"Om du tänker på något annat än Internet slösar du bort din tid."
Niklas Ekdahl på DN:s ledarsida 2000-05-19

På fem år har s tappat 100 000 medlemmar, lika med 40 procent. Bara förra året förlorade de sju riksdagspartierna tillsammans 26 600 själar, enligt en beräkning i Svenska Dagbladet.

Något har hänt, och det räcker inte att skylla på krisåren då politiken handlade om nedskärningar, eller på den slopade kollektivanslutningen. Om medlemsflykten berodde på krisen skulle trenden vända med konjunkturen. Om kollektivanslutningen var så avgörande skulle s inte ha behållit sina 260 000 medlemmar i flera år efter dess avskaffande 1991.

Nej, den sanna förklaringen kan sammanfattas i ett annat ord: Internet.

Raset för partierna kommer samtidigt med introduktionen av ett nytt medium, en uppfinning i klass med hjulet och telegrafen. Internet symboliserar individualism, decentralisering, gränslöst chattande och omedelbar behovstillfredsställelse.

Internet skapar i sig en politisk kampanjkultur inriktad på tillfälliga nätverk och snabba resultat.

Har partierna hakat på denna revolution?

Inte.

Partipolitiken präglas av nätsamhällets motsatser: hierarki, tradition, klasstänkande, ideologisk helhetssyn, långsiktigt (nåja) ansvar. En del av detta är nödvändigt om demokratin ska fungera. Det är lätt att gnälla på partierna men omöjligt att ersätta dem.

De sjunkande medlemstalen speglar framför allt en naturlig avgång, likgiltighet snarare än kritik. Trogna generationer försvinner, unga generationer surfar på vildare vågor än sap.se eller riksdagen.se

När jag lyssnar på ett föredrag av Marianne Howatson, Internetguru från amerikanska "Screaming media", kan jag inte låta bli att göra denna koppling. Slaget om demokratin kommer inte att stå där det brukade - på gatan, i parlament, teve och tidningar - utan på nätet.

Marianne Howatson talar visserligen om medieföretag på en global marknad, men hennes enkla tes är lika giltig i politiken:

"Om du tänker på något annat än Internet slösar du bort din tid."

En fräck amerikansk överdrift, just därför så slagkraftig. Och vid närmare eftertanke hade Sverige till helt nyligen ledande politiker som mest tänkte på Internet, Carl Bildt. Han tröttnade och emigrerade till Kosovo.

Nu har vi en centerledare som tror på bredband och en statsminister som gillar IT-entreprenörer. Vackert så, men det speglar en rätt traditionen tekniksyn. I fråga om politikens innehåll och former är herrarna med Marianne Howatsons terminologi fast på det första stadiet av nätvisdom:

"Internet är intressant. Åtminstone verkar barnen ha kul."

Med en välvillig tolkning kan man säga att partierna som helhet tagit sig upp till nivå två:

"Internet är ett annorlunda sätt att nå ut. Det kan bidra till att öka vår omsättning."

I stadium fyra, där vi enligt Howatson redan befinner oss, krävs insikten att IT ger helt nya förutsättningar för all kbmmunikation, för hur vi lever och tänker. Internet är mycket mer än ett medium.

Näringslivet håller mödosamt på att ta till sig denna insikt. Partierna har knappt börjat.

Den sinande strömmen av nya medlemmar understryker trögheten. Politiken förblir analog medan verkligheten blivit digital. Hemsidor, mejlinglistor och elektroniska veckobrev ändrar inte bilden; Internet vänjer oss vid ett tempo och en respektlöshet som får partiernas arbetsformer att verka hopplöst ute.

"Kommunikationen har förändrats från en ”till många" till "alla till alla"', som centerledaren Lennart Daléus skriver i sin bok om den digitala allemansrätten.

Ingen vet väl vad det kommer att betyda för demokratin. Vad vi vet är att demokratin behöver partier som behöver medlemmar som behöver känslan att just partipolitiken ger en chans till inflytande.

Början på sidan