Knut Carlqvist
Min far var fascist
Av Knut Carlqvist, SvD Samtider, 2000-04-08, utdrag
Eric Wärenstam (Fascismen och nazismen i Sverige, 1972) visar vad borgerliga kretsar fann attraktivt i den. Han citerar riksdagsmannen Sven Hallström, advokat i Umeå:
"Ingen riksdagsgrupp rymmer så mycket av redbarhet och kunnighet som högern. Felet är blott att dess motioner ej gå igenom. Ingen tror heller att högern någonsin kan bli ett majoritetsparti. Det tror i stället många om nazismen, och därför går de dit. Nazismen riktar sig nämligen till folkgrupper som högern aldrig kan vinna."
För högern var demokratin ett dilemma. Samtidigt var den för mycket av intresseparti och för aristokratisk för att låna sig åt antisemitism och populistiska utspel. Men där fanns på sina håll en rastlös otålighet, kanske gick det ändå att hitta den man som skulle kunna trolla med klassklyftorna.
Demokratin är inte en inkarnation av gudagivna värden
eller mänskliga rättigheter. Den utgör ett modus
vivendi mellan de besuttna och de obesuttna, baserat på så
sköra företeelser som skälighet, ömsesidig respekt
och insikt om underliggande realiteter.
Eftersom den organiserade socialismen är krossad och ersatt
av försvarspositionen "marknadsekonomi med mänskligt
ansikte" föreligger inget modus vivendi längre. Tony
Blairs Nya Labour söker en ny balans någonstans mellan
marknadsekonomin med mänskligt och den med omänskligt
ansikte. Läget i Europa är instabilt.
Risken för att de obesuttna ska gå med fascismen ökar, de har inget parti som för deras talan. Reaktionen på Jörg Haiders framgångar i Österrike bottnar i den insikten, men Haider för inte en restriktivare flyktingpolitik än Blair. Det hotfulla är att han vädjar till massan av obesuttna.
Den tredje och den mest begåvade av de svenska fascistledarna var Per Engdahl. Innan han dog författade han, blind, ett testamente, Europa med svenska ögon (1991), ett på många sätt fascinerande dokument. Engdahl var antisemit fram till 1946, då han gjorde helt om och förklarade att Sions Vises protokoll var amsagor. Men han övergav inte fascismens statslära, inte organismteorin och korporatismen och inte den spencerska determinismen: Europa är en kulturkrets som är bestämd att spela en ledande roll i världen. Vägen dit går genom EG/EU. Nationalstaterna har överlevt sig själva.
"Det paradoxala i situationen är vissa vänstergruppers nästan chauvinistiska formuleringar av sin EG-kritik", skriver Engdahl, "medan klart nationalistiska grupper intagit en motsatt ståndpunkt, manifesterad i den tiopunktsdeklaration för ett enat Europa som antogs av en nationalistkongress i Rom i oktober 1950."
Nationalistkongressen samlade spillrorna av förkrigsfascismen.
Engdahl låtsas som om det gamla gardet plötsligt skådat
ljuset medan den internationalistiska vänstern gått i fänad.
Få bryr sig nuförtiden om att göra skillnad på
nationalstaten som företeelse och nationalismen, är man för
det ena så är man för det andra.
Men Hitlers planerade Neuropa var en federation av EU:s slag (och
just antisemitismen är ingen nödvändig del av
fascismen, det finns andra syndabockar). Tyskland skulle inneha den
ledande rollen, men det skulle stå vart folk fritt att leva
efter sina egna seder. Neuropa skulle också vara en ekonomisk
union med en gemensam valuta för kärnländerna, kapabel
att stå dollarn emot.
Socialdemokraterna hävdade nationalstaten för att säkerställa ett samarbete länder emellan på lika villkor. De såg nationalstaten som ett värn mot stormaktsarrogans. Min fars nationalism präglades av Fänrik Stål. Spöknippet hyllade krigarlynnet, de spartanska vanorna och självuppoffringen. Sverige kunde på nytt bli en stormakt i samverkan med det tyska broderfolket. Svenskarna stod högre än andra folk, utom möjligen tyskarna.
Vi måste räkna med att mycket av 30-talets tankegods överlevde kriget, att de drömmar som en gång styrde Europa in i katastrofen ännu är vid liv.
