Anf. 394 BJÖRN VON DER ESCH (kd):
Herr talman! Jag är tacksam att herr talman stannar kvar i kammaren eftersom jag annars hade varit ensam här.
Vad ska vi göra i framtiden? Var ska vi avgöra våra nationella angelägenheter? Här eller i Bryssel?
Riksdagens kammare klockan 22.00 den 12/10 2005

Sverige är ett land med enorma naturtillgångar och utvecklad infrastruktur men har knappt 2 % av EU:s befolkning. Det är i nästa val vi avgör om kommande generationer ska äga samma nationella självbestämmande över Sveriges skogar och vatten, jakt och fiske, som vi en gång ärvde, eller om vi i stället ska överlåta 98 % till EU – och i så fall varför?

Även de mest entusiastiska förespråkarna för EU tycks numera inse att EU befinner sig i djupaste kris, en kris som utan ledarskap innebär ett EU i upplösning. Varför påtvingar vi våra barn detta EU?

Stabilitetspakten, som ansågs absolut nödvändig för att inte euron skulle kollapsa, har själv kollapsat.

EU:s nödvändiga långtidsbudget har ännu inte sett dagens ljus.

Lissabonprocessen skulle på tio år göra EU till världens mest framstående ekonomi. I stället har det blivit fem år av tillbakagång.

EU:s nya grundlag gick i graven i våras, och med den drömmen om ett verkligt ledarskap.

De som i EU avslöjat korruption, till exempel Connolly, van Buitenen och Andersen, har samtliga fått sparken, medan de misstänkta blivit befordrade. Det är en paradox som ostört framlever sitt favoriserade liv i EU:s mörker.

Hur avspeglas dessa EU-haverier i Sveriges riksdag? Jo, genom en nära nog total tystnad. I alliansen och regeringspartiet finns i dag endast tre – säger tre – riksdagsledamöter som finner det mödan värt att ifrågasätta riksdagens EU-politik.

Den groteska debattsituationen beror på EU-etablissemangets unika maktdominans över politik och medier. Så länge de inte vill ha någon EU-debatt förblir den död. Det är förstås ingen tillfällighet att EU-kommissarie Barroso har ställt in sitt besök i riksdagen på måndag. I det perspektivet kanske blotta hotet om Junilistans intåg i riksdagen visar sig vara tillräckligt för att framtvinga en för demokratin nödvändig EU-debatt redan i kommande valrörelse.

Herr talman! Nyligen avslöjade våra högsta domstolsjurister att grundlagen numera kan ändras genom ett enda beslut. Ändringen behöver inte ens framgå av lagtexten, och folket tillfrågas inte längre. Därmed har folkets demokratiska kontroll av riksdagen blivit en ren chimär. Ingen kan inte heller längre ställas till ansvar för beslut som fattas i Bryssel. Detta är ett sammanbrott för demokratins fundamentala villkor som kom som en blixt från en klar himmel. Riksdagen är totalt villrådig. Grundlagen har ju alltid utgjort riksdagens kompass. Nu inser man plötsligt att utan kompass hotar haveri.

Herr talman! Landets högsta jurister i Lagrådet har således konstaterat att vår grundlag är satt ur spel. Ännu efter snart sex månader har det inte hörts ett ljud om detta från vare sig riksdag, regering eller medier. Att en grundlag kan sättas ur spel, det vet vi. Sådant sker i totalitära stater. Men hur har det kunnat ske i Sverige?

Rättsosäkerheten har skapat en kaotisk situation som överrumplat medborgare och företag i hela vårt samhälle. Vår alkohollagstiftning, vår spel- och lotterilagstiftning, vår arbetsrättslagstiftning, vår tryck- och yttrandefrihetslagstiftning och många fler ifrågasätts av EU, och ingen vet var det slutar.

Snart upptäcker till exempel journalister att EU inte gillar deras grundlagsskydd vid ekonomiskt förtal.

Byggkonflikten i Vaxholm blev en väckarklocka för facket när man insåg att en av deras heliga principer stod på spel.

Vad allt handlar om är just det nationella självbestämmande som EU-förespråkarna dyrt och heligt försäkrade oss om att vi skulle få behålla. Det var ju okränkbart, sade man. Tvärtom har riksdagen i all tysthet blivit tvingad att lämna ifrån sig makt till Bryssel.

EU-frågan är komplicerad och måste förklaras. Så har däremot inte skett. Det har möjliggjort en nedmontering av vår rättsstat och en politisk underkastelse i det fördolda som saknar motstycke i fredstid.

Riksdagen satte grundlagen ur spel redan 2002. Sedan dess har regeringen lämnat ett principiellt ja till att överlåta vårt självbestämmande över rika naturtillgångar till Bryssel.

Att då föra oss än djupare in i EU-beroendet genom att avhända oss kronan och tvinga på oss en konstitution utan att ens fråga folket vore politisk dårskap. Det självbestämmande som Sverige då får kvar är nämligen försumbart – sedan EU har övertagit 98 %. Men kanske är det just den insikten som behövs för att väljarna ska ha fått nog och röstar in mer EU-realism i riksdagen.

I detta anförande instämde Ulf Holm (mp)