Euron - för svår?
Att gå med i EMU innebär
ett stort steg mot en union i betydelsen en stat.
Vad innebär utvecklingen för Sverige? Vi blir en liten minoritet. Andra kommer att bestämma över oss, Ett lands suveränitet brukar försvaras av de mest alerta, det mest vakna och kunniga i ett land. Så är det inte i dag. EMU handlar om teknokratins välfärd. EU:s karriärmöjligheter gör EMU till ett särintressen för teknokratin eller för att citera Nils Lundgren:
...” För flertalet inom teknokratin är Bryssel ett Bysans, att stå utanför detta är verkligen att hållas borta från köttgrytorna.” (från SOU 1999:50.)
Kontroversiellt? Ja, men när jag skrev om kommunala särintressen (“Kommunen betalar”1981) applåderade i stort sett samma grupper som nu ser det som en förolämpning, när deras heta önskan om EMU-inträdet kopplas till det egna särintresset .
I “Kommunen betalar” förespråkade jag folkomröstningar för att minska särintressenas inflytande. EMU och vår suveränitet är oerhört mycket viktigare. En folkomröstning är oundgänglig för den politiska demokratins legitimitet.
Under senare år har allt mer av korruption inom EU uppdagats. Litet har dock gjorts. Följande inlägg skrevs under första halvåret 2000 till www.nejtillemu.com
Allt är till salu
EU och dess föregångare EG och EEC har en historia av svindlande affärer. Bedrägerierna inom EU:s jordbruksstöd har varit så avancerade att de skulle ha uppfattats som verklighetsfrämmande i en skälmroman värd namnet. Tobak, kött, olivolja och socker har figurerat i äventyrliga mellanstatliga transaktioner som gett sina uppdragsgivare miljardvinster. EU:s skattebetalare har fått betala. Revisorer har kritiserat och de ansvariga politikerna har ryckt på axlarna och låtit affärerna fortgå. Under årens lopp har EU fått mer pengar och nya uppgifter. Utbildning, arbetsmarknad och u-landsbistånd har blivit nya ansvarsområden för EU-politiken. De nya verksamheterna kännetecknats av samma brist på kontroll, nepotism, bedrägerier parad med administrativ inkompetens. Skattemedel fortsatte att komma i orätta händer.
Bubblan sprack till slut och Santer-kommissionen tilläts avgå frivilligt. EU:s toppskikt skulle skyddas från nesan att avsättas. Samtidigt utlovades bättring - mer öppenhet, kompetent administration och naturligtvis slut på alla oegentligheter. Hur har verkligheten blivit? Inte bättre, vilket två händelser de senaste veckorna visar.
Den första avser en ilsken, offentlig brevväxling mellan den finske EU-ombudsmannen Jacob Söderman (?) och EU-ordföranden Romano Prodi i The Wall Street Journal.. Söderman kritiserar Prodis försök att mörklägga kritik gällande EU:s redovisning för 1998 års redovisning. Löftena om ökad öppenhet tycks vara lika ihåliga som vanligt!
Den andra står The Sunday Times för. Ett fult men avslöjande trick användes av en av tidningens reportrar. Han kontaktade den tidigare kommissionsordföranden Santer samt de två f d kommissionärer, Martin Bangemann och Padraig Flynn. Han presenterade sig som ordförande för ett konsortium av företag som behövde hjälp att öppna dörrar hos EU-kommissionen. De kände ju byråkratin och alla intrikata problem. Skulle de kunna bistå med hjälp? Svaren var tillmötesgående men hjälpen var inte gratis. Bangemann var dyrast, 83 000 kr i månaden för 40 timmar. Flynn kostade £ 10 000 per år för två dagar i månaden.. Lägg märke till pundnoteringen i stället för euro! Den något skyggare Santer erbjöd sig att bli en “inofficiell” konsult som arrangerade luncher med nyckelpersoner inom kommissionen. Inga kontrakt men kompensation för omkostnader var hans krav.
Det är möjligt att Bangemann, Flynn och Santer i strikt formell mening inte bryter mot EU:s regler. Kommissionärerna har generösa fallskärmsavtal på ca 900 000 kronor per år under de följande tre åren. De kan dessutom tjäna lika mycket utan att avgångsvederlaget reduceras. Vid tidigare utnämnig av EU-kommissioner har de fått förbinda sig att iaktta “integritet och diskretion”.
Euron - för svår?
“Frågan om euron alltför svår för svenska folket” konstaterar Lars Tobisson i SvD 2000-02-03.
Hans argumentation i artikeln följer två linjer. Den första är avtalsrättslig, den andra politisk. Först till den avtalsrättsliga. Sverige skrev under Maastrichtavtalet utan ett direkt undantag för EMU och därför är vi enligt Tobisson bundna att byta krona mot euro.
Maastrichtavtalet är dock inte entydigt och okomplicerat. Sedan det tidiga 70-talet har flera försök med monetär union gjorts. De har spruckit. Ekonomierna har varit för olika och konvergensen, som skulle växa fram, har inte realiserats. Ett tidigt försök var ett system som kallades ormen. Inom detta fick de olika valutorna variera inom snäva gränser. Ormen kollapsade. På 1980-talet återupplivades den i form av ERM. Varje valuta fick ett värde i förhållande till de andra och till en valutakorg, ECU. Konstruktionen byggde på olika breda band. De verkliga aspiranterna för en valutaunion skulle hålla sig inom variationer på +- 2,25 av genomsnittskursen. De svagare valutorna fick variera med +- 6 %. Tanken var att de svaga skulle ta sig från det breda till det smala bandet.
Förhoppningarna grusas - formalia läggs på hyllan
Optimism präglade Maastrichtförhandlingarna 1991 mellan Mitterrand, Kohl och Andreotti. 1992 sprack förhoppningarna. Gapet mellan valutorna vidgades. Storbritannien och Italien kastades ut och Sverige som ensidigt bundit sig till ERM fick flytande kurs efter en overksam hästkur med 500% ränta. Kommissionen insåg att projektet havererat. De tidigare banden ersattes av ett “bredband” på 15% och en ny plan. Maastrichtavtalet. ändrades dock inte. Man bortsåg från formalia. Vissa ändringar infördes i förordningar. Andra stöds endast av mötesuttalanden. Euron har en bräcklig juridisk grund. Vad detta leder till när miljontals kontrakt i DM och franska francs, och också ECU, med tvång överförs i euro 2002 får vi se då! ECU och euro är inte identiska. Räkneenheten ECU innehåller också pund.
Artikel 121 fastslår att varje land som går med i den gemensamma valutan ska uppfylla fyra strikt definierade konvergenskriterier. Viss flexibilitet tillåts; dock krävs en positiv utveckling. I mars 1998 konstaterade kommissionen att endast Luxemburg klarade alla krav. Nio länder kuggades på underskottskriteriet trots omfattande bokföringsfrisering-ar. Euroansökningar godkändes trots att de bröt mot avtalet. Den politiska köpslagan har varit fullt synlig. Målet en union, en federal stat, Europas Förenta Stater är viktigare än ekonomiska hänsynstaganden. Även med mycket flexibla konvergenskriterier borde Italien och Belgien underkänts. Deras statsskulder är dubbelt så höga som reglerna tillåter och kommer att så förbli under överskådlig tid. Att nu införliva drachman i valutaunionen lär knappast stärka eurons trovärdighet. Det går inte längre att förneka att Maastrichtavtalet används som andra politiska fördrag. Är fördraget till nytta för egna politiska mål då följs det.. Står bestämmelserna i vägen för den “politiska viljan”, då skjuts alla paragrafer och formella krav åt sidan.
Formalia och Bildts utspel om folkomröstning
Lars Tobisson avvisar folkomröstning om EMU-inträde. Han hänvisar till avtalsrättsliga komplikationer. Han står inte på helt fast mark, vilket dessutom avslöjas genom hans försvar av Carl Bildts utspel om folkomröstning 1997.
Finns det då en verklig artskillnad mellan beslut genom folkomröstning och riksdagsbeslut? Även en majoritet i riksdagen kan säga nej till EMU eller uppfattas riksdagsledamöterna och deras mandat som ägda av regering och partier?
Folkomröstning - en omöjlig ståndpunkt?
Den monetära unionen är ett projekt skapat av tre stora EU-länder.. Danskarnas nej 1993 till Maastrichtsavtalet och fransmännens knappa ja, som pressades fram av Mitterrands känslosamma utspel om att han var döende i cancer (cancern hade hållits hemlig i 11 år) stjälpte nästan avtalet.
Det låga valdeltagandet till EU-parlamentet 1999 visar väljarnas misstro mot unionen. BIS (The Bank of International Settlement) har tidigt konstaterat att “regeringarna gjorde litet för att uppmuntra debatten om Maastrichtavtalet”. När EMU till slut presenterades skedde det för en “inte ont anande publik utan förberedelser”:
Informationen om EMU inför folkomröstningen i Sverige kännetecknades av samma knappa information och förtigande av konsekvenserna. Jan-Erik Larsson som hade en ypperlig utsiktspunkt, när det gällde ja-sidans aktiviteter inför folkomröstningen bekräftar detta i en debattartikel (SvD 1999-02-03).
“ Eftersom jag hade anledning att mycket nära följa den process som ledde fram till ja-et i folkomröstningen i november 1994 kan jag försäkra att om ett EMU-medlemskap funnits på ja-sidans argumentation skulle Sverige i dag inte ha varit medlem i EU. Därför underströk ja-sidans företrädare så tydligt att EMU skulle avgöras separat längre fram i tiden - om det nu skulle bli så att man verkligen behövde ta ställning till EMU. Sannolikheten att det skulle bli så var ju ringa.. ..
Utanförskap mot suveränitet
Maastrichtavtalets syfte är att skapa en stat, en union. EMU:s gemensamma penningpolitik kommer att följas av en gemensam finanspolitik och transfereringar. Steget dit är inte långt. Kommissionen arbetar för närvarande intensivt för harmoniserade skatter och socialförsäkringssystem. Ambitionerna förnekas, men det förflutna talar. En långsiktig ofta dold strategi används för att unionen successivt ska vidga sin kompetens på bekostnad av nationell självständighet.
Vad innebär utvecklingen för Sverige? Vi blir en liten minoritet. Andra kommer att bestämma över oss,
Ett lands suveränitet brukar försvaras av de mest alerta, det mest vakna och kunniga i ett land. Så är det inte i dag. EMU handlar om teknokratins välfärd. EU:s karriärmöjligheter gör EMU till ett särintressen för teknokratin.
...” För dem flertalet inom teknokratin är Bryssel ett Bysans, att stå utanför detta är verkligen att hållas borta från köttgrytorna.” (Nils Lundgren i SOU 1999:50.)
Kontroversiellt? Ja, men när jag skrev om kommunala särintressen (“Kommunen betalar”1981) applåderade i stort sett samma grupper som nu ser det som en förolämpning, när deras heta önskan om EMU-inträdet kopplas till det egna särintresset.
I “Kommunen betalar” förespråkade jag folkomröstningar för att minska särintressenas inflytande. EMU och vår suveränitet är oerhört mycket viktigare. En folkomröstning är oundgänglig för den politiska demokratins legitimitet. Argumentet för utanförskapet väger lätt i vanligt folks överväganden. Drömmen om Bryssel, euron och unionen är lätt att genomskåda.. Ett beslut om EMU är definitivt inte en fråga som är förbehållen den politiska och teknokratiska eliten.
Under senare år har allt mer av korruption inom EU uppdagats. Litet har dock gjorts. Följande inlägg skrevs under första halvåret 2000 till www.nejtillemu.com
Allt är till salu
EU och dess föregångare EG och EEC har en historia av svindlande affärer. Bedrägerierna inom EU:s jordbruksstöd har varit så avancerade att de skulle ha uppfattats som verklighetsfrämmande i en skälmroman värd namnet. Tobak, kött, olivolja och socker har figurerat i äventyrliga mellanstatliga transaktioner som gett sina uppdragsgivare miljardvinster. EU:s skattebetalare har fått betala. Revisorer har kritiserat och de ansvariga politikerna har ryckt på axlarna och låtit affärerna fortgå. Under årens lopp har EU fått mer pengar och nya uppgifter. Utbildning, arbetsmarknad och u-landsbistånd har blivit nya ansvarsområden för EU-politiken. De nya verksamheterna kännetecknats av samma brist på kontroll, nepotism, bedrägerier parad med administrativ inkompetens. Skattemedel fortsatte att komma i orätta händer.
Bubblan sprack till slut och Santer-kommissionen tilläts avgå frivilligt. EU:s toppskikt skulle skyddas från nesan att avsättas. Samtidigt utlovades bättring - mer öppenhet, kompetent administration och naturligtvis slut på alla oegentligheter. Hur har verkligheten blivit? Inte bättre, vilket två händelser de senaste veckorna visar.
Den första avser en ilsken, offentlig brevväxling mellan den finske EU-ombudsmannen Jacob Söderman (?) och EU-ordföranden Romano Prodi i The Wall Street Journal.. Söderman kritiserar Prodis försök att mörklägga kritik gällande EU.s redovisning för 1998 års redovisning. Löftena om ökad öppenhet tycks vara lika ihåliga som vanligt!
Den andra står The Sunday Times för. Ett fult men avslöjande trick användes av en av tidningens reportrar. Han kontaktade den tidigare kommissionsordföranden Santer samt de två f d kommissionärer, Martin Bangemann och Padraig Flynn. Han presenterade sig som ordförande för ett konsortium av företag som behövde hjälp att öppna dörrar hos EU-kommissionen. De kände ju byråkratin och alla intrikata problem. Skulle de kunna bistå med hjälp? Svaren var tillmötesgående men hjälpen var inte gratis. Bangemann var dyrast, 83 000 kr i månaden för 40 timmar. Flynn kostade £ 10 000 per år för två dagar i månaden.. Lägg märke till pundnoteringen i stället för euro! Den något skyggare Santer erbjöd sig att bli en “inofficiell” konsult som arrangerade luncher med nyckelpersoner inom kommissionen. Inga kontrakt men kompensation för omkostnader var hans krav.
Det är möjligt att Bangemann, Flynn och Santer i strikt formell mening inte bryter mot EU:s regler. Kommissionärerna har generösa fallskärmsavtal på ca 900 000 kronor per år under de följande tre åren. De kan dessutom tjäna lika mycket utan att avgångsvederlaget reduceras. Vid tidigare utnämnig av EU-kommissioner har de fått förbinda sig att iaktta “integritet och diskretion”.