Lars Calmfors om EMULars Calmfors tycker inte att de ekonomiska argumenten entydigt pekar i eurons riktning.
Det finns en risk när Riksbanken inte längre får bestämma den svenska räntan men också en fördel av större handel med euroländerna. - Det är ett plus och ett minus som inte riktigt kan jämföras på ett vetenskapligt sätt.
Lars Calmfors konstaterade att Sverige hittills har tjänat på att inte vara med i EMU. Lars Calmfors, Sveriges meste EMU-utredare, har ett problem.
Personligen har jag svårt att se någon
ekonomisk nettofördel med ett medlemskap: Personligen har jag svårt
att se någon ekonomisk nettofördel med ett medlemskap: Sverige kan få en konjunkturutveckling, som avviker kraftigt från den i resten av euroområdet. I så fall kommer den Europeiska centralbankens, ECB, gemensamma penningpolitik att bli fel för oss och konjunkturstörningar får ett större genomslag än om vi själva bestämmer vår ränta. EMU-förespråkare har ofta nedvärderat risken för sådana asymmetriska konjunkturförlopp. Men att denna risk är reell visas just nu med all önskvärd tydlighet av Tyskland, som har en stagnerande ekonomi och skulle behöva en lägre ränta än den ECB har valt. Tidigare har Irland haft motsatt problem med överhettning, som inte motverkats tillräckligt av den gemensamma penningpolitiken. Vilken vikt ska man lägga vid detta stabiliseringspolitiska argument? Arbetsmarknaden kan aldrig bli så flexibel att behovet av stabiliseringspolitik bortfaller. Ett förslag är att inrätta ett oberoende finanspolitiskt expertråd. Rådet skulle bevaka att finanspolitiken tar tillräckliga hänsyn till de stabiliseringspolitiska aspekterna. Det gäller då inte minst att se till att finanspolitiken blir tillräckligt stram i högkonjunkturer. LO:s förslag om att skattemedel ska avsättas till en buffertfond, som ska stå under inflytande av arbetsmarknadens parter, är däremot mycket äventyrligt. Det skulle vara en direkt inbjudan att förhandla fram höga löneökningar och sedan låta staten subventionera bort de negativa effekterna av dessa. Däremot borde en del av de nuvarande överskotten kunna "öronmärkas" endast till konjunkturstimulanser, men i så fall bör arbetsmarknadens parter hållas på armlängds avstånd (och helst ännu längre bort). En ny omständighet är de budgetproblem som en del EMU-länder nu har. För några år sedan var den dominerande bilden att Sverige var ett land med oordning i sin ekonomi, som behövde importera stabilitet från EMU-länderna. I dag är bilden den omvända. Hur ska man väga olika ekonomiska faktorer mot varandra? På plussidan för EMU finns kontinuerliga effektivitetsvinster, vars storlek dock är svår att uppskatta. På minussidan finns risken för att vi vid enstaka tillfällen drabbas av kraftiga konjunkturstörningar. Personligen har jag svårt att se någon ekonomisk nettofördel med ett medlemskap: jag tror snarare att det innebär en ekonomisk nackdel. De politiska övervägandena är skälet till varför jag idag trots allt är positiv till ett svenskt EMU-inträde. Dels är det en fråga om hur vi värdesätter den politiska integrationen i Europa och i vilken grad vi tror att EMU bidrar till den. Dels riskerar vi att få för litet inflytande inom EU, särskilt vad beträffar den ekonomiska politiken, om vi står utanför EMU. Detta problem kommer att bli allvarligare efter en EU-utvidgning om de nya medlemsländerna också inför euron. Särskilt allvarligt är det om vi senare väljer att gå med i EMU, men i dag förlorar möjligheten att påverka penningpolitikens grundläggande uppläggning och stabilitetspaktens utformning. Slutsatsen att de politiska fördelarna dominerar över de ekonomiska nackdelarna bygger då på bedömningen att vi hjälpligt kan hantera lönebildningsproblemen framöver och att den finanspolitiska disciplinen i huvudsak behålls både i Sverige och de nuvarande EMU-länderna. RE: Observera förbehållet:
Förhoppningsvis står sig denna bedömning också nästa höst. "Det är bra med samma pengar i Skåne och
Norrland, Alltför ofta framställs det som om Lars Calmfors, Sveriges meste EMU-utredare, har
ett problem. Han ser helst ett ja till euron, men tycker att nejsidan har
bättre ordning på de ekonomiska argumenten. Professor Lars Calmfors håller fast vid sin bedömning att övervägande politiska skäl talar för ett ja till euron, medan de starkaste ekonomiska skälen talar emot. Numera är valutaunionen ett faktum: tolv av femton EU-länder är medlemmar och Sverige tappar i inflytande genom att stå utanför. Den svenska ekonomin har blivit betydligt starkare, med offentliga överskott och lägre arbetslöshet, vilket gör riskerna mindre än förut. - Tiden är mogen att gå med, men ställningstagandet måste grundas på korrekta argument. Det är viktigt för att beslutet i efterhand ska uppfattas som legitimt. Annars kan det gå som med EU-medlemskapet, där många i efterhand kände sig lurade, framhåller Lars Calmfors. Han är beklämd över en del av den argumentation som används, särskilt från jasidan. Dess, sakligt sett, sämsta argument är att EMU ger fler jobb - något som till exempel hävdades både av statsminister Göran Persson och moderatledaren Bo Lundgren i onsdagens tv-debatt och som Svenskt Näringsliv tidigare gjort kalkyler på. Enligt Lars Calmfors finns det inga belägg: - Ny forskning tyder på att euron medför en betydande ökning av handeln. Det leder i sin tur till effektivitetsvinster och högre inkomster, vilket i sig är ett starkt argument. Däremot finns det inget stöd i forskningen för att sådana effektivitetsvinster innebär högre sysselsättning. Det är bondfångeri när man utan att blinka påstår att EMU innebär fler jobb. Det vet vi helt enkelt inget om. Även andra av jasidans argument avfärdas av Lars Calmfors. Han kan inte se att ett utanförskap skulle leda till en oansvarig ekonomisk politik, där snabbare kostnadsökningar jämfört med omvärlden leder till en kontinuerligt fallande kronkurs - Det är ett 1980-talsargument. Nu har vi en självständig Riksbank, som inte kommer att acceptera en fortgående kronförsvagning eftersom det skulle hota inflationsmålet. Enligt Lars Calmfors överdriver jasidan de kortsiktiga fördelarna, när det gäller lägre räntor. Den räntedifferens på cirka en procentenhet mot euroländerna som finns just nu beror främst på skillnader i konjunkturläge, menar han. - Den verkliga räntevinsten av att gå över till euron är betydligt mindre, kanske 0,20-0,25 procentenheter. Och det kan också mycket väl inträffa att vi utanför EMU får lägre räntor än euroländerna, om flera av dem fortsätter att missköta sina statsfinanser. Däremot håller Lars Calmfors med de ekonomer på jasidan som menar att marknaden ofta felvärderar valutor och kan göra det under längre perioder. Men det är inte något större problem, anser han. Riksbanken och andra centralbanker kan ju sätta sin styrränta så att den neutraliserar efterfrågeeffekterna i hela ekonomin av att växelkursen ligger fel. En brist hos nejsidan är att den alltför enkelt viftar bort de positiva effekterna av EMU på handel och inkomster, menar Lars Calmfors. Nejsidan talar ofta om att mer specialisering mellan länderna ökar risken för skillnader i konjunkturutvecklingen. Men forskningen visar i stället att ökad handel tycks leda till att konjunkturerna blir mer synkroniserade. Lars Calmfors tror inte på nejsidans argument att EMU kommer att spricka, till följd av att euroländernas ekonomier växer olika snabbt. Dessa skillnader kan, enligt honom, klaras genom att lönerna får öka i något olika takt. Inte heller övertygas han av dem som varnar för en centralisering av besluten i budget- och skattefrågor eller annan slags tvingande samordning mellan euroländerna. Undantag kan komma att göras vid akuta kriser, men normalt sett räcker det att alla länder fullgör sina åtaganden i stabilitets- och tillväxtpakten. - Jag kan inte se att EMU skulle sluta att fungera, givet att uppsatta regler följs. - Tyskland behöver kanske tillfälligt hålla ett större offentligt underskott än de tre procent av BNP som pakten tillåter. Men i så fall måste tyskarna dömas till böter och betala dem för att upprätthålla trovärdigheten för reglerna, så att det blir svårare för Frankrike och Italien att bryta sig ur, betonar Lars Calmfors. Själv har han, i ett debattinlägg i tidningen Financial Times, föreslagit att Tyskland ska göra en "intern devalvering": sänka arbetsgivaravgifterna och finansiera detta med, exempelvis, en momshöjning. Det skulle svida på kort sikt, men ha den långsiktiga fördelen att den tyska kostnadsnivån blir lägre och mer konkurrenskraftig. Lars Calmfors - som kom med motsvarande förslag vid den svenska krisen i början av 1990-talet - menar att detta är bästa sättet att hantera ett allvarligt kostnadsproblem, när devalvering inte finns som alternativ. För honom är de stabiliseringspolitiska nackdelarna fortfarande ett allvarligt problem vid EMU-medlemskap. - Det är ett bekymmer att vi i EMU inte längre skulle ha möjlighet att använda räntan för att möta svängningar i konjunkturen. Jag beklagar att det ännu inte har gått att nå politisk enighet om reformer av finanspolitiken. I Sverige behöver statens budget göras mer användbar som ett stabiliseringspolitiskt instrument, säger Lars Calmfors. Full text och länk till utskriftsvänligt format --- Centerns Maud Olofsson ställde den centrala frågan:
"Vi på jasidan bör, under våren komma
överens om en skiss för hur stabiliseringspolitiken inklusive ett
inflationsmål kan utformas vid ett EMU-medlemskap" |