Persson ägnar hela talet åt att argumentera för eurons ekonomiska fördelar och han är ganska oblyg i sina vädjanden. En EMU-anslutning ger högre tillväxt och mer pengar till välfärden. En EMU-anslutning gör att vi skulle kunna betala de strejkande kommunalarna bättre löner. En EMU-anslutning gör att en så illa åtgången kommun som Katrineholm skulle kunna få en bättre ekonomi.
De ekonomiska argumenten är också delvis falska. Vi vet faktiskt inte om en EMU-anslutning gynnar eller missgynnar svensk ekonomi.
PM Nilsson, Expressen 2/5 2003

Ett medlemskap i EMU handlar inte främst om ekonomi, utan om politik
Ekonomer skulle aldrig ha uppfunnit en gemensam valuta för Europa
PM Nilsson Expressen 2003-04-01

Sanningen är ju den att LO-kongressens beslut innebär antingen ett ja
om fondkravet anses uppfyllt eller ingen rekommendation alls
Eric Erfors, Expressens ledarsida, 28/3 2003

Vad tycker Svenskt näringslivs nya vd Ebba Lindsö om EMU? Är hon EMU-motståndare? Ja, det är mycket möjligt. Lindsö vill nämligen absolut inte svara på frågan förrän hon har tillträtt som vd i oktober. Alltså efter EMU-omröstningen. Nu rullar kampanjmiljonerna inför omröstningen. Att den tillträdande vd:n då inte har något att säga om EMU är pinsamt. Gärna fri företagsamhet, men inga fria åsikter.
Expressen-ledare 14/3 2003: Hemliga EMU-klubben

Ett annat ord för dessa fonder är skatter, vilket bland andra ekonomiprofessorn och socialdemokraten Sören Wibe har påpekat. Buffertfonden är ingenting annat än en EMU-skatt.
Expressen, ledare 3/3 2003

PM Nilsson: Europa eller väst?
En ny vänsterståndpunkt har dykt upp i debatten om Irakkriget:
EU måste stärkas för att värna "europeiska värden"
Expressen 23/2 2003

Federala förtrupper?
vi bedyrade vår federalism; Barbro Hedvall på DN, Göran Rosenberg,
Ann-Charlotte Marteus och jag själv
PM Nilsson Expressen 21/2 2003

Expressens ledarsida är, liksom regeringen, för ett medlemskap i valutaunionen EMU.
Men inte till vilket pris som helst.
Inte till priset av en valdebatt som är så förenklad att den blir lögnaktig
Expressen 12/2 2003

Korkade EMU-förslag
Expressen-ledare 2002-03-13
Det finns många goda skäl att avvisa förslagen som i går presenterades i utredningen "Stabiliseringspolitik i valutaunionen".

Dags för demokrati
Federationen har en rad fördelar, särskilt för små stater
Expressen-ledare 2002-02-26

Han /Persson/ snuddade vid ett resonemang som han borde utveckla:
Sverige kan vara med och skapa Europas framtid. Helmut Kohls son bör han tala mer om.
Ann-Charlotte Marteus Expressens ledarsida 4/8 2003

Han återvände, för vilken gång i ordningen?, till traumat när han som finansminister tvingades tigga pengar av finansslynglar som skrattade den svenska modellen rakt upp i ansiktet. Och, varnade han, vår lilla krona kan hotas av spekulanter igen. Därför bör vi söka skydd i EMU.

Att stå liten och ensam är inte att vara stark. Det har vi vetat länge i arbetarrörelsen. Han sjöng sparsamhetens lov. Och gemenskapens. Och solidaritetens: Att vara med i EU utan att gå med i EMU, lät han publiken förstå, det är att vara fripassagerare. Det är att åka gräddfil. Gräddfil. Hårda ord. Som att säga utjämningsbidrag på en moderatstämma.

Han snuddade vid ett resonemang som han borde utveckla: Sverige kan vara med och skapa Europas framtid. Vi har inflytande. Dels formellt, men också informellt om vi är kloka och konstruktiva och ser till unionens bästa.Dock; väljer vi att stå utanför EMU, då sänder vi budskapet att den här unionen satsar vi inte helhjärtat på. Vi litar inte på er. Vi håller ett öga på nödutgången. Om det händer, kommer vårt informella förtroendekapital att smälta bort. Det vore förödande för en liten nation.

Detta borde Persson tala mer om. Och Helmut Kohls son bör han tala mer om: Tysklands förre förbundskansler, Helmut Kohl, hade en farbror som hette Herrman. Han dog i första världskriget. Kohls bror döptes till Herrman efter den stupade farbrodern. Han dog i andra världskriget. Kohls son heter Herrman efter dessa båda. Och Helmut Kohl, berättar Göran Persson, brukade ofta säga att Herrman, sonen, ska inte få dö i ett tredje världskrig. Därför EU fredprojektet.

Göran Persson talar väl när han talar om sådant. Om han kan plocka fram den sanna passionen, den verkliga hungern, och tala mer om EMU som en länk i fredsprojektet, då kan ja-sidans kampanj kanske till slut få något som liknar vingar.

Göran Persson börjar få rätt om att nej-sidan inte har några vackra argument mot EMU. Efter gårdagens debatt i riksdagen om valutaunionen framstår nej-partierna vänstern, miljöpartiet och centern mest som ett gäng egoistiska bypolitiker som skyr världen bakom nästa vägkrök. Allt är bra här hemma och de problem vi har löser vi bäst själva.

Har Hoffman, Wetterstrand och Olofsson sovit under 80- och 90-talen? Har de missat att alla länder fick rätta sig efter den tyska centralbanken? Att inte ens Frankrike kunde stå emot? Har de glömt att Sverige inte hade en chans mot valutaspekulanterna? Märker de inte den enorma kraft som EMU gav för att mota bort den perversa nervositet som präglade politikens möte med marknaden? Tycker de att varje politiskt möte ska börja med en titt på Reuter-skärmen?

Närsynt och förnumstigt säger de att makten över räntepolitiken inte ska flyttas till Frankfurt. Men den har ju alltid legat där, och EMU är en konstruktion för att bjuda in andra länder att dela makten. Med nej-partiernas logik skulle man kunna argumentera för att avskaffa den svenska riksdagen för att makten inte ska samlas i Stockholm.

Det är en välkommen och nödvändig förskjutning. EMU är ett politiskt projekt och debatten blir snedvriden och osann om nej-sidan är ensam om att tala om EMU i politiska termer. Om det fortsätter som i riksdagen kan folkomröstningsdebatten bli bättre än väntet.

Kanske hjälpte strategin ja-sidan till seger. Kanske hade man vunnit också på ett intelligent och passionerat försvar för Europatanken. Vi vet inte, och Göran Persson vill visst inte veta. Också inför EMU-omröstningen vädjar han till pengapungen snarare än till hjärnan. Det är ett misstag.

När ja-sidan hymlar med unionens sanna natur är det fritt fram för euroskeptiker att måla upp EU - just nu personifierat av framtidskonventets ordförande Giscard dEstaing - som en girig best vilken i lönndom försöker lura av medlemsländerna deras makt och självständighet. I själva verket beskrivs EU-projektet redan i ingressen till Romfördraget från 1957 som "en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken". Det är inte precis något folkrättsligt bakhåll Valéry och hans (alltför många manliga) kumpaner har lagt sig i. Men eftersom så många tror - säger sig tro - det har hans uppgift blivit snårig.

Europas förenta stater, tänkte han högt. Nej! ekade det från London till Stockholm. Federation, försökte han. Aldrig! bedyrade Tony och Göran.

Det finns klara federala drag i utkastet. Exempelvis föreslås att EU ska betraktas som juridisk person. Det innebär att unionen kan gå över huvudet på medlemsländerna och sluta fördrag med andra storheter. Och så föreslår man en egen Bill of Rights - en uppräkning av de europeiska medborgarnas grundläggande rättigheter. Skeptikerna ryser. Federalisterna suckar trött. Och nu ska utkastet stötas och blötas - vilket ju är som det ska vara. Unioner måste få ha växtvärk, i synnerhet när de ska skapas av så giktbrutna och egensinniga nationer som de gamla europeiska.

Anna Dahlberg: Håll fast vid Lindhlinjen
Hur vågade en späd kvinna från fjäderviktslandet Sverige läxa upp självaste USA?
Anna Dahlberg Expressen 13/9 2003

Det görs många jämförelser med Palme dessa dagar. Och visst, de var båda brinnande internationalister och idealister, och båda bröt mot den oskrivna regel som säger att diplomati är en konst som utövas bäst i det tysta. Med sin lyskraft gjorde de sig ett namn över hela världen. Lindh själv ville gärna se sig som en arvtagare till Palme. Hon vägrade erkänna att svensk utrikespolitik lagts om under senare år, och hävdade i stället att det var omständigheterna som har förändrats.

Jag struntar i hennes smittande skratt, hennes perfektion som mor och hennes enkelhet som gjorde att hon kånkande på Icakassar genom Nyköpings centrum. Missförstå mig rätt. Jag charmades också av personen Anna, som jag då och då mötte på luncher och i debatter. Men att göra henne till någon slags svensk prinsessan Diana är att förminska henne.

PM Nilsson: Euron enligt Lindh
euron är en symbol för något, och symboler uppfattas på olika sätt. Anna Lindhs tolkning är en av de mest sanna; den symboliserar ett gemensamt vaktslående om demokrati, frihet och fred, en ljus europeisk ordning
PM Nilsson Expressen 14/9 2003

Landet har sorg. Regeringen har sorg. Jasidan har sorg. Nejsidan har sorg. Ett nej i dag kommer att kännas dubbelt bittert för oss som hoppats på ett ja, ett ja kommer att få en obehaglig bismak av att Lindhs död avgjorde saken.

Ingen sida kan fira segern. Ingen vill att hennes död ska påverka valutgången. Men ingen kan rösta i dag utan att tänka på henne och vad hon stod för. När en person dör är det lätt att enas i friden över minnet. Konflikterna upplöses i sorgen. Men Anna Lindh var en konfliktskapande politiker, och det vore att förminska henne att inte låtsas om det en dag som denna.

Hon kom från 80-talets freds- och miljörörelse och kamp mot atomvapnen, och hon kom att blomma ut som politiker i den nya värld som öppnades efter 1989.

Hennes kanske främsta like i internationell politik är nog Tysklands utrikesminister Joschka Fischer, också han sprungen ur 80-talets demonstrationer mot utplaceringen av Pershing II. Tillsammans, i en väldig våg, erövrade de båda och resten av vänstern makten i Europa i mitten av 90-talet. Det var inte bara ett politiskt skifte utan kanske framför allt ett generations- och epokskifte.

När den serbiska armén påbörjade det andra etniska rensningskriget i Kosovo 1999 var reaktionen helt annorlunda. Europa stod plötsligt enat mot aggressionen och öppnade för Nato att slå tillbaka, trots att FN inte hade gett sin välsignelse.

Joschka Fischer var den som tydligast satte ord på förändringen. Europa, sa han i en intervju i Die Zeit, är inte bara en materiell intressegemenskap, utan också en värdegemenskap som står emot den etniska nationalismen. Om efterkrigstidens nyckelord var "aldrig mer krig" är vår tids "aldrig mer Auschwitz". Vi slåss för en idé om tolerans och samlevnad.

Anna Lindh var den svensk som tydligast förde samma andas talan och hon var stenhård i uppgörelsen med gammelsocialisterna i sitt parti. De fick veta att de tillhörde en svunnen tid då folkrätt bara handlade om suveräna stater och inte om mänskliga rättigheter.

De blev utskällda för att vara ohistoriska och oförskämda när de jämförde Kosovokriget med Vietnamkriget. Och hon skrev den våren 1999 att "till de europeiska insikterna om aldrig mera Auschwitz, aldrig mera kallt krig och aldrig mera Srebrenica, ska vi nu foga aldrig mera Kosovo".

Vi avger alla olika ja och nej i dag. Som alla mynt är även euron en symbol för något, och symboler uppfattas på olika sätt. Anna Lindhs tolkning är en av de mest sanna; den symboliserar ett gemensamt vaktslående om demokrati, frihet och fred, en ljus europeisk ordning som Sverige har skäl att ta ansvar för.

Ett ofta återkommande argument på nej-sidan är att endast en svensk centralbank kan föra en politik som passar svensk ekonomi. Tanken är att riksbanken i Stockholm skulle kunna göra en bedömning av ekonomin och sätta en ränta därefter. Om det är högkonjunktur i Sverige blir räntan högre för att kyla ner och dämpa inflation, om det är lågkonjunktur sänks räntan för att få fart på hjulen. Riksbanken skulle alltså vara en klok och bra regulator för att finjustera ekonomin.

I en ideal modell där alla icke-svenska faktorer är borträknade skulle detta kanske fungera, men även i ett sådant teoretiskt fall är de ekonomiska forskarna oeniga om vilken verkan räntepolitiken egentligen har. Ekonomiska skeenden och beslut avgörs ju av så många andra saker än räntan.

Än mer förgörande för nej-sidans argumentation är att den verkliga svenska ekonomin är så annorlunda än idealmodellen. Andra länder, utländska företag och utländska kapitalägare utgör en omistlig och bärande del av svensk ekonomi. Det gör att den svenska räntan sällan eller aldrig kan sättas utifrån exklusivt svenska förhållanden, vilket till och med riksbankens egna företrädare påpekar.

Ta till exempel krisen i början av 90-talet. Den tyska återföreningen utsatte tysk ekonomi för hårda påfrestningar varpå Bundesbank kraftigt höjde räntan. Alla andra europeiska länders centralbanker fick rätta sig efter den tyska, oavsett om de behövde höjd ränta eller inte. Den svenska riksbanken tvingades följa efter i en vansinneskarusell som slutade med 500 procent.

Även sedan den svenska regeringen faktiskt kopplat greppet över statens ekonomi ledde penningplacerarnas misstro mot den svenska modellen till att räntorna låg långt över den nivå som Sverige borde ha haft.

Eller ta till exempel vad som hände under försommaren 2001. Då sjönk plötsligt den svenska kronan ner till nivåer vi hade under 90-talets krisår. Anledningen var att stora penningplacerare sålde Ericsson-aktier, samtidigt som Riksgälden betalade av på statsskulden och AP-fonderna gjorde investeringar i utländska pensionsfonder. Riksbanken försökte stödköpa kronor men misslyckades. Den föll ändå, och tusentals småföretag fick plötsligt betala mycket mer för varor de beställt i utlandet.

Till slut blev riksbanken tvungen att höja räntan. Den räntenivån hade inte ett dugg att göra med vad som var bra för svensk ekonomi. Räntan åkte upp för att den svenska valutan var för liten för att klara stora kapitalrörelser.

Sådant kommer att hända igen. Efter den 11 september samma år var det för övrigt dags för en ny tur neråt för kronan, med följd av att riksbanken höjde räntan. Inte heller då sattes räntan efter vad svensk ekonomi behövde, utan efter vad som hände i New York.

En stor centralbank, som den gemensamma europeiska, ECB, är långt mer kursstabil, för att använda mp:s Peter Erikssons marina terminologi. Den är inte lika känslig för internationella kriser, den tål stora kapitalrörelser och den är stark nog att stå emot fördomar hos flinande finansvalpar i New York.

En sådan ordning skapar större utrymme för politiken, ger mer makt åt parlament och regeringar, vilket gör att väljarnas inflytande faktiskt ökar.

Kommentar av Rolf Englund
Expressens ledarskribent låtsas som om han inte vet att anledningen till att alla andra europeiska länders centralbanker i början på 90-talet fick rätta sig efter den tyska räntan - och att riksbanken höjde räntan till 500 procent - var att vi då hade fasta växelkurser inom EMU:s föregångare ERM.

Det är ett exempel på den medvetna förvrängningen av fakta som får en att åter må illa.

Hur kan PM Nilsson tillåta en sådan artikel på sin sida, mot bakgrund av vad han självs skrev så sent som den 24/8, tre dagar före detta bottenmärke i den svenska EMU-debatten?

Ett vanligt argument på nej-sidan är att vi inte ska överge ett system som fungerar och som gör att Sverige har högre tillväxt än de övriga euro-länderna. Det låter kanske vettigt. Sverige har onekligen en hygglig tillväxt. Men sett över ett längre perspektiv och i relation till andra länder är bilden av svensk ekonomi inte så imponerande som nej-sidan vill göra gällande.

För det första är de senare årens ovanligt höga tillväxtsiffror till övervägande del en återhämtning efter 90-talets missväxtår. Folk köper de bilar, byter de kylskåp och skaffar de datorer och stereoapparater som de inte kunde göra under första halvan av 90-talet. Det är en engångseffekt och säger ingenting om hur Sverige klarar sig i förhållande till våra konkurrentländer.

Det enda vi egentligen vet om svensk ekonomi i relation till omvärlden är att Sverige släpat efter under 30 år. 1970 låg Sverige på fjärda plats i OECD:s välståndsliga. I dag ligger vi på artonde plats. Under samma tid har Sverige saknat ett fast valutasamarbete. Under rekordåren på 50- och 60-talet deltog Sverige i den tidens EMU, Bretton Wood-systemet.

För det andra, och viktigare, kan man på goda grunder ifrågasätta beräkningen av Sveriges höga tillväxt, särskilt om man som nej-sidan vill jämföra den med euro-ländernas. Svenskt näringsliv presenterade i veckan nya siffror från OECD som visar tillväxten i EU-länderna korrigerad efter internationell köpkraft. Man tar alltså hänsyn till vad de enskilda ekonomierna egentligen är värda i den internationella ekonomin. Länder som har haft en fallande valuta måste ju betala mer för att kunna importera och får mindre betalt för sin export, vilket gör tillväxten mindre värdefull, särskilt för länder som är starkt export/importberoende.

Om man räknar så hade åtta av tolv euroländer högre tillväxt än Sverige under förra året; Luxemburg, Irland, Holland, Österrike, Belgien, Finland, Frankrike och Italien. Om man bortser från valutakursen ligger Sverige högre, men eftersom den svenska kronan har sjunkit i värde urholkas den svenska tillväxten. Svenska varor är på ständig rea och svenskar får hela tiden betala mera när vi köper saker från utlandet. Om vi fortsätter så kommer Sverige att hamna bland låglöneländerna.

Att jämföra tillväxtsiffror är vanskligt, liksom att utlova framtida tillväxtmöjligheter. Kapitalismen är ett ryckigt system och påverkas snabbt av internationella kriser. Men vi vet två saker.

Ett: förutsägbarhet och stabilitet gynnar arbetstagare, företagen och investerare, vilket ökar möjligheterna för långsiktigt hög tillväxt.

Två: de senaste 30 årens lösa valutakonstruktioner har möjliggjort en ovanligt destruktiv ekonomisk politik i Sverige, till men för framför allt vanliga löntagare. Det är först under de senaste fem årens anpassning till EMU som vi har fått rätsida på problemen.

Vi har allt att vinna på att bekräfta den ordningen med ett fullständigt medlemskap i valutaunionen.

"Kronans berg-och-dalbana är inte långsiktigt bra för svensk ekonomi"
Det är betydligt lönsammare att placera sitt kapital i andra valutor.
Kommentar RE: Fast det vet man ju bara i efterhand, när valutan flyter
Expressen-ledare 17/11 2005

Kronans berg-och-dalbana är inte långsiktigt bra för svensk ekonomi. Den skapar djup osäkerhet för många av de företag som ska skapa de nya jobben; småföretagare ägnar sig i allmänhet inte åt terminssäkring och valutaspekulation. Desto gladare är de globala valutaspekulanterna - inklusive de stora svenska exportföretagens finansavdelningar - som kan leka med en liten fisk i det stora finanshavet och tjäna grova pengar.

En majoritet av svenska folket har sagt ja till denna valutapolitik genom att säga nej till EMU. Det är bara att respektera resultatet.

Man kan inte få allt här i livet. I förhållande till euron är och förblir kronan en liten och instabil skvalpvaluta. Under vissa perioder är det lugnt, men när det blåser upp visar kronan hur känslig den är.

Nej-sidans paradargument var att vi i Sverige måste bevara vår "självständighet". Visst, det är bara att läsa dagens kronkurs för att se hur mycket den fiktiva självständigheten är värd.

Expressen hetsar mot de "globala valutaspekulanterna - inklusive de stora svenska exportföretagens finansavdelningar" men borde tänka på att när kronan flyter så är det spekulanterna som står valutarisken. Annat var det under den fasta växelkursens tid när de globala valutaspekulanterna - inklusive de stora svenska exportföretagens finansavdelningar räknade med att riksbanken tog på sig den risken och då kunde ägna sig åt lönsam, och som man trodde, riskfritt
räntearbitrage

Jag var en millimeter ifrån att rösta nej till EU i folkomröstningen hösten 1994.

Inte för att jag inte ville att Sverige skulle vara med, inte för att jag sympatiserade med nejsidans argument, utan som ett högst personligt straff mot en jasida som grovt förfuskade sitt uppdrag.

Jakampanjen hade varit hemsk. Den låtsades som om frågan gällde ett frihandelsområde, vågade aldrig utmana opinionen i känsliga frågor och den gick nästan till bedrägeriets rand i sitt glättiga förnekande av de radikala politiska konsekvenserna som den just avslutade omvandlingen från EG till EU innebar; gemensam utrikes- och säkerhetspolitik syftande till ett gemensamt försvar, gemensamt medborgarskap, långtgående samordning av ekonomierna.

Rent taktiskt var jasidans strategi helt riktig, men den var inte särskilt upplysande och den förankrade aldrig insikten om att vi delar ett gemensamt och föränderligt öde med alla andra européer.

Det blev ett ja i valbåset i Karlskrona, men jag höll på att spy när jag på valdagens kväll såg de hånflinande fånarna fira segern på Södra Latin i Stockholm.

EU-medlemskapet blev en framgång för Sverige som stat och nation, men folkomröstningsdebattens ohederlighet kom att bakbinda kommande regeringar i åratal framöver.

Därför är det befriande och framåtsyftande att årets folkomröstningskampanj är så annorlunda, vad resultatet än blir.

Någonting har hänt. Ledande företrädare på jasidan argumenterar i långt starkare politiska termer än någonsin tidigare. När Persson inledde på första maj i Katrineholm luktade det 1994 lång väg - villaräntor, lägre priser, fler jobb i kommunerna. Men ju längre sommaren har gått och ju sämre jasidans siffror har blivit, desto sannare och bättre har statsministern blivit. I Björkvikstalet i början av augusti överflyglade till och med de politiska skälen de ekonomiska, och det kändes som om han faktiskt bottnade i övertygelsen om att en gemensam valuta stärker fredens långsiktiga möjligheter i Europa.

I Perssons bok, "Vägskäl", råder samma ordning. Visst finns de ekonomiska argumenten där, men de politiska överväger och han talar sig varm för Europas helande och för ansvaret vi nu har i detta helt unika ögonblick i kontinentens historia.

Den ledande borgerliga ja-generalen, Carl Bildt - de sittande partiledarna får ursäkta - utkom i veckan med sin bok, "Uppdrag Europa". Det är en i många stycken lysande och ovanlig bok av en person som stod mitt i 90-talets snabba omvandling.

Bildt gör en intressant historieskrivning av hur medlemsskapsförhandlingarna gick till, hur omöjligt det blev för alla andra när den tyska Bundesbank bara såg till tysk ekonomi och hur svårt det var för Ingvar Carlsson att balansera motsättningarna inom socialdemokratin för att undvika svenska undantag.

Man kan inte anklaga Bildt för att ha mörkat EU:s politiska ambitioner 1994, men även för honom var det sysselsättning och tillväxt som stod främst när han kampanjade för tio år sedan.

Nu är han mycket friare, nämner ekonomin som i förbifarten och lägger ner långt större möda på att förklara varför även svenskar har allt att vinna på att omfatta vad man brukar kalla "Europatanken"; hur de europeiska folken vänder och vrider på sig bor vi alla grannar med varandra och på något sätt måste vi råda över våra gemensamma angelägenheter och handskas med våra oenigheter.

Bildt tycker att vi gör det bäst i en federation. Det hade han aldrig sagt 1994.

Denna den svenska jasidans ändrade karaktär visar tydligt att det gemensamma myntets politiska och mentala avsikter fungerar. Ett mynt är en stark symbol för en politisk gemenskap. Folk som delar mynt brukar dela politiska institutioner och politisk makt.

Men det viktigaste är att 2003 års jasida äntligen efter tio år av försummelser aktivt förankrar EU-medlemskapet i Sverige, att den tar sitt ställningstagande och sitt ja på allvar. Det bör få positiva konsekvenser, oavsett om det blir ett ja eller ett nej.

Tomas Gür, moderaternas Ja-kampanjledare 2003:
Stadda vid god kassa, i en ohelig allians över blockgränserna och professionellt realistiskt/cyniska i handlaget, förmådde vi övertala en knapp majoritet av väljarna att i några veckor i mitten av november 1994 vara för ett svenskt medlemskap.
I den mån vi inte larvade oss med paroller som att det är roligare att säga ja, var ett kardinalargument att man skulle rösta ja för jobbens skull.
Thomas Gür i Finanstidningen 2001-01-30

"Jag har aldrig tidigare upplevt manipulation, mörkande och 'låtsaspolitik' som i fråga om Sveriges relationer till EU"
Villy Bergström DN 2002-11-05

Ett medlemskap i EMU handlar inte främst om ekonomi, utan om politik
Ekonomer skulle aldrig ha uppfunnit en gemensam valuta för Europa
PM Nilsson Expressen 2003-04-01

De senaste veckornas buffertfondsdebatt har skrämt ja-sidan i EMU-kampanjen intill tvivlets rand. Det borde den inte göra. Idén om buffertfonder är visserligen sällsynt korkad.

Dess anhängare i LO-borgen resonerar ungefär så här: Sverige har ovanligt höga skatter och en ovanligt trögrörlig arbetsmarknad. Det gör att landets ekonomi får återkommande problem, något som vi i 30 års tid har löst genom att sänka kronan. Om Sverige är med i EMU är den vägen stängd, och därför måste staten lägga undan 100 miljarder som kan användas i dåliga tider.

De borgerliga partierna gör helt rätt som säger nej till buffert-fonder, men det är ju inte detsamma som att säga nej till svenskt medlemskap i EMU.

Svenska skatter och svensk arbetsmarknad lär finnas kvar oberoende vilken valuta vi använder, liksom LO:s motstånd till förändringar.

Att den borgerliga delen av ja-kampanjen är så nervös inför en kommande uppgörelse mellan LO och regeringen är ganska avslöjande för dess brist på perspektiv. Liksom i kampanjen för EU-medlemskapet 1994 ska svenskarna övertygas att säga ja till euron av ekonomiska skäl.

Buffertfonder stör en sådan argumentation. Men ett medlemskap i EMU handlar inte främst om ekonomi, utan om politik.

Ekonomer skulle aldrig ha uppfunnit en gemensam valuta för Europa. Den är en typisk politisk skapelse, vars viktigaste syfte är att konkretisera unionen i varje medborgares ficka. Att prägla mynt är ett klassiskt sätt att symbolisera politisk gemenskap. EMU och euron har än så länge fungerat precis som upphovsmännen Helmut Kohl och Mitterrand tänkte sig. På område efter område har samarbetet snabbt blivit tätare och ambitionerna högre.

I höst är det tänkt att EU ska ta ett nytt dramatiskt kliv framåt och skaffa sig en konstitution och egna medborgerliga rättigheter. Någon gång måste svenskarna ta en riktig debatt om man vill tillhöra kontinentens politiska gemenskap.

1994 slarvades chansen bort med prat om matpriser och räntor, vilket har gjort Sveriges röst svagare än den kunde varit.

Om ja-sidan verkligen är en ja-sida borde den säga att buffertfonder är ännu en usel LO-idé som inte ändrar Sveriges vilja till stark gemenskap med sina grannar.

Sanningen är ju den att LO-kongressens beslut innebär antingen ett ja
om fondkravet anses uppfyllt eller ingen rekommendation alls
Eric Erfors, Expressens ledarsida, 28/3 2003

Där finns ingen majoritet för några nya fondexperiment. Och oavsett vad LO-ledningen säger så är det LO:s medlemmar som får vara med och finansiera fonderna i form av skatter eller intecknat löneutrymme. Varför anser socialdemokrater på ja-sidan att Wanja Lundby-Wedins stöd är så viktigt?

Sanningen är ju den att LO-kongressens beslut innebär antingen ett ja om fondkravet anses uppfyllt eller ingen rekommendation alls, vilket LO-ordföranden också har påpekat. LO kommer alltså inte i egenskap av centralorganisation att att hoppa över till nej-läget. Ett redan splittrat LO blir en svag kampanjorganisation.

En klar majoritet av LO:s medlemmar är för närvarande emot EMU. Enskilda fackförbund som Handels och Transport har också sagt nej till EMU. Det demokratiskt paradoxala är att folket får säga sitt om EMU, men inte LO-folket när organisationen ska ta ställning i medlemmarnas namn. LO borde ordna en egen medlemsomröstning. Om man nu prompt måste tala om för sina medlemmar hur de ska rösta.

I den politiska verkligheten handlar det om att höja skattetrycket. Vad Persson menar är att världens högsta skatter måste bli ännu högre, för att Sverige som medlem i valutaunionen ska klara eventuella konjunkturproblem. Jag kan se valaffischen framför mig, Wanja & Göran, hand i hand med payoffen: Rösta ja, för höjda skatter!

Hur attraktivt är detta budskap för tveksamma EMU-väljare? Med sådana katastrofala kampanjbudskap kan nej-sidan sova lugnt om natten.

Som om detta inte vore nog. Vid ett nej i folkomröstningen måste överskotten det vill säga skatterna troligen bli ännu högre, varnar Göran Persson. Eftersom det är svårt att finna några trovärdiga ekonomiska argument för detta, så drog Persson till med demografin; att en åldrande befolkningen kräver mer pengar i kistan.

Överraskande nog (?) kommer Sveriges befolkning fortsätta att åldras även om nationen ansluter sig till valutaunionens tredje steg.

Efter Sydafrika-debaclet är Persson inte så förtjust i PR-konsulter. För att uttrycka sig milt. Det är dock uppenbart att socialdemokraterna på ja-sidan är i akut behov av professionell hjälp i grundläggande frågor om strategi och kommunikation.

Jag var och lyssnade på EMU-ministern Gunnar Lund häromdagen. Han beklagade sig faktiskt över att vi i Sverige blivit överdrivet upptagna med euron som ett riskprojekt och debatten inte i större utsträckning handlar om fördelarna. Ta gärna upp problemet med chefen i Rosenbad.

Vad tycker Svenskt näringslivs nya vd Ebba Lindsö om EMU? Är hon EMU-motståndare? Ja, det är mycket möjligt. Lindsö vill nämligen absolut inte svara på frågan förrän hon har tillträtt som vd i oktober. Alltså efter EMU-omröstningen. Svenskt näringsliv har som organisation sedan länge jobbat för EMU då det gynnar medlemsföretagen. Nu rullar kampanjmiljonerna inför omröstningen. Att den tillträdande vd:n då inte har något att säga om EMU är pinsamt. Gärna fri företagsamhet, men inga fria åsikter.

Vad tycker då fackförbundet Kommunals ordförande Ylva Thörn om EMU? Hon vill inte heller säga någonting officiellt. Förbundet har beslutat sig för att inte ta ställning med hänvisning till att medlemmarna själva ska rösta i folkomröstningen, vilket är ett både logiskt och demokratiskt beslut. Enligt det svenska organisationsväsendets reglemente har Lindsö & Thörn satt på sig munkavlen. Kollektivet har tagit ett beslut och de vågar/vill inte säga vad de själva anser. Kanske Thörn i själva verket är en EMU-motståndare? Nu jobbar hon faktiskt för ja-sidan.

Och LO:s korporativa krav på ett partssammansatt strukturråd borde få varningsklockorna att ringa. Rådet ska nämligen "ges beslutanderätten i vilka lägen de nya instrumenten ska användas". Det innebär att direktörer som Ebba Lindsö och fackpampar som Ylva Thörn ska bestämma över våra skattepengar. Inte Sveriges riksdag. Själva utgångspunkten att just LO ska "rekommendera" sina medlemmar att rösta på ett visst sätt är absurd. Det är ett unket utslag av gammal politbyråmentalitet när en facklig centralorganisation anser sig tvungen att tala om hur enskilda medlemmar bör rösta i en folkomröstning.

PM Nilsson: Europa eller väst?
En ny vänsterståndpunkt har dykt upp i debatten om Irakkriget:
EU måste stärkas för att värna "europeiska värden"
Expressen 23/2 2003

De flesta betonar likt S-studenters ordförande Åsa Westerlund (Sidan 4, 21/2), eller Olle Svenning i Aftonbladet 22/2, en allmän europeisk kraftsamling, för: "alternativet till en världsordning med ett starkt Europa är en världsordning styrd av USA", som Westerlund skrev.

Några vänsterröster menar också att EU måste rusta militärt för att skydda sina värderingar och skapa respekt för sina synpunkter. Ett exempel är Lasse Berg som efterlyste "trovärdig europeisk militär styrka" för att nå ökad jämlikhet gentemot USA (DN 9/2).

Men vad är egentligen europeiska värden i världen? Är det något annat än västerländska värden? Svaret ges knappast av EU självt, eftersom unionens utrikespolitik nästan alltid faller samman när den verkligen behövs. Därför får man nog en mer sann bild om man ser på de europeiska ländernas faktiska handlande under den period som innefattar EG/EU-samarbetet. Och då är det svårt att vara europeisk patriot. När det blir riktigt allvar tycks européerna sakna en moralisk kompass och lyckas nästan undantagslöst ställa sig på fel sida.

Frankrike har också på senare tid spelat en starkt destruktiv roll i Centralafrika och bär ett stort ansvar för massakern i Rwanda.

EU-länderna sa nej till allt som innebar förändring till det bättre. Tyskland skulle inte få bli ett enat land eftersom maktbalansen i Europa skulle ändras. USA sa absolut ja.

De forna Warszawapaktsmedlemmarna skulle inte få gå med i EU och absolut inte med i Nato eftersom det skulle reta ryssarna och öppna för arbetskraftsinvandring. USA sa att fria länder ska få ansöka om medlemskap i vilken klubb de vill.

Samma resonemang gällde de nyss befriade Sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen. Europa, och särskilt dess vänster, ville inte riskera ett enda höjt ögonbryn i Moskva för att balterna skulle få säkerhetsgarantier. USA öppnade däremot dörren till Nato och tryckte på om EU.

Och när EU testades i krig under Balkankonflikten satt man med armarna i kors och lät en kvarts miljon dö inför tv-kamerorna. Det gick ju inte att ta ställning.

En annan besvärlig omständighet är att "europeiska värden" så ofta används för att kontrastera mot något annat. I debatten om Irakkriget tycks en europeisk identitet skapas som går ut på att vara icke-amerikansk - och det görs en retorik som är pinsamt lik den gamla antisemitismen: Amerikaner är bara ute efter intrigerande världsdominans och pengar.

En man som vågat sig på ett rakt svar av innebörden av "europeiska värden" är Tjeckiens avgående president Vaclav Havel, som är något av en symboleuropé. Sommaren 2000 skrev han i ett antal tidningar:

"De är respekt för den unika individen, för mänskliga fri- och rättigheter, för likhet inför lagen, minoritetsskydd, åtskillnad mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten, politisk mångfald, respekt för enskilt ägande och företagande, marknadsekonomi och främjandet av civilt samhälle."

I mina öron låter det som hämtat ur den amerikanska konstitutionen, vars regering garanterat Tjeckien frihet och skydd, och vars värdegrund brukar benämnas västerländsk.

Möjligen är det så att den europeiska vänstern är på väg att formulera en annan värdegrund som förbereder en upplösning av västerlandet. Det verkar ganska oroväckande.

Federala förtrupper?
vi bedyrade vår federalism; Barbro Hedvall på DN, Göran Rosenberg,
Ann-Charlotte Marteus och jag själv
PM Nilsson
Expressen 21/2 2003

Maciej Zaremba, som skrivit en lysande artikelserie om EU:s framtidskonvent, recenserar senaste numret av Arena i gårdagens DN. Arena har gjort ett stort federationstema och bjudit in tolv personer som alla vill ha ett medborgarnas EU och inte ett staternas EU, en federation med parlament och konstitution och inte en staternas klubb med slutna förhandlingar.

Zaremba konstaterar förtjust att ett antal svenska vänsterröster finns bland dem som betecknar sig som federalister och att detta faktum kanske introducerar något nytt i svensk politik.

Det normala mönstret i andra EU-länder är ju att vänstern är federalistisk och högern håller på nationalstaten. I Sverige värnar vänstern nationalstaten och säger därför liksom statsministern nej till europeisk demokrati. Vad Zaremba inte nämnde är att vi var ett antal liberaler som också skrev i Arena och bedyrade vår federalism; Barbro Hedvall på DN, Göran Rosenberg, Ann-Charlotte Marteus och jag själv här på Expressen.

Det kanske inte är så intressant i sig, och jag menar inte att skylta med Expressennamn, men det är just kombinationen av socialister och liberaler som faktiskt är intressant i ett vidare perspektiv.

Det var den koalitionen som gick ihop och drev demokratifrågan i de europeiska staterna på 1800-talet. Händelseutvecklingen i Sverige var ganska typisk. Tillsammans med arbetarrörelsen lyckades liberala tidningar och politiker vinna argument och väljare, vilket till slut fick det dåvarande statsintresset - högern - på fall.

När EU nu ska genomgå samma process har de svenska liberalerna varit envetna men ganska ensamma. Demokratikampen har under ett antal år förts i liberala tidningar, och folkpartiet har skrivit sofistikerade dokument om hur en europeisk demokrati kan se ut.

Men eftersom statsintresset nu företräds av socialdemokraterna har arbetarrörelsens bidrag helt uteblivit. Dess ordförande Göran Persson har till och med gått så långt i sitt statskramande att han resonerar som vore han en stormaktsföreträdare.

När svenskarna röstade om EU-medlemskap 1994 försökte ja-sidan få oss att tro att det handlade om priset på spagetti snarare än om att kliva in i en helt ny politisk verklighet. Inför EMU-omröstningen fokuserar man på ekonomin - myntet i sig - snarare än på de politiska konsekvenserna av att ansluta sig till en valutaunion.

Därför är det logiskt att regeringen nu bekymrar sig över att det förs komplicerade och djupt politiska samtal i unionen, med anledning av framtidskonventet och skissandet på en EU-konstitution.

De frågor som avhandlas kommer att påverka vårt samhälle i grunden. Det handlar om hur maktrelationerna mellan nationalstaterna och Bryssel ska se ut. Det handlar om hur maktfördelningen mellan ministerrådet och parlamentet ska se ut.

Meningen är att medlemsländerna ska börja förhandla om framtidskonventets konstitutionsförslag efter sommaren. Det gillar inte regeringen Persson. För tänk om svallvågorna av dessa diskussioner når ända upp till Sverige; då kan ju folk börja ana att det handlar om mer än att byta valuta.

Nu har regeringen bett sina kolleger i andra länder att hålla käften om saken till efter 14 september, så att inte den svenska valdebatten distraheras, för att använda Sven-Olof Peterssons, den svenske EU-ambassadörens, ord.

Expressens ledarsida är, liksom regeringen, för ett medlemskap i valutaunionen EMU. Men inte till vilket pris som helst. Inte till priset av en valdebatt som är så förenklad att den blir lögnaktig.

Regeringens försök att sätta munkavle på Europa är bisarrt, och dess försök att hålla svenska folket utanför politiska diskussioner om unionens framtid är anti-intellektuellt och, värst av allt, odemokratiskt.

"ja-sidan riskerar att gå ett gruvligt nederlag till mötes"
"ja-sidan vill inte ha någon debatt om eurons politiska dimension eftersom det skulle föra upp frågan om en europeisk federation på dagordningen" Fredrik Malm ordförande för Liberala ungdomsförbundet Sydsvenskan 14/1 2003

När Ronald Reagan blev president 1980 gick jag i sexan i Lund.
Först när kalla kriget tog slut fattade jag att Ronald Reagan hade rätt och alla andra fel.
PM Nilsson i Expressen 9/2 2003

Först när kalla kriget tog slut fattade jag att Ronald Reagan hade rätt och alla andra fel. Sovjet var ondskans imperium. DDR var en av den tidens värsta skurkstater. USA:s kapitalistiska samhälle var frihetens himmelrike jämfört med kommunismens förtryck och misär. Det var en omskakande insikt, och skamfylld.

En federation är ett småstatsintresse,
inte ett stormaktsintresse
PM NILSSON
Expressen 2003-01-19

Bayrarna tycker att den tyska federationen har garanterat Bayerns självständighet gentemot den tyska huvudstaden, som alltid är det största hotet. Det finns klara regler för vad Tyskland får göra och vad Bayern får göra.

Brysselmakten upplevs däremot som helt oreglerad. Den kan hitta på vad som helst. Konstiga regler om öl och grönsaker och mobbning av österrikare. Väldigt otäckt.

Därför vill Bayern att också Brysselmakten ska underkastas en federation, det vill säga en klar maktdelning mellan överstat och medlemsstat.

Det betyder inte att federationen blir mäktigare än det nuvarande EU, tvärtom. Det betyder bara att bayrare får samma skydd mot Bryssel som de i dag har mot Berlin.

Detta är en inställning som delas av alla tyska delstater, och av andra mindre EU-medlemmar. Den tyska ivern för en federation är ett småstatsintresse, inte ett stormaktsintresse.

Svenskarna har ingen erfarenhet av att leva i en federation och sätter därför allt hopp till den egna statens förmåga att försvara landets intressen. Följaktligen är den svenska statsministern en varm anhängare av EU som en ständigt förhandlande klubb av suveräna nationalstater, och inte en federation.

Att en stormakt som England vill ha det så är ganska självklart. Englands premiärminister får nästan alltid hänga med in i det rum där stormakterna gör upp under toppmötena.

Men att en småstat tror sig kunna värna sina intressen i en sådan situation tyder på en ganska övermodig, för att inte säga korkad, självuppfattning.

Persson får nämligen aldrig följa med de stora grabbarna. Han får stå utanför och vänta eller hålla meningslösa presskonferenser.

Och det vapen han likt en viking tror sig kunna drämma i bordet om han inte är nöjd, vetot, kommer att vridas ur händerna på honom ganska snart. Med 25 EU-medlemmar blir nationella veton en omöjlighet på nästan alla områden.

I onsdags presenterade Frankrike och Tyskland ett gemensamt förslag till en ny EU-konstitution. Det blev en ganska dålig kompromiss och initiativet ligger därför fortfarande hos det pågående konventet för Europas framtid. I juni lägger det fram sitt förslag, varefter regeringarna ska förhandla fram ett slutgiltigt beslut. I den processen står Sveriges regering på de antifederalistiska stormakternas sida.

Kommentar av Rolf Englund:
En begåvad artikel (ej ironi). Den visar att i en federation kan Sverige kanske få
lika mycket självständighet som Bayern har i Tyskland.
Men det är väl ändå så att även om man är Bayrarere så känner man sig som tysk.

Det finns skäl att känna viss oro inför den kommande EMU-kampanjen. Den svenska erfarenheten av folkomröstningar är överlag dålig. Och även om EU-omröstningen 1994 undvek de värsta fallgroparna lämnade också den en dålig smak i munnen.

Svenska folket baxades in i EU med hjälp av vinklade statliga utredningar och Ingvar Carlssons runda löften om bättre hushållsekonomi. Skrämselargumenten fick överhanden. Från demokratisk synpunkt var det ingen lyckad folkomröstning. Inte heller sakligt sett var EU-omröstningen något att yvas över. Ja-sidans fokus på ekonomiska argument gjorde att man tappade bort den viktigare politiska dimensionen av EU-projektet.

Risken är stor att detta mönster nu kommer att upprepas. Ja-sidan tycks återigen ha bestämt sig för att förlita sig på ekonomispåret. Man talar om euron i stället för EMU. På så sätt hoppas man att människor ska komma att tänka på mynten och sedlarna (och i förlängningen på semestern i Venedig eller på Kanarieöarna) i stället för på politik. Detta är bekymmersamt av såväl taktiska som hederliga skäl.

Ja-sidan har till att börja med en mycket svårare motståndare den här gången. EMU-skeptiker finns inte bara bland skogsmullarna och den nationalromantiska vänstern, utan inom högern och bland personer med stor trovärdighet i ekonomkretsar.

Nyligen kallade en borgerlig nej-grupp benämnd Medborgare mot EMU till presskonferens. Bland namnen märks styrelseproffset Rune Andersson, SNS-ekonomen Birgitta Swedenborg och förre riksbankschefen Lars Wohlin. Mycket kan sägas om dessa personer, men de kan inte beskyllas för att representera en verklighetsfrånvänd vänster.

Tvärtom kommer dessa ekonomer och näringslivsrepresentanter att banka in budskapet att EMU är ett högriskprojekt, och att det är bättre att lita på marknadens förmåga än på politikens. Se bara hur bra det har gått under dessa tio år med flytande krona och självständig riksbank! Ja-sidan kommer att få svårt att värja sig mot dessa högerattacker. Skrämselargumenten om räntepunkter hit och dit riskerar att spela motståndarna i händerna.

Låt oss i stället ha en hederlig debatt. EMU handlar inte om ekonomi i första hand, utan om politik. Det gemensamma myntet skapades för att föra de europeiska folken närmare varandra och för att omöjliggöra framtida återfall i destruktiv nationalism. Det är denna gemenskap vi ska ta ställning till i september nästa år: Vill vi vara en del av den europeiska familjen eller vill vi vara en avlägsen kusin i norr som bara dyker upp på släktmiddagarna? Är invånarna i Madrid och Milano utlänningar eller Europamedborgare allt närmare oss?

Det är därför dags att inse att en gemensam valuta
förutsätter inte bara gemensamma budgetregler
utan också en gemensam budgetpolitik.
Expressen-ledare 27/11 2002

Stabilitetspakten kom till sent på hösten 1996. EU hade tidigare bestämt sig för en gemensam valuta och en gemensam centralbank, men beslut om gemensamma budgetregler hade dragit ut på tiden. Frågan var ytterst känslig.

En statsbudget tillhör nationalstatens kärnområde och bara tanken på att EU skulle lägga sig fick många medlemsländer att slå bakut. Men samtidigt begrep alla att man inte kan ha en valuta och 15 finansdepartement som gör som de vill. Lösningen blev en knippe tekniska regler för budgetunderskott, statsskuld och inflation, samt böter för länder som bryter mot reglerna. Alltså en slags frivillig tvångströja som alla lovar att ha på sig för det gemensammas bästa.

Under högkonjunkturen på 90-talet fungerade pakten utan problem, men i lågkonjunkturen har den fungerat dåligt. Fyra länder, Italien, Tyskland, Portugal och Frankrike har redan brutit mot budgetreglerna utan att bötesmekanismen har lösts ut.

Steg för steg närmar sig EU och valutaunionen den bistra sanningen att frågor som är politiska i medlemsstaterna också är det i unionen. Statsbudgetens utformning är föremål för en intensiv politisk debatt på hemmaplan och kan svårligen förvandlas till en konfliktfri tjänstemannasak på unionsnivå. Professorerna Calmfors och Corsettis förslag i gårdagens Financial Times att EU-domstolen ska ta över hanteringen är bara alltför typisk för denna experternas dröm om ett politikerfritt samhälle.

Det är därför dags att inse att en gemensam valuta förutsätter inte bara gemensamma budgetregler utan också en gemensam budgetpolitik. Kan EU ha en sådan? Ja, de så kallade finansministermötena sysslar i praktiken med budgetpolitik. Men dessa möten måste få ett mer kraftfullt mandat att godkänna och förkasta medlemsstaternas budgetförslag. Alternativet är ett tjänstemannavälde som varje demokrat borde sky.

- Jag vill inte ha en federativ utveckling. Svenska folket har inte gått med i en federation.
EMU kan mycket väl komma att kräva en europeisk finanspolitik. En sådan är inte möjlig att utveckla,
om den ska vara kraftfull, utan att man också bygger upp europeiska, gemensamma politiska organ.
Då växer det federativa inslaget i EU fram. Den diskussionen är det centrala i EMU- sammanhanget.
Göran Persson

Även om denna ledarsida förespråkar en svensk EMU-anslutning finns det skäl att välkomna initiativet. Det svenska EMU-motståndet formuleras nästan alltid av vänstern, vars argument är dåligt förankrade i såväl verklighet som intention.

Valutaunionen kan mycket väl tolkas som ett vänsterprojekt, och de stora politiska partierna i EMU-länderna tycks anse att välfärdsstaten skyddas bättre av en gemensam valuta än av 15 som konkurrerar med varandra.

Däremot finns det relevanta nationalistiska och ekonomiska argument mot EMU-anslutning, och de hördes tydligt när den alternativa motståndsgruppen presenterade sitt nej på gårdagens DN Debatt.

Det nationalistiska argumentet går ut på att EMU hotar Sveriges självständighet som stat. Den svenska kronan ses som en symbol för nationen, och euron är följaktligen en symbol för den gryende semi-staten EU. Sett i detta långa perspektiv är en svensk EMU-anslutning detsamma som att på sikt göra Sverige till en delstat – något de socialkonservativa ledamöterna hos moderaterna alltid haft svårt för.

Detta är en helt riktig analys – euron är ytterst en symbol för att de europeiska nationerna delar öde och är lojala mot varandra. Men svenskarna har liksom andra européer starka skäl att bejaka utvecklingen mot ett alltmer sammanhållet Europa.

Den nuvarande drygt 50-åriga freden är inget naturtillstånd utan ett resultat av ett tålmodigt och långsiktigt politiskt arbete. Om Sverige vill vara med i det är ett medlemskap i EMU ganska naturligt.

Det andra nejet är mer ekonomiskt pragmatiskt. Svenskt näringsliv sägs må bra av att kronan kan åka upp och ner beroende på konjunkturerna runt om i världen. Försvaret av den fasta kronkursen i början av 90-talet nämns som ett skräckexempel på vad som kan hända när lågkonjunkturer inte kan pareras med en sjunkande valuta. Den flytande kursen har däremot tjänat oss väl, och det finns ingen anledning att överge den.

Sverige har under många decennier försökt lösa sina ekonomiska problem med att sänka kronans värde. Sedan 1992 har kronan fallit med 30 procent.

Att delar av enklare svensk exportindustri gillar detta är givet, men politiken har långsamt gjort Sverige fattigare eftersom de grundläggande problemen i företagen och i lagstiftningen har kvarstått.

Även om direktörslöneinflationen kompenserat topparna är den relativa svenska fattigdomen ett faktum som varje utlandsresenär numera snabbt upptäcker. Traditionellt ”billiga” länder som Italien och Spanien är numera rätt dyra. Bara Bulgarien och Rumänien ger den svenska kronan status som hårdvaluta.

En EMU-anslutning gör definitivt slut på denna destruktiva valutadoping och gör Sverige till en starkt integrerad del i ett projekt som främjar fred och handel i Europa. Dessutom slipper vi växla på Mallorca och Kanarieöarna, och småföretagen behöver inte vara oroliga för att deras order blir dyrare över natten.

Union ska med lag byggas
Expressen-ledare, signerad Ann-Charlotte Marteus
2002-03-21

Förespråkare för den aktuella, mellanstatliga modellen hävdar att EU är i ett övergångsskede. Det blir bättre, mer demokratiskt, senare. Ingenting säger att det automatiskt blir så. Ministerrådet har makt – varför skulle det avsäga sig den? Och statsministern tycks bländad. Han kommer ifrån ett litet land, men just nu känns det nog rätt stort, eftersom han i viktiga frågor tycker som de stora.

Men en vacker dag har lilla Sverige andra intressen än stora Britannien, Italien, Frankrike. Då har vi inte en chans på toppmötena, där diplomatin har ersatt demokratin. Störst och starkast vinner.

Det enda sättet att skydda små stater mot stora, rättsstaten mot ministrars godtycke, demokratin mot expertväldet, det är att börja färden mot en federation. Federation betyder samhällskontrakt. Fördelning av makt. Ju mindre intresserat ministerrådet är av ett sådant, desto större anledning har EU-medborgarna att beskära dess makt. Med en ny konstitution. Union ska med lag byggas.

Kommentar RE: En utmärkt argumentation.
Man måste fundera en stund för att komma på vari det felaktiga består.
Visst är det bättre att en väldig makt utövas under lagarna än att den starkare råder.
Men EU skall inte ha så mycket makt, det är det som är grejen
Limited government hemma - ändå mer limited government inom EU

Det finns många goda skäl att avvisa förslagen som i går presenterades i utredningen "Stabiliseringspolitik i valutaunionen".

Ekonomerna i kommittén anser att Sverige har särskilda problem som behöver särskilda lösningar om vi ska kunna klara ett medlemskap i valutaunionen EMU. Dessa svenska problem är sådant som trögrörlig arbetsmarknad, ensidigt beroende av skogs- och bilnäring, samt sådant som kallas för konjunkturkänsliga statsfinanser, det vill säga stora statliga skattefinansierade system vars kostnader skjuter i höjden i dåliga tider.

När vi står utanför EMU löses vissa svårigheter av att kronan svänger. Om svensk industri släpar efter i utvecklingen eller drabbas av för höga löneavtal får den hjälp av sjunkande kronkurs. När vi är med i EMU låses kronkursen och något annat måste dämpa kriserna.

Kommittén vill i huvudsak att statsbudgeten ska bli den viktigaste krockkudden.

Den funktionen finns redan i dag, till exempel via a-kassan som upprätthåller köpkraften vid arbetslöshetskriser. På samma sätt skulle man tillfälligt kunna sänka moms, inkomstskatt eller arbetsgivaravgift för att få igång en krisekonomi.

För att klara det föreslår kommittén att statskassan ska ha än större överskott än i dag och att staten ska använda mindre pengar än vad man anslår varje år. Marginalerna mellan budgettaket och det faktiska uttaget ska alltså öka.

Arbetsmarknaden går att få mer rörlig om a-kassan trappas ner efter en viss period. Det ensidiga beroendet av vissa industrier är på väg att försvinna, men processen kan skyndas på med en mer företagsvänlig politik så att nya näringar kan växa.

Konjunkturkänsliga statsfinanser kan med fördel stabiliseras av minskad offentlig sektor och sänkta skatter. En svällande statsbudget löser inget av detta. Det är också groteskt att begära av medborgarna att betala höga skatter till en stat som vill gå med vinst för att lösa problem som det höga skattetrycket orsakar.

Kommitténs andra huvudförslag bör också förpassas till papperskorgen. För att öka statsbudgetens status föreslås ett ekonomiskt-politiskt råd som ska skugga regeringens budgetarbete och ge rekommendationer i viktiga frågor. Om regeringen avviker från rådet måste detta motiveras.

Det är en idé som ytterligare minskar riksdagens roll och som ökar expertmakten i budgetarbetet - som redan i dag är kringskuret av EU:s stabilitetspakt och budgettak. Rimligen är det oppositionens riksdagsledamöter i finansutskottet som ska övervaka regeringens budgetarbete. Dessutom fyller den allmänna debatten samt en rad oberoende institut den funktion som kommittén säger sig sakna.

Slutligen finns det skäl att säga att EMU faktiskt existerar och har gjort så i ett par år och att inget EU-land har vidtagit så drastiska åtgärder som "Stabiliseringspolitik i valutaunionen" föreslår.

12 länder har gått ihop om en gemensam valuta. Problemen har varit överraskande små. Det finns ingen anledning att bli en finanspolitisk extremist.

Det mellanstatliga EU har just nu svåra problem. Dess styrelsesätt kan beskrivas som en fortsättning på diplomatins diskreta tradition. Staternas eliter förhandlar med varandra och överenskommelsen utgör EU:s politik. Systemet är snårigt och slutet och det väcker starka folkliga protester. Medborgarna begriper inte hur besluten tas och ingen kan kontrollera vem som har sagt vad. Vid sidan av Kuba och Nordkorea är det bara EU som har slutna lagstiftande församlingar. Kvaliteten på arbetet är dessutom uruselt, något som blev uppenbart för alla under toppmötet i Nice hösten 2000.

Den federala modellen uppfattas ofta som en övermakt, särskilt i gamla nationalstater som Sverige, Danmark och England. Men federationens traditionella idé är den motsatta – maktbegränsning. En grupp stater går samman och bildar en gemensam politisk enhet och bestämmer i en konstitution vad de enskilda staterna ska göra och vad den gemensamma enheten ska göra. Detta betyder inte att det gemensamma får mycket makt. Tvärtom kan och bör federationen vara tunn med få och tydliga befogenheter. Det är till exempel ingen slump att en liten stat som Bayern vill att EU ska maktgränsas med hjälp av en federation. Bayrarna känner sin integritet vara garanterad i den tyska federationen, men uttrycker stark oro för att det mellanstatliga EU kränker dess suveränitet.

När morgonsolen började lysa upp Medelhavet utanför Nice i december förra året bröt EU:s uttröttade stats- och regeringschefer upp och meddelade omvärlden sitt fiasko. De utlovade grandiosa reformerna uteblev och beslutsprocessen blev än mer komplicerad.

Nicemötet var en karikatyr på EU:s toppmöten; inlåst bakom betong och kravallstaket, limousin-buret, kompromisslöst struligt. Men innan politikerna rasade i säng meddelade de i alla fall att år 2004 ska vi lösa allting och fram till dess behöver vi en rejäl debatt om vilken sorts union vi vill ha. De gav också nästföljande ordförandeland i uppgift att tänka på följande: Hur ska makten fördelas i unionen? Hur ska fördragen förenklas? Hur ska unionen garantera medborgarnas rättigheter? Och hur ska de nationella parlamenten förhålla sig till EU?

Sverige, som tog över efter Frankrike, ignorerade framtidsfrågorna. Därtill är vår statsledning bakbunden av den EU-kritiska opinionen i socialdemokratin.

Belgien, som tog över i somras är desto ivrigare. I helgens toppmöte i Gent står unionens organisation högst på dagordningen, även om terrorattentaten konkurrerar om uppmärksamheten.

Liksom de flesta små stater i EU är Belgien starkt federalistiskt. Små länder har ett egenintresse av att formalisera samarbetet och vill binda in stormakterna så att de inte gör upp på de små medlemmarnas bekostnad.

Småstaternas intresse delas av Tyskland, som har en historisk insikt om att makten blir farlig om den centraliseras och att den federala ordningen bäst garanterar folkets skydd mot övermakt.

I Sverige råder motsatta förhållanden. Här har vi goda erfarenheter av enhetsstaten och de flesta svenskar uppfattar en europeisk federation som centralism. Svenskarna ser EU som ett mellanstatligt förhandlingsorgan, ungefär som Nordiska rådet. När Göran Persson i går höll sitt Europa-tal på Humboldtuniversitetet i Berlin gick han på denna linje, även om han var ovanligt långtgående vad gäller behovet av en konstitution.

Rädslan för en federation är beklaglig. Federation centraliserar inte makt, den skyddar mot makt. EU börjar få så många maktbefogenheter att unionen liknar en stat: egen försvars- och utrikespolitik, centralbank och ett mynt, exempelvis. Problemet med staten EU är att den styrs av stats- och regeringschefer som kan hitta på nästan vad som helst och som inte är gemensamt ansvariga inför EU:s medborgare. I en normal demokratisk stat skulle en sådan ordning vara oacceptabel. Det är som om Sverige skulle styras av landets kommunalråd och medborgarna skulle vara hänvisade till att endast rösta lokalt.

Lösningen är: inför tvåkammarsystem där Europaparlamentet utgör ena kammaren och representanter för medlemsstaterna den andra, likställ de bådas befogenheter, gör kommissionen ansvarig inför båda kamrarna och skriv en glasklar konstitution med garanterade rättigheter som alla kan begripa.

nejtillemu.com

Expressen