Ulrike Meinhofs dotter
Bettina Röhl

När Bettina Röhl var liten satt hon i de blivande terroristernas knä.
Ibland lekte de med henne, mellan de malande diskussionerna med hennes mamma. Och när Bettina och hennes tvillingsyster var sju år försvann mamma. Urike Meinhof, 70-talets mest kända tyska terrorist, gick underjorden.

Redan där började kanske Bettina Röhls korståg mot Tysklands nuvarande utrikesminister Joschka Fischer. Och redan där kan tåget ha börjat spåra ur. Med en sådan barndom kan vad som helst hända. Det till en början vanliga livet blev snart en ostädad lägenhet utan frukost i kylen. 1970 tog Ulrike Meinhof steget till terrorismen och skickade i väg barnen till Sicilien. En journalist hämtade tillbaka dem till pappan innan de fördes i väg till ett palestinskt flyktingläger.

I976 begick Ulrike Meinhof självmord genom att hänga sig i fängelset. Bettina och hennes syster var tretton år gamla och hade redan varit med om alldeles för mycket. Terroristerna kom från samma miljö som Joschka Fischer, på 70-talet en militant vänsterledare i Frankfurt. Fischer tog en lång väg tillbaka till demokratin och är i dag Tysklands mest populäre politiker.

Detta kan Bettina Röhl inte tåla. Hon hatar mediernas gullande med Fischer, och försöker nu ta ut hämnd för att modern förstörde hennes barndom. Ändamålet helgar medlen.

I flera år har Bettina Röhl arbetat med en bok om sin mor. Hon vittjade tidnings- och tv-arkiv och stötte på bilder från en gatudemonstration där Fischer brutalt slår ned en polis på gatan.

Bilderna sålde hon till tidskriften Stern - som publicerade dem med dunder och brak mot ett ansenligt honorar - utan att tala om att hon fått låna dem av en pressfotograf. Andra berättar också hur hon sagt sig göra research för boken om Urike Meinhof men egentligen varit ute efter uppgifter om Joschka Fischer.

Att fuska med copyrighten är inget bra sätt att få medierna på sin sida. Att inte ge intervjuer är inte heller lyckat. Hittills har bara en brittisk tidning fått tala med henne, alla tyska medier anses ingå i Fischers "nät".

Förlaget har nu sagt upp kontraktet med Bettina Röhl, eftersom det inte vill vara med om hennes privatkrig mot utrikesministern. I stället slår hon vilt omkring sig på sin hemsida.

Där kan man läsa hennes tjugo sidor långa brev till Tysklands president. Mångordigt och förvirrat går hon till attack mot 70-talets vänsteraktivister som dominerar tidningsredaktionerna och mot de konspiration som döljer Fischers verkliga ansikte.

Bettina Röhl hävdar att Joschka Fischer är andlig far till en brandbomb som svårt skadade en polisman vid en demonstration 1976. Bevis har utlovats men inte presenterats.

Risken finns att den viktiga historia hon har att berätta om sin mor och vänstervåldet På 70 talet slutar i ett rättshaveri.

Gunnar Jonsson
DN:s korrespondent

Våldet som strategiskt vapen
SvD-ledare 2001-01-25
(Ulrike Meinhofs dotter Bettina Röhl och utrikesminister Fischer

Tysklands utrikesminister Joseph Fischer ingick på 70-talet i en vänsterextremistisk stormtrupp, Putzgruppe. De tre första bokstäverna är en förkortning av Proletära unionen för terror och destruktion. Förstörelsen skulle åstadkommas via s k spontana aktioner på gatorna, vilka kunde inkludera våld. Terroristledaren Ulrike Meinhofs dotter Bettina Röhl hittade, i samband med arbetet på en bok om sin barndom, Sag mir, wo du stehst (www.bettinaroehl.de), bilder som visar hur Fischer i en attack 1973 deltog i en grupp som angrep och skadade en polis. Iförd motorcykelhjälm slog den blivande utrikesministern och hans gäng ner den ensamme polisen. Bland våldsverkarna har en av Fischers vänner kunnat identifieras, den militante Hans-Joachim Klein som nu står åtalad för medverkan i mord vid OPEC-konferensen 1975 (för fördjupning, se Der Spiegel 2/01).

Kan en sådan man fortsätta att vara utrikesminister? Uppenbarligen; han är den populäraste politikern i Tyskland, en lättgrön miljöpartist som har tagit avstånd från all våldsanvändning, numera. Och det var ju ”bara” en ungdomssynd, det där med revolutionär handling.

Lika populär är den finske politikern Pentti Tiusanen, riksdagsman för vänsterförbundet. På 70-talet var han aktiv i den Moskvatrogna delen av kommunistpartiet - och agent för den östtyska spionorganisationen Stasi. Enligt uppgifter i finsk tv, som baseras på hans akt i Stasiarkiven, angav han i 90 rapporter vänner och studiekamrater, t o m sin sambo. Tiusanen ursäktar sig i dag med att det skedde på laglig begäran av en laglig regering, den östtyska diktaturen. Och det var ju ”bara” en ungdomssynd, det där med spioneri.

Ännu inte lika populär är John Zerzan, en av männen bakom användningen av s k strategiskt våld i den antiglobalistiska rörelsen. Denne f d trotskist säger i ett reportage av Magnus Linton (Arena 6/00) att sabotage mot egendom inte är våld: ”Privat egendom, och i förlängningen kapitalismen som sådan, är till sitt väsen repressiv och kan inte reformeras ... När vi krossar skyltfönster är vår avsikt att förstöra och uppmärksamma hur tunn den hinna av legitimitet är som omger privat egendomsrätt”.

Reportaget skildrar synen på våld som ett politiskt vapen; syftet är att använda det för att säkra medieutrymme. Linton menar att våldet har ”ett mer genomtänkt ursprung än många vill erkänna”; sedan Seattle-kravallerna har det s k svarta blocket gått i spetsen för fysiska attacker, en samling hårdföra gatukämpar som i Fischers anda gör det andra bara drömmer om. Nästa anhalt är World Economic Forum, det politisk-ekonomiska toppmötet i Davos som inleds i dag. Kanske är även denna yttring av politiskt våld ”bara” en ungdomssynd, kanske går våldsromantiken över, kanske anses ändamålen så goda att medlen helgas och Zerzan blir lika poppis som utrikesminister Fischer och riksdagsman Tiusanen. Men om de hade varit nationalsocialister i sin ungdom?

Mer om Joschka Fischer

Början på sidan