Home - Nytt - Index A till Ö - EMU-skeptiker - Statsvetare - Medborgare mot EMU



Borås Tidning


EMU-motståndarna har en betryggande ledning i opinionen och kan lugnt ta semester i likhet med övriga Sverige. Ja-sidans utsikter att vända den negativa trenden har knappast ökat sedan vårens gamla fondspöke ånyo släppts in på scenen.
Borås Tidning 27/6 2003

Ett av problemen med jasidan har varit att stora delar av den varit så snabb att försöka
vara varje grupp till lags och lova den en egen förde
l.
Borås Tidning 19/6 2003

För snart tre år sedan skrev jag min första krönika
i egenskap av Borås Tidnings politiske redaktör. Detta är den sista

Johan Sundeen 2003-02-28

Politisk kalkyl för EMU-inträde
Borås Tidning, ledare

2002-10-29

Väl behövda EMU- kritiker
Rune Andersson, Per-Olof Eriksson och tidigare riksbankschef Lars Wohlin
varnar för EMU, DN Debatt 2002-07-02

Borås Tidning, ledare,2002-07-08

Slutenhet skadar EU-idén (Marta Andreasen)
Borås Tidning 2002-05-28

Europasuccé med avigsida
Borås Tidning 2002-01-02

EU-skatt bygger enhetsstaten
Lennart Sacrédeus (kd),
ledamot av Europaparlamentets konstitutionsutskott
SvD Brännpunkt 2001-07-23

LENNART SACRÉDEUS: Kd:s argument för kronan håller än
2000-01-28

Irisk skugga över Göteborg
Borås Tidning 2001-06-10
Johan Andersson Sundeen

Framtidsfråga på sparlåga
Borås Tidning, 2001-05-20
Pol. Red. Johan Andersson Sundeen

Illa rustad borgerlighet
Till den nuvarande partiordförandens största misstag får räknas att han aldrig skaffat sig en egen laguppsättning. I stället för att framstå som en förnyare vandrar han i skuggan av sin företrädare.
20 mars 2000

Borås Tidning, JOHAN ANDERSSON SUNDEEN,
2000-01-30: Janusansikte på rikstinget
På kristdemokraternas extra riksting i Karlstad gav Björn von der Esch i går uttryck för sin glädje över att vara verksam i ett parti där företrädare för olika EMU-uppfattningar brukar bemöta varandra med respekt.


EMU-motståndarna har en betryggande ledning i opinionen och kan lugnt ta semester i likhet med övriga Sverige.
Ja-sidans utsikter att vända den negativa trenden har knappast ökat sedan vårens gamla fondspöke ånyo släppts in på scenen.

Borås Tidning 27/6 2003

EMU-motståndarna har en betryggande ledning i opinionen och kan lugnt ta semester i likhet med övriga Sverige. Ja-sidans utsikter att vända den negativa trenden har knappast ökat sedan vårens gamla fondspöke ånyo släppts in på scenen.

LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin är förstås inte sen att gripa tillfället och pratar glatt om de finanspolitiska stabiliseringsinstrument hon anser nödvändiga om Sverige skall överge kronan. LO måste känna "trygghet när det gäller jobb och välfärd i EMU", menar hon.

Nej-sägarna skrattar säkerligen nöjt i hängmattan. Wanja Lundby-Wedins hela resonemang bygger ju på att EMU är ett riskabelt äventyr, som man måste försäkra sig mot med både hängslen och livrem. Den naturliga frågan är naturligtvis varför Sverige då överhuvudtaget skall ansluta sig till detta suspekta projekt.

Framförallt väcker det hela tveksamhet hos borgerliga sympatisörer. Om euron sammankopplas med övertaxering av medborgarnas inkomster, öronmärkta för dubiösa konjunkturpolitiska experiment, är det inte konstigt om åtskilliga skräms iväg till nej-lägret. Dammiga korporativa 70-talsidéer om partssammansatta organ, där olika intresseorganisationer skall vara med och diktera den ekonomiska politiken, är inte heller någon kioskvältare.

Full text

Början på sidan


Ett av problemen med jasidan har varit att stora delar av den varit så snabb att försöka
vara varje grupp till lags och lova den en egen fördel
.
Borås Tidning 19/6 2003

Om det vore folkomröstning i dag skulle 44 procent rösta nej till euron och 33 procent rösta ja, enligt den undersökning som Statistiska Centralbyrån, SCB, presenterade i går. Andra undersökningar har också visat på övervikt för nejsidan men SCB:s siffror har större tyngd eftersom fler personer har tillfrågats.

När SCB ställde samma fråga för ett halvår sedan var jasidan störst. Nu är det framförallt kvinnornas nej som ger utslag. Bland kvinnorna är 47 procent mot och 27 procent för euron. Fler kvinnor än män har också fastnat för alternativet "vet ej". Kanske skulle det ligga nära till hands för jasidan att tolka SCB:s besked som att nu är det dags att särskilt satsa på kvinnorna. Vilka fördelar kan kvinnor ha av ett EMU-medlemskap? Finns det förändringar som särskilt skulle gynna just kvinnor? Det är förmodligen fel tänkt. Ett av problemen med jasidan har varit att stora delar av den varit så snabb att försöka vara varje grupp till lags och lova den en egen fördel.

Småföretagare skall vara för euron för att handeln underlättas, ungdomar för att de slipper växla när de reser, storföretagen för att slippa valutarisker, villaägare för att räntan sänks, kommunalanställda för att de kan få högre lön och så vidare. Det är mycket möjligt att alla dessa saker kommer att inträffa. Men om varje grupp ska lockas med ett eget argument tappar debatten något viktigt. Då skyms helheten av delarna. Då får vi en debatt som inte har plats för det som EMU och euron handlar om i grunden, nämligen om Sveriges förhållande till Europa.

EMU finns. Det Sverige ska rösta om i september handlar inte om huruvida den monetära unionen ska avskaffas eller ej. Det handlar om vår relation till den del av den europeiska integrationen som omfattar gemensam valuta och gemensam penningpolitik. Tycker vi att vi fått nog av EU och av samarbete med andra europeiska länder? Eller vill vi fortsätta och vara med och bygga nära relationer till övriga EU-medlemmar?

Bilden av EU präglas mycket av det som inte fungerar. En väldig byråkrati, en penningslukande jordbrukspolitik, en oöverskådlig bidragsdjungel och skandaler med högavlönade tjänstemän som fjärmar sig från folket. Men även om det finns stora skavanker i EU-bygget är det inte skäl nog för att glömma grundtanken. EU är ett fredsprojekt, en union av länder i Europa som samverkar och bygger broar till varandra.

Just nu blåser det nej-vind i opinionen. Enligt SCB skulle 44 procent av svenskarna rösta mot EMU, medan bara 33 procent skulle rösta ja. Det finns sannolikt flera förklaringar. En viktig sådan är emellertid den torftighet varmed delar av ja-sidan hittills valt att föra kampanjen.
Göteborgs-Posten 18/6 2003


För snart tre år sedan skrev jag min första krönika
i egenskap av Borås Tidnings politiske redaktör. Detta är den sista
Johan Sundeen 2003-02-28

Jag har svårt att föreställa mig att det finns många jobb som skulle vara mer stimulerande och på samma sätt ge möjlighet att dagligen förvärva nya kunskaper. Det finns emellertid andra saker som väntar på att bli skrivna. Varje sommar kryper sig längtan efter att författa självbiografiska noveller på när jag går längs med vattenkanten på Borrby strand i det himmelskt sköna Österlen. Med samma sand mellan tårna som under barndomen, smyger sig frågan på - frågan om tiden och vad den gör med oss. Avstånd som i barnets öga var oändliga har krympt till en rask promenad, det lika oändliga sommarlovet har förvandlats till en hastigt övergående fyra veckors semester.

På något sätt bör väl en slutkrönika som denna innehålla en summering eller en tillbakablick. Kanske borde man skriva något om förändringar i det politiska klimatet. Men det mesta är sig likt: Socialdemokratin regerar, mer eller mindre maktfullkomligt, oppositionen är blekare än ett klorinblekt lakan och den politiska korrektheten ligger som en våt filt över landets offentliga samtal.

Det är trångt i åsiktsrummet, utrymmet för - och toleransen inför - avvikande opinionsyttringar lämnar mycket i övrigt att önska. Genom förlusten av bland annat en tongivande s-röst som Arbetet och av konservativa Nordvästra Skånes Tidningar har mångfalden blivit mindre. Och när så gott som alla tongivande tidningar förordar ett svenskt EMU-medlemskap blir opinionsjournalistikens bidrag till allsidighet i offentligheten begränsat.

Lars Nord ser i sin avhandling Vår tids ledare tre scenarier för ledarsidorna efter partistyrningens ändade epok: Idéstyrd, nyhetsstyrd och marknadsstyrd press. Mot idealet om en i publicistiska och ideologiska värderingar fast förankrad åsiktsjournalistik står hotet av en verklighet där de ekonomiska intressena dominerar helt och en framtid där opinionsbildningens egenart försvinner i en allmän nyhetsjournalistik.

Full text


Svårare för ja-sidan
/Dennis och Eskilsson/
Borås Tidning 23/11 2002

En gång drev han upp räntan till 500 procent för att försvara den ecu-bundna kronan, nu säger han nej till svenskt medlemskap i EMU. Det handlar om Bengt Dennis, före detta riksbankschef, som idag frågas ut i radioekots lördagsintervju. Dennis grundar sitt motstånd på försiktighetsprincipen. Varför överge dagens fungerande ordning med en flytande valuta, självständig riksbank och ett fungerande inflationsmål för ett högriskprojekt?

Fram växer ett annat EMU-motstånd än Per Garthons och Gudrun Schymans. Inte bara Bengt Dennis utan också en rad företagsledare och marknadsekonomiska opinionsbildare har på senare tid tillkännagivit sig som motståndare till deltagande i valutaunionen.

När organisationen Medborgare mot EMU, som vill kanalisera det borgerliga motståndet, presenterade sin verksamhet i veckan kunde de räkna in gamle Timbro-ideologen Sture Eskilsson i sin skara. Denne stod en gång i spetsen för företagarnas kamp mot vänstern, men skall nu alltså ta strid mot det officiella näringslivets EMU-linje.

Det är förvisso knappast personer som Dennis och Eskilsson som ligger bakom den svängning i EMU-opinionen som Sifo i en aktuell mätning anser sig kunna konstatera. Om valmanskåren skiftat från ja till nej beror det nog mera på Jan O Karlsson-affären. Biståndsministerns guldkantade villkor har satt de mer populistiska anti-EU-känslorna i gungning. Men på sikt kan Dennis, Eskilsson och deras likar bli svåra att tas med för ja-sidan. De visar att företagandet och den ekonomiska expertisen ingalunda står eniga bakom EMU. Faktum är att det idag inte är alldeles lätt att uppbåda helhjärtat entusiastiska fackekonomer, andra än sådana som gått in i partipolitiken.

Att ett annat motstånd än det rödgröna mobiliseras är glädjande inte minst ur demokratisk synvinkel. Hemlösa borgerliga kritiker får förebilder att ty sig till, och enkla schabloner av hur anhängare respektive motståndare ser ut låter sig inte så lätt spridas.

Full text

Bengt Dennis - Sture Eskilsson

Början på sidan


Politisk kalkyl för EMU-inträde
Borås Tidning, ledare
2002-10-29

Socialdemokratins besked i går innehöll också tillkännagivandet av att en grupp med företrädare för LO och partiet skall utreda olika stabiliseringspolitiska instrument, till exempel buffertfonder. Detta för att hitta vägar att inom EMU:s ram kompensera förlusten av korrigeringsinstrument som en nationell valuta och ränta. Kruxet är bara att saken redan har studerats. Bland annat i en omfattande offentlig utredning, vilken enligt samfälld expertis misslyckades med att hitta tillfredsställande svar på de stabiliseringspolitiska utmaningarna.

Den socialdemokratiska partistyrelsens klartecken handlar inte om att de ekonomiska problemen med ett svenskt EMU-medlemskap är avförda från agendan. I stället handlar det om att ja-opinionen nu är så pass stabil att Göran Persson känner sig säker på att få det folkomröstningsresultat han vill ha.

Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU 2002:16)
"Buffertfonder"

Svaren på EMU-utredningen ska lämnas den 1 november

Början på sidan


Väl behövda EMU- kritiker
Borås Tidning, ledare
2002-07-08

I Statistiska centralbyråns senaste undersökning av den svenska EMU-opinionen (juni 2002) uppgav 31 procent att de säger nej till ett svenskt medlemskap och 23 procent att de är osäkra. Jämfört med den föregående mätningen (november 2001) har avståndet mellan ja - i dag 46 procent - och nej ökat kraftigt. Ändå är det lätt att konstatera att motståndarna och de som är tveksamma inte tillnärmelsevis är representerade i det offentliga samtalet i förhållande till sin andel av befolkningen.

Bland tidningarnas ledarsidor dominerar ja-linjen fullständigt. Alla i huvudstaden utgivna blad, från vänster till höger, är för ett svenskt medlemskap. I den så kallade är landsortspressen ger några avisor - däribland Borås Tidning - uttryck för en skeptiskt avvaktande hållning.

Rena nej-organ finns i dag bara i s- och c-pressen. Bland Sveriges 20 största tidningar säger blott en (Norrländska socialdemokraten) uttalat nej till ett svenskt medlemskap.

Denna skevhet i opinionsbildningen är ett betydande demokratiskt dilemma, inte minst med tanke på att medlemskapsfrågan skall avgöras i en folkomröstning. Debatten blir ensidig och medborgarnas möjlighet att skaffa sig allsidig information försvåras.

Ett särskilt problem är att många borgerliga EMU-skeptiska väljare saknar naturliga företrädare i frågan. Dessa medborgare har svårt att identifiera sig med den nej-argumentation som kommer från miljö- och vänsterpartiets sida. Säkert kommer det också från propagandistiskt ja-håll göras gällande att det bor en Per Garthon i varje nej-sägares hjärta. Att det finns respektabla politiska och ekonomiska skäl till ett nej kommer att förträngas.

I veckan tillkännagav emellertid ett antal företagare och borgerliga politiker att de bildar gruppen "Medborgare mot EMU". Den som följt EMU-diskussionen lite närmare ser att initiativet kommer från personer som nu valt att grupperar sig på ett nytt sätt. Bland undertecknarna av DN-debattartikeln finns således ett flertal namn som i åratal varit ledande offentliga företrädare för det borgerliga EMU-motståndet. Hit hör Margit Genser (m), Björn von der Esch (kd) och direktören Rune Andersson. Kan den nya samlande parollen fungera som en mer effektiv plattform än hittillsvarande uttrycksformer så är dock gruppens tillkomst värd att applådera.

Glädjande nog har flera ja-tidningar (bland annat Expressen och Dagens Industri) välkomnat "Medborgare mot EMU", för debattens skull. I artikeln framförs dessutom flera sakargument (bland annat om Sveriges goda erfarenheter av en flytande växelkurs och om väntade stabiliseringspolitiska problem innanför EMU) som är värda att lyssna till.

DN-debattartiklar ger förvisso ofta stort eko i medierna i övrigt, men snart nog tystnar ljudet. Skall debatten varaktigt berikas behövs det mer än enstaka mediala nedslag. När Danmark hade sin folkomröstning tog ja-tidskriften Mandag Morgon det beundransvärda steget att i varje utgåva ställa utrymme till förfogande för kritiker. Under vinjetten "Det välavvägda nejet" fick genomtänkta motståndare en arena att verka på. Det vore ett initiativ värt en uppföljare på svensk botten.

Början på sidan

Medborgare mot EMU


Slutenhet skadar EU-idén (Marta Andreasen)
Borås Tidning 2002-05-28

En ny påminnelse om slutenheten inom EU har lämnats i och med att ännu en kritisk tjänsteman har förflyttats. Denna gång är det chefen för budgetavdelningen, spanjorskan Marta Andreasen, som fått lämna sitt jobb sedan hon varnat för så svåra brister i EU:s rutiner att de inbjuder till bedrägeri.

Förflyttningen av Andreasen motiveras med att hon skrivit direkt till kommissionsordföranden Romano Prodi och därmed förbigått budgetkommissionären. Emellertid börjar här synas ett mönster, där EU-kommissionen tycks hitta ett eller annat formellt skäl att förpassa kritiska tjänstemän ur deras respektive positioner. Det tydligaste exemplet på detta gavs när EU-revisorn Paul van Buitenen hamnade i kylan.

Holländaren van Buitenen hade gjort precis det som Andreasen nu kritiseras för att inte ha gjort, nämligen larmat sin närmast överordnade. I fallet Paul van Buitenen gick det så till att han klättrade hela "tjänstevägen", ända upp till kommissionen, med sina misstankar, men utan att få annan reaktion än att bli avstängd från revisorstjänsten och få lönen halverad. Först då gick han till media med sin historia, vilken ledde till att den förra kommissionen så småningom tvingades bort. Den som därefter tillträdde skulle, hette det, bland annat verka för större öppenhet. Att "större" är ett relativt begrepp har emellertid framgått. I teorin har detta visats genom att regelverket "för ökad insyn" som Prodis kommission presterat är så snårigt och fullt av undantag att det medger myndigheternas fullständiga godtycke. Bland dem som betraktar saken så är EU- ombudsmannen Jacob Söderman.

Den slutna förvaltningskulturen utgör grogrund för såväl misstankar om fusk som verkligt sådant. De signaler kommissionen sänder ut via exempel som van Buitenen, och nu senast Andreasen, är att det är farligt att framföra kritik.

Detta är vad EU-medborgarna kan se och använda som utgångspunkt vid betraktandet av en organisation som egentligen är till för att ena Europas folk. Risken är nu uppenbar att effekten blir den rakt motsatta. Avståndet ökar, inte bara till en byråkrati som vill vara sig själv nog, utan även länderna emellan. Exemplet med den danske generaldirektören för EU:s fiskeridirektorat, som fick 24 timmar på sig att lämna jobbet sedan han lagt fram ett radikalt förslag, väcker misstankar om att ordförandelandet Spanien utövat påtryckningar.

Den franske presidenten råkade en gång säga att hans nation behövde en kommissionär som kunde hävda Frankrikes intressen. Detta var tvärt emot det högtidliga löfte kommissionärerna ger om att lägga det nationella åt sidan. I fallet med fisket lär en spansk minister ha skrutit om att han gett "sin" kommissionär "order" att motsätta sig dansken Smidts förslag om fångstkvoter.

Allt detta, och inte minst snårigheten och slutenheten inom organisationen, leder till att misstron mot EU och mellan länder ökar - när den i stället skulle behöva minska! Det förefaller dock inte som om EU-ledningen kan eller vill förstå dessa mänskliga mekanismer. Prodis kommission har därvid varit en besvikelse. Denna besvikelse tilltar för varje rapport om dålig behandling av interna kritiker.

Full text

Början på sidan


Europasuccé med avigsida
Borås Tidning 2002-01-02

Med gatufest i Dublin, till en symfoniorkesters toner i Rom samt med en lasershow i Bryssel firades introduktionen av euron som pappers-peng under nyårshelgen.

Centerledaren Maud Olofsson har likväl helt rätt i att om ekonomiska bedömningar skall gälla, så är vi inte mogna för en folkomröstning redan i höst, vilket statsministern öppnat för. För att få mer kunskap om de stabiliseringspolitiska effekterna i olika konjunkturlägen kvarstår behovet av tid. För socialdemokratins del har den avvaktande hållningen dock alltid varit frågan om en (parti)politisk bedömning, varför tiden för ett referendum inte kommer att avgöras av sakliga skäl.

Början på sidan


EU-skatt bygger enhetsstaten
Lennart Sacrédeus (kd),
ledamot av Europaparlamentets konstitutionsutskott
SvD Brännpunkt 2001-07-23

När väl statsminister Göran Persson hållit sitt slutanförande i Europaparlamentet i Strasbourg den 3 juli verkade svenska medier och kanske också folkvalda att packa ihop. Det intressanta var över, läs det svenska ordförandeskapet, sommaren stod för dörren. Dagen efter Göran Persson åkt hem uttalade den nye EU-ordföranden, Belgiens liberale premiärminister Guy Verhoefstadt, inför ett entusiastiskt Europaparlament att frågan om en EU-skatt nu måste diskuteras.

Ytterligare en dag senare röstade samma parlament igenom det så kallade Haugbetänkandet med begäran om att ge Europeiska unionen egen skatterätt, utan rösträkning i slutvoteringen i och med att alla stora partigrupper ställde sig bakom. Om EU erhåller vad som i betänkandet kallas "ekonomiskt oberoende" leder det också till ett politiskt oberoende av medlemsstaterna och deras regeringar. I paragraf 5 framförs kravet: i framtiden bör Europeiska unionen i allt högre grad "minska sitt beroende av överföringar från medlemsstaterna". Vidare efterlyses det att "på lång sikt bör systemet för de egna medlen ändras för att uppnå ekonomiskt oberoende".

Europaparlamentet anser att syftet med reformen bör vara att "ge EU en egen inkomstkälla" som räcker för dess behov". Yrkandet i plenum, från de brittiska konservativa, att ta bort paragrafen fick tummen ned av parlamentets majoritet med röstsiffrorna 313-185 och 5 nedlagda. I paragraf 11 uttalar Europaparlamentet sitt stöd för ansträngningarna att "eventuellt införa en EU-skatt som en direkt inkomst, som inte leder till ökade kostnader för skattebetalarna och som kunde förstärka bandet mellan unionen och dess medborgare". Texten antogs med 340 mot 156 med 10 som avstod.

Svenska beslutsfattare, näringsliv, fackföreningar, medborgare och inte minst medier kan inte längre ducka för denna fråga som om den inte fanns. Svenskt näringslivs betoning av subsidiaritetsprincipen har knappast väglett parlamentets flertal. Uppenbart är att EU i dag har en ordförande och en klar majoritet i parlamentet som önskar ett införande av en EU-skatt. Därmed skulle man definitivt lämna det mellanstatliga samarbetet bakom sig. I stället byggs den europeiska enhetsstaten, utrustad med de ekonomiska muskler och den ekonomiska självständighet Europaprojektet, tills nu, saknat.

I mina ögon är det brist på måttfullhet och moderation som Belgien och Europaparlamentet visar. Ett sådant agerande riskerar att förfuska ett i grunden vällovligt freds-, försonings- och gemenskapsprojekt mellan Europas folk.

Det skulle överraska ifall medborgarna i Sverige eller övriga länder inom EU längtar efter ytterligare en skattenivå i form av en direkt EU-skatt på inkomsten. Vi svenska kristdemokrater gör det inte. Att en ny skattenivå långsiktigt alla försäkringar till trots skulle leda till ett höjt skattetryck visar all historisk erfarenhet. Det finns ingen anledning att tro att just en EU-skatt skulle få motsatt verkan.

Den europeiska fredstanken fordrar ingen europeisk skatterätt. Den mår alldeles utmärkt en sådan pålaga förutan.

Början på sidan


Irisk skugga över Göteborg
Borås Tidning 2001-06-10
Johan Andersson Sundeen

Under det att EU:s nya grundfördrag förhandlades fram i Nice, hette det att Danmarks viktigaste målsättning var att undvika en uppgörelse som tarvade en folkomröstning.

Visa av händelserna i samband med Maastrichtavtalet, då folket sa nej, ville den danska regeringen inte ännu en gång skapa en situation som kunde orsaka en europeisk kris. I färskt minne fanns förstås också EMU-omröstningen, vilken på nytt demonstrerat den danska euroskepsisen.

Ironin har velat att vårt broderland i söder så här långt är enda medlemsstat att ha ratificerat (slutgiltigt godkänt) Nicefördraget. Inte heller den andra klassiskt motsträviga staten - Storbritannien - är något problem efter veckans parlamentsval.

Knappt hade det emellertid jublats över EU-vänlige Tony Blairs seger förrän chockvågor sändes ut över Europa. Dessa kom från oväntat håll. Med 54 mot 46 procent sa Irlands medborgare nej till Nice-fördraget. Precis som i de båda nämnda danska nej-omröstningarna förlorade ett närmast enigt etablissemang mot en brokig samling alternativrörelser. Det ligger ett värde i dessa påminnelser till maktens män och kvinnor om att folkligt stöd för överstatliga projekt inte kan tas för givet, och att nationalstaten fortsatt äger betydelse.

Att irländarna manifesterar motstånd är ett dubbel memento för EU-centralister. Dels för att detta folk har haft en lång och lidelsefull kärleksaffär med Bryssel. Dels för att detta var första gången Irland folkomröstade utan ha ökat ekonomiskt stöd från EU i utsikt. Nu är landet så välutvecklat att det väntas bli nettobidragsgivare. Den kritiska frågan är givetvis om det tidigare stödet för maktöverföringen till EU-nivå bottnat mer i ekonomiska nyttokalkyler än principiell integrationsvilja.

Valdeltagandet var rekordlågt och utgången bör därför tolkas med försiktighet. Resultatet anses dock bygga dels på specifikt irländska faktorer - såsom vaktslående kring en (upplevt) hotad neutralitet - dels mer generella europeiska tendenser. Hit hör motståndet mot de stora staternas växande makt, manifesterad i den skilda behandlingen av Österrike och Italien såväl som i Nicefördraget, hit hör också en något mera diffus känsla av att Bryssel bestämmer mer och mer.

På Irland oroar man sig även över att europeiska harmoniserings- och centraliseringssträvanden ska gå ut över den framgångsrika ekonomin och samtidigt i vitala delar beskära landets självständighet. Så sent som i januari riktade EU-kommissionen skarp kritik mot Irland för genomförda skattesänkningar.

Nicefördraget har sagts vara en förutsättning för att den europeiska familjen skall kunna växa, en målsättning som är EU-projektets viktigaste och vars försenande vore utomordentligt beklagligt. Dock har bland annat en aktuell opinionsundersökning i Irish Times visat att irländarna stödjer detta projekt. 59 procent är positiva, medan nejsägarnas andel uppgår till 25 procent. Det är alltså snarare i maktdelningsfrågor än i motstånd mot utvidgningen som valutgångens orsaker skall sökas.

Avsikt är dock en sak, konsekvenser en annan. Och även om EU:s ledarskap, med statsminister Göran Persson i spetsen, gjort allt vad de kunnat för att förringa betydelsen av det irländska nejet står det klart att östutvidgningen gått på en mina. Inför nästa vecko-sluts toppmöte i Göteborg, där just utökningen av EU-familjen är tänkt att stå i centrum, har Sverige fått ett första klassens problem i knät. Möjligheten att bevilja irländarna den sortens undantag som banade väg för ett danskt ja till Maastricht i en andra omröstning är ytterst begränsad. Nicefördraget är ett komplext resultat av mödosamma maktdiskussioner som svårligen låter sig modifieras för ett enskilt lands räkning.

Vi som varit kritiska till sättet på vilket författningsfrågorna hanteras inom Unionen har fått vatten på kvarnen. I stället för en hållfast konstitutionell grund, med tydlig ansvarfördelning mellan Union och medlemsstater utifrån subsidiaritetsprincipens ideal, jäktas svåröverskådliga fördrag fram under veckoslutsammankomster. Tendensen brukar dessutom vara att överstatligheten stärks, om ock Nicefördraget tedde sig som en relativt acceptabel avvägning mellan olika intressen.

Även om Unionen och det irländska ledarskapet sannolikt på ett eller annat sätt till slut lyckas få det nya euroskeptiska folket med på ratificieringsvagnen (tid finns fram till slutet av 2002) har utgången av torsdagens val negativ psykologisk betydelse för utvidgningen. Motståndet inom existerande medlemsstater kan stärkas, liksom den alltmera utbredda känslan bland ansökarländerna över att de bjuds med armbågen till det europeiska bordet.

Att det irländska nejet kommer att kasta stora skuggor över Göteborgsmötet och den svenska slutspurten står klart. Därmed är det åter bevisat att ett ordförandeland inte ensamt rår över utgången av sitt halvårslånga ledarskap.

Början på sidan


Framtidsfråga på sparlåga
Borås Tidning, 2001-05-20
Pol. Red. Johan Andersson Sundeen

I torsdags ägde en politisk bemärkelsedag rum. Något firande var det inte tal om. Högtidlighållandet passerade över huvud taget tämligen obemärkt.

Händelsen jag syftar på är tioårsdagen av den svenska kronans koppling till eurons föregångare, ecun. En av huvudaktörerna den där dagen 17 maj 1991 var dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis. Dagens Industri publicerade påpassligt en intervju med honom i torsdags. Rubriken - “Med flytande växelkurs är vi i den bästa av världar” - säger det mesta.

Det har givetvis stort intresse att höra mannen som gav de tresiffriga räntorna ett ansikte framföra denna lovsång till en marknadsstyrd kronkurs.

Och varför inte? Inflationen må i just dessa dagar visa oroande tendenser, men sett över tid har flytande växelkurs i kombination med en självständig riksbank borgat för både tillväxt och en prisutveckling under kontroll. Ecu-kopplingen blev ingen succé, den varade i blott 17 månader. Till priset av en fördjupad kris, företagsutslagning och accelererad arbetslöshet kämpade dock ett politiskt enigt Sverige intill det bittra slutet.

Den gången lyste den livaktiga, öppna och mångsidiga debatten med sin frånvaro. Konformismens täcke låg tungt över landet. Det borde lära oss något. Men inte är situationen radikalt bättre nu när vi inom något eller några år står inför ett valutapolitiskt avgörande av mer genomgripande slag än kopplingen till ecun och försvaret av den fasta kronkursen. Frågan om svenskt deltagande i EMU har av självaste statsministern kallats vår tids viktigaste, ändå sägs och skrivs så lite.

I en mening borde förutsättningarna för ett offentligt samtal vara goda i dessa dagar. Vi har bakom oss snart två och ett halvt år av erfarenheter av EMU:s tredje steg och Sveriges utanförskap. I en artikel i Dagens Industri i början av året konstaterade nationalekonomen Klas Eklund att diskussionen har blivit mindre svart-vit än för några år sedan. Själv hävdade han tidigare att pestflagg skulle hissas över Sverige om vi inte anslöt oss till valutaunionen. I januari konstaterar Eklund: “Sverige har gått väldigt mycket bättre utanför EMU än vad jag trodde.”

Till Dagens Industri säger Bengt Dennis att frågan om svenskt EMU-medlemskap i allt väsentligt är en politiskt fråga. Det finns med andra ord inga tvingande ekonomiska skäl för ett inträde. Utöver våra egna erfarenheter har vi Danmarks exempel att studera. Vårt grannland har aktivt valt att säga nej, inte bara som vi vänta, se och handla förberedande. Hur har utvecklingen blivit - hur har debatten gått - under de åtta månader som förflutit sedan det tydliga nejet i folkomröstningen? Om det får vi läsa och höra förvånansvärt lite.

Om utanförskapets verklighet visat att apokalypsscenarierna var ogrundade, så har europrojektet samtidigt visat sig stå på stadigare ben än vad kritikerna befarat. Den psykologiskt viktiga kursen har efter en tids påtagliga problem rört sig uppåt.

Frånvaron av störningar i EMU-området motsvarande fjolårets, liksom känslan av att frågan om svenskt deltagande tills vidare är politiskt död, bidrar givetvis i hög grad till tystnadens tillstånd. Jag kan säkert anklagas för en naiv tilltro till det medborgerliga meningsutbytets betydelse, men vill likväl påminna om att ett av skälen till Sveriges avvaktande hållning var att tid behövdes för folkbildning och utvecklande av goda argument. En studie från Temo tyder tvärtom på att kunskaperna bland allmänheten om EMU försämrats över tid.

Ett litet boktips därför. Krona eller Euro? Experternas argument för och emot EMU heter en relativt nyutgiven men tyvärr föga uppmärksammad pocket från Fischer & Co. Ekonomijournalisten Torsten Sverenius för, i sökande intellektuell anda, samtal med motståndare, skeptiker och anhängare av ett svenskt medlemskap samt diskuterar EMU-projektet som sådant.

Boken kan förhoppningsvis tjäna som vaccin mot stereotyper av hur ja-respektive nejsägare ser ut. Bara ett exempel, från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle finns två intervjuoffer representerade. Den ena, Hans T:son Söderström, har varit negativ till svenskt medlemskap men funnit att skälen för att gå med trots allt väger över. Den andre, Birgitta Swedenborg, levererar en utstuderad ekonomisk och politisk kritik av projektet. I Krona eller Euro? väger argumenten tyngre än åsikterna.

Torsten Sverenius skriver i förordet åtskilliga beaktansvärda ord. Till dem hör följande meningar: “Det finns en genuin osäkerhet, som jag har mött hos väldigt många, som verkligen vill vrida och diskutera och som inte riktigt vet vad de tycker. Det tycker jag man skall ha respekt för.” I stället, fortsätter Sverenius, hävdar “ledarsidor typ Dagens Nyheter att det är så urbotat dumt att ha en annan uppfattning [än ja] i EMU-frågan - och det stör mig.”

Fler presskommentarer till boken

Början på sidan


Illa rustad borgerlighet
20 mars 2000

Det mest ”dramatiska” i mars månads sifomätning är en icke statistiskt säkerställd nedgång om 1,5 procentenheter för det regerande partiet.

Uppsättningen Daléus, Leijonborg, Lundgren och Svensson väcker knappast någon entusiasm.

Någon injektion att tala om har knappast heller Bo Lundgren utvecklats till. Hans partiledarskap har snarast varit påfallande anonymt. Några enstaka framgångar, såsom det socialpolitiska initiativet och kritiken av regeringens Rysslandspolitik, till trots har Lundgren inte lyckats slå igenom i media.

Till den nuvarande partiordförandens största misstag får räknas att han aldrig skaffat sig en egen laguppsättning. I stället för att framstå som en förnyare vandrar han i skuggan av sin företrädare.

Början på sidan


Borås Tidning, JOHAN ANDERSSON SUNDEEN,
2000-01-30: Janusansikte på rikstinget

På kristdemokraternas extra riksting i Karlstad gav Björn von der Esch i går uttryck för sin glädje över att vara verksam i ett parti där företrädare för olika EMU-uppfattningar brukar bemöta varandra med respekt.


På kristdemokraternas extra riksting i Karlstad gav Björn von der Esch i går uttryck för sin glädje över att vara verksam i ett parti där företrädare för olika EMU-uppfattningar brukar bemöta varandra med respekt.
Det finns all anledning att ta honom på orden. von der Esch har nämligen erfarenhet av hur det är att vara EU-kritisk riksdagsman inom två till Unionen positiva partier. I moderaterna gick det inte alls.

Just fallet von der Esch tog kristdemokraternas ekonomiske talesman Mats Odell upp i sin debattartikel i fredagens BT. Med en illa dold inomborgerlig pik pekade Odell på hans och von der Eschs gemensamma debatturné: ”En verksamhet som säkerligen inte låter sig genomföras i alla partier.”

Alf Svensson ville naturligtvis inte framstå som mindre öppen i sinnet. Han talade inledningsvis om vikten av att lyhört ta del av varandras åsikter. Ja, pläderingen för Sveriges inträde i valutaunionen rymde rent av en imponerande ödmjuk vändning om att det är angeläget att ha med sin en rejäl portion skepsis i bagaget när EU och EMU betraktas.

Men anförandets underliggande budskap var ett annat, att varje god kristdemokrat är för valutaunionen.

Försåtligt
Detta synsätt framfördes på ett smått försåtligt sätt. Svensson talade lidelsefullt om den europeiska historiens grymheter. Han lade ut texten om vikten av att låta solidariteten sträcka sig längre än till Treriksröset och Smygehuk. Ett budskap som det vore utomordentligt svårt att anföra något emot om det inte vore för att det sattes likhetstecken härmellan och ett ja till EMU.

Svenssons anförande sammanfattades sarkastiskt av en röst på presskonferensen som att: ”om man inte röstar ja till EMU är man elak mot fattiga bulgarer”. Att hålla ett dylikt anförande var inte att visa respekt för den drygt 25-procentiga minoritet på rikstinget som av mer eller mindre goda skäl verkade för ett nej.

När utomordentligt sammansatta frågor om solidaritet, fred och europeisk gemenskap reduceras till att handla om ett ja till ett historiskt unikt högriskprojekt då vaknar oppositionslustan. Björn von der Esch ställde den retoriska frågan om hur ett svenskt nej till valutaunionen kan anses öka risken för krig i Europa. Ett spörsmål han aldrig fått ett vettigt svar på. Det är pinsamt att behöva säga det, men man kan faktiskt vara vidsynt och ha ett engagemang för sina medmänniskor och likväl tveka inför EMU.

Annan tolkning
Nu skall det dock i rättvisans namn påpekas att min tolkning av Svenssons anförande inte är den enda möjliga. Jag kommer att tänka på vad Bo Lundgren (m) sade i en BT-intervju: ”Alf går inte in så djupt i sakfrågorna, för att uttrycka sig försiktigt.”

Så betraktat handlade det något märkliga talet om att gå kring hela den svåra problematik som EMU rymmer och lägga sig på ett emotionellt plan. Kd-hövdingens talang att tala med känslor är normalt sett en stor tillgång. Men när den kritiska diskussionen, uppmärksammandet och bemötandet av motståndarnas argument, knappt får någon plats alls i ett långt rikstingsanförande inför ett beslut som med rätta kallats historiskt känns känslornas spel mer förrädiskt än trollbindande. Att i denna utsträckning spela på allas vår gemensamma önskan om att europeiska krig skall höra det förflutna till är inte att visa vederbörlig respekt för avvikande meningar om riktigheten i att ansluta Sverige till EMU.

JOHAN ANDERSSON SUNDEEN

Början på sidan



EMU-duellen
I morgon,lördag, fattar kristdemokraternas extra riksting beslut i EMU-frågan. Kd är tillsammans med socialdemokraterna det parti som troligen är mest internt kluvet i inställningen till valutaunionen. För att belysa ja- och nej-sidornas argument har BT bjudit in två kd-politiker att presentera sin syn på EMU. Vi avser att senare i vår erbjuda socialdemokratiska ja och nej-företrädare motsvarande utrymme inför s-kongressen. På lördag tar kristdemokraternas extra riksting i Karlstad ställning till hur partiet skall rekommendera svenska folket att rösta om EMU i den kommande folkomröstningen. Att det måste bli en folkomröstning torde idag vara ett politiskt faktum. Det går inte för Göran Persson att backa från långtgående uttalanden om det naturliga med en folkomröstning och kraven från främst de två stödpartierna. Till saken hör att det var Carl Bildt som i partiledardebatten hösten 1997 släppte folkomröstningsanden ur flaskan.

MATS ODELL
1957 kom de dåvarande medlemsländerna i EG överens om att skapa en gemensam marknad. Målet var inte ekonomin i sig. Visionen var att säkra fred och samarbete genom en allt mer sammanflätad europeisk ekonomi. Ekonomin var ett medel för ett gott överordnat mål: fred och samarbete. EMU bidrar starkare än annat, enligt min uppfattning, till just detta. Kristdemokraterna beslutade vid 1996 års riksting att rösta nej vid riksdagens beslut året efter om ett svenskt deltagande i EMU från starten 1999. Ett av argumenten var att den svenska opinionen inte var mogen för ett deltagande. Idag är emellertid fler beredda att ta ställning.

Kristdemokraterna förordar också en folkomröstning där medborgarna själva får fatta det avgörande beslutet. Detta gör naturligtvis även en positiv rekommendation i Karlstad mindre dramatisk även för de medlemmar och sympatisörer som är mot en svensk EMU-anslutning.

Det finns många argument både för och emot EMU. Jag och en majoritet i partistyrelsen anser dock att de positiva argumenten överväger. Det främsta argumentet för oss gäller EU som fredsprojekt. En gemensam valuta för Europas folk närmare varandra, något som Sverige bör vara delaktigt i. Sverige har mycket att vinna på att vara med i ett projekt som vi under alla omständigheter kommer att bli mycket beroende av.

Inom partiet har drygt 200 studiecirklar genomförts. Det är mycket glädjande att se att så många har engagerat sig i frågan. Drygt två tredjedelar av de inkomna svaren, i vilka en mening uttalats, förordar ett svenskt deltagande i EMU. Detta låg till grund för partistyrelsens positiva EMU-rekommendation.

Den kristdemokratiska utgångspunkten har hela tiden varit en saklig analys av hur svensk ekonomi och framförallt sysselsättningen påverkas av ett fullt deltagande i valutaunionen. Partiet har aldrig motsatt sig projektet som sådant.

Fler och fler av de stora svenska företagen gör sina affärer i euro. I framtiden krävs, vare sig vi deltar i EMU eller inte, att de svenska underleverantörerna offererar och fakturerar i euro. Utanför EMU kommer Sverige i praktiken att få två valutor. Detta kommer knappast att gynna de svagare i landet, vare sig företag eller medborgare.

Politiskt ser jag också en stor risk att Sverige marginaliseras inom EU-samarbetet om vi står utanför EMU, ett av dess viktigaste samarbetsprojekt.

Ont värre
I helgen kommer kristdemokraterna att anta en rekommendation när vi vägt samman argumenten för och emot. Men det är du själv och hela svenska folket som skall ha möjlighet att ta ställning i en folkomröstning som bör hållas hösten 2001. Att som socialdemokraterna förespråkar, vänta ytterligare ett obestämt antal år med EMU-avgörandet, gör enligt min mening bara ont värre. I stället för att vänta och se hur lönebildningen utvecklas borde Göran Persson genomföra de reformer som OECD, EU-kommissionen, IMF, kristdemokraterna och hela den borgerliga oppositionen sedan länge krävt.

Dålig lönebildning har i 30 år varit en av de viktigaste orsakerna bakom den urholkade välfärden och de kriser som kulminerade med 500 procents ränta hösten 1992. Som deltagare i EMU kan detta inte hända, där tvingas varje regering att gå till roten med problemen.

Debatten inom vårt parti slutar inte i och med rikstingets rekommendation inför folkomröstningen. Debatten går vidare. Kristdemokraterna är kända för att ha högt i tak och argumentation är det bästa sättet att föra debatten framåt.

Jag har själv t ex varit ute i partiet på debatturné med riksdagskollegan och EMU-motståndaren, Björn von der Esch. En verksamhet som säkerligen inte låter sig genomföras i alla partier.

MATS ODELL, kd


LENNART SACRÉDEUS: Kd:s argument för kronan håller än
2000-01-28

EMU-duellen
Som enda borgerliga parti röstade kristdemokraternas riksting i Örnsköldsvik sommaren 1996 ja till att behålla landets egen valuta, kronan, och inte gå över till EU:s euro.

Riksdagsgruppen följde upp detta ställningstagande genom att ingå i den klara majoritet av s, kd, c, mp och v som hösten 1997 beslutade att Sverige fortsätter med kronan.

Knappt ett år senare gör kristdemokraterna ett rekordval, går från 4,1 till 11,8 procent, det enda tydligt borgerliga parti som inte sväljer ett uppgivande av en nationell valuta med hull och hår.

Jag har svårt att tro att vår EMU-hållning skadade oss i riksdagsvalet, tvärtom visade den på en egen reflekterande linje inför ett av vårt lands och folks största avgöranden på lång tid, om Sverige skall vara en stat utan något så grundläggande som en egen valuta.

Partiets tidigare argument mot att överge landets egen valuta äger fortfarande giltighet. Ett klokt beslut river man inte upp. Det handlar om att en nationell valuta är bättre anpassad till vårt eget lands specifika näringsliv och ekonomiska situation, medan en EU-valuta i mycket ringa grad tar hänsyn till den ekonomiska strukturen i de små länderna utan i huvudsak bygger på situationen i de större EMU-länderna.

I ett läge då näringslivet och ekonomin i Sverige och på kontinenten utvecklas i olika riktning bygger inte eurons värdering på situationen i vårt eget land. Kristdemokraterna varnade vid sitt ställningstagande för att våra medborgare i detta läge riskerar arbetslöshetschocker för hela industrigrenar, vars relativa kostnadsnivå hamnat ”fel” beroende på stelheten i euron jämfört med den större flexibiliteten och anpassningen till svenska förhållanden som kronan står för.

Valutakrisen 1992 i Sverige byggde ytterst på att politikerna försökte fixera en fast växelkurs för kronan gentemot andra europeiska valutor, den osunda tron på en stabil valutakurs, medan samma politiker i alla andra sammanhang talar om fri prisbildning byggd på sund konkurrens, utbud och efterfrågan, friare marknadskrafter, anpassningsförmåga och flexibilitet inför förändringar. Men just valutan skulle då vara ett område där politiker, av alla, kunde fastställa den rätta kursen, d v s den rätta prisnivån. Så gick det som det gick. Bubblan sprack.

Betyg
Långsiktigt gick det inte att försvara en politiskt fastställd kronkurs i ett läge där de ekonomiska aktörerna gjorde en annan bedömning av den svenska ekonomin. Så fattades 1992 det i mångas ögon, samma personer som annars talar om fria marknadskrafters betydelse, vederstyggliga beslutet att låta kronans värde flyta, utsätta den för daglig prövning för marknadens förtroende eller misstroende.

”Ett misslyckande skall kallas ett misslyckande”, sade dåvarande statsministern Carl Bildt när den fasta kronkursens tid gick i kvav 1992. Kronan har sedan dess fått klara sig på egen hand, utifrån sina egna meriter, byggda på hur vi svenskar sköter vårt näringsliv och vår stat sin budget. Varje dag får vi ett betyg på hur vi förvaltar detta förtroende. Betyget heter kronkursens utveckling.

Kristdemokraterna satt i den regering som släppte kronan fri 1992. Att beslutet var rätt inser alla idag, även om förspelet kunde varit mer uppbyggligt.

Låt oss därför inte återgå till att låsa in Sveriges näringsliv, ekonomi och löntagare i ett stelare och för oss sämre anpassat valutasystem, byggt på vanföreställningen att det går att politiskt skapa stabila valutakurser när alla vet att enbart handling och resultat räknas.

Ändå heter det att EMU och euron i första hand inte är ett ekonomiskt projekt, utan ett politiskt. Att det är svårt att argumentera emot att EMU utgör det helt avgörande instrumentet för att skapa en obeveklig process i riktning mot en centraliserad, överstatlig, europeisk statsbildning och EU-regering gör det ännu lättare att se hur klokt kristdemokraterna agerade med sitt EMU-nej vid rikstinget 1996 och i riksdagen 1997.

LENNART SACRÉDEUS, kd

Början på sidan


Ännu ett EMU-positivt parti

Pressklipp
I helgen som gick var kristdemokraterna samlade till extra riksting i Karlstad för att ta ställning till frågan om svenskt medlemskap i EMU.

Även om en stor majoritet av ombuden sade ja så är partiet alltjämt splittrat, vilket en del ledarskribenter påminner om. Flera opinionsbildare uppmärksammar också det faktum att en rikstingsmajoritet så sent som 1996 ställde sig avvisande till vårt lands deltagande i valutaunionen.

Liberala Expressen angriper Alf Svensson i en av de grenar som anses vara kristdemokraternas starkaste – etikens. Kd:s agerande i EMU-frågan utmärks enligt Expressen av dubbelmoral: Nu när rikstinget väl är avklarat, framkommer det att Alf Svensson faktiskt ”hela tiden” varit för ett medlemskap i valutaunionen!

Varför har vi då inte fått höra något om en av Sveriges viktigaste framtidsfrågor från en av Sveriges populäraste partiledare? Varför har Alf Svensson – som hela tiden vetat – valt att konsekvent tiga inför sina medlemmar, inför alla gamla och eventuellt nya väljare?

Jo, försökte Svensson förklara, opinionen hade nämligen inte varit ”psykologiskt mogen”.

Och vad gör opinionen psykologiskt mogen? Vid vilken nivå i opinionsmätningarna infaller mogenheten?

Att skylla på opinionen är inget annat än struntprat från fega och taktiserande politiker. Och i detta fall kommer det dessutom från den partiledare som gjort etik och moral till sitt eget politiska varumärke.

Likaledes EMU-positiva Smålands-Posten (m) är kritisk till det sätt på vilket Alf Svensson valde att torgföra åsikten att Sverige bör delta i valutasamarbetet: Om det dröjde fyra år för partiet att göra en välkommen helomvändning framstår det emellertid som ett mycket svårt uppdrag att omvända partiets euroskeptiska sympatisörer, innan hösten nästa år, då partiet vill att väljarna skall ta ställning till den monetära unionen. I en folkomröstning.

Orsaken står att finna i att partiets hittillsvarande argumentation för EMU varit haltande. Alf Svenssons tal i samband med rikstinget utvecklades närmast till en bön till församlingen om bifall. Retoriken var precis lika emotionell som vissa EMU-motståndares vanligtvis så osakliga argument.

Liberala Göteborgs-Posten strör lovord över samma tal som Smålands-Posten kritiserar: Alf Svensson lade i sitt tal tyngdpunkten på de politiska motiven för ett svenskt EMU-medlemskap. Omsorgen om freden i Europa, vikten av solidaritet med de östländer som nu är på väg in i EU, är viktiga motiv för ett fördjupat svenskt europeiskt engagemang. Och debatten i Sverige handlar inte om valutaunionen skall bli till eller inte, den existerar redan. Frågan är om Sverige skall gå vidare in i detta samarbete eller inte.

Det var en klok prioritering av Svensson. Debatten om EMU förs alltför ofta i rent ekonomisk-tekniska termer. Det är då inte att undra på om människor av ointresse vänder sig bort från denna som de uppfattar i första hand teknokratiska debatt.

Socialdemokratiska Arbetarbladet beskriver däremot Alf Svensson som en demagog. Tidningen pekar också på förekomsten av ett farligt EMU-glapp mellan eliten och gräsrötterna: Ja-beslutet fattades trots att en stor del av partiets sympatisörer ställer sig skeptiska till EU, och därmed EMU. 51 procent skulle rösta nej till ett inträde i unionen, om det valet skulle kunna göras nu.

Kristdemokraterna gjorde alltså i helgen samma tabbe som socialdemokraterna – att inte ta opinionen i partiet på gräsrotsnivå på större allvar.

I centerpartistiska Östersundsposten lyder rubriken ”Rikstinget gör som Alf vill”: Att Alf Svensson är oöverträffad när det gäller att hantera sitt parti som han själv önskar fick vi ännu ett exempel på i helgen. I Karlstad lyckades han få kristdemokraternas riksting att med bred majoritet säga ja till en svensk EMU-anslutning – utan att använda sig av ett enda sakskäl. Och trots att 51 procent av kd-sympatisörerna, enligt en aktuell Temoundersökning, är motståndare till EMU och endast 38 procent för.

Med starkt känsloengagemang repeterade Svensson fredsargumenten från folkomröstningen om EU. Då var det svenskt EU-medlemskap som skulle rädda freden, nu är det EMU. ”Vad finns det för hopp för Rumänien och Bulgarien, om vi inte är beredda att offra något för dessa länder?” utropade Alf Svensson och hävdade att en svensk EMU-anslutning på något outgrundligt sätt skulle medverka till att lyfta dessa länder. Kd-folket tror emellertid på sin närmast kultförklarade ledare när han påstår att det vore styggt mot fattiga rumäner och bulgarer att inte gå med i EMU…

Även Sydsvenska Dagbladet (ob. lib) menar att kd:s positionsbyte skall förstås som en personlig seger för Alf Svensson: Lördagens beslut, som föregicks av en känsloladdad debatt, var en triumf för kd-ledaren Alf Svensson. Med hetta och engagemang talade han för ett ja. Väl medveten om att partiopinionen är djupt splittrad använde han sig av bibliska argument. ”Mammon är överstatlig” och EMU behövs för att ”hålla honom stången”, dundrade Svensson. Han framhöll vidare att EMU är ett led i den europeiska unionens freds- och frihetssträvanden och han berättade om ett besök i Bukarest strax efter kommunismens fall och om hur rumänerna skanderat ”Europa, Europa”.

Mot denna kanonad förmådde EMU-motståndarna inte mycket. Till sist gör Aftonbladet (ob s), numera utstuderat EMU-positiv men fram till för blott några månader sedan ofta påfallande kritisk mot valutaunionen, ett försök att häckla fotbytande kristdemokrater: I helgen sa kristdemokraternas extra riksting med bred majoritet ja till EMU. Annat var det 1996. Då sa kristdemokraterna i stor enighet nej till EMU. Parallellerna till partiets hållning(ar) i kärnkraftsfrågan är lätt dragna. Kristdemokraterna hoppar vidare.

Borås Tidning kommenterade kristdemokraternas extra riksting 29 och 30 januari.


Början på sidan

Tillbaka till startsidan