Margit Gennser:
EMU är både politik och ekonomi
Anförande i Jönköping den 7 december 1999
I Sverige och Storbritannien har EMU-frågan i första hand behandlats som en fråga av ekonomisk art. Man har betonat vissa förmodade vinster av att tillhöra EMU – lägre räntor, lägre inflation, lägre priser, lägre transaktionskostnader för företagen vid utrikeshandel, billigare turistresor för gemene man etc etc.
Tvivlarna har å andra sidan framhållit de ekonomiska riskerna med att överge en egen penningpolitik framförallt när den egna ekonomin är ur fas med de stora ländernas inom Euroland. Kort sagt, EU-debatten före folkomröstningen 1994 i vårt land handlade i huvudsak om hur EU skulle ge oss en sundare ekonomi och bättre tillväxt. Om vi inte anslöt oss skulle vi förlora handel, export och inflytande. Samma argument används i dagens EMU-debatt här i Sverige. I Storbritannien har många blivit både mer luttrade och mer kritiska till en så förenklad diskussion.
Tunga opinionsbildare inom näringsliv och media och tunga politiker både på den borgerliga och socialdemokratiska kanten har i vårt land, i Danmark, i Storbritannien och även i Tyskland gjort allt för att dölja att det politiska målet ända sedan Rom-avtalet har varit att skapa en stat, en federal stat. En gemensam penningpolitik kräver en alltmer samordnad finanspolitik. Slutsteget blir en gemensam finanspolitik och en stat. Att en sådan utveckling med nödvändighet kommer att kännetecknas av en tilltagande centralisering och en allt mer dominerande politisk sektor har inte fått den belysning som den borde ha fått.
Kort sagt, en stor grupp medborgare både i Storbritannien och i Sverige såg EU som ett nationernas Europa – med ett förtroendefull mellanstatligt ”samarbete” med fria gränser, fri handel, fri rörlighet för människor och kapital. Våra länder och våra medborgare skulle på en gång ha trygghet i det egna landet – med dess språkliga, kulturella och historiska band – samtidigt som de växande kontakterna med de andra europeiska länderna skulle skapa högre tillväxt och bättre arbetsfördelning genom att gränserna mellan de olika länderna blir mindre skarpa samtidigt som större vidsyn och förståelse för både likheter och olikheter mellan de olika folken skulle växa fram. Det är därför vi såg och ser på det mellanstatliga samarbetet i Europa som ett projekt som har större möjligheter att lyckas att skapa ett välmående och fredligt Europa än den stat som nu håller på att skapas genom de allt snabbare och mera långtgående besluten vid regeringskonferenserna.
Svenska folket – precis som britterna 20 år tidigare – ansåg således i princip vid folkomröstningen 1994 att man gick in i ett samarbete för att främja den ekonomiska utvecklingen, inte i ett förbund som har till syfte att skapa en sammanhållen federal stat.
Frågan om EMU rör sig kring denna centrala fråga. Det går inte – även om motsatsen har hävdats – att ha en gemensam penningpolitik utan en gemensam finanspolitik. Detta bestyrks inte minst av dagens aktuella politiska hantering inom EU.
En gemensam finanspolitik innebär en gemensam skattepolitik. ”Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta” kommer inte att gälla och för britterna innebär det att Magna Charta raderas ut. Ett inträde i EMU innebär att svenskarna successivt i växande utsträckning kommer att styras av tyskar, belgare, fransmän, spanjorer m fl. EMU är således avgörande – det finns andra frågor som också är det – för vårt och andra länders suveränitet.
Är detta då allvarligt? Ja, vi kommer då att tillhöra en minoritet på under 5 procent – inte minst en språklig minoritet i staten Euroland. Minoritetsställning skapar alltid betydande risker för diskriminering. Det vet de som varit i den situationen och därför kommer det federala projektet för eller senare råka i svårigheter. Vi måste därför ställa följande centrala frågor:
Men låt mig vara konkret när jag belyser dagens och särskilt kommissionens ordförande Romano Prodis idéer om vår federala framtid. (Samma förslag och tankegångar finns också i den rapport den tidigare belgiske premiärministern Dehane publicerade för några månader sedan. Skisserna tycks omfattas eller i alla fall accepteras av de flesta av EU:s statsministrar.
Låt mig också vara konkret när det gäller de konflikter som tycks växa fram ur EU-politiken.
Som alltid kan meningsskiljaktigheter för en tid slätas över, men sannolikheten är att missnöjet för eller senare pyser över, vilket kan skapa svåra explosiva motsättningar som just kan äventyra den positiva utveckling utan våld, dvs. äventyra en fredlig utveckling, som både federalister och icke-federalister i Europa önskar sig.
Den federala europeiska drömmen är en gammal kontinental dröm om att återskapa Karl den Stores gamla välde.– Jag ska här endast påminna om dess allra senaste historia.
De senaste projekten och meningsmotsättningarna
EU avser att införa en gemensam källskatt på 20 procent på allt sparande.
Varför vill man införa en harmoniserad skatt? Man vill undvika skatteflykt. Luxemburgfonder är inte populära inom EU:s finansdepartement. Det gäller Sverige men det är en bisak för EU-politiken. Det gäller däremot i hög grad Tyskland och då blir det en fråga av högsta vikt. Den tyska regeringen och tidigare regeringar vill inte att tyska medborgare skyddar sitt sparande i grannlandet/grannländerna. (Trots en omfattande gränskontroll mot Luxenburg tar tyskarna risken att flytta sina pengar. ”Varje gång vi har gränskontroller konfiskerar vi i genomsnitt mer än DM 2 milj, (ca 6 miljoner svenska kronor) berättar Werner Theil, tullförman i Trier i Sunday Times 5/12.) En fråga man ställer sig i det här sammanhanget är hur är det med den fria rörligheten?
Britterna säger nej till skatten, dvs om de inte får undantag för skatten på Eurobonds, som har en stor marknad i City. Luxemburg är naturligtvis motsträvig, men vågar inte säga direkt nej till källskatteförslaget.
(Det finns i dag ingen källskatt på Eurobonds i Storbritannien. I stället beskattas banker och andra finansiella företag för sina vinster. Med Eurobonds menas obligationer som utfärdas i ett land i ett annat lands valuta.)
Vad händer om källskatten genomdrivs? Handeln flyttas till New York, Schweiz, Lichtenstein, kanalöarna och andra ännu mer exotiska öar. Schweiz ligger just nu bra till i och med att landet avskaffade stämpelskatterna i juli. Schröder får flytta sina tullpoliser till andra gränser men han kommer inte att vinna något på EU:s källskattebeslut. Sparandet kommer ändå att flytta. Däremot kommer EU som helhet att förlora. Det finns observatörer i City som räknar med att 11 000 jobb kommer att försvinna i London. Kommissionen hävdar däremot att eurobondmarknaderna inte kommer att beröras eller beröras mycket obetydligt.
Kan Storbritannien hindra skatten? Ja med ett veto men under repressaliehot. De andra EU-länderna hotar bl a med att utvidga förbjudna statliga subventioner om inte Storbritannien ger med sig.
Ett annat sätt att tvinga Storbritannien att göra som övriga länder vill, är att försöka kringgå reglerna om veto. Källskatten på sparandet blir inte en fråga om skatter som kräver enighetsbeslut utan en fråga om den gemensamma marknaden som beslutas genom majoritetsbeslut. Sådana finter har tillgripits tidigare 1996. Storbritannien tvingades acceptera 48 timmars veckan inte inom avsnittet arbetsmarknads- och socialpolitik utan som en fråga om hälsa och säkerhet. 49 timmars arbetsvecka äventyrade arbetarnas hälsa men inte 48 timmars! De medicinska bevisen är bräckliga.
Den nu beskrivna utvecklingen inom EU ger belägg för vad jag och många andra euroskeptiker har sagt tidigare
EMU är i huvudsak ett politiskt projekt som ska skapa en federal stat tillsammans med en hel del andra projekt som en gemensam utrikespolitik, en gemensam försvarspolitik och nu senast en gemensam ”secret service” (hemlig polis). (Förslag om detta senare ska diskuteras i Helsingfors.) Dagens utvecklingen inom EU leder oundgängligen till en centraliserad federal stat och utvecklingen går snabbare än vad som tidigare ansågs möjligt.
Enighetsbeslut – vetot – är en nödvändighet om EU återigen ska kunna utvecklas till ett samarbete mellan självständiga stater. Vetot är i dag i farozonen dels genom en risk för manipulationer med reglerna, dels genom Prodis uttalade mål att avskaffa vetot.
Låt mig låta Prodi komma direkt till tals.
Den 2 december rapporterades i The Daily Telegraph följande:
Storbritanniens hot att stoppa beslutet om källskatt på sparande ledde till uttalanden bl a av Romano Prodi om att det var olämpligt att enskilda stater kunde utöva vetorätt över EU-beslut.
Storbritanniens motstånd mot skatteförslagen uppfattas också som det första verkliga testet på Europas förmåga att skapa en samordnad ekonomisk politik – och detta måste innebära en samordnad finanspolitik - inom den ekonomiska och monetära unionen.
Är Storbritannien den enda bromsklossen?
Nej inte alls, i alla fall inte om man kan ansluta sig till den uppfattning som Anatole Kaletsky presenterar i The Times den 2 december 1999. Han försöker förklara varför Storbritannien har det svårt i EU.
- ”För det första måste man veta vad man verkligen vill. För det andra måste man direkt säga vad man vill uppnå och på ett enkelt sätt och uttrycka det med ”ja”, ”nej” eller ”veto”. Att vara förekommande och försöka finna kompromisser skapar enbart olyckor. Blair skulle således aldrig sagt att han kunde tänka sig källskatt men inte på eurobonds! Han skulle bara ha sagt nej till källskatt!”
Så gör spanjorerna och de får vad de vill och de får stort inflytande med en rad toppositioner inom EU-hierarkin. Hur inflytande uppnås är något betydligt mer subtilt en att alltid rätta in sig i EU-ledet.
Låt mig ge exempel. Tyska regeringen föreslog en minimiskatt på energi. Det rumsrena motivet var koldioxideffekten. Det verkliga motivet var att tyskar och fransmän fruktade att medelhavsländerna skulle konkurrera ut deras tunga industrier och vägtransporter genom sina låga energiskatter. När förslaget lades fram för ett år sedan sa Spanien nej och förklarade att den spanska regeringen över huvud taget inte ämnade diskutera frågan. Vad hände? Frågan förflyttades långt ned på EU:s dagordning. Den utlokaliserades till diverse expertgrupper och där finns den fortfarande.
För övrigt bör noteras att Frankrike och Tyskland gör sig skyldiga till betydligt mer omfattande brott mot den gemensamma marknaden – och då bortser jag från fransk och tysk inställning till brittisk biff. Frankrike har vägrat – hitintills - att implementera de gemensamma reglerna för import och export av energi med tydliga skadeverkningar för både Storbritannien men framförallt för Tyskland.
Tyskland har å sin sida inte tillämpat regler för statsunderstöd till näringslivet och också underlåtit att liberalisera reglerna för pensionsfonder och andra finansiella tjänster. Dessa underlåtenhetssynder – om de nu kan kallas så – är av långt större ekonomisk betydelse än källskatten på människors sparande. Eller har denna senare fråga långt djupare dimensioner?
Utvecklingen av värdet av euron måste börja med en genomgång av tyska ekonomiska problem.
Tyskland utgjorde Europas ekonomiska ”under” efter 1948 men på 70-talet började vissa svaghetstecken visa sig. Dessa doldes dock i hög grad av tidigare framgångar och en förbättring av de statliga finanserna under 80-talet. Återföreningen med östtyskland genom valutaunionen 1990. där östmarken växlades 1 till 1 mot DM spädde på Tysklands ekonomiska problem på ett av många inte förutsett sätt. 1990 trodde den tyska regeringen att återföreningen skulle leda till en självförstärkande spiral och 1991 konstaterade Waigel (dåvarande finansministern) att ”om några år kommer ingen längre att tala om de finansierings- och skatteproblem som tränger sig på och som är angelägna i dag.”
Det var få personer som varnade för de enorma kostnader som återföreningen skulle åsamka Tyskland. Varningarna kom från den tidigare generalsekreteraren i CDU, regeringschef i Sachsen, Kurt Biedenkopf och även hans varningar var alltför försiktiga.
Murens fall firade 10 års jubileum den 9 november i år. I världspressen återfanns många sammanfattningar av de tio årens utveckling. I Wall Street Journal återfanns bl.a. följande artikel:Tyskland – ett decennium av förlorade möjligheter
Den 9 november för tio år sedan föll muren och tyskar både i öst och väst hoppades mycket på en bra framtid, konstaterar Thomas Knipp, biträdande redaktör för Europa i The Wall Street Journal.
- ” I dag finns i huvudsak endast kvar besvikelser, förlorade drömmar och bitterhet. Blickar vi bakåt ser vi alla de missade möjligheterna – i onödan förlorade möjligheter. Hade tyskarna genomfört de reformer som behövdes hade dagens firande inte behövt kännetecknas av grumlad glädje.”
Knipp konstaterar vidare att enandet av Tyskland borde lett till stor framgång, om pengar verkligen garanterar framgång. Bonn har satsat enormt på investeringar i de nya östra delstaterna. De har i dag en utmärkt transportapparat, högmoderna telekommunikationer. Investeringarna räknade per invånare har varit 50 procent större i det forna öst än i väst.
Pengar tycks dock inte vara allt, fortsätter Knipp. ”Fortfarande lever öst- och västtyskarna i skilda världar. Omkring 40 procent av alla västtyskar har aldrig besökt öst. De två Tyskland har helt olika uppfattning om enandet. Endast på en punkt är de överens – man är missnöjd. Västtyskarna klagar över ekonomiska bördor. Östtyskarna över att de blivit ”bedragna”. Missnöjet underminerar de demokratiska värdena. Röstdeltagandet i de senaste valen i de östra delarna av Tyskland har varit alarmerande lågt och många har dessutom röstat på det forna kommunistiska paritet.”
Tysklands ekonomiska utveckling har skadats. Enandet har blivit alibi för att låta bli att genomföra sedan länge nödvändiga reformer.
Den offentliga sektorn – som redan tidigare var stor – har vuxit från 45 till 48 procent de senaste 10 åren.
Kravet på konsensus mellan regering, fack och företag är självklart. De politiska ledarna vill inte ta på sig ansvaret för mindre populära åtgärder. Detta gäller inte minst nödvändiga förändringar i det tyska pensionssystemet som närmar sig ”obeståndet”.
Knipp slutar sina artikel med att
- ”det är nu uppenbart 10 år efter revolutionen, att Tyskland misslyckats att ta vara på den stora möjligheten att reformera sig själv. I stället har murens fall förenat Västtysklands rigida sociala struktur med den ännu mer inflexibla i öst. Vad som nu återstår, är ett land där särintressena bekämpar varandra intensivt för att bevara status quo, medan den globala ekonomin är dynamisk och rör sig mot en ny framtid.”
När den tyska regeringen under förbundskansler Kohl under 90-talet arbetade för ett godkännande av EMU betonades uttryckligen att euron skulle bli lika stark som DM. Tyska folket skulle inte begåvad med en ”spagettivaluta”. Var detta ett löfte som kunde hållas? Och hade motsvarande löfte haft bättre utsikter att infrias för DM? Ett nej ligger närmare än ett ja beroende på de politisk/ekonomiska svagheter som redan fanns i Tyskland.
Löftet om en stark euro har dock en stor psykologisk betydelse, inte minst för tyskarna.
När euron ”sjösattes” 1 januari 1999 gick allt bra. Den nya valutan fick en hög och stabil kurs gentemot dollar och yen.
Hur har det gått sedan?
Tvivel började vakna. Fungerar 11 olika regeringar lika bra som en och hur skulle den nya centralbanken fungera. Olika uttalanden av Oskar Fontaine, Tysklands nya finansminister under åren 1999 påverkade också euron negativt. Kursen sjönk. I april sänkte ECB räntan för att väcka liv i Tysklands slumrande ekonomi. Spanien med en snabbt växande ekonomi kritiserade banken för att ge efter för tyska krav. När sedan ECB höjde räntan i oktober borde detta ha höjt eurokursen, men så blev det inte.
Nu i början av december uppmättes för första gången paritet mellan euron och dollarn.
Betyder detta något allvarligt på sikt? Inte nödvändigtvis men riskerna ökar för kommande problem.
En låg eurokurs bör öka Tysklands möjligheter till export men å andra sidan kan den låga eurokursen leda till en urgröpning av allmänhetens förtroende för den nya valutan och detta kan i sin tur skapa instabilitet och inflation. Problemen blir inte mindre på grund av tendenser till överhettning i länder som Irland, Spanien och nu också Nederländerna.
För Gerhard Schröder skapar utvecklingen betydande inrikes- och utrikes problem och dessa skapar i sin tur konflikter inte minst mellan Tyskland och Storbritannien.
Källskatten på sparande skulle tillåta Tyskland att med hjälp av inkomster på skatter på tyskt kapital framförallt i Luxenburg sänka andra tyska skatter. Browns bestämda nej till skatteförslaget skapade problem både för euron och för Schröder.
Schröders första utspel var att han skulle ensidigt se till att han fick in skatterna på det tyska kapitalet i utlandet.
I stort sett samtidigt med Schröders skatteutspel offentliggjordes att det näst största tyska byggbolaget, Holzmann var konkursmässigt. Någon dag senare meddelade Schröder officiellt att staten och bankerna skulle rädda företaget från konkurs. En av orsakerna till den statliga hjälpen sägs vara den nära förestående socialdemokratiska partikongressen.
Schröders utspel kritiserades av CBS:s chef Duisenberg med orden:
- ”allt som kan sägas om tyska statens intervention (till förmån för Holzmann) är att den inte ökar intrycket av en fungerande marknadsekonomi inom EU (an increasingly market-driven economy across the euro area).
På valutamarknaderna sjunker euron. Orsaken anses i första hand vara Duisenbergs uttalande och de utlovade stödet till Holzmann. Schröder skjuter skulden på britternas agerande att ”sätta sina egna nationella intressen över den europeiska solidariteten”.
Samtidigt lär Schröders uppfattning numera vara att en svag euro kan har fördelar. Men en mjuk valuta har också sina nackdelar – ”vi kommer att se en ny våg av pengar som flyr Tyskland” konstaterade Walter Norbert chefsekonom vid Deutsche Bank.
Över huvud taget visar väl den senaste tidens händelser inom EU-politiken att det finns spänningar mellan de olika nationerna och att dessa spänningar har en tendens att öka, när politiska avgöranden i allt högre grad görs inom EU i stället ör på nationell basis.
Låt mig repetera:
EU-länderna på kontinenten och i Skandinavien måste ta itu med sina struktur, skatte- och konkurrensproblem. Välfärdssystem måste saneras.