Alla är missnöjda med Nicefördraget
Den 21 januari konstaterade Ulf Öberg , doktorand i europarätt och tidigare rättssekreterare och kanslichef vid EG-domstolen i Luxemburg att han brottas med dubbla lojaliteter som EU-medborgare och som svensk. Att vara lojal mot EU samtidigt som den politiska, rättsliga och konstitutionella utvecklingen inom unionen blir allt mer negativ för oss svenskar och medborgare i andra mindre länder, skapar för personer som Ulf Öberg ångest och tveksamhet. Han förespråkar därför att Sverige inte ska godkänna Nicefördraget, eftersom fördraget gör den redan komplicerade beslutsprocessen inom EU mer obegriplig. Betänkligt är också, framhåller han, att de mindre ländernas inflytande i beslutsprocessen försvagas.
Jag instämmer helt i hans syn på att Sveriges riksdag inte ska godkänna Nicefördraget. Detta har jag redan deklarerat i riksdagens allmänpolitiska debatt. Mina motiv är dock inte kluvna som Öbergs. Jag har aldrig sagt ja till de federala äventyr som Europas styrande politiker är så lockade av.
När vi svenskar röstade om medlemskap till EU, talades det aldrig om gemensamma pengar, flagga, medborgarskap och nationalsång. När Per Gahrton varnade för en europeisk superstat förnekades en sådan utveckling med glöd av de ledande på ja-sidan. EMU som i grunden är federalt till sin natur, sades det, avgjordes inte vid folkomröstningen. EMU var en fråga för riksdagen. Att detta inte var hela sanningen har de senaste fem årens debatt klart visat.
Att tala med ”dubbla tungor” är inget nytt i EU-sammanhang. Den dåvarande premiärministern Heath förnekade inför den brittiska folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EEC 1970 alla planer om en federal stat. Nu frisläppta regeringsdokument visar att han ljög. Han hade i hemlighet sagt ja till EEC:s federala utveckling och Wernerplanen.
När ledande politiker hemlighåller de verkliga målen och hela sanningen bakom långtgående förslag som kommer att undergräva den egna nationens suveränitet skapas konflikter. Ulf Öbergs kamp med sina egna dubbla lojaliteter – att vara svensk och EU-medborgare – är ett exempel på individnivå. Danskarnas, engelsmännens och svenskarnas negativa inställning till EU förstärks, när de ser att de ”lurats in” i en federal utveckling som inte förstod att de röstade ja till. EU har i dag ingen folklig legitimitet. Niceavtalet kommer att skapa än större sprickor mellan makteliterna inom EU och medborgarna i de olika länderna
Att Sverige får behålla en kommissionär betyder ingenting för vårt inflytande. En kommissionär måste avsvärja sig sin lojalitet till det forna fosterlandet. Kommissionären ska enbart verka för EU:s intressen. Margot Wallströms omvandling från tidigare svenskt statsråd till kommissionär utgör en god illustration på lojalitetsändringen. Anita Gradins erkännande i TV att den kollegiala solidariteten inom kommissionen var starkare än hennes rättspatos och hennes försvar av svenska intressen.. Hon vågade inte att fördöma korruption och slöseri med EU:s biståndsmedel fastän hon visste att hon då gick mot viktiga principer. En svensk kommissionär förstärker inte svenska intressen.
Att de små ländernas röststyrka i ministerrådet och i EU-parlamentet försvagas innebär förstärkt minoritetsstatus och osjälvständighet. Samtidigt är de stora länderna inte nöjda med Niceavtalet.
Tyskland anser att Frankrike främst tillgodosett franska intressen genom att förstärka medelhavsländernas inflytande. Den tyske utrikesminister har också skarpt kritiserat Frankrike för att inte ha arbetat tillräckligt målmedvetet för en europeisk union, där Tyskland som största land skulle inta en ledande roll.
Från Berlin har också hörts skarpa uttalanden att den enighet och tillit mellan Tyskland och Frankrike som varit en av hörnstenarna bakom EU inte längre gäller. Samtidigt har den tyske utrikesministern Fischer åkt till Storbritannien för att understödja de federala krafterna inom Blairs regering och fördöma den konservativa oppositionen för att den motarbetar ett federalt Europa, i princip bildandet av en superstat med 300-500 miljoner människor. Foreign office lyckades dämpa Fischers uttalanden i London men för hur länge? En alltmer aggressiv tysk federal politik kommer att fördjupa misstron mellan de stora länderna inom EU.
Niceavtalet skärper konflikter som hela tiden funnits under ytan. Men konflikterna är mycket äldre och mycket djupare än Niceavtalet. Det går inte att skapa att en stat genom politiska påbud uppifrån. Det går inte att bortse från betydande skillnader i kulturella och politiska traditioner, i språk samt legala och ekonomiska system.
Fransk, italiensk, brittisk, tysk och svensk syn på exempelvis brott, rättssäkerhet och attityder till brottslingar är mycket olika. Redan nu skapas kring ”eurojust” ett ny strafflagstiftning, där EU tar över ländernas jurisdiktion. Bedrägerier, narkotikasmuggling, terrorism och penningtvätt kommer att regleras av EU-rätten och redan nu har man skapat en europeisk åklagarmyndighet och inrättat en europeisk polisutbildning. Den rättsliga utvecklingen innebär att den mindre grova brottsligheten successivt blir en sak för de nuvarande nationerna, medan grövre brott blir en fråga för EU, den federala staten, precis som i dagens USA. Är detta önskvärt? Samarbetet mellan de olika ländernas brottsbekämpande myndigheter har funnits länge och fungerat tillfredsställande. Varför gå längre? Är inte den federala utvecklingen på rättens område på många sätt oroväckande?
Rättsprocessen kommer i många fall att ske på för medborgarna främmande språk och med tillämpning av helt främmande rättstraditioner. (Tolkar löser inte det språkliga problemet.) Straffen kommer att avspegla helt olika synsätt på humanism, straffens syfte etc. Kan vi svenskar tolerera de förhållanden som råder i mer än hundra år gamla fängelse i Frankrike och Italien? Kan engelsmännen acceptera den romerska rättstraditionen i stället för den egna sedvanerätten? Svaren ger sig självt och resultatet blir ett växande svalg mellan de styrda i de olika länderna och en centralmakt som måste bli alltmer centraliserad för att behålla makten. I förlängningen leder avståndet mellan de styrda och de styrande till mer auktoritära regimer och i värsta fall till ett växande förtryck av alltfler minoriteter inom unionen.
Är inte detta att måla upp hot som inte existerar? Nej jag tror inte det. Niceavtalets rättighetsstadga visar redan nu på två betydande risker.
För det första råder oklarhet om lagar verkligen gäller. Stadgan anses vara icke bindande av vissa länder medan synen är något annorlunda i andra. EU-domstolen har angett att den kommer att beakta stadgan vid sina domslut. I praktiken blir således stadgan bindande.
För det andra finns det bestämmelser som är en antites på vad många av oss anser vara grundläggande elementa för yttrandefriheten.
Stadgans 52 artikel innehåller regler om ekonomiskt stöd till politiska partier som är representerade i EU-parlamentet. Det finns dock vissa krav på dessa partier. De ska vara positiva till en federal utveckling. Kravet är givetvis utformat på ett något mera fördolt sätt men andemeningen är denna. Den senaste veckan har vi fått praktiska bevis på hur stadgans politiska intolerans kan tillämpas i praktiken.
Torypartiet utgör en av de största nationella partigrupperna i EU-parlamentet men tillhör inte som fullvärdig medlem det krist-demokratiska blocket, vilket hedrar dem. De värnar om sin syn på rättsstaten, marknadsekonomi och nationell suveränitet. När partistödsreglerna nu utformas, utesluts de konservativa i Storbritannien från detta ekonomiska stöd. och de beslutande har full täckning för sin hållning i rättighetsstadgans 52 artikel. Att en diskriminering av det brittiska konservativa partiet går mot all rättfärdighet och demokratisk hyfs är en annan sak. Den stora bristvaran inom EU är moral. Hög moral och etik måste börja hos de som i maktpositioner företräder EU. Så är det inte i dag vilket inte kan påpekas för ofta.
Anita Gradin har som redan nämnts erkänt att hon som kommissionär inte vågade beivra maktmissbruk och korruption.
Korruptionen är utbredd både inom EU och i en rad av de kontinentala länderna. Alla bevis ligger på bordet. Italiens hela politiska elit har varit till salu under hela efterkrigstiden. Prodi – EU:s ordföranden – undersöks fortfarande av åklagarmyndigheterna gällande tvivelaktiga affärer i samband med privatiseringar av statliga företag. Korruptionsskandaler har varit vanliga i Grekland och Spanien. I Frankrike fruktar framträdande politiker både inom högern och vänstern avslöjanden om ekonomiska skandaler i miljardklassen. Tyskland har också förlorat sitt rykte som ett land utan korruption. Även i Storbritannien och Sverige har vi haft skandaler men de kännetecknas dels att de avser betydligt beskedligare ekonomiska övertramp, dels att de skyldiga snabbt har fått lämna det politiska och offentliga livet, åtminstone för en tid.
Varför är det så allvarligt när politiker och andra högt uppsatta medlemmar inom EU kan berika sig olagligt och sedan köpa tystnad? Tilliten undermineras. Det kitt i form av ”trust” som är stommen i ett lands sociala kapital förstörs. En sådan utveckling kan vara svår om inte omöjlig att reparera i efterhand. Att värna om det sociala kapitalet är ett av de viktigare skälen till att säga nej till EU:s federala äventyr.
För att riktigt stryka under varför tilliten till ett federalt EU alltmer undermineras vill jag peka bakgrunden hos en av de toppolitiker som mest hängivet engagerar sig för de federala EU-projektet, nämligen den tyske utrikesministern. Utrikesminister Fischer har ett förflutet som extremist och möjligen terrorist. Han har tidigt visat att hans grundläggande värderingar är våldsdyrkan och intolerans och utan att skämmas erkänner han i dag att han är opportunist. En människas grundläggande värderingar brukar vara bestående. Det är denne man som numera är primus motor för att snabbt skapa en EU-stat med en enhetlig penning- och finans- och skattepolitik, ett rättssystem, en utrikes- och försvarspolitik. Det är inte underligt att Ulf Öberg slits mellan sina dubbla lojaliteter och börjar hysa starka tvivel på EU:s nuvarande utveckling.
Margit Gennser