Margit Gennser i NST 99-01-21

EU och allmänhetens förtroende

Allmänheten i Sverige och andra EU-länder har de senaste veckorna fått klart för sig att det saknas politiska organ som försvarar dem mot EU-kommissionen och dess byråkrati. De skattemedel (ca 23 miljarder) som uttaxeras av oss svenskar till EU beräknas ha ett svinn på ca 10 % genom korruption, bedrägerier. oskicklighet och nepotism.

För första gången på 20 år skulle EU-parlamentet förra veckan utkräva ansvar av kommissionen. Av detta blev – som väntat – inget! EU-parlamentets ställning har gjorts medvetet svag. Enligt reglerna kan parlamentet avsätta alla kommissionärer på en gång eller ingen. Naturligtvis kan kommissionens ordförande utöva sådant tryck på värstingarna bland kommisionärerna att de avgått. Mobbning är knappast något som är främmande inom politiska etablissemang.

Även förslag om prickningar av enskilda kommissionärer togs illa upp av Jacques Santer. Hans reaktion var att hela kommissionen skulle avgå. EU-budgeten och utvidgningen av EU skulle äventyras. Avgångshotet var sannolikt en bluff. Var det allvarligt menat förtjänade ändå alla att avgå. Korruption får inte försvaras! Hade inte EU-parlamentets majoritet kurage nog att avslöja bluffen?

Budkavlen gick att de nationella regeringarna skulle skydda sina egna kommissionärer och det räckte! De flesta regeringar inom EU är f n socialdemokratiska. Därför fick de socialdemokratiska ledamöterna stränga order att svälja kommissionens arrogans mot parlament och allmänhet. Ledamöternas inställning till finansiella oarter påverkas nästan endst av partipiskan. (Jämför Expressen 17/1 s 17.)

EU-parlamentet är en ”papperstiger”, maktlös och utan inflytande.. Den mest belastade kommissionären Edit Cresson har också vägrat att ompröva användningen av henne själv närstående konsultföretag. Och varför skulle hon?

En annan kritiserad kommissionär, tysken Martin Bangeman, anstränger sig inte heller för att förbättra EU-byråkratins anseende. The Sunday Times rapporterar (17/1) att Bangeman är i blåsväder. Han tagit ut ett föreläsningsarvode på £20 000 (ca ¼ miljon skr) för deltagande i en EU-konferens i fd Östtyskland, ett uppdrag som torde täckas av de rymliga EU-förmånerna. . Mot ett arvode på £ 3 700 hade han lovat ställa upp på en euroskeptisk konferens i Schweiz. Han uteblev på grund av, som det uppgavs, sjukdom. Arrangörerna hade dock försäkrat sig mot denna eventualitet. Försäkringsersättningen uteblev dock. Sjukintyg saknades! Nu följer ett rättsligt efterspel.

Men vad gör några skandaler? Det kostar oss var och en inte så mycket. Kan vi inte bjuda på det?

Fri handel och en öppen ekonomi som vi ”traditionella europavänner ” förespråkar, tål inte den här typen av finansiellt missbruk. Marknadsekonomi kräver att fasta etiska principer följs och hit hör att hushålla med andras pengar, att använda offentliga medel för avsett ändamål, att stävja nepotism, maktmissbruk och korruption etc. Utan grundläggande gemensamma normer av nu nämnt slag, fungerar inte samarbetet mellan olika männsikor, organisationer och företag utan omfattande kontrakt och regleringar. I förlängningen ger en växande misstro upphov till långdragna, omständiga och kostnadskrävande förhandlingar, tvister, missad tid och missade chanser.

Bristande tillit skapar således transaktionskostnader av betydligt större omfattning än de växlingskostnader för olika valutor som varit ett återkommande inslag i europropagandan.. Förtroende, skapar däremot ett socialt kapital som i hög grad bidrar till att skapa ett väl fungerande civilt samhälle men också underlättar framväxten av handel, en fungerande kapitalmarknad m m. Socialt kapital kan inte köpas. Det kräver en lång utvecklingsprocess.

EU-parlamentets bristande kurage och kommissionens triumf att i princip slippa kontroll och ansvar skapar djup misstro och misstron leder i sin tur till en utarmning av det sociala kapitalet och i förlängningen undermineras demokratin.

Vilken slutsats bör då dras av de senaste veckornas skådespel i EU-parlamentet i Strassbourg? Utvecklingen inom EU måste förändras och det är bråttom.

Ministerrådet får ta kommandot. EUs regeringschefer får ansvara för Maastrichtavtalet och följderna av den gemensamma valutan med alla invändningar som kan finnas mot en sittande regering och dess klokskap.

Har EU-parlamentet över huvud taget en roll? Knappast efter den senaste veckans aktiviteter. Hur ska då parlamentet avskaffas eller oskadliggöras? Simon Jenkins i The Times (15/1 1999) ger svaret:

”EU-parlamentet har nu i två decennier mot hög betalning avstått från att utkräva ansvar av EU-kommisisonen. Häromdagen gjordes ett försök. Det misslyckades skändligt. Att förändra kommissionen tycks vara utsiktslöst. Samma gäller parlamentet. De är bägge förverkade institutioner. Överstatliga institutioner tycks kännetecknas av odödlighet. De går inte att avskaffa. De kan inte dö. Vad som sker är att de flyttar till Genéve Där lever de vidare, utan uppmärksamhet, missnöjda, men ompysslade som patienterna i ett av Thomas Manns sanatorier. Ingen ställer frågor. Någon betalar räkningen. Soluppgången speglas i den vackra sjön och sol går ned bakom de storslagna bergen. EU-parlamentet ska flytta från Strassbourg till Bryssel för att vara närmare kommissionen. Parlamentarikerna reser åt fel håll till fel stad.” Kan det sägas bättre?

EUs stora projekt är den stabila euron. Dess fasta värde borgar för att EU-parlamentarikernas ersättningar kan hållas oförändrade decennium efter decennium hur utvecklingen än gestaltar sig i Genéve, staden som utgör pensionsmässiga internationella organisationernas sista tillflykt.

1999-01-17

Margit Gennser

riksdagsledamot (m)

Top of Page
Början på sidan