- Nytt - Index A till Ö - EMU-skeptiker - Statsvetare - Medborgare mot EMU

Krisens arkitekter och byggmästare
Kjell-Olof Feldt, Johan Gernandt, Sven Hulterström, och Bengt Westerberg

"landet föll ned i en djup kris i början av 1990-talet och kronan tilläts flyta"
"de ekonomiska argumenten, om än inte lika uppenbart som de politiska, talar för att Sverige bör säga ja till euron"
Krisens arkitekter och byggmästare Kjell-Olof Feldt, Johan Gernandt, Sven Hulterström, och Bengt Westerberg
DN Debatt 19/4 2003

Hur påverkar ett svenskt medlemskap i EMU respektive utanförskap förutsättningarna för fler jobb, ökad tillväxt och högre välfärd? Det är inte möjligt att med någon matematisk precision besvara den frågan utan det måste till sist bli fråga om en bedömning.

Sverige har sedan 1992 haft rörlig växelkurs. Kronans värde i förhållande till viktiga handelsvalutor har svängt kraftigt under dessa år. Ibland har kursrörelserna kunnat förklaras av ekonomisk teori, men ofta har kronan varit föremål för marknadens nyckfullhet. Det har skapat svårigheter för bland annat företag som måste göra bedömningar av kronans utveckling. Kronans undervärdering har varit särskilt påtaglig de senaste åren. Det är svårt att sätta en exakt siffra på denna undervärdering, men Riksbanken räknar i sin senaste inflationsrapport med att kronan under de närmaste åren bör stärkas med upp till 5 procent. Det ger en indikation på dagens undervärdering. Det är framför allt i samband med oro på de internationella finansiella marknaderna som kronan drabbats negativt. Under hösten 1998 försvagades kronan med cirka fyra procent inom loppet av några dagar och samma sak upprepades på försommaren 2001. Inte vid något av dessa tillfällen fanns det någon koppling till de underliggande ekonomiska förhållandena i Sverige. Sådana valutarörelser skapar osäkerhet i inflationsutsikterna och försvårar den ekonomiska politiken. Långa perioder med avvikelser från den växelkurs som är förenlig med extern och intern balans och perioder av dramatiska kronförsvagningar reser frågetecken om hur valutamarknaden faktiskt fungerar i en liten öppen ekonomi. Aktörerna på valutamarknaden förefaller i vissa situationer hemfalla till ett flockbeteende. Att det inte sällan helt saknas koppling till de reala ekonomiska förhållandena i Sverige försvårar stabiliseringspolitiken.

Valutaosäkerheten försvårar också för företag och hushåll att fatta långsiktigt riktiga beslut.

De nämnda förhållandena minskar naturligtvis värdet av den rörliga växelkursen som utjämnande faktor vid störningar. Tvärtemot vad som ofta hävdas skulle alltså en övergång till euron i detta avseende ha en stabiliserande effekt; när kronan ersätts med euron försvinner en orsak till störningar i svensk ekonomi. Finansmarknaderna erbjuder visserligen möjligheter att hantera valutarisker, men dessa utnyttjas framför allt av de större företagen, eftersom det är förenat med kostnader för företagen.

För mindre och medelstora företag innebär valutahanteringen ett ibland oöverstigligt hinder.

Det kan i sin tur leda till att dessa företag avstår från att försöka etablera sig på exportmarknader. Om Sverige anslöt sig till EMU skulle dessa företag i praktiken få tillgång till en mångdubbelt större marknad, vilket förhoppningsvis skulle få positiva effekter på produktion, investeringar och sysselsättning.

Det är kanske ingen slump att ledande företrädare för näringsliv och industrifack också tillhör de varmaste förespråkarna av ett euroinförande. Det finns hos en del EMU-kritiker ett starkt motstånd mot att överge dagens ordning med Riksbanken som ansvarig för stabiliseringspolitiken för att i stället låta regering och riksdag få ett större ansvar.

Kritikerna brukar hänvisa till 1970- och 80-talens stabiliseringspolitiska misslyckanden under fastkursregimen. De offentliga finanserna försämrades och statsskulden växte kraftigt under dessa år. Hög inflation orsakade åderlåtning av svensk konkurrenskraft och återkommande devalveringar bidrog till att problemen aldrig fick någon egentlig lösning utan i stället sköts på framtiden och förvärrades. Man glömmer i detta sammanhang ofta bort att Sverige hade fast växelkurs under större delen av 1900-talet, något som fungerade bra i de skeden då finanspolitiken bedrevs på ett sätt som inte äventyrade den långsiktiga stabiliteten.

Sverige nådde under 1960-talet med fast växelkurs en tillväxttakt på cirka fyra procent i genomsnitt per år. Tecken på avsteg från denna stabilitetsorienterade politik blev allt tydligare under 1970-talet. Ambitionen att balansera de offentliga finanserna över konjunkturcykeln sjönk, statsskulden tilläts växa och inflationen ökade. Ekonomin blev överhettad, vilket resulterade i att landet föll ned i en djup kris i början av 1990-talet och kronan tilläts flyta.

Många minns säkert försöken att försvara kronan med hjälp av skyhöga räntor, ett minne som fortfarande lever starkt och som delvis präglar diskussionen om EMU och fast växelkurs.

Att den regim som /sedan/ valdes medförde flytande växelkurs och att Riksbanken fick ett självständigt ansvar för penningpolitiken ska, tror vi, inte tillmätas alltför stor betydelse. Det viktiga var den snabba och resoluta saneringen av de offentliga finanserna och den breda uppslutningen bakom den nya stabilitetsinriktade politiken.

Dessa erfarenheter visar att det går att skapa förutsättningar för att finanspolitiken också vid ett EMU-deltagande ger avgörande bidrag till stabiliteten i svensk ekonomi. Det kan i detta sammanhang vara värt att påminna om att stora delar av Europa nu i två decennier arbetat med fasta växelkurser och klarat detta relativt väl.

Ett bra exempel är vårt grannland Danmark (RE: som inte är med i EMU), som under denna period haft en betydligt bättre ekonomisk utveckling. Köpkraften hos ett genomsnittligt danskt hushåll var i början av 1980-talet 85 procent av ett svenskt. 20 år senare är relationen den omvända: Köpkraften i ett svenskt hushåll är numera bara 90 procent av ett danskt. Varför skulle inte vi i Sverige kunna ha en lika god utveckling? Vi kan inte låta bli att förvånas över det faktum att många av dem som under 1990-talet kritiserade Riksbanken och dess politik och senare den ökade självständigheten som banken fick 1999, i dag lyfter fram Riksbanken som den enda garanten för en framgångsrik ekonomisk politik.

Det hela framstår som ett väl taktiskt ställningstagande i syfte att vinna en tveksam opinion. Vi tror att den europeiska penningpolitiken har att vinna på om Sverige och Riksbanken, som åtnjuter ett högt anseende världen över, bland annat för sin öppenhet, ges en röst i Europas finansiella hjärta, ECB. Men det är möjligt bara om Sverige är med i EMU. Sammantaget har vi efter att ha prövat de ekonomiska argumenten i EMU-debatten funnit att de, om än inte lika uppenbart som de politiska, talar för att Sverige bör säga ja till euron.

Kjell-Olof Feldt Ordförande (s) 1967-1970, 1994-1998

Johan Gernandt Vice ordförande (m) från 1998

Sven Hulterström Ordförande (s) 1998-2002
"Jag tycker ju att man ska vara försiktig med att gå ut i en folkomröstning. Vi vet att det finns en stor osäkerhet som kan resultera i ett nej, som vi då måste leva med en längre tid", säger Hulterström.

Bengt Westerberg vice ordförande (fp) 1994-1998, ledamot från 2002 i riksbanksfullmäktige

SvD instämmer
Riksbankens frigörelse från politiken var ett viktigt steg för att bryta den svenska 90-talskrisen.
SvD-ledare 22/4 2003

Full text

Början på sidan