Timothy Garton Ash

Låt oss kalla dem jihadister
Timothy Garton Ash, DN 27/12 2007

Den brittiske historikern Timothy Garton Ash, kolumnist på denna ledarsida, har skrivit mer än de flesta om detta europeiska tomrum. Vi ska inte fylla det med en högre form av nationalism, "från Karl den Store till EMU", menar Garton Ash, utan snarare försöka hitta en modern, lågmäld story om vad som binder oss samman.
På hemsidan www.europeanstory.net bjuder Timothy Garton Ash in till en alleuropeisk debatt. Hans eget startbidrag är en essä publicerad i Prospect Magazine som också kan läsas på nätet. Där tar Oxfordprofessorn avstamp i sex nyckelord:
Frihet, Fred, Lag, Välstånd, Mångfald, Solidaritet.

DN-ledare 14/3 2007

www.europeanstory.net

Grundlagen - The Constitution

På längre sikt kan Ahtisaaris plan bara fungera
om både Serbien och Kosovo förs in i EU tillsammans med sina grannar på Balkan.
Timothy Garton Ash, kolumn DN 23/2 2007

Farligt göda antiamerikanismen
Ralf Dahrendorf DN, kolumn 20 2003

Anti-amerikanism
Barbro Hedvall
DN 30/1 2003

The European Orchestra
Timothy Garton Ash
New York Review of Books, May 17, 2001

Timothy Garton Ash is Director-elect of the European Studies Centre at St. Antony's College, Oxford, http://www.sant.ox.ac.uk/

His most recent book is History of the Present.
http://www.amazon.com/exec/obidos/ASIN/0375503536/o/qid=989136405/sr=2-1/107-9528064-8998142

Will Europe never be Europe because it is becoming Europe?

To most speakers of the English language this sentence must look like nonsense or, at best, a deliberately absurd illustration in a textbook of linguistic philosophy. Yet to initiates of the inner temple of what is called “The European Debate” it is both comprehensible and vitally important. You just need to insert four different senses of the word “Europe.” The question then reads: Will the current European Union of fifteen states (Europe, sense 1) never attain the long-dreamed-of final condition of coherent political unity (Europe, sense 2) because it is now committed to including most other states on the geographical continent of Europe (sense 3)? However, one school among the theologians of the inner temple proposes an alternative exegesis, in which the last part reads, more pessimistically, “because it is reverting to the bad old ways of competing nation-states in pre-1945 Europe” (sense 4).

Somewhere around 3 AM on the morning of Monday, December 11, 2000, inside the vast concrete slab of the Acropolis conference center in Nice, where exhausted leaders of the European Union were trying to conclude their negotiations on the outcome of the EU’s latest “intergovernmental conference,” the Belgian prime minister was holding out for more votes for Romania. Why? Well, if in a future, expanded EU Belgium’s old rival the Netherlands was going to have more “weighted votes” in the EU’s Council of Ministers than Belgium, because it has a larger population, then Romania (which has 23 million people to the Netherlands’ 16 million) should certainly have more votes than the Netherlands. To longstanding observers of the EU, it was no surprise that the supposedly grown-up leaders of fifteen of the world’s most prosperous democracies were behaving like a bunch of schoolkids squabbling over the board game Diplomacy.

This was Europe (sense 1), after all.

What was surprising was that they were squabbling over votes for Romania. And Lithuania. And Cyprus, Bulgaria, Estonia, Slovenia. Weeks later, when clever diplomats had finally managed to agree what their prime ministers and foreign ministers ought to have agreed in the early hours of Monday, December 11, we could download from the European Union Web site a legal text that will be known as the Nice Treaty.

Among other things, this spells out exactly how many “weighted votes” in the Council of Ministers, how many commissioners in the European Commission, how many members of the European Parliament, and how many judges in the European Court of Justice each state is entitled to have in a future European Union of twenty-seven member states.

http://www.nybooks.com/nyrev/WWWfeatdisplay.cgi?20010517060F

Upplösningen av Östtyskland hösten 1989 skakade vänskapen mellan Kohl och Mitterrand
När Gorbatjov började vackla slog Mitterrand in på en slugare taktik. Han började ställa villkor, varav ett var att Tyskland skulle ge upp D-marken till förmån för en gemensam europeisk valuta.
När Kohl bjöd in Mitterrand att följa med på sin första promenad genom Brandenburger Tor i Berlin så vägrade den franske presidenten. François Mitterrand ville inte rättfärdiga "konfiskationen" av Östtyskland.
Rolf Gustavsson, SvD 4/12 2005

Den senares version redovisas av Jacques Attali, som under 20 år var Mitterrands ständiga skugga och krönikeskrivare.

Under hela hösten 1989 uppvaktades François Mitterrand av Margaret Thatcher, som ville att de båda skulle gå i allians för att stoppa Tysklands återförening. Det steget var emellertid till slut inte Mitterrand beredd att ta. Han trodde först att det skulle vara onödigt eftersom Michail Gorbatjov skulle förhindra återföreningen.

När denne började vackla slog Mitterrand in på en slugare taktik. Han började ställa villkor, varav ett var att Tyskland skulle ge upp D-marken till förmån för en gemensam europeisk valuta. Mitterrand betraktade D-marken som Tysklands "finansiella atombomb".

Full text

Jacques Attali From Wikipedia

Jacques Attali

Former German Chancellor Helmut Kohl in his new memoirs praised U.S President George H.W. Bush his 'most important ally' in the road to German unification and recalled Margaret Thatcher stamping her feet in rage over the fall of the Berlin Wall.
Kohl memoirs

Many of the allegations against Mr Kohl and some of his CDU associates are yet to be proven. But it is clear that illicit money was obtained, and it is fairly certain that a connection between German and French middle-men facilitated many of these transactions.
BBC 28/1 2000

French and German intelligence agents gather at a posh hotel in Geneva under orders from the highest levels of their governments. Millions of dollars slosh across Europe, moving surreptitiously from mysterious bank accounts to dummy companies in the tax haven of Liechtenstein. Key executives vanish without a trace. It all sounds like pulp fiction rather than high diplomacy. Could this be the real story of how Europe's triumphal unity was sealed?
TIME EUROPE FEBRUARY 7, 2000 VOL. 155 NO. 5

Timothy Gordon Ash 1996

In Germany, the forces of opposition to monetary union are wide and deep. The national currency is the symbol of post-war German identity, much more than in France or Britain. It stands for prosperity, stability, security, democracy, peaceful German achievements and international respect, and it will, incidentally, celebrate its fortieth birthday just in 1998. In opinion polls, more than half those asked are consistently against giving it up.
The popular press makes fun of the prospect of the "Euro" currency, calling it "Esperanto money."
The business and banking community is divided on the issue, but here, too, there is widespread scepticism

What was described in the Maastricht negotiations as "political union" is not merely a flanking measure for monetary union but the ultimate object of the exercise.
The change of name agreed at Maastricht, from Community to Union, was an earnest of this intent.

Full text

EU är nationsbyggandets svar på Esperanto
Ekonomism,29 September 2012

Top

Manfred Rommel,
the popular former mayor of Stuttgart, declares,
"We live under the dictatorship of the global economy. There is no alternative to a united Europe."
http://www.foreignaffairs.org/19980301faessay1374/timothy-garton-ash/europe-s-endangered-liberal-order.html

Painfully aware that a united Germany might challenge France's dominant political role within the European Union, Francois Mitterrand moved to deprive Germany of the deutschmark, its major symbol of national independence and strength, and in due course the euro appeared.
Foreign Policy Research Institute QUIET QUAKE IN EUROPE: THE FRENCH AND THE GERMANS DIVIDE by William Anthony Hay
Volume 1, Number 9 October 2000

EMU? Självklart NEJ!
Olle Svenning i Aftonbladet, 25 AUGUSTI, 1999

Timothy Gordon Ash i Moderna Tider, December Januari 1999/2000 utdrag

Vi måste emellertid även fråga oss om det finns något samband mellan dessa till synes orelaterade handlingar, mellan bankirerna i Frankfurt och slaktarna i Kosovo. Jag tror det. Och jag tror dessutom att det finns ett orsakssammanhang.

Det finns två vanliga sorters invändningar mot EMU.

Det finns de principiella som handlar om förlust av suveränitet och demokratisk kontroll,

och de praktiska som säger att det inte finns tillräcklig konvergens mellan de inblan dade ekonomierna och att den enhetliga räntenivån därför kommer att leda till växande spänningar, eftersom den gynnar några länder och missgynnar andra.

Jag skriver delvis under på den första sortens invändning, och nästan helt och hållet på den andra.

Min huvudinvändning mot EMU är att västeuropas ledare gjorde fel prioriteringar när det kalla kriget tog slut. I stället för att ta tillfället i akt och förbereda sig för de faror som skulle uppstå när kommunismen gick graven i halva Europa, satte de i gång med att förbättra ordningen i en välfungerande, fredlig och välmående gemenskap mellan Västeuropas stater.

Vi uppförde oss som människor som i 40 år hade bott ett stort, fallfärdigt hus delat på mitten av en betongmur. Ihusets västra halva byggde vi om, lagade taket, slog ihop rum, möblerade om och installerade nya vattenrör och el- ledningar, medan den östra halvan råkade i farligt förfall.

Sedan rasade muren. Vad gjorde vi? Vi bestämde att det vi behövde allra mest var ett sofistikerat nytt datorkontrollerat luftkonditioneringssystem i husets västra halva. Medan vi förberedde oss för systemets installation började husets östra halva falla sönder och till och med fatta eld.

Vi spillde tid i Maastricht när Sarajevo började brinna.

Varför gjorde västeuropas ledare fel prioriteringar efter 1989? Det berodde inte på den vanliga, kroniska svagheten i demokratiers uppläggning av politiken, kortsiktighet grundad på de senaste opinions mätningarna.

Nej, i det kontinentala Europa fanns "tolerant samförstånd" om fortsatt integrering. Valutaunionen var dock inte populär, allra minst i Tyskland. Att förverkliga valuta-unionen krävde djärvt statsmannaskap, långsiktiga mål framför kortsiktiga och, slutligen, en bräcklig majoritet som var övertygad om att valutaunionen var oundviklig och att Helmut Kohl var historiens redskap.

Varför valde statsmännen denna kurs? Projektet fanns redan på papper och det fanns ett visst stöd i EU:s olika institutioner. Den avgörande impulsen kom dock från en följd av det kalla krigets slut: Tysklands återförening.

President Mitterrand och den formidabla politiska och administrativa eliten i Frankrike - supersmidiga produkter av landets förnämsta skolor - var redan tidigare fast beslutna att återta kontrollen över den egna valutan och att knyta Tyskland ännu hårdare till Frankrike med hjälp av en valutaunion.

Plötsligt stod det emellertid klart att Tyskland kunde bli ännu större och mer östorienterat med oinskränkt suveränitet, vilket gjorde integreringen mer brådskande. Mitterrand åsåg den tyska återföreningen med lika stor oro som Margaret Thatcher och försökte till en början förhala den. Men sedan gjorde han en helom vändning och godkände den, mot betalning. Priset beskrivs träffande i ett tyskt skämt: "Halva D-marken till Mitterrand, hela Tyskland till Kohl".

Kohl var redo att betala priset men insisterade på att det skulle finnas ett slags "politisk union" som komplement till den ekonomiska och monetära.

Kohl ville se Tyskland fastsurrat som Odysseus vid Europas mast så att det kunde värja sig mot lockropen från landets förfärliga förflutna. I ett samtal jag hade med Kohl 1992, kort tid efter Maastricht, sa han något av det mest häpnadsväckande jag har hört: "Inser du att du sitter mitt emot Adolf Hitlers efterträdare i rakt nedstigande led?". Det han ville säga, förklarade han, var att han var den förste kanslern i ett enat Tyskland sedan Hitler. Han var med veten om ansvaret detta medförde och bestämde sig för att lägga ett europeiskt tak över Tyskland. Hitler hade för sökt lägga ett tyskt tak över Europa.

Väldigt mycket av det som har skett i Europa under 1990-talet har sin upprinnelse i detta ögonblick 1990 när två enskilda statsmän gjorde en överenskommelse grundad på bedömningar utifrån historisk erfarenhet av deras respektive länders långsiktiga nationella intressen. Det är ännu ett exempel på individens betydelse i historien.

Det fanns andra skäl till deras val. Inte bara Kohl och Mitterrand utan också Delors, Andreotti och andra EU-ledare delade åsikten att integreringen av Europa skulle främjas med ekonomiska medel för att nå politiska mål. Så hade gjorts sedan 1950-talet. De trodde att en grupp kärnstater som gick i spetsen för integrationen skulle utöva dragningskraft på sina grannar, framför allt Storbritanni en, men också på länderna i centrala och östra Europa. Det hade fungerat förr, och varför inte igen?

Det tycks inte ha fallit dem in att processen som med regelmässigheten hos ett fysiskt experiment hade fungerat i Västeuropas svala, kontrollerade laboratorium under det kalla kriget kanske inte skulle fungera i det råa, stormiga klimatet i det större och rörigare Europa efter det kalla kriget.

Mman kan fråga sig om problemet med sammetsrevolutionerna var att de var för sammetslena och för fredliga. Det är en hemsk tanke, men Västeuropas ledare hade kanske behövt en mer våldsam utmaning för att reagera adekvat. Nu underskattade de den destruktiva kraf ten hos de sociala och politiska rörelser som manifesterade sig efter kommunismens fall. Några av Västeuropas ledare trodde att dessa krafter skulle kunna stävjas med EU som skiljedomare.

Kohl hävdade ofta att den europeiska integrationen, med EMU som kärna, var "en fråga om krig och fred". Det betyder att vi behövde euron för att inte föra krig mot varandra igen. Varför i hela fridens namn stabila, mogna, liberala demokratier, som redan var hårt knutna till varandra i EU och andra brackiga internationella institutioner som Nato, skulle förklara krig mot varandra var oklart.

Det var också oklart varför en gemensam valuta skulle hindra dem, om de nu skulle vilja föra krig.

Medan förberedelserna för EMU pågick föll inte mindre än tre europeiska federationer med gemensamma valutor sönder, Sovjetunionen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien, två av dem med åtföljande blodspillan. Därefter, inom tre månader från eurons lansering, befann vi oss direkt in blandade i ett krig i Europa.

Den slutliga ironin är att euron, som ännu inte finns våra fickor, sjunkit i värde sedan den introducerades. Ett skäl till eurons svaghet är marknadens farhågor - om krig i Europa. Euron förhindrade inte krig utan blev istället ett av krigets första offer. Men om EMU upplöses? Vad skulle finnas kvar av EU och den känsla av "europeiskt projekt" som ger unionen styrfart? För närvarande verkar det som om projektet står och faller med EMU.

Om Timothy Gartonn Ash hos amazon.com

Freden

Början på sidan