Orättvist att vissa länder får betala mer till ECB
Margit Gennser (m), Sydsvenska Dagbladet 2001-11-23

Införandet av euron kommer att skapa en massiv dold förmögenhetsomfördelning mellan Euroländerna, konstaterar den tjeckiske ekonomen Petr Mach i The European Journal (oktober 2001).

Medborgarna i de 12 euroländerna vet inte att 580 miljarder kronor eller drygt 62 miljarder euro kommer att överföras från 5 förlorarländer till 7 vinnarländer årligen.

62 miljarder euro är ett oerhört stort belopp. Det motsvarar ungefär 2,4 % av förlorarnas BNP. Jämför siffran med Tysklands tillväxt som endast varit 0,2% andra och tredje kvartalet i år!

Eurons tredje steg kostar Tyskland netto 41,5 miljarder euro år 2002, ett belopp stort som Irlands hela BNP. Frankrike får däremot ett tillskott på ca 35 miljarder euro. Franska ”enarker” är bra förhandlare om man ska döma efter Maastrichtavtalet.

Hur har de ansvariga inom EU så länge kunnat dölja så gigantiska överföringar?

Kanske har de inte förstått hur stora tranfereringarna kommer att bli. EU:s fördrag kommer ofta till i all hast och är inte lättlästa. Det gäller inte minst Maastrichtfördraget, som innehåller regler om hur de nationella riksbankerna i praktiken ska lämna över kontrollen av sina tillgångar i form statsobligationer och valutareserver till Europeiska Centralbanken (ECB) samtidigt som gamla pengar byts mot den nya euron. Hur överföringarna påverkar centralbankernas och de olika ländernas ekonomi är svårt att genomskåda. En rad faktorer måste beaktas.

En regering ger ut obligationer som köps av banker, försäkringsbolag och andra kapitalplacerare. Genom marknadsoperation köper och säljer centralbanken statens obligationer. Betalningarna finansieras med sedelutgivning, en rätt som centralbankerna har monopol på. Centralbankerna tjänar pengar både på ränteinkomster från statsobligationer och på den utelöpande sedelmängden (seigniorage).

Går då inte centralbankens inkomster jämnt ut med motsvarande kostnader för staten? Nej, inte så länge den är en nationell riksbank, eftersom bankens inkomster från bland annat obligationsportföljen också utgör inkomster för statsbudgeten.

Den stora nyheten år 2002 är att de nationella centralbankernas tillgångar och sedelutgivningsrätt i de 12 euroländerna överförs till ECB, vilket innebär att räntorna på de olika ländernas statsobligationerna måste betalas till ECB utan hjälp av sedelutgivning.

ECB ska i sin tur enligt Maastrichtfördraget [artikel 32(5) och 29(1)] återföra inkomsterna till de nationella bankerna men med hjälp av två helt nya fördelningsnycklar. 50% av intäkterna kommer att beräknas på euroländernas befolkningstal och. 50% fördelas med hjälp av BNP.

Att denna nyhet skapar stora förmögenhetsöverföringar redovisade The Economist redan 1996 (Se också Gennser: EMU – en kritisk analys, Fischer, 1997, s 49-50) men uppgifterna ansågs överdrivna. Effekterna skulle bli obetydliga. Sunda förnuftet sa då som nu något annat. Det visar exemplet Tyskland.

41 % av de tillgångar som förs över till ECB kommer från Tyskland, som bara har 27 % av befolkningen och 34% av sammanlagd BNP. Självklart kommer Tyskland att förlora. Spanien har avstått ungefär lika stora tillgångar till ECB som Italien, men Italien har 18 miljoner fler invånare. Det är därför Spanien förlorar drygt 11 miljarder euro, medan Italien vinner 13,5 miljarder. Tror någon att Spanien kommer att låta sig nöjas med detta?

Det är förvånad hur lättvindigt EU:s regeringschefer har godkänt detta uppenbart orättvisa fördelningssystem. Är det inte risk att följderna blir djup och varaktig söndring mellan de olika länderna. Kommer tyska skattebetalare att stillatigande avstå 35 miljarder euro till fransmännen? Hur länge dröjer en spansk och tysk betalningsvägran?

Hur påverkas Sverige vid ett EMU-inträde? Vi tillhörde förlorarna redan 1996 och fölorar antagligen mer idag.

Nu i höst har riksdagen beslutat att på två år överföra 40 miljarder från riksbanken till statsbudgeten.

Ett väbetänkt initiativ?

Ja. Varför skulle annars Wim Duisenberg, ECB:s chef vara så snabb att förmana vår regering att låta riksbankens pengar vara i fred? Det var snarare omtanke om ECB:s än svensk ekonomi?

Tillbaka