- Nytt - Index A till Ö - EMU-skeptiker - Statsvetare - Den bästa EMU-boken

Sverker Gustafson, Martin Lindblom, Olle Svenning, Carl Tham, m fl

Varför så bråttom med EMU?
Aftonbladet, 99-12-22

Luciano Astudillo SSU Stefan Carlén ekonom Handels
Sverker Gustafsson statsvetare Uppsala universitet Kerstin Jacobsson sociolog Stockholms universitet
Martin Lindblom chefredaktör LO-tidningen Lena Sandlin riksdagsledamot (s)
Olle Svenning journalist Aftonbladet
Carl Tham tidigare utbildningsminister (s)

Vi har nu en genuin möjlighet att utvärdera och följa EMU:s utveckling. Låt oss inte kasta bort denna möjlighet. Ett ”Nej nu” är i praktiken att vänta och se. Men ett ”Ja nu” eller ”Ja senare” är för alltid.

Statsministern har med all rätt framhållit att EMU-frågan är en av vår tids viktigaste, av avgörande betydelse för vårt lands framtid. Han har ivrigt uppmuntrat debatt och diskussion i frågan. Det innebär självfallet att det finns olika valmöjligheter. Vi kan komma till slutsatsen att EMU är ett bra projekt och att Sverige därför bör ansluta sig. Eller vi kan komma till den motsatta ståndpunkten: EMU är principiellt inte bra, vi bör inte ansluta oss.

Tanken att vi inte har något val är främmande för reformistisk metod. Den strider också mot uppläggningen av den svenska EMU-politiken. Varför skulle vi då föra diskussioner och varför skulle Sverige då gentemot EU hävda att vi förbehåller oss rätten att självständigt ta ställning? Det strider också mot tanken att ett svenskt medlemskap i EMU ska föregås av folkomröstning. Om vi inte har något val finns det ju ingen mening att ens rösta om saken.

Vi kan alltså välja mellan ett ja eller ett nej till EMU. Ett nejbeslut behöver däremot inte gälla för alltid. I en demokrati kan man alltid ompröva fattade beslut. Det är reformismens idé.

Vi menar att det finns starka principiella invändningar mot EMU som konstruktion. Vi konstaterar också att statsvetare och ekonomer sedan lång tid tillbaka framfört tung principiell kritik mot projektet. Den kritiken har nonchalerats med hänvisning till att EMU är ett ”politiskt projekt”. Men en god politik bör så långt som möjligt baseras på beprövad erfarenhet. Det betyder inte att vetenskapen är ofelbar eller att den kan ge svar på alla frågor.

Men att vifta undan seriösa invändningar med hänvisning till högre (och dunkla) politiska mål stärker inte demokratin eller politikens anseende.

Den grundläggande filosofin i EMU är att ekonomin i Europa utvecklas bättre om demokratin och folkligt inflytande pressas tillbaka. Makten över penningpolitiken görs överstatlig – men denna överstatlighet skall inte kunna påverkas ens av unionsorganen. Makten läggs i stället i händerna på några bankdirektörer. Det finns inte någon offentlig insyn eller ens möjlighet att utkräva ansvar av dessa direktörer. På så sätt kan makten utövas utan hänsyn till de sociala effekterna.

Inriktningen bestäms helt och hållet av 80-talets nyliberala dogmer om den ekonomiska politiken. De har cementerats i det fördrag som ligger till grund för EMU. Inflationsbekämpning går alltid före sysselsättning. Med räntevapnet i sin hand vill de ”opolitiska” tjänstemännen i ECB (Europeiska centralbanken) tvinga fram avreglerad arbetsmarknad, flexiblare löner, försämrade trygghetssystem, sänkta skatter med mera. Direktörerna visar i ord och handling inget annat än förakt för andra fackliga och politiska krav.

EMU och dess grundläggande principer är tänkta att gälla för evigt. Steget till den gemensamma valutan skall vara oåterkalleligt. Det finns ingen möjlighet att återta den ekonomiska makt som läggs i bankdirektörernas händer. Möjligheten att ändra politikens inriktning är mycket små. Det krävs total enighet för att ändra EU:s fördrag.

Vi finner det vilseledande, på gränsen till det ohederliga, att hävda att vi nu ska gå med i EMU och sedan verka för förändringar. Hela projektet är konstruerat för att förhindra förändringar.

Men EMU:s demokratiproblem handlar inte bara, eller ens främst, om penningpolitik och bankdirektörernas makt. Ska en gemensam valuta fungera väl krävs en gemensam politisk union, en federation. Det finns inte i Europa och är heller inte i sikte. EMU blir därmed ett federalt projekt utan en häremot svarande demokrati. Demokratiförlusten sprider sig till andra politiska fält. Demokratins räckvidd i de deltagande länderna riskerar att ytterligare begränsas

.Ett annat argument mot EMU är ekonomiskt. Om vi utplånar vår valuta förlorar vi växelkursmekanismen och därmed en av våra viktigaste försäkringar mot massarbetslöshet och försämrad välfärd. Växelkursen fungerar nämligen som en stötdämpare mot ekonomiska störningar. Denna flexibilitet skapar stabilitet på den svenska arbetsmarknaden. I EMU har vi samma valuta och samma ränta trots att det alltid kommer att finnas stora skillnader i ekonomisk utveckling mellan olika regioner och länder. De enorma spänningar som detta kommer att skapa försvinner ju inte i tomma intet. När inte längre växelkursen finns som stötdämpare kommer i stället löntagarna att få ta smällen genom kraftigt ökad arbetslöshet eller ännu starkare krav på rörlighet. Priset för en fastlåst valuta är en instabil arbetsmarknad.

Anhängarna hävdar att minskade växlingskostnader och lättare prisjämförelser skulle främja tillväxt, sysselsättning och välfärd. Om det vore sant skulle större länder med större valutaområden uppvisa högre tillväxt, sysselsättning och välfärd än mindre länder. Men så är det ju inte. Man försöker också hävda att EMU skyddar mot valutaspekulation. En större valuta skulle vara mer stabil än en mindre. Men det är inte heller sant. Kronan har hittills varit mer stabil än euron. På sikt fluktuerar inte små valutor mer än stora. Att sitta fast i euron kan i stället vara en farlig fälla om den fluktuerar åt fel håll. Vi kan då drabbas av överhettning och riskera att få viktig exportindustri utslagen. När kronan självständigt fluktuerar anpassar den i stället ekonomin.

Det förefaller som om anhängarna av ett svenskt medlemskap i EMU har givit upp de ekonomiska argumenten. I stället hävdar man att Sverige ”måste” gå med för att kunna utöva inflytande i EU. Det finns inga som helst belägg för detta ofta upprepade påstående. Det är svårt att tro att Sverige inte skulle kunna hävda sina intressen till exempel när det gäller miljön eller jordbrukspolitiken eller regionalpolitiken bara för att vi inte är med i EMU.

Men framför allt: en eventuell marginell förlust av inflytande i några sammanhang måste vägas mot den betydande och långsiktiga demokratiförlust som medlemskap innebär.

Utanför EMU har vi större rörelsefrihet att politiskt hantera ekonomiska störningar. Vi kan också på ett helt annat sätt bestämma själva hur långt vi vill gå i den politiska integrationen

Vi är av dessa skäl mycket förvånade över de starka krafter som nu verkar för att pressa socialdemokratin att säga ja till EMU. Vi har redan tidigare tagit ett beslut om att säga Nej till EMU för att kunna få tid att utvärdera projektet. Men det kan man inte göra efter bara något år.

De som nu kräver att vi principiellt ska ta ställning för EMU måste förklara varför vi ska frångå de tidigare besluten.

Det finns absolut inga ekonomiska skäl för detta. Den svenska ekonomin går bättre än EMU-ländernas. Det finns heller inga politiska skäl: ingen kan tvinga oss till medlemskap. En skeptisk hållning är inte heller någon ovänlig handling mot de länder som tror på EMU. Sverige har rätt att inta en egen hållning, göra en egen bedömning. Vi har nu en genuin möjlighet att utvärdera och följa EMU:s utveckling. Låt oss inte kasta bort denna möjlighet. Ett ”Nej nu” är i praktiken att vänta och se. Men ett ”Ja nu” eller ”Ja senare” är för alltid.

Luciano Astudillo
SSU
Stefan Carlén
ekonom Handels
Sverker Gustafsson
statsvetare Uppsala universitet
Kerstin Jacobsson
sociolog Stockholms universitet
Martin Lindblom
chefredaktör LO-tidningen
Lena Sandlin
riksdagsledamot (s)
Olle Svenning
journalist Aftonbladet
Carl Tham
tidigare utbildningsminister (s)

Början på sidan

Externa länkar: öppnar i nytt fönster