EMU Pernilla Ström

HQ-styrelseledamoten Pernilla Ström anklagar Finansinspektionen för att ha agerat med politiska motiv.
”Det här sker i ett läge då Finansdepartementet och marknadens parter diskuterar om Finansinspektionen ska läggas ned och tillsynen på finansmarknaden läggas över på Riksbanken”,
säger Pernilla Ström i en intervju på sajten va.se.
DI 2010-08-31

DN: "Pernilla Ström är ekonom, egen företagare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter"

Pernilla Ström, mångårig ledarskribent i DN, tar plats i fondförvaltaren HQ Fonders styrelse. Hon kommer väljas in på bolagsstämman om en månad. Pernilla Ström var länge en tongivande skribent på DN:s ledarsida.
Tidigare har hon varit chefekonom på Öhman Fondkommission, där Carl Bildt sitter i styrelsen.

Mina trätobröder på nejsidan brukar raljera och säga att olika valutor inte är något problem;
att småföretagare minsann grejar att hantera en miniräknare.
Pernilla Ström, Smedjan 19/6 2003

Jodå, det gör de nog. Men det är inte där skon klämmer. Jag har själv ett litet företag och har gjort en del affärer inte minst med Tyskland. I liten skala, och med tyska småföretagare, men till höga transaktionskostnader. Bland annat har jag haft hästar i träning och för betäckning. Tyskland har, till skillnad från Sverige, ett stort utbud av enormt skickliga beridare till överkomliga kostnader. Tyskland har också de bästa avelshingstarna i världen. Men när seminveterinären skickar sin räkning på 45 euro, kostar det mig 130 kronor att betala den.

När det gäller EMU-debatten finns det ett argument som jag har synnerligen svårt för.
Inte för att det skulle vara särskilt besvärligt att bemöta. Heller inte för att det skulle vara intellektuellt tungt eller värst sannolikt.
Nej, min antipati beror på att det röjer en inställning till omvärlden som jag tycker genuint illa om.
Argumentet går ut på att Sverige inte ska gå med i EMU eftersom "EMU kommer att spricka".
Pernilla Ström
Kolumn i DN 25/2 2003

Pernilla Ström i DN 98-03-05
Alla är nu kanske heller inte lika övertygade - och, det ska erkännas, övertygande – som Lars Wohlin eller professor Lars Jonung om den fasta växelkursen som alltings felkälla och den rörliga växelkursen som den ekonomiska dårskapens bot.

När det gäller EMU-debatten finns det ett argument som jag har synnerligen svårt för. Inte för att det skulle vara särskilt besvärligt att bemöta. Heller inte för att det skulle vara intellektuellt tungt eller värst sannolikt. Nej, min antipati beror på att det röjer en inställning till omvärlden som jag tycker genuint illa om. Argumentet går ut på att Sverige inte ska gå med i EMU eftersom "EMU kommer att spricka".
Pernilla Ström
Kolumn i DN 25/2 2003

I alla debatter finns det argument som man tycker bättre eller sämre om, som man gillar eller ogillar, håller högre eller lägre, i den egna repertoaren liksom i motståndarens. När det gäller EMU-debatten finns det ett argument som jag har synnerligen svårt för. Inte för att det skulle vara särskilt besvärligt att bemöta. Heller inte för att det skulle vara intellektuellt tungt eller värst sannolikt. Nej, min antipati beror på att det röjer en inställning till omvärlden som jag tycker genuint illa om. Argumentet går ut på att Sverige inte ska gå med i EMU eftersom "EMU kommer att spricka".

Vi kan kalla det för "Per-Olof-linjen" i svensk EMU-debatt, efter en av dess flitigaste användare; ett styrelseproffs och en tung näringslivsföreträdare från exportindustrin, hårt engagerad i motståndet mot ett svenskt EMU-medlemskap.

Denna "Per-Olof-linje" - som jag tycker så illa om - har ganska stora likheter med "Per Albin"-linjen under 1940-talet. Somliga tycker att den svenska strategin var klok. Den lyckades hålla Sverige utanför kriget och bortom det lidande som drabbade våra mindre lyckligt lottade grannar.

Antag att EMU skulle spricka, att dessa tvärsäkra påståenden som rymmer inte så lite av trångsynta förhoppningar, skulle besannas. Hur skulle det då gå?

Vi är, vare sig vi vill det eller ej, en del - geografiskt, ekonomiskt, politiskt, kulturellt - av Europa. Vi är inte opåverkade av vad som där sker. Vi kan inte vända bort våra ansikten. Valutaunioner har förvisso upplösts förut. Vad som skulle få EMU att stå inför sitt omedelbara sammanbrott just nu är dock svårt att se. Per-Olof-linjens anhängare brukar vara minst sagt grum-liga på den punkten, och möjligen muttra något om Tysklands ekonomiska problem.

Så för all del. Låt oss för tankeexperimentets skull anta att Tyskland skulle lämna valutaunionen och återinföra D-marken. Vad skulle ske? Resten av valutasamarbetet skulle antagligen falla samman. Inledningsvis skulle vi få en återgång till den ordning som gällde före euron; nämligen att den tyska D-marken var norm och den tyska räntan riktmärke för alla andra länder. Bundesbank skulle åter diktera de penningpolitiska villkoren för resten av Europa.

Om Tyskland nu skulle devalvera, skulle en rad andra länder - Österrike, Benelux och en del sydeuropéer - förmodligen omedelbart följa efter. Är det någon som tror att Frankrike i det läget skulle hålla fast vid en stark valuta och tigande se sin konkurrenskraft urholkas?

Inflationen skulle åter skjuta fart. Ett årtiondes plågsamma investeringar i trovärdighet för en låg inflation och bättre tillväxtförutsättningar skulle därmed gå förlorade. Många hushåll skulle få det enormt tufft med skenande bostadsräntor och utraderade livsbesparingar.

Det skulle därtill inte dröja länge innan något land härsknade till över andras "konkurrensdevalveringar" och införde tullar och antidumpningsåtgärder för att skydda den inhemska produktionen. Och som svar - aktion föder motreaktion - skulle vi snart ha ett evigt kattrakande med en mängd handelsbegränsningar och nationella specialklausuler; en kaotisk situation där hela processen med de fyra friheterna rullades tillbaka och den inre marknaden föll samman.

Nu tror jag inte att EMU står inför någon kollaps. Inte de närmaste åren i varje fall. Och definitivt inte beroende på den tyska ekonomin. Makthavarna där tycks vara något bättre orienterade än Per-Olof-linjens företrädare om grunderna till den tyska ekonomins problem. Eftersom de i allt väsentligt är strukturella, kan inga valutamanipulationer eller räntesänkningar i världen råda bot på dem.

Men om jag verkligen trodde att EMU var på väg att spricka, skulle min slutsats sannerligen inte bli att jag borde sätta mig på läktaren och glo på medan Europa och den fria handeln och grundvalarna för vårt gemensamma välstånd rämnade.

Nu när socialdemokraterna sent omsider bestämt sig för
att låta svenska folket rösta om EMU börjar motståndarna mobilisera sig
och de märkligaste allianser ta form.
Pernilla Ström
DN 25/11 2002

Det är besynnerligt så många nya kompisar Riksbanken har fått under senare år. Annat var det när kronan kraschade i november 1992. Riksbanken var folkets fiende nummer ett. Oberoende var odemokratiskt och inte att tänka på. Och siffermål för inflationen var rena dumheter.

I dag låter det annorlunda. Visst, man har rätt att ändra sig. Ändå är det svårt att bli kvitt misstanken att förtjusningen över den rörliga växelkursen mindre gäller Riksbanken och mer handlar om oviljan mot euron och EU-samarbetet som sådant.

Nu när socialdemokraterna sent omsider bestämt sig för att låta svenska folket rösta om EMU börjar motståndarna mobilisera sig och de märkligaste allianser ta form.

Det blir onekligen pikant att höra företrädare från EU-ätarna i Handelsanställdas förbund förklara att utan rörlig växelkurs och en riksbank som höjer räntan så fort löneglidningen hotar att dra i väg så går det käpprätt åt skogen för svensk ekonomi. Eller att höra företrädare från den hårdföra anti-etatistiska högern försvara den fattigdomsalstrande mjukvalutapolitiken.

Det är nämligen inte den rörliga växelkursen som har borgat för svensk återhämtning och tillväxt. Vad som har givit oss relativ stadga är en kombination av betydligt viktigare beslut. Dit hör inflationspolitiken naturligtvis - detta en gång så förkättrade krav att Riksbanken ska hålla inflationen nere på 2 procent och därmed basta. Dit hör Riksbankens självständighet, som till-låter dem att faktiskt våga göra detta utan att riskera nacken - nåja, jobbet då - efter en impopulär räntehöjning.

Jag gillar inte franska protektionister, anslagsfiffel, byråkratier och oansvariga politiker som dumpar problem på grannarna. Och jag gillar heller inte bidragsstinna bayerska bönders oproportionerliga inflytande över EU:s hårresande jordbrukspolitik. Men jag föredrar att Schröder och Chirac pucklar på varandra över en grönkålssoppa i Bryssel än att de gör det nedgrävda i skyttegravarna vid Verdun och Somme.

nejtillemu.com

Pernilla Ström